Ateljé Jerry Linder
Hantlangaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det byggdes många sommarstugor vid den tiden...
Första området jag fick vara med på var ut mot Mariefred. Det var med mätningsingenjör Einar Fjällmo. Området hette då Björnäs, idag tror jag det heter Björnässtrand. Det var bara råmark när jag kom med, men ett stomnät hade Fjällmo lagt ut. Det var sommaren 1958, getingsommar...
Fjällmo, det var Kaptenen det, han kallade sig bara kapten två gånger och det första tillfället var i Uttran vid gamla skolan där vi hade löfte att äta vår medhavda matsäck. Han hade beställt deckslar, betäckningar som var skydd för mätpunkter som låg i gatan. På en fraktsedel såg jag att partiet var beställt av Kapten Fjällmo. Andra gången var då han skrev under mitt arbetsbetyg.
En sådan mätpunkt kunde bestå av ett rör som var ca 1,20 m och som vi gjöt betong runt upp till 10 cm. Det betydde att att man måste gräva ända ner och ge plats åt betongen. Högst upp lade man en ram av trä som man ställde betäckningen på. Om vägen var asfalterad skulle locket på betäckningen ligga någon cm under denna. Var det grusväg skulle locket ligga 1 dm under ytan så att väghyveln inte tog tag i betäckningen. Det var ett hårt jobb att gå från punkt till punkt hela dagen. Det betydde också att jag blev ganska stark. Vi var alltid två man som hantlangade åt Fjällmo då. Ett bra tag fick jag basa över min äldre arbetskamrat som var ovan med det där jobbet, han var skogsarbetare från Norrland och av honom lärde jag mig hur man håller en bågsåg då man fäller ett stort träd.
Vid Bjurnäs såg mätpunkterna, de så kallade polygonpunkterna annorlunda ut, där fanns inga vägar ännu. Punkterna lades i berg eller jordfasta stenar. De borrades ner för hand ca 10 cm och skulle bara sticka upp 2 cm. Att borra i berg med ett borr med koromant i spetsen var ett digert jobb för den som inte var van, sedan gick det galant. Man hade ett knoster att slå med. Ett knoster är en liten slägga.
I Rönninge var jag med lantmätare Lars Blomqvist ett tag, då var vi två hantlangare som hjälptes åt. En vände borren och en slog. Värst var det att slå, jag var rädd för att missa och slå den andra på händerna som höll borren.
Som sagt var, det var en varm sommar 1959 och det var flera tillfällen till bad i Mälaren. Men däremellan var det hårda pass. Jag minns att min hantlangarkompis pustade ordentligt, han var från Linga i Järna, kanske var det Hans. Han skulle sedan gå på gymnasiet, vilket var stort för mig.
Vi stakade ut tomtgränserna och markerade med en trästake i varje punkt. Så skulle det vara sikt emellan punkterna, och sikt till polygonpunkten som var närmast. Det var skogig terräng, och ibland gick sikten rakt mot ett stort träd. Jag minns att Fjällmo hade med sig en riktig timmersvans en dag, den skulle jag och min kompis fälla en stor tall med. Det var inte lätt, tur att vi fått Lasse Annala med oss, en finne som var duktig på det mesta. Han hade varit steward på sjön och fått medalj från kriget.
Polygon betyder "många hörn", dessa punkter satt i ett system där det var sikt till närmaste punkt, sikt framåt och bakåt och ibland till en punkt i ett annat tåg. En rad av punkter kallas tåg, polygontåg, och en punkt som hade en eller flera sikter till andra tåg kallas knutpunkt. Det blir alltså ett nät av det hela, polygonnät.
Ett sådant nät ute på landet där det inte finns någon överordnad punkt fick man orientera på kartan med en kompassriktning mellan två punkter, en polygonsida. Men fanns det möjligheter att rikta mot en triangelpunkt inom synfältet skulle man ta riktningen mellan den punkten och en polygonsida. Det kallas att man orienterar nätet.
Södertäljes första triangelnät skapades 1910 och orienterades genom att man mätte vinkeln mellan kyrkan och solen vid ett visst klockslag, Man stod då på triangelpunkt 7 som ligger i backen ovanför Sydpolen, föredetta Tältet.
Polygonnätet vid Björnäs orienterades med en kompass, mellan norr och en sida. Sedan mättes vinklarna mellan punkterna med en teodolit, ett vinkelmätningsinstrument som var tillverkat i Schweitz, en T 2:a. När vinkalarna var mätta sträckte man 100-metersbandet, först bakåt sedan framåt, och fäste bandet vid en fjädervåg så att man fick rätt båge på bandet som ju har en viss tyngd.
