AteljéLivingRoom/
MilkRiverUniversity.se
+46 0707 534 539
 |
| Svartputten, en igenvuxen liten sjö som blir mindre och mindre för varje år. En gång fanns det fisk där som lekte i ytan. |
Hanna-Vanna i Svartputten
På Syrrans Café, mellan kyrkan och kanalen, sitter ett brokigt sällskap runt ett bord och talar lågmält med varandra. De har alla en gång varit unga och försigkomna, men nu har åldern tagit ut sin rätt Ett sorglustigt skådespel tar här sin början, och Aron är den medelålders man som skall driva det hela till ett lyckat slut. Själv är jag med för att lägga ett och annat till rätta; ty det är jag som är textförfattaren; och tillika berättare.
Vi har just slagit oss ner vid bordet och presenterat oss för varandra. Det är den gamle prosten, samt Anna i Oxviken, även benämnd Vatt-Anna; hon som bar vatten till de besuttna. Vatten hämtade hon i den kommunala brunnen. Sedan är det Hanna-Vanna, något annat namn känner vi inte till, samt hennes äkta make, lantmätaren i distriktet. Förutom lantmätaren, har vi vid bordet en mycket svart negress och hennes följeslagare, Johannis från Orrlöt. Alla här uppräknade är mycket gamla och har förmodligen bara några få år kvar att leva, som sagt var. Tidpunkten för mötet är några år före förra sekelskiftet. Anna känner prosten sedan ungdomsåren då de hade ett kärt möte av stor betydelse för Anna, men inte för prosten, vilken for sin väg mot stora segrar i livet, medan Anna gick sin egen väg mot armod och nederlag. Så kan man uttrycka sig lite vårdslöst, men synar man de bådas öden från ett annat perspektiv kan det kanske tydas på ett helt annat sätt. Vi får se. Johannis och hans färgade fru är nästan jämnåriga och i samma ålder som prosten och Anna. Möjligen är negressen några år äldre. Förresten, jag kanske ska tala om att ägaren till cafét heter Märta och att Aron är hennes storebror; båda är barn till Anna.
Aron har varit med om en spännande resa och har just presenterat sig för de gamla. Som yngling for han med sjöfararen på fartyget Vega, men av skäl som han helst inte vill tala om kom han aldrig längre än till Tjuktjerhalvön, där han blev akterseglad. Hem kom han till slut på mystiska omvägar, och efter att ha varit hemma några år gick han ut på sjön igen. Nu sitter han här tillsammans med sin gamla mor, och i köket skramlar systern med disken. Märta har sin egen historia att berätta, men nu är det Hanna-Vanna som har ordet. Hennes historia är inte känd för någon av de andra, förutom lantmätaren; men inte heller han vet hela sanningen om sin frus barndomstid. Därför ber vi Aron hålla inne med sin berättariver och lyssnar till vad Hanna-Vanna har att säga.
Eftersom jag är den som hittat på alltsammans, må jag väl komma med några inlägg innan Hanna-Vanna får säga sitt. Så här var det:
Om du läst berättelsen om Vatt-Annas väg, kan du säkert påminna dig om att jag antydde att Anna var en bortbyting och, att hon var nära att bli kvar vid ån där hennes mor, Maja, hoppade över bäcken; den som leder från Lilla Småsjön till Sågartorpet. Det var då ännu is på sjön i mars månad. Isen brast när Maja halkade och föll baklänges och i samma veva slungade hon iväg byltet hon hade i famnen så att det hamnade under en gran vid åkanten. I byltet låg Anna, bara ett dygn gammal, och där blev hon liggande ända tills jägaren Karl-Ottos hundar fick vittringen på henne. Eftersom jägarens fru just fött ett barn, som inte hade friska ögon, hade han slitit barnet ur hennes famn emedan hon låg där yrande i barnsängfeber och inte kunde agera. På så sätt kom Anna att få ersätta barnet som blev offrat till Odens ära på andra sidan sjön. Det var intill Svartputten, en liten tjärn intill gränsen mellan Öknebo och Hölöbo härader. När mor vaknade hade hon inte en aning om att barnet på hennes arm var en bortbyting, och inte förrän nu, vid detta tillfälle, på Syrrans Café, har den historien blivit känd för de medagerande. Själv har jag ju vetat det hela tiden, men inte förrän nu får jag erfara hur personerna runt bordet reagerar. Nu låter vi Hanna-Vanna i Svartputten berätta:
- Alltsedan jag var liten bodde jag med mina föräldrar i ett båtsmanstorp som heter Ömanstorp. Min far hette Öman. Det gjorde alla båtsmän före honom, ja alla båtsmän fick namnet efter torpet.
