 |
| Observatoriet |
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Också en strängteori
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa Moffa.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
Från min skrivarstuga i Vårdinge, som ligger i Östra Sörmland, ser jag ut över världen.
Jag har nu skrivit åtskilliga bloggar som lagts ut på nätet, men upptäcker att jag går som katten kring het gröt...
vågar inte ta steget fullt ut från min trygga position.
Jag är en pensionerad kartläggare i Södertälje kommun och jag har varit uppe på de högsta bergen i mitt revir, och jag har upplevt hur det känns att ha överblick.
Jag tror till exempel inte på att fornborgarna runt vår sjö har varit försvarsborgar,jag tror att de har varit platser dit man gått upp för att överblicka världen, en slags religiös samlingsplats;en kyrka... stenmuren finns alltjämt runt kyrkorna.
Men redan där har jag sprungit mot en vägg; jag har ingen akademisk examen, endast studenten; ack och ve.
Alla timmar jag läst i lärda böcker har inte gett mig några poäng, har ingen plattform för vetenskapliga utsagor.
Jag har stått på Korpberget och blickat ner på vågor som möts. De som växte fram på morgonen, och de som kom på aftonen och mötte varandra och drog vidare åt varsitt håll utan att till synes ha påverkat varandra. Jag har sett hur vågorna böjer av när de når min brygga, och hur nya vågfronter går genom varandra.
Och så en dag mötte jag Ingvar Åstrand när jag såg till mina hästar som lugnt betade utanför hans hus i Lilla Ritorp i Södertälje. Det blev en korsbefruktning kan man säga.
Det var Ingvar och jag som for upp till Stockholm en eftermiddag och smög in på Vetenskapsakademins Högborg snett emot Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.
Vi frågade värdinnan om det var öppet för allmänheten, och hon sa att det bjöds på ärtsoppa och punch denna afton då chefen för British Museum i London skulle föreläsa.
Vi hängde av oss våra ytterkläder och konstaterade att vi var de första gästerna; men strax kom där några till.
Den förste var zoologie professor Staffan Ulfstrand; han kom genast fram och hälsade. Strax därefter kom virologen Erling Norrby och sällade sig till oss. Därefter kom vår gamle skolpedagog Torsten Husén som hade varit ute och rest i Asien.
Den här dagen var lite speciell, ty jag hade min nyinköpta bandspelare med mig, och det första jag bandade var en fråga till Staffan Ulfstrand om vad bibliotekarien hette i huset där vi stod. Jag fick ett hövligt svar att han hette Tore Fängsmyr och en mycket noggran angivelse var han bodde; han bodde nämligen i samma trapphus som professor Ulfstrand. Sedan lät jag min lilla ljudupptagare gå tills bandet var slut efter en och en halv timme.
Vi fem som kom först stod länge och pratade, och samtalet kom bland annat in på repslagning, och Erling Norrby visade sig vara väl insatt i den konsten. Ingvar berättade att hans svärfar hade ett repslageri nedanför Blåbandisternas hus i Södertälje. Jag kommer ihåg att professor Norrby nämnde något om en tråd som de andra tamparna virades om, kan det ha varit en cord; ja jag vet inte, men ett minns jag väl, att Erling skulle bli Vetenskapsakademins ständige sekreterare i februari.
Förmodligen var det i januari vi var där, jag minns inte vilket år; men det torde vara lätt att ta reda på.
Sedan blev det då ärtsoppa och punch och jag satt mellan Staffan och en dam som arbetade på KTH. Samtalet var lågmält, och jag minns att jag berättade om mina projekttankar i Södertälje.
Jag tror inte att jag nämnde något om hästar, eftersom jag aldrig hade tänkt mig att min bildade organisation skulle bli en ridskola. Men så blev det, en livaktig förening ännu efter 30 händelserika år.
Vår då nybildade organisation: Tälje Skog och Ungdom, syftade åt ett helt annat håll, men... pyret ville och pappa måste.
Det blev en lyckad förening, förankrad i ett riksförbund: Förbundet Skog och Ungdom.
Jag minns att Staffan Ulfstrand önskade mig lycka till och att han kunde rekomendera mig att ta kontakt med en annan person med liknande ambitioner. Ingvar pratade med Erling,och flera damer pratade med varandra. Vi var ett litet trevligt sällskap,och för mig var situationen sagolik; kände mig som en katt bland hermelinerna, och trivdes alldeles utmärkt.
