Lantmätaren vid Ömanstorp...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKatellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Min guru, fd distriktslantmätaren Sven Engblom, tillika teaterstjärna
hos SödertäljeTeaterAmatörer, STA, med vilken jag filosoferat
i 13 år och fått många goda råd.

 Öknebo Häradsteater / Lantmätaren och Laga skifte...

Vi satt vid kaffebordet och pratade om ditt och datt, och så ställde jag frågan. - Hur långt i tiden får man gå tillbaka för att hitta dokument om den första jorddelningen i Södermanland?
- Det beror på vad som finns i arkiven, sade förre distriktslantmätaren Sven Engblom och fortsatte: Man lär väl söka efter storskifteskartorna för det första. Sannolikt finns det väl inget tidigare. De kom till stånd på 1700-talet, närmare bestämt 1757, om jag inte missminner mig.
Storskifte innebar att byarnas mark, som var uppdelad i små skiften, blev uppmätta av lantmätaren och sammanlagda så att var gård i en by skulle få högst fyra skiften. Emellertid slog inte storskiftena väl ut, radikalare åtgärder föreslogs och då lagstiftade man om s.k. Laga skifte (1827), som det finns oerhört mycket skrivet om, eftersom lantmätarens åtgärder kom att gripa in i den enskilde bondfamiljens liv på ett ofta grymt och skoningslöst sätt. Lantmätaren hade en oerhörd makt och han var adelns och länsmans jämlike och gick klädd i uniform. Om en lantmätare gjorde sig skyldig till ett brott och skulle plikta med sitt liv, hade han rätt att bli halshuggen med svärd, vilket sågs som en förmån, till skillnad mot att bli hängd.

Fakta om lantmätarens arbete har jag fått av Sven vid nämnda kaffebord, men även i Hölö-Mörkö Hembygdsförenings Årskrönika år 2000. Om båtsmän kan man läsa i Hembygdsföreningens skrift om Båtsmän & Ryttare från 1999.

Nu sitter jag emellertid på Syrrans Café och kring bordet har vi ett antal personer från olika samhällsklasser, tiden är väl vald, några år före förra sekelskiftet, eftersom de flesta runt bordet snart skall gå bort och ta hela sitt minnesinnehåll med sig i graven. Endast Annas son och dotter, Aron och Märta kommer att leva ännu många år, men Anna, det vill säga Vatt-Anna, Hanna-Vanna och Johannis skall snart gå till den eviga vilan, kanske är det prosten, vilken också är närvarande vid bordet, som skall hålla i begravningsakten; om han inte redan är död då. Fattas oss bra att påminna Vinnie, Johannis livskamrat, att det snart är hennes tur att hålla ett litet anförande, men nu ska Einar, lantmätaren, få berätta om sitt första möte med Hanna, eller som vi brukar säga, Hanna-Vanna i Svartputten.