Far var mycket gladlynt medan mor var mera trumpen och bestämd av sig. Och tur var väl det ty utan hennes klokhet och arbetsamhet hade det blivit svåra dagar på torpet. Far spelade fiol och när han var på förrättning, vilket han ofta var, hängde felan ovanför soffan i köket. Mor brukade berätta sagor för mig då jag ännu var liten, ja ända tills jag var vuxen, eftersom jag inte kunde läsa på grund av mina dåliga ögon.
En gammal psalmodikon, ett enkelt stränginstrument, hade mor köpt på en auktion och på den lärde jag mig ta ut melodier som ingen tidigare hade hört. Det var mest melodier som gick i moll och många av dem lät som dem man hör i Ryssland idag. Jag kan än idag inte förstå var de kom ifrån, men jag minns att de fanns i huvudet och att jag sedan bara behövde finna rätta greppet på mitt enkla instrument för att kunna spela melodierna på gehör. Det är så jag minns det. Jag minns också att jag jämt har haft en känsla av att min mor egentligen inte var min riktiga mor, men att kanske min far var det. Att jag kände mer samhörighet med far beror kanske på att han kunde spela fiol. Jag minns att jag drog mig undan min mor för att få ro att spela ifred, men spelningen blev till slut en plåga eftersom mitt enkal instrument inte hade det tonomfång som tonerna i mitt inre ropade efter. Jag blev frustrerad och…
- Förlåt att jag lägger mig i, säger jag lite försiktigt, men det kanske ändå är på sin plats att jag berättar hur Hanna-Vanna hamnade just där på Ömanstorp. Så här förhöll det sig år 1842 vid Oxviken, eller rättare sagt, Oxsundsviken som det står på gamla häradskartan över Öknebo. Torpet ligger strax intill gränsen mellan Nådhammar och Hjortsberga, på Nådhammarsidan. Mor i stugan hade fött ett flickebarn med ögon som aldrig skulle se dagens ljus, och därför bestämde sig jägaren Karl-Ottto att ta bort barnet, som man säger med kattungar. Han hade den uppfattningen att ett barn som var blint från födseln aldrig skulle ha en chans att klara sig i detta livet. Därför tog han barnet i en säck och rodde över till Ulriks vik, där han gick stigen fram utefter ån upp till Svartmossen där sol och måne speglar sig i den lilla tjärnen. Svartputten heter den, skogsögat mellan bergen strax öster om Ulriks dal. Där lade han sitt bylte och när han kom hem igen tog han hundarna med sig och gick ut i Hjortsbergaskogen; ganska illa till mods. Det var då han fann Anna invid åmynningen på Lilla Småsjön.
På natten kom en varghona strykande förbi Svartmossen och hon kände vittringen av flickebarnet och gled som en skugga genom månskenet och upptäckte det försvarslösa människobarnet i säcken. Först försökte hon ta Hanna-Vanna med sig, men fann snart bördan alltför tung, därför sprang hon till sin goda vän, Unga Örnen, som hade sitt bo i en tall på en liten holme utanför Tullgarn. Det var en lång väg dit men för örnen gick det lätt att flyga över skog och sjö tills hon till slut låg i boet bland de andra örnungarna. På isen stod en fiskare och såg den stora fågeln med sitt byte. Han tyckte det var något konstigt med örnens rov och smög sig därför närmare, och till sist kunde han inte tåla sig, utan klättrade upp och hämtade ner barnet och tog henne hem till sin syster i Ömanstorp. Eftersom paret var barnlöst fick hon stanna där, det kan man ju förstå.