Då gällde det att vara noga i båda ändar av bandet för man läste av på metern och mätte sista biten med en tumstock. Avläsningen gjordes på mm när. Dessutom avlästes temperaturen i luften, ty stålbandet påverkades av den. När den sträckan var mätt gjorde man likadant framåt, och ibland åt ytterligare en eller flera punkter som man stod i en knutpunkt. Längre fram i min karriär kom modernare instrument i bruk.
När polygonnätet var inlagt på en översiktskarta över området började nästa fas i arbetet. Med ett avvägningsinstrument och en avvägningsstång gick man från den ena polygonpunkten till den andra och mätte differrensen. Utgånshöjden togs från någon känd fixpunkt så nära nätet som möjligt. När alla punkter avvägts kunde plushöjderna på punkterna beräknas. Man avvägde så att man fick kontroll på slutet. Om man gick ut från en punkt skulle man få samma resultat på slutet. Felen som ändå uppstod fick man jämna ut så gott det gick. Det fick inte vara allt för stort fel.
I Järna 1965 hade jag min svärmor som stångbärare, hon var bra. Ändå fick vi ett mycket stort fel vid en avvägning där tågets längd var ca en mil. Vi gick ut från Fix 3 vid 57:an, strax där vägen idag går in till ett industriområde vid järnvägen, strax då man åker in i samhället. Vi avvägde befintliga punkter i Järnas nya polygonnät, punkt 101, 102, och så vidare. Polygontåget gick förbi Herrvreten, ett litet hemman där boningshuset brunnit ner och bara ladan fanns kvar. När Fjällmo och jag lade ut ett polygontåg förbi det där stället sa han: - Av den där ladan skulle man kunna bygga tre hus av. De orden etsade sig fast i mitt huvud, och ett år senare var det jag som rev ladan och körde prima virke hem till Norra Väsby där vi bodde i ett litet hus, en sommarstuga.
Tillbaka till avvägningen:
När vi kom tillbaka till Fix 3 vid 57:an och jag kunde räkna ut hur det hela stämde, slog det fel på
1 m och 3 mm. Inte bra!!!
Jag funderade om jag inte kunnat läsa fel på stången den där hela metern och gissade mig till att det var mellan punkt 102 och 103, så vi avvägde om den sträckan och träffade spik, där var felet. Det betydde att vi bara missade målet med 3 mm i ett tåg som var 1 mil långt.
Efter arbetet i Järna fick vi ge oss på ett polygontåg nära Kämsta. Där skulle styckas sommarstugetomter. Det var ett jobb som låg lite efter och så blev Fjällmo plötsligt handikappad, han fick ryggskott och kunde inte arbeta på ett tag. Då sa distriktslantmätare Arne Jäderstrand:
- Jerry får mäta, och så blev det, trots att jag bara var hantlangare som sökte arbete efter halva militärtjänstgöringen. Några månader senare hade jag tillfällig tjänst som utsättare i Järna kommun.
OK, min svärmor, Elsa Karlsson var nu ute på sitt första jobb sedan barnen blivit stora, och vi avvägde alla punkter där vid Kämsta. allt gick mycket bra. När alla punkter blivit väl bestämda i höjd och sida markerade man dem på en plåt som hade en vit yta som det gick att rita på med en blyertspenna. Plåten sattes på en fyrkantig skiva, ett bord som var ca 35 cm i fyrkant och detsamma fästes på ett stativ så att man kunde vrida det i sidled. Bordet orienterades så att polygonsträckan på bordet stämde överens med polygonsträckan på marken.
Stativet placerades över en polygonpunkt med hjälp av lod och vid sidan ställde man ett avvägningsinstrument som man exakt visste vad det hade för höjd ( instrumenthöjden). Nu gällde det att finna rätt höjdkurva i naturen. Det var rätt svårt i början att se hur kurvan gick men tillslut lärde man sig. I avvägningsinstrumentet såg man på stången vilken höjd den stod på, och om det fattades några dm till närmaste höjdkurva lyfte man armen två gånger om det var 2 dm, annars pekade man neråt lika mycket. När rätt nivå hittats fick man gå till det andra instrumentet, det som man ställt på stativbordet. Det var ett finurligt instrument som en lantmätare i Stockholm hade konstruerat. Det var gjort så att man kunde läsa antalet cm mellan två hårkors i kikaren, och på så sätt finna längden från instrumentet till stången. På så sätt behövdes inget mätband. Dessutom reducerades längden automatiskt med det här instrumentet som heter Ljungströms distanstub.