- Hm, han harklar sig lite nervöst, hm. Det var länge sedan jag talade om min ungdom som lantmätaraskultant. Jag biträdde den gamla lantmätaren i Nyköping då och vår uppgift var att kartera alla tegarna i byn och lägga ihop dem till rejälare skiften.
Jag var ung och grön, vi gick och mätte på åkrarna och lärkorna kvittrade i högan sky; tofsviporna kom först; sedan lärkan. Hon flög högt upp i luften och dalade sedan ner mot marken med ett energiskt kvittrande. Jag glömmer det aldrig. Men så med ens blev jag varse ett annat ljud, det lät som ett stränginstrument, tonerna var låga och sorgsna. Jag hade just ställt upp stativet åt lantmätaren och gripit tag i änden av linan vi mätte med, och så gick jag till närmaste åkerhörn. Dröm om min förvåning när jag fick se ryggen på en ung tös som satt där i backdiket alldeles ensam och spelade på ett psalmodikon.. Hon var helt inne i sitt spelande och hörde inte att jag kom, och jag kom mig inte för att hälsa eller på annat sätt annonsera att jag hade upptäckt henne där invid källan. Sedan hörde jag hennes toner hela dagen, först tillsammans med lärkorna, men sedan inne i mitt huvud. På natten kunde jag inte sova, hörde bara tonerna som flickan hade lockade fram ur sitt enkla instrument. Ja det var så det började; en vårdag vid Ömanstorp. Alla turerna runt vårt äktenskap vill jag inte berätta om, men som ni förstår själva har det inte varit lätt alla gånger. Dels att vi inte kom från samma samhällsklass, och så det där med Hanna-Vannas ögon; hon är blind sedan födseln.
Men det har gått bra, tack vare musiken. Hon blev begåvad med stor musikalitet och det har varit till stor glädje för oss. Einar vänder sig mot sin fru och smeker den rosiga kinden, fårad av ålderdom men ändå mjuk.
- Kan du berätta lite om hur jorden har delades upp mellan människorna förr i tiden, frågar jag vördsamt den gamla lantmätaren i vårt sorglustiga rollspel, och så fortsätter han nu med en säkrare stämma.
- Det var ju så, sa han, man kan ju tänka sig en familj som slog sig ner där de ansåg att man kunde odla jorden. Det kanske var på 800-talet. Då brände de ner skogen och erövrade land på det sättet. Skogen var allmän, det var ingen ägare till den då, och så växte det fram, ja de fick ju barn, och det blev en storfamilj. Och så småningom började de konkurrera med grannbyn; ja en by uppstod på det sättet; då måste de bestämma var gränsen skulle gå. Man drog gränsen uppe på skogen, och så sa man att det här är vår skog och det där är er skog. Skogen användes mest till bete, och så tog man ju virke förståss; till husbehov. Först på senare tid blev skogen värdefull. Byn växte och så hade man skog till nästa by. Runt byn växte åkerarealen och när bondens söner skulle ha eget hushåll fick han en del av den sammanlagda åkerarealen. Men han fick inte ett stycke, utan han fick en bit av varje jordart som byn ägde. Hade byn flera skiften så skulle varje son få en bit av vardera, och på så vis blev byns åkerareal sönderstyckad och svårbrukad. Till slut svalt folket. Det var då staten grep in och bestämde att man skulle göra STORSKIFTE. När man forskar i ett gammalt hemmans historia är det storskifte man först träffar på. Genom storskiftet förde man ihop skiftena, men husen flyttades inte ut till skiftena. Det skedde däremot när nästa reform kom 1827 då man genomförde LAGA SKIFTE. Det vill säga då byarna sprängdes och gårdarna flyttades ut.
Tillbaka till lantmäterihistoriens gryning. Vid 1700-talet framträdde lantmätarna ute i bygderna och då gällde det att bocka och buga för lantmätaren; för han var kung; de skulle hålla med häst och vagn åt honom. Han bestämde hur jorden skulle delas upp så att det blev färre skiften och större möjligheter att bruka jorden på ett rationellt sätt. Man kunde fortfarande ha jorden uppdelad på flera ställen. På det viset blev byarna storskiftade. Skall man börja i Vårdinge skall man börja med storskiftet, som sagt var, och se hur det var i olika byar. Men Vårdinge har inte så många byar, och det beror på att där fanns så många säterier, stora gårdar som var skattebefriade, och därför inte så intressanta för kronan att kartlägga. Efter storskiftet delade man ju också, men det finns föga arkivarier om det, men nu på 1800-talet, då folkökningen är stor, och man sett att det inte går med storskifte ens, då kom laga skifte. Folket svalt ju när man inte hade ordentlig brukning av jorden. Det är från mitten av 1800-talet som folk emigrerade, eller hur Johannis, men du kom inte till