- Jag kände på mig att tonerna som kom ur mitt psalmodikon, fortsatte Hanna-Vanna, kom direkt ur storskogen på något mystiskt sätt, och att det var viktigt för mig att få höra melodierna med mina egna öron. - Man kan väl säga att flickan var begåvad med absolut gehör, inflikar jag snusförnuftigt, det är ofta så med människor som är handikappade, att de får en annan egenskap förstärkt; som kompensation. - Ja, fortsatte Hanna-Vanna, för mig kom tonernas värld att dominera hela mitt liv.
- Som ni ser har jag instrumentet med mig, säger hon, vi kommer direkt från kyrkan där prosten arrangerat ett spel om Svedenborgs tankar om himmel och helvete. Jag spelar där de himmelska tonerna, medan klockaren ackompanjerar på orgeln, där han har ett stort tonregister till sitt förfogande, för att ge publiken upplevelser om helvetet. Nästa söndag ska vi spela i Tveta kyrka. Så tar hon upp sitt instrument och börjar spela en melodi som ingen av oss hört förut, och med sin mörka röst sjunger hon några verser som hon diktat själv. Hennes man, lantmätaren, har tecknat ner både sång och musik, emedan han själv är mycket musikalisk och alltid varit fascinerad, och förundrad, över sin frus sublima förmåga.
Nu harklar jag mig för att göra de andra uppmärksamma på att jag vill säga något. - Kommer ni ihåg, säger jag, och vänder mig mot Hanna-Vanna och hennes man, kommer ni ihåg den dagen då Hanna-Vanna satt nere vid källan och spelade, när hon inte längre kunde stilla sig och dängde sitt psalmodikon i en sten, för att den inte kunde förmås frambringa de toner som "måste" komma fram. Kommer du ihåg hur förtvivlad du blev då du besinnade dig och förstod vad du hade gjort, och hur förskräckt och förundrad du blev då grodan kom fram ur sitt gömsle under stenen; kommer du ihåg vad han sa?
- Ja det gör jag, säger Hanna-Vanna, det var som igår. Han sa att jag skulle kyssa honom. - Kyss mig, sa han, då kommer himlens alla toner att vara dig nära. Men jag ville inte lyssna. - Kyss mig, sa han åter igen, men jag sa att jag inte trodde på sagor om prinsessor och grodor, men han gav sig inte, och till slut gjorde jag det i alla fall. Jag kysste honom ömt, och med ens hördes en häftig knall och så var grodan borta. I detsamma knackade någon på min axel och det var du, sa Hanna-Vanna och vände sig mot sin man. Där stod du bakom mig och i handen hade du ett alldeles nytt och fint instrument som liknade en balalajka. - Nog kommer jag ihåg, säger Einar,
http://lagaskifte.blogspot.com sök: lantmätaren.
jag vill minnas att lantmätaren hette så, nog kommer jag ihåg hur du spelade, och vilken glädje där uppstod i hela byn när dina melodier hördes över nejden. Där gick jag i flera dagar på fälten och stakade och mätte, och då och då kastade jag mina blickar åt ditt håll; och nog förstod jag att det var något som fattades dig. Att dina ögon inte var som andras, det visste jag inte då, men att du begåvats med musikalitet förstod jag; men din musik var dyster och tung, och då anade jag…
- Så sant, säger Hanna-Vanna, men när jag fick din gåva blommade musiken upp, och när du kysste mig och sa att du älskade just mig, bara mig, och ville ha mig som jag var, då kom far hem och tog ner sin violin, han liksom alla andra som kunde spela i byn. Och så bakade mor alla kakorna. Och från alla håll kom folk med mat och dryck; så blev det bröllop i båtsmanstorpet; och de svåra åren var förbi.
- Men var får du all musik ifrån? undrar Anna, jag hör bara en enda irriterande ton inne i huvudet, och den blir starkare för varje år. Runt bordet är det mer än en som nickar jakande, men allas blickar riktas mot Hanna-Vanna i Svartputten, som trotts sitt handikapp ser lycklig ut.
- Jag vet inte, säger den förtjusande huvudpersonen i denna berättelse, det bara kommer från himmelens höjd.