Sedan började föreläsningen av chefen för British Museum, och tyvärr talade han naturligtvis bara engelska, och min kattlika skepnad hade inte tillräckligt många timmars träning på utländska språk, varför jag ägnade mesta tiden åt att iaktaga de närvarande journalisterna. En av dem var Bàràny, vilken jag senare sett i samband med Nobelpriser och Nobelfester.
När vi åkte hem, Ingvar och jag, berättade han att han hade spelat in en interju av Erling Norby med Barbara Mc Clintok, den amerikanska nobelpristagaren som arbetat självständigt, vilket var högst ovanligt på den tiden, och funnit att gener hos majs kan hoppa; s.k. hoppande gener. Ja jag måste medje att jag inte är insatt i frågan, men att jag tyckte att damen var mycket betagande när jag såg henne på TV.
Den där interjun fick jag en kopia av när vi kom hem till Brunnsäng igen, och jag spelade över den på samma band som allt jag spelat in i Stockholm; och ytterligare en snutt som jag spelade in direkt från radion när jag kom hem. Det var en sekvens från Boktornet, där man talade om Viktor Rydberg, en av de författare som jag beundrat sedan skolåren då vi läste Zingoalla.
Viktor Rydberg har skrivit en hel del om det djupt mänskliga.
Nu måste jag göra ett tillägg: Professor Ulfstrand berättade att han hade en önskan att få ägna sig åt jämförelser mellan fåglar, som han har som specialitet, och människor; och nu flera decennier senare, då Ingvar inte längre finns med oss,åkte jag med en annan vän,fd distriktslantmätaren i Södertälje,Sven Engblom, till ABF-huset i Stockholm. Där njöt vi av Staffans mycket intressanta och kvicka föredrag om Darwin. Numera finns även en jämförelse mellan de andra djuren och människan, precis som Staffan förespått då vi träffades sist i foajen när Ingvar var med.
Jag har läst om Darwin många gånger, och jag blir förvånad varje gång man kommer till det avsnittet som handlar om hans stora intresse för havstulpaner, och att han praktiskt taget lade de stora frågorna på hyllan, ända tills han fick ett brev...
Jag skall inte gå in på Darwins slutplädering om arternas upkomst, utan här börjar sagan om mina egna observationen i vardagen:
När ett embryo bildas av ett ägg från honan och ett spermie från hanen sker det inte utan press från omgivningen. Vid ejukationen strömmar en mängd små svansprydda reptiler in i honans sköte för att möta ett ägg och genomtränga dess vägg; det är kapplöpning från första sekunden för att få genomlöpa livets lopp.
När barnet sedan är fött, det vill säga, har trängt sig ut ur den skyddande moderliga kroppen, börjar en ny tävlan om föräldrarnas gunst. Den som främst måst behagas har närmast varit fadern, han som stått för inkomsten; tryggheten och maten. Modern binds till barnet genom hormoner och värk i brösten om inte barnet ammar.
Så kommer en tävlan gentemot syskon och andra barn i närheten. Fröken och magistern måste se alla barn, annars...
Vi måste klara av att ta åt oss, som det heter, och där är vi alla olika.
Nu börjar ett kapitel om min egen iaktgelseförmåga av min nära samtid.
Mina lekkamrater, skolkamrater och arbetskamrater har här varit försökspersoner i ett märkligt projekt, och först då mina två döttrar kom in i familjen, och därefter min sambos barn, började jag se ett samband som jag tror spelar en avgörande roll när det gäller hur hela samhällen utvecklas under seklernas gång.
Hasse och Tage i Svenska Ord, skriver och sjunger: Först så går det upp, så går det ner, så går det upp, sen så går det ner så går det ännu längre ner...
Jag antar att de menar samhällsekonomin, men det är på pricken det jag har konstaterat om verkligheten i allmänhet.
Jag har ju känt att jag själv har haft svårt att ta för mig, fastän jag i vissa sammanhang har varit väldigt framgångsrik; som i vissa idrotter t.ex.. Det gäller sådan sport där jag agerat själv; stavhopp t.ex.. När det gäller lagidrotter har jag varit sämre, förutom i basket i skolan. Men det berodde på att jag hade så många träningstimmar bakom mig i förhållande till mina skolkamrater. Varje gymnastikpass avslutades med korgboll.
Här måste jag inflika (interfoliera, som Torsten Husén sa vid vårt möte i foajen).