Nordamerika först som så många andra, du hamnade ju i Karibien. Det gick väldigt fort att genomföra laga skifte, och det var förskräckligt många lantmätare i farten ute i bygderna. Vid laga skifte graderade man jorden noga och analyserade byns hela jordinnehav. Varje bondes jordvärde räknade man ut och sedan skulle han ha samma värde på ett annat ställe. Om en enda bonde ville ha laga skifte måste byn skiftas. Och då kunde det bli så att flera måste flytta ut så att de hade sina ekonomibyggnader där åkerjorden fanns. Man kan förstå ett det blev starka spänningar mellan bönderna i byn. Det var stora kostnader att flytta ut, men kostnaderna delades lika mellan bönderna. Husen var ofta byggda så att det gick bra att ta isär dem och bygga upp dem på det nya stället. Lantmätaren bestämde och gubbarna överklagade till fastighetsdomstolen. Kanske var det häradsrätter. Ägodelningsrätten var den närmaste instansen i alla fall. - Tack Einar, det var en bra redogörelse över byarnas framväxt, men hur var det med soldattorp och båtsmanstorp, vet du något om dem? Fanns det förresten inte särskilda gårdar för ryttare och officerare? - Kaptensboställen har jag hört talas om. Ett finns i Vårdinge inte långt från Visbohammar. Stället heter Lövnäs om jag inte minns fel. En karta över det stället daterar sig från 1600-talet och är en av de äldsta i socknen. En lantmätare som finns nämnd där är Peder Gedda, han lär också har varit en duktig sjömätare. Jag vill inte uttala mig om officerare och ryttare, men visst hade de sina ställen, som du säger, däremot kan jag berätta lite om båtsmanstorpen, särskilt det som Hanna-Vanna växte upp på i vår berättelse. Det var ju så att det var dyrt att föra krig. Redan Gustav Vasa funderade på hur man skulle kunna försörja en stående här, utan alltför stora utgifter. Han införde principen att befäl och soldater kunde förses med en gård eller ett torp med en markbit att bruka som en del av lönen. Karl XI införde indelningsverket på 1680-talet. Det betydde att båtsmän försågs med ett torp att bruka, som Ömanstorp till exempel. Den nye båtsmannen skulle förses med kläder och utrustning och han fick samma namn som namnet på torpet. Båtsmannen var ofta omkring tjugo år gammal när han antogs, och bönderna såg gärna att han hade familj, för det gjorde honom mindre rymningsbenägen. Ibland gifte han sig med den stupade båtsmannens änka, på det viset behövde socknen inte betala fattighjälp till änkan och barnen. Indelningsverket hade stor betydelse för nyodlingen i Sverige. I samband med skiftesreformerna och sprängningen av de gamla byarna fick ofta båtsmanstorpen maka på sig och ge plats för bondgårdarna. Då övertogs båtsmannens uppodlade mark av bonden som skulle flytta ut från byn till sina skiften, och båtsmannen fick börja om på nytt med ny mark. På så sätt ökade den uppodlade arealen totalt i socknarna och i Sverige. Flottans båtsmän samlades på örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona. Där tjänstgjorde de antingen på land med olika arbeten vid varven, eller till sjöss. Med "släparbete", vilket avser betjäning av kanoner, med rodertjänst eller till väders bland master och segel. En båtsman som kunde kompassen kallades "befaren", och fick ansvara för rorgång och handlodning. Manskapet hade sin sovplats i de nedre delarna av skeppet. Två båtsmän delade på en kojplats. En sov när den andra arbetade. Fyra båtsmän delade på en sjömanskista. Kosten bestod av hårt saltat kött, fläsk och fisk, hårt rågbröd och dagligen en portion brännvin. Båtsmännen var så gott som gratis arbetskraft åt kronan och användes också ofta vid befästningsarbeten. I tjugo år, mellan 1815 och 1835 arbetade 40 000 soldater och båtsmän med bygget av Göta kanal. Kustsocknarna Hölö och Mörkö räknades till flottans ansvarsområde. Regeln var att kronan tog ut båtsmän fyra mil från kusten, således även i Öknebo härad. För övrigt kan jag tala om att ryttare tillhörde "Kungliga Livregementet till häst" fram till 1792, då de bytte namn till Livgrenadjererna. Nu är jag så hes, säger Einar, nu får någon annan prata ett tag. Jag vill bara tillägga det att från 1730 fram till 1878 har nio båtsmän bott på Ömanstorp. Vilken som var Hanna-Vannas fosterfar får du själv reda ut.
Än en gång tack, säger jag, det är på tiden att "Svarta damen", får yttra sig också, innan prosten gör sin sammanfattning. Aron, har du något att dricka till lantmätaren, han har gjort sig förtjänt av ett stop öl, tycker ni inte det? Alla nickar unisont.