- Ja, ja, jag vet nog, säger jag, och alla tittar misstroget på författaren av detta fantasifulla kapitel; vattenögat i Svartmossen är ett hyperkänsligt membran; där sfärernas harmonier fångas upp; och sändes vidare…
På Syrrans Café, mellan kyrkan och kanalen, sitter ett brokigt sällskap runt ett bord och talar lågmält med varandra. De har alla en gång varit unga och försigkomna, men nu har åldern tagit ut sin rätt Ett sorglustigt skådespel tar här sin början, och Aron är den medelålders man som skall driva det hela till ett lyckat slut. Själv är jag med för att lägga ett och annat till rätta; ty det är jag som är textförfattaren; och tillika berättare.
Vi har just slagit oss ner vid bordet och presenterat oss för varandra. Det är den gamle prosten, samt Anna i Oxviken, även benämnd Vatt-Anna; hon som bar vatten till de besuttna. Vatten hämtade hon i den kommunala brunnen. Sedan är det Hanna-Vanna, något annat namn känner vi inte till, samt hennes äkta make, lantmätaren i distriktet. Förutom lantmätaren, har vi vid bordet en mycket svart negress och hennes följeslagare, Johannis från Orrlöt. Alla här uppräknade är mycket gamla och har förmodligen bara några få år kvar att leva, som sagt var. Tidpunkten för mötet är några år före förra sekelskiftet. Anna känner prosten sedan ungdomsåren då de hade ett kärt möte av stor betydelse för Anna, men inte för prosten, vilken for sin väg mot stora segrar i livet, medan Anna gick sin egen väg mot armod och nederlag. Så kan man uttrycka sig lite vårdslöst, men synar man de bådas öden från ett annat perspektiv kan det kanske tydas på ett helt annat sätt. Vi får se. Johannis och hans färgade fru är nästan jämnåriga och i samma ålder som prosten och Anna. Möjligen är negressen några år äldre. Förresten, jag kanske ska tala om att ägaren till cafét heter Märta och att Aron är hennes storebror; båda är barn till Anna.
Aron har varit med om en spännande resa och har just presenterat sig för de gamla. Som yngling for han med sjöfararen på fartyget Vega, men av skäl som han helst inte vill tala om kom han aldrig längre än till Tjuktjerhalvön, där han blev akterseglad. Hem kom han till slut på mystiska omvägar, och efter att ha varit hemma några år gick han ut på sjön igen. Nu sitter han här tillsammans med sin gamla mor, och i köket skramlar systern med disken. Märta har sin egen historia att berätta, men nu är det Hanna-Vanna som har ordet. Hennes historia är inte känd för någon av de andra, förutom lantmätaren; men inte heller han vet hela sanningen om sin frus barndomstid. Därför ber vi Aron hålla inne med sin berättariver och lyssnar till vad Hanna-Vanna har att säga.
Eftersom jag är den som hittat på alltsammans, må jag väl komma med några inlägg innan Hanna-Vanna får säga sitt. Så här var det:
Om du läst berättelsen om Vatt-Annas väg, kan du säkert påminna dig om att jag antydde att Anna var en bortbyting och, att hon var nära att bli kvar vid ån där hennes mor, Maja, hoppade över bäcken; den som leder från Lilla Småsjön till Sågartorpet. Det var då ännu is på sjön i mars månad. Isen brast när Maja halkade och föll baklänges och i samma veva slungade hon iväg byltet hon hade i famnen så att det hamnade under en gran vid åkanten. I byltet låg Anna, bara ett dygn gammal, och där blev hon liggande ända tills jägaren Karl-Ottos hundar fick vittringen på henne. Eftersom jägarens fru just fött ett barn, som inte hade friska ögon, hade han slitit barnet ur hennes famn emedan hon låg där yrande i barnsängfeber och inte kunde agera. På så sätt kom Anna att få ersätta barnet som blev offrat till Odens ära på andra sidan sjön. Det var intill Svartputten, en liten tjärn intill gränsen mellan Öknebo och Hölöbo härader. När mor vaknade hade hon inte en aning om att barnet på hennes arm var en bortbyting, och inte förrän nu, vid detta tillfälle, på Syrrans Café, har den historien blivit känd för de medagerande. Själv har jag ju vetat det hela tiden, men inte förrän nu får jag erfara hur personerna runt bordet reagerar. Nu låter vi Hanna-Vanna i Svartputten berätta:
- Alltsedan jag var liten bodde jag med mina föräldrar i ett båtsmanstorp som heter Ömanstorp. Min far hette Öman. Det gjorde alla båtsmän före honom, ja alla båtsmän fick namnet efter torpet.