För varje punkt man mätt in på nivåkurvan gjorde man ett litet hål i plåten med en särskild nål på instrumentet, och så fick man rita för hand hur kurvan drog fram i terrängen. När man kommit tillbaka där man började tog man nästa kurva. På ett tomtområde var ekvidistansen 1 m och det betydde att det blev många kurvor om marken lutade mycket, var marken slät blev det kanske bara någon enstaka kurva.
Enstaka detaljer, som befintliga hus eller gamla ägogränser mättes in med teodolit, men då med en T1:a, en Widt T1:a som inte var lika noggrann som T2:an. Det fanns även en T3:a som användes vid mätning av triangelnär, som vi skall komma till lite längre fram.
Den där Ljungström har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig. Det var nämligen så att jag fann en bok i vårt bibliotek på Stadsingenjörskontoret och det visade sig vara lantmätare Ljungstrums egna logaritmiska tabeller. Han hade skrivit sitt namn på insidan av pärmen och på ytterligare ett ställe i boken. När jag tog upp boken ramlade det ur några gulnade blad från en anteckningsbok och där stod: - Ja det ska jag komma till i nästa inlägg...
Vi fortsätter med kartan över Bjurnäs tomtområde:
På kontoret planerade man hela området så att man fick fram vägar och vändplaner och allmänna platser för bad och båtbryggor, sedan gällde det att skapa tomter som var ungefärligt lika stora.
Med den preliminära kartan blev det dags att mäta in alla gränspunkter med hjälp av vinkelprisma och 50-metersband. Man ritade in en punkt på en polygonsträcka, en punkt från vilken en vinkelrät linje träffade gränspunktens läge efter ett visst antal meter. Avståndet från polygonpunkten kallas abskissa och linjen vinkelrätt ut kallas ordinata. Det är lite svårt att sätta ut en punkt där marken lutar, men med lite vana går även det.
När alla gränspunkter var markerade med stakkäppar av trä, en tum gånger en tum, var det dags att markera dem med rör. Där punkten hamnade på berg eller sten fick vi borra. Nu skulle röret sticka upp 1 dm. Rör i mark skulle gjutas fast i marken, en sådan markering kallas rör i gjutning, rg. Är det bara rör nedslaget i mark kallas det rm. I berg blir förkortningen rb, så nu vet du det.
Det var ett tungt jobb att släpa på all betong; ibland var avståndet långt från den plats vid vägen där vi hade vår brukdlave på vilken vi blandade cement gjutsand och vatten. Jag fick lära mig att det var bäst att vänta med att blanda, sedan man öst sand och cement till en homogen massa och sedan hällt på vatten, det skulle ha tid att dra ett tag; och det gäller nog mycket som man skapar, sådant som är nytt, som folk i allmänhet aldrig har sett. Det skall också dra ett tag. Kanse även detta stycke behöver lite tid på sig att finna intresserade läsare...
När vi hade röjt alla sikter var det dags för inmätning av gränspunkterna. Från polygonpunkten mätte man in de gränspunkter som man såg utan alltför mycket röjning. Blev det alltför svårt att få sikt till någon punkt lade man ut en piképunkt, en punkt en bit ifrån polygonpunkten och mätte in den med vinkel och längd, sedan stod man på piképunkten och nollade bakåt mot polygonpunkten och mätte in gränspunkten som vanligt. Det kunde hända att man måste lägga ut en räcka av pikéer och då talade man om ett pikétåg. Det var bra om man kunde ansluta det till en polygonpunkt längre fram, annars kallade man det för oanslutet.
Avståndet mellan gränspunkterna skulle också mätas. Vi var två man som arbetade med det i flera veckor. Fjällmo kom bara ut någon enstaka gång och kollade upp om allt gick bra, och det gjorde det.
Hur arbetet gick till på kontoret fick jag ingen hum om, eftersom jag var hantlangare. De teknister som praktiserade på sommarlovet fick tillbringa många timmar inne och se hur det gick till där. Det var därför dessa bara hade några kronor om dagen medan jag hade tre kronor i timmen.
Efter arbetet på Björnäs tyckte Fjällmo att jag arbetade som en hel karl, och skulle därför ha 4 kronor i timmen, och sedan började vi med ett stort arbete i Nykvarn; Ströpsta...