Jag som var så bra i gymnastik fick alltid välja lag, och vilka jag än fick i mitt lag vann vi... varför?
Det berodde sannolikt på att jag var så social att jag passade på alla mina medspelare. Det gjorde inte de andra tuffingarna, de passade bollen sinsemellan och så kastade de mot mål. Jag fick ofta bollen på slutet och eftersom jag haft så mycket träning bakom mig så blev det ofta mål. Men det väsentliga var att alla blev aktiva i mitt lag, vilket inte var fallet i de andra.
Vissa kamrater blev rundningsmärken, som man sa...
När mina barn kom till jorden, och visa upp sina karaktärer, kunde jag se att en dotter var mera lik mig och den andra lik sin mor. Min fru var dessutom mycket lik sin mor, och på så sätt blev de mer eller mindre lika de där ryssgummorna som är så populära;de kan travas i varandra och är mycket lika. I detta fall var deras karaktär att de har stor fallenhet för matematik, och de har förmåga att hålla ordning. Man kan med fog säga att de är introverta. Min andra dotter har talets gåva, är lite nervig och kan berätta historier som det vibrerar om. Hon är mera lik mig och min mamma, vilken var mycket blyg som barn, men blev mycket frigjord när min pappa dog, och kunde "skratta upp" en hel buss med pensionärer.
Vi ser här ett mönster som i mångt och mycket liknar den kinesiska vishetsläran om Yin och Yang. Den ena droppen med en svart prick i, tävlar med den svarta med en vit prick. När den ena minskar ökar den andra, precis som förhållandet i en vattenhydrofor.
Det här mönstret går igen i allting, och som de kinesiska lärde uttryckte sig: - Allt är ett och allt upprepar sig!
När det gäller förhållandet mellan människor finns detta mönster, liksom när det gälle olika grupper, byar och samhällen.
I Sverige har vi flera olika partier. Dessa består av människor med olika möjligheter här i livet. De som har stora tillgångar håller sig till dem som har samma behov av lagparagrafer som gynnar rika.
Fattiga måste hålla ihop för att försvara sina intressen. Några få med stora rikedommar kan dominera människor med små tillgångar. Vi har borgerliga partier och vi har socialistiska partier och några partier som vill slåss för vissa sakfrågor.
I Europa och USA har de rika övertaget. De lever nära likasinnade och märker ofta inte att det finns människor som mår väldigt dåligt, ja som rent av måste stjäla för att överleva.
Men...många tror att de mot all förmodan kan få plats i den gräddfil som de förmögna far fram i, och därför håller alltför många till höger, som inte hör dit.
Men... så händer något som tvingar dessa att se klart, ekonomin rasar därför att alla inte får, kan, eller vill vara med att bidraga till en usel fördelning av det som produceras.
Då vänder snurran...
Det är som en pendel, ja vi beskriver rörelsen så tills vi insett att det är en spiral...en dubbelspiral, liksom DNA-spiralen.
Det var här min andra aha-upplevelse kom, den första kom när jag såg hur nära den vetenskapliga tolkningen var den religiösa tolkningen av Ande, Kropp och Själ.
Jag började inse att Ande har med kraft att göra, och att Själ låter i talspråket lika som skäl och stjäla. Jag kom på att skäl betyder något som delar på sig, vägskäl, och att man då måste välja väg.
I en dator är det dataprogrammet som är skrivet så att den ständigt väljer det ena eller det andra vägen så att man slutligen kommer fram till målet.
Gör man det blir man lycklig...
Lycka är att lyckas, för enkelt samband kan det kanske tyckas!
Att stjäla något innebär att man väljer ut något; och sedan tar det med sig.
Sålunda är själen den funktion hos ett djur (människan) som fattar beslut efter att ha kollat den inre kartan.
- Följ mig, sa Jesus, jag är vägen sanningen och livet...
Andning ger mitokondrier syre till förbränning i cellen, och därmed får man kraft att uträtta det man vill, eller måste.
Vi kan lätt se att det religiösa språket och det tekniska ligger mycket nära varandra.
Ja det var min första filosofiska upptäckt.
Den andra är inte svår att förstå om man följer skeendet steg för steg. Det rör sig om rörelsen i en knappsnurra där snurran är gjord av ett elastiskt material; vi kan tänka oss att den är gjord av ull, och att trådarna också är av tvinnad ull.