Far var mycket gladlynt medan mor var mera trumpen och bestämd av sig. Och tur var väl det ty utan hennes klokhet och arbetsamhet hade det blivit svåra dagar på torpet. Far spelade fiol och när han var på förrättning, vilket han ofta var, hängde felan ovanför soffan i köket. Mor brukade berätta sagor för mig då jag ännu var liten, ja ända tills jag var vuxen, eftersom jag inte kunde läsa på grund av mina dåliga ögon.
En gammal psalmodikon, ett enkelt stränginstrument, hade mor köpt på en auktion och på den lärde jag mig ta ut melodier som ingen tidigare hade hört. Det var mest melodier som gick i moll och många av dem lät som dem man hör i Ryssland idag. Jag kan än idag inte förstå var de kom ifrån, men jag minns att de fanns i huvudet och att jag sedan bara behövde finna rätta greppet på mitt enkla instrument för att kunna spela melodierna på gehör. Det är så jag minns det. Jag minns också att jag jämt har haft en känsla av att min mor egentligen inte var min riktiga mor, men att kanske min far var det. Att jag kände mer samhörighet med far beror kanske på att han kunde spela fiol. Jag minns att jag drog mig undan min mor för att få ro att spela ifred, men spelningen blev till slut en plåga eftersom mitt enkal instrument inte hade det tonomfång som tonerna i mitt inre ropade efter. Jag blev frustrerad och…
- Förlåt att jag lägger mig i, säger jag lite försiktigt, men det kanske ändå är på sin plats att jag berättar hur Hanna-Vanna hamnade just där på Ömanstorp. Så här förhöll det sig år 1842 vid Oxviken, eller rättare sagt, Oxsundsviken som det står på gamla häradskartan över Öknebo. Torpet ligger strax intill gränsen mellan Nådhammar och Hjortsberga, på Nådhammarsidan. Mor i stugan hade fött ett flickebarn med ögon som aldrig skulle se dagens ljus, och därför bestämde sig jägaren Karl-Ottto att ta bort barnet, som man säger med kattungar. Han hade den uppfattningen att ett barn som var blint från födseln aldrig skulle ha en chans att klara sig i detta livet. Därför tog han barnet i en säck och rodde över till Ulriks vik, där han gick stigen fram utefter ån upp till Svartmossen där sol och måne speglar sig i den lilla tjärnen. Svartputten heter den, skogsögat mellan bergen strax öster om Ulriks dal. Där lade han sitt bylte och när han kom hem igen tog han hundarna med sig och gick ut i Hjortsbergaskogen; ganska illa till mods. Det var då han fann Anna invid åmynningen på Lilla Småsjön.
På natten kom en varghona strykande förbi Svartmossen och hon kände vittringen av flickebarnet och gled som en skugga genom månskenet och upptäckte det försvarslösa människobarnet i säcken. Först försökte hon ta Hanna-Vanna med sig, men fann snart bördan alltför tung, därför sprang hon till sin goda vän, Unga Örnen, som hade sitt bo i en tall på en liten holme utanför Tullgarn. Det var en lång väg dit men för örnen gick det lätt att flyga över skog och sjö tills hon till slut låg i boet bland de andra örnungarna. På isen stod en fiskare och såg den stora fågeln med sitt byte. Han tyckte det var något konstigt med örnens rov och smög sig därför närmare, och till sist kunde han inte tåla sig, utan klättrade upp och hämtade ner barnet och tog henne hem till sin syster i Ömanstorp. Eftersom paret var barnlöst fick hon stanna där, det kan man ju förstå.