Vi vevar runt några varv och får igång den, sedan drar vi ut åt båda hållen samtidigt, och släpper efter. På så sätt kommer trådarna att tvinnas om varandra, först åt ena hållet sedan åt det andra. Samtidigt måste ullmassan vrida sig åt ena och åt det andra hållet.
Det betyder att massan närmast trådarna påverkas först i och med att trådarna vänder, medan massan succesivt kommer efter. Det betyder att massan i snurran har olika varv då massan vid periferin fortfarande snurrar åt ett "konservativt" håll medan massan där inne redan har vänt. Vi kan kalla detta för tröghet.
Rörelser har i sig en viss tröghet.
Nu när den sittande regeringen inte har nått det mål på vissa viktiga områden, strömmar fortfarande väljare till och stöder densamma. Orsaken är att man ännu inte förstått att de styrande nått den gräns som folkmajoriteten egentligen inte kan acceptera. Den ena efter den andra kommer dock att sälla sig till den andra sidan och snart är det jämvikt igen.
Men man nöjer sig aldrig med jämvikt, utan snart slår det över på andra sidan och så måste hela proceduren börja om på nytt igen.
En morgon vaknade jag med en ny bild av snurran på näthinnan. Den hade vänt sig 90 grader. Jag såg Gud och Djävulen tampas med trådarna. Herren Gud där uppe och Djävulen där nere. Om de inte kunde hålla jämna tag skulle trådarna som driver snurran gå av.
Stor disharmoni och förvirring skulle uppstå.
Men jag såg något annat också. Jag såg planetsystemet med solen där inne i mitten och planeterna utanför, snurrande runt solen som höll dem i rörelse.
Ok, men vad var det som höll jorden i sin bana? Solen med sin reaktor skickade ut strålar som höll jorden på avstånd, det såg jag tydligt, men varför for vår planet inte ut i rymden som en komet?
Så kom svaret!
Runt vår sol finns tusen miljoner andra solar, alla med samma vilja att skjuta varandra ifrån sig.
Egentligen är det ju detsamma som om alla drar till sig alla, men nu är det sannolikt inte så. Vi vet att solen strålar; det finns många visor som vi sjungit i skolan med den texten. Vi vet också att jorden förmodligen har en reaktor längst där inne. Annars skulle inte kontinenterna förflyttas och vulkaner spy magma ur sina kratrar och förändra topografin:
Berg sjunken djup stån upp!
Är det på det viset kan månen skymma strålar från rymden så att jordskorpan buktar utåt hela 25 cm vid Stockholm, och vattnet flera meter på sina ställen. Eftersom strålar från kosmos stoppas av månen kan detta ske utefter den bana som månen rör sig.
Allt eftersom dagarna gick kom flera bud från min stackars hjärna. Om jag vore kyrkligt lagd skulle jag kanske skylla på en högre makt, men nu tror jag att det är allt jag läst och lärt mig, och allt jag upplevt i mitt liv, som får hjärnan att leverera dessa bilder, inget konstigt med det. Den bild jag har av allt detta från skolan finns naturligtvis fortfarande kvar.
Jag ser nu vårt klot rotera runt solen som i ett dike, år efter år efter år. Dock är det något som händer med avståndet mot solen. Det är ju en kamp mellan solen och de andra solarna; liksom mellan min pappa och de andra papporna som ville avancera.
Egentligen känns det här omvända systemet, mycket naturligare för mig än det gängse. Kanske det beror på att jag är uppvuxen i ett ekonomiskt förhållande där vi var mycket sårbara när jag var liten, jag vet inte.
Det är nu så som jag började den här berättelsen med Hasse och Tages; det går upp och det går ner!
Hela rymden svajar, och avståndet till solen förändras för vart varv som jordklotet gör runt solen. Rörelsen är en dubbelspiral och snart orkar de kolektiva systemet inte pressa oss längre in i hettan (kanske var det då vissa djurarter, inklusive människan, vandrade ner i havet och förändrades. Somliga stannar i vattnet för gott, men människan som gått ner på alla fyra kom upp gående på två ben; vattenapan).
Vad skedde då?
Kanske var det då de magnetiska polerna vände, vad vet jag, men på något sätt vältrar sig klotet upp ur diket, kanske med hjälp av den flytande magman inne i klotet, magma som fortsätter att snurra när skorpan låsts fast mellan de yttre och de inre krafterna.
Så börjar färden utåt år från år tills det yttre vändläget är nått,i princip som Knappsnurrans mystik.
Allt det här skulle kunna bli en fantastisk berättelse med fakta och fiktion om det inte var så att jag tar det här alldeles för mycket på allvar...
Det intressanta är att det här stämmer så väl överens med mina känslor. Jag skulle alltså ha funnit ett system som inte bara lutar sig mot intellektet, och nu kunde det vara slut med alla impulser komna innifrån.
Ja, det kunde man ju tro!
Antagligen är jag lite vriden, men jag har sett aldeles för många tendenser hos rörelser som är vridna att jag inte kan blunda för detta fenomen.
Jag såg hur hela trädstammar var vridna innanför barken och jag har förstått att orsaken är att det skall få dem att stå emot stormar som kommer och ibland vräker dem omkull. Ett vanligt snöre är också vridet, och tjocka rep. Men så började jag söka vridna rörelser i matematiken och fann en matematiker som heter Euler.
Jag såg hur vätskor vrider sig och hur virvlar uppstår.
Den vattenslang som jag spolar bilen med, en vanlig slang som är öppen i änden, beter sig som en orm om änden får ligga fri på marken.
Märkligt!
Så kom jag på den logaritmiska spiralen, en rörelse som kröks innåt med ett konstant belopp så att om den rör sig runt en cirkel kommer att böja av tills den försvinner en bit från cirkelns centrum. Det är som om en hand kramar om något tills bara en prick är synlig. Jag kan tänka mig att denna prick blir mindre tills den går genom ett nålsöga (det är lika omöjligt för en rik man att komma till himlen, som en kamel att komma igenom ett nålsöga).
Men tänk om rörelsen rör sig i ett klot och försvinner ut genom origo på baksidan och utvidgar sig igen mot maximum (periferin). Den rör sig då från max till min och så vidare, på samma sätt som snurran och självaste Tellus.
Tellus kanske vrids i sin bana ett stycke så att den rör sig på så sätt som Einstein menade att Merkurius gör, eller som en apelsin med sina klyftor (allt är ett och allt upprepar sig).
Det finns något märkligt med den ligaritmiska spiralen. Ett värde på rörelsen kallas Fi och Fi är lika med 1.618033989... Vi har talet i det gamla folioformatet på ett ark. En sida är 1.000 och en annan är 1.618, det är det gyllene snittet.
1.000 delat med 1.618033989 är lika med 0.618033989 och 1.618033989 i kvadrat är 2.618033989 vilket är sagolikt. Det finnas något magiskt i detta, samma decimaler hela tiden.
Nu kommer jag att presentera Ingvar Åstrands tankar om elektromagnetiska rörelser:
Ingvar hade gjorde ett genidrag då han räknade om våglängder till frekvenser. Enligt Einstein är rörelsens hastighet våglängden gånger frekvensen, d.v.s. ca 300 000 km i sekunden. Det belopp man betecknar med C.
Max Plank gjorde ett försök med en svartkropp och mätte upp strålningen. I ett diagram fick han fram en kurva som var svår att förstå. Så vitt jag vet såg den ut som en val.
Med det grepp som Ingvar tog om problemet, att i stället för att göra diagrammet med våglängder, ta de beräknade värdena på frekvenserna, så erhöll han en kurva som ser ut som en dämpad spiral. Det betyder att energier från en källa ute i rymden kommer att anta olika frekvenser på sin väg mot betraktaren; alltså från blått till rött. Man kan tänka sig att det blir spill på vägen.
Vad vi ser här har han erhållit ett exempel på den så kallade
rödförskjutningen.
Enligt Ingvar själv innebär det att impulsen rör sig fortare och fortare utefter vägen, vilket jag tyckte var märkligt eftersom Einstein menar att hastigheten är konstant.
Men så med ens förstod jag att om jag satt på en flotte som följde med strömmen som följde en meanderlik kurva, skulle jag färdas med samma hastighet hela tiden, men att jag skulle fara fram olika fort utefter fågelvägen. Våglängden blir längre med tiden när frekvensen ökar. Meandern sträcks ut och flotten närmar sig målet fortare. Jag hoppas du förstår!
För varje ny frekvens sträcks rörelsen ut med ett visst belopp, och det beloppet är just det Max Plank har uttryckt med 6,6261 gånger 10 upphöjt till - 34.
Grovt talat kan man räkna ut längder ur frekvenser, vilket man också gör vid mätning av triangelnär (vilket varit en del av min proffesion) och nu med GPS i stället för med geodimeter.
Men... det viktiga med Ingvars tankar kring de elektromagnetiska strålarna är: himlakropparna far inte bort från varandra med en hiskelig hastighet, det är vågrörelsen från dem som förlorar energi på vägen hit till oss.
Det här känns ju riktigt!
I min sambos trädgård kan jag uppleva hur växter föds och dör. Jag har en gran där som var fem dm hög då mitt tredje barnbarn föddes; då var de lika långa. Sedan dess har det gått 22 år, och nu är hon 1.70 meter hög och granen 8 meter med ögonmått. Granen lämnar ett grenvarv efter sig för vart år, och genom att räkna grenvarven får man reda på hur gammal den är. När den nått 60 meter börjar den sakta in och när den är 80 meter är den en bamsegran och kommer snart att falla för nästa storm. Efter några år har barken fallit av och då kan man se att fibrerna är vridna runt stammen.
Avståndet mellan varje grenvarv är som ett kvanta.
Naturen i sig upprepas gång på gång, och alla växter följer ungefär samma mönster, och framförallt är det ljuset som är begärligt med dess specifika strålning. Men det är även mineraler från berggrunden som bestämmer en del. Vatten som faller på jorden löser mineralerna och transporterar dem till de barr och blad som genererar tillväxt genom fotosyntesen.
Att Big Bang är en naturlig idé kan jag förstå. Alla är vi tillkomna genom en Bang, på det sätt som ovan är beskrivet.
Eftersom vi till varje pris vill ha en förklaring, är det lätt att förstå hur idén har kommit till och bejakats av många, trots att vi inte har något bevis. Egentligen är beviset för Big Bang inte bättre än Påvens berättelse om en skapande Gud.
I min hjärna finns tre karaktärer brukar jag skämta. Det är Moffa (mitt första kvinnliga barnbarns uttryck: moffa, moffa, moffa med utsträckta armar), och det är Kamrer Goldfinger som är den svarta droppen i tecknet för Yin och Yang. Moffa och Kamrern balanserar varandra så gott det går, men det är Fridolin som är deras talesperson (taget från Erik Axel Karlfeldts Fridolin som kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin).
Blickar vi tillbaka i vetenskapshistorien finner vi att påven hade fel och Galileo Galilei hade rätt. Många själar har offrats på vetenskapens altare; varför skulle Moffa ha rätt i allt detta som här har redovisats. Det finns ju bara en sak som leder mig mot en bestämd mening; det är min känsel, min magkänsla.
Med mitt intellekt klarar jag inte det här, men det känns rätt; det gör inte kvantfysiken i sin sofistikerade form där vi var och en som vill förstå, måste kunna högre matematik. Det liknar i hög grad den liturgi som svenska folket matades med av de katolska prästerna som mässade på latin.
Det var på Kung Göstas dagar på 1500-talet.
Det skulle vara ett lyft för mänskligheten om vi fick en större förståelse för dessa frågor. Kanske vi rent av skulle kunna förstå en så svår sak som gravitationen. Kanske den inte heller är så komplicerad, och kanske det är så att det nät av strålar som alla himlakropparna tillsammans sänder ut och håller varandra i chack, på samma sätt som ett triangelnät inom kartläggningen utjämnas så att underordnade system kan inpassas utan alltför stora spänningar. Dessa strålar sätter krokben för varandra, därför blir en stråle från en stjärna deformerad, och den deformationen är sannolikt trögheten själv, alltså gravitationen.
Härmed ber jag att få tacka för visad uppmärksamhet, och om sanningen skall fram känner jag mig mycket bättre nu när dessa ord formulerats, än när jag började treva mig fram på tangentbordet. En viss tröghet har jag förnummit...
Södertälje den 31 mars 2012
MVH/Jerry Linder
PS. Jag höll på att glömma en sak. En fjärilslarv som kryper på en nässla tillsammans med hundratals andra, har ett utseende som liknar den figur man visas fram i televisionen, en vibrerande sträng. Mycket av det som här ovan presenterats av Fridolin, kan liknas vid strängteori,så vitt vi kan förstå. Jag menar Moffa, Kamrern och Fridolin. Vi förstår mycket väl att matematikern Euler har ett finger med i spelet; och då anser vi att bilden av den logaritmsika spiralens rörelse, i ett klot, mycket väl kan visa hur en sträng faktiskt beter sig; då den är glad. DS.