- Jag kände på mig att tonerna som kom ur mitt psalmodikon, fortsatte Hanna-Vanna, kom direkt ur storskogen på något mystiskt sätt, och att det var viktigt för mig att få höra melodierna med mina egna öron. - Man kan väl säga att flickan var begåvad med absolut gehör, inflikar jag snusförnuftigt, det är ofta så med människor som är handikappade, att de får en annan egenskap förstärkt; som kompensation. - Ja, fortsatte Hanna-Vanna, för mig kom tonernas värld att dominera hela mitt liv.
- Som ni ser har jag instrumentet med mig, säger hon, vi kommer direkt från kyrkan där prosten arrangerat ett spel om Svedenborgs tankar om himmel och helvete. Jag spelar där de himmelska tonerna, medan klockaren ackompanjerar på orgeln, där han har ett stort tonregister till sitt förfogande, för att ge publiken upplevelser om helvetet. Nästa söndag ska vi spela i Tveta kyrka. Så tar hon upp sitt instrument och börjar spela en melodi som ingen av oss hört förut, och med sin mörka röst sjunger hon några verser som hon diktat själv. Hennes man, lantmätaren, har tecknat ner både sång och musik, emedan han själv är mycket musikalisk och alltid varit fascinerad, och förundrad, över sin frus sublima förmåga.
Nu harklar jag mig för att göra de andra uppmärksamma på att jag vill säga något. - Kommer ni ihåg, säger jag, och vänder mig mot Hanna-Vanna och hennes man, kommer ni ihåg den dagen då Hanna-Vanna satt nere vid källan och spelade, när hon inte längre kunde stilla sig och dängde sitt psalmodikon i en sten, för att den inte kunde förmås frambringa de toner som "måste" komma fram. Kommer du ihåg hur förtvivlad du blev då du besinnade dig och förstod vad du hade gjort, och hur förskräckt och förundrad du blev då grodan kom fram ur sitt gömsle under stenen; kommer du ihåg vad han sa?
- Ja det gör jag, säger Hanna-Vanna, det var som igår. Han sa att jag skulle kyssa honom. - Kyss mig, sa han, då kommer himlens alla toner att vara dig nära. Men jag ville inte lyssna. - Kyss mig, sa han åter igen, men jag sa att jag inte trodde på sagor om prinsessor och grodor, men han gav sig inte, och till slut gjorde jag det i alla fall. Jag kysste honom ömt, och med ens hördes en häftig knall och så var grodan borta. I detsamma knackade någon på min axel och det var du, sa Hanna-Vanna och vände sig mot sin man. Där stod du bakom mig och i handen hade du ett alldeles nytt och fint instrument som liknade en balalajka. - Nog kommer jag ihåg, säger Einar,
http://lagaskifte.blogspot.com sök: lantmätaren.
jag vill minnas att lantmätaren hette så, nog kommer jag ihåg hur du spelade, och vilken glädje där uppstod i hela byn när dina melodier hördes över nejden. Där gick jag i flera dagar på fälten och stakade och mätte, och då och då kastade jag mina blickar åt ditt håll; och nog förstod jag att det var något som fattades dig. Att dina ögon inte var som andras, det visste jag inte då, men att du begåvats med musikalitet förstod jag; men din musik var dyster och tung, och då anade jag…
- Så sant, säger Hanna-Vanna, men när jag fick din gåva blommade musiken upp, och när du kysste mig och sa att du älskade just mig, bara mig, och ville ha mig som jag var, då kom far hem och tog ner sin violin, han liksom alla andra som kunde spela i byn. Och så bakade mor alla kakorna. Och från alla håll kom folk med mat och dryck; så blev det bröllop i båtsmanstorpet; och de svåra åren var förbi.
- Men var får du all musik ifrån? undrar Anna, jag hör bara en enda irriterande ton inne i huvudet, och den blir starkare för varje år. Runt bordet är det mer än en som nickar jakande, men allas blickar riktas mot Hanna-Vanna i Svartputten, som trotts sitt handikapp ser lycklig ut.
- Jag vet inte, säger den förtjusande huvudpersonen i denna berättelse, det bara kommer från himmelens höjd.
- Ja, ja, jag vet nog, säger jag, och alla tittar misstroget på författaren av detta fantasifulla kapitel; vattenögat i Svartmossen är ett hyperkänsligt membran; där sfärernas harmonier fångas upp; och sändes vidare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar