Ateljé Jerry Linder
Filosofen
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Snurra min jord låt mig...
Men vet du vad, jag har insett att även månen snurrar,
annars skulle den inte kunna hålla sitt ansikte mot mig hela tiden.
Jag har genom matematiken insett att den logaritmiska spiralen
är så mystisk som någon rörelse kan vara.
Och låser jag in två motsatta spiraler i en cirkel, blir resultatet en kinesisk
sanning, ett tecken med yin och yang i bästa taoistiska stil.
En rörelse som makterna lyfter upp med en grekisk bokstav; Fi på den växande sidan,
och kramar ihop, 0.618033989, på den andra. Fi är det obestämda talet 1.618033989.......i evighet.
Kvadrera Fi och du får 1+Fi, där decimalerna för evigt är 618033989.... vad betyder det?
Jag äger ett stycke jord som gränsar till MilkRiver i landet MilkRiverValley i MiddleMilkdominion.
Där har vi (Moffa & Co) en flotte som flyter på vattnet. Den är kommen från Nådhammar men hamnade här hos oss vid AkterKastellet där MoffasMultiMediaSmedja finns i Korpberget där vår Optimistbåt rände in då "Rumpnissarna" var små. Flotten som de vaskade ren från fågelskit är nu bebodd, och sedan länge växer där både al och björk, samt tall och gran.
Nu vet vi hur magman som nått vattenytan och stelnat blev en grön oas, där nakna invånare dansade
i månens sken, och hur Inka-folket som offrade den egna stammen, blev rotlösa och dog.
Flotten är fäst vid vinklad björk som med en tross ger spelrum för en pendel där träden ständigt gnager och förgör varann; snart är flotten bara täckt med fågelträck igen. Men idén om ett universitet vid AkterKastellet lever ännu: alltså www.MilkRiverUniversity.se .
Arlas Källa (Nådhammar) är slutmålet för en pilgrimsfärd som börjar i S:ta Klara Kyrka, och slutar med MoffaFridolinsMellanMjölkSafari vid Fotografiska Museet. Sant eller falskt, vad spelar det för roll, det är närmast fråga om tid. Endast schamanen kan sia om en sådan vandring i tiden...
och här är min resa slut för denna gång vid ett inlägg gjort för länge sedan...
... http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com / juni 2012 Moffa & Co från början...
torsdag 14 mars 2013
onsdag 13 mars 2013
Schamanen... Del 11 Samfälligheten
Ateljé Jerry Linder
Styrelseledamoten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Långsjön är en lång sjö, så där en mil ...
På den västra sidan låg Nådhammar och Hjortsberga, samt Balsberga och Sund, då är vi inne i Lillsjön som ju är en del av Långsjön. På andra sidan låg Hjortsberga och Hjortsberga och Hjortsberga ända till den lilla viken vid Ulriksdal där förlängningen av Nådhammar- och Hjortsbergagränsen går upp mellan Vreta och Hjortsberga. Då är vi framme vid Oxsundet som gav namn till Oxsundsvik där en liten torpstuga låg en bit uppe i backen, på västra sidan.
1917 avsöndrades en massa småbruk från Hjortsberga och då blev strandlinjen delad i ett antal delar som kom att adresseras Hjortsberga egnahem. Det var på västra sidan: Sågartorpet, Irsta och Ängen, och på östra sidan Udden, Gruvstugan, Långsjödal som bestod av tre delar. En liten del ligger uppe på skogen strax nedanför Stegsjön, en inäga. Söderut, backe upp och backe ner ligger Ulriksdal där det fanns en torpstuga och en åkerlapp som nu är en granåker som gallrats en gång. Man satte granplantor där 1962, liksom på Felängen som ligger mitt emellan Ulriksdal och Långsjödal.
1891 undertecknade markägare runt sjön ett kontrakt som gav sökanden Hildemar Lidholm rätt att sänka sjön vid pass en meter. Man kan lätt se att sjön haft en annan strandlinje är nu, särskilt väl vid Urvik. Det var så på den tiden att det var ont om mat till de stora barnkullarna som växte upp då, och därför sänkte man sjöar i Stockholms län för att få mera odlingsbar mark och bete till djuren.
80% av sjöarna sänktes, ja hela Flodområde 63 sänktes vid den här tiden. Landskapet måste ha sett helt annorlunda då. Granplanteringen vid Ulriksdal skulle stå under vatten om man höjde vttenytan igen. Men på många håll i landet har man gjort så för att ge en bra miljö för fågellivet och för att ge vatten som är förorenat av gödningsmedel tillfälle att nära vattenväxter istället.
1883 införlivade Lidholm Hjortsberga till Nådhammar och till slut basade han över de stora gårdarna mot Mölnbo. Mejerigårdarna AB ägde då Kvarnen, Hjortsberga, Balsberga och Långbro, samt Fagernäs som ägs av AntiCimex idag. Mejerigårdarna var med och lade grunden till det som skulle bli Arla. Förste vd var Hildemars måg, Fredrik Benzinger, en duktig mejerist som Hildemar fann i England dit man levererat en tid, annars härstammade han från Tyskland.
Det var järnvägens utbyggnad som gjorde det möjligt att transportera all mjölk till huvudstaden, ja inte bara dit, man exporterade snart till hela världen, till Världens Barn.
Så såg det ut då Knut Agust Andersson och hans fru upplät mark på Ulriksdal på sjöns östra sida, helt nära gränsen mot Hölö socken. Huset som stått där uppe på kanten med utsikt mot sjön i väster och mot ladan och åkern åt öster var för länge sedan borta, bara några få grundstenar finns kvar idag.
Den ena stugan efter den andra har tillkommit och 1972 bildades en vägförening som även innefattade regler för hur man skulle ordna för trivsel inom området.
1986 tillkom ytterligare en förening när området avstyckades så att den som ville äga sin tomt fick köpa, vilket de flesta gjorde. Det betyder att man egentligen har två föreningar, men ett årsmöte och en kassa. Jag vill inte gå in på hur det här fungerar, men hitintills har det gått ganska bra.
En samfällighetsförening har att värna om vissa gemensamma anläggningar. Hos oss på Ulriksdal har vi en gemensam gräsyta som skall klippas flera gånger per sommar. Varje vår gör man upp en klippningslista och så hoppas man att alla följer den. Vi har även tillgång till Ladan, en del av den gamla ekonomibyggnaden som fanns där en gång. Med jämna mellanrum har man förbättrat den och det går nu alldeles utmärkt att hålla årsmötet där inne om vädret inte tillåter oss att sitta ute.
Några gånger på året brukar det vara någon träff där och en sladd är dragen från närmaste hus.
En brygga ingår i samfälligheten, men den börjar bli gammal och dålig nu, de flesta vill byta ut den mot en ny, eventuellt en flytbrygga. Men det är inte så lätt att komma överens om tagen, och de nya inom området kände inte till hur vår gemensamhetsförening fungerar, men nu har vi haft ett möte där vi gjort klart hur slipstenen skall dras. De som redan har en brygga skall naturligtvis inte vara med på den nya, och båtplats vid bryggan skall vara länkad till fastighet. Endast den som har fastighet inom området och alltså är medlem i föreningen skall ha tillgång till båtplats. Bryggplatsen betalar man till föreningen. Skulle någon utomstående vilja köpa båtplats går pengarna till föreningen som skall äga bryggan. Styrelsen fattar beslut i frågan.
När det gäller vägunderhållet fattar styrelsen beslut intill vissa kostnader, det är smidigast så, och detsamma gäller då bryggan och uthyrning av tom båtplats. Varje år lämnar styrelsen en verksamhetsberättelse, och mötet ger styrelsen ansvarsfrihet eller inte, och så väljer medlemmarna en ny styrelse för den nya verksamhetsåret. Ungefär så har det gått till genom åren, men nu har man valt bort ett höstmöte som alltid varit protokollfört. Det är så att vi går ut på vägen två gånger om året. En gång när vi haft årsmöte, och en gång på hösten då vi haft höstmöte.
Jag tror det kommer att visa sig att demokratin inom området kommer att kräva två möten som protokollförs, men jag kan ha fel. Det är en fördel att hålla vissa frågor så öppna som möjligt för att förhindra att det blir oenighet bland medlemmarna. Det är därför en samfällighet ska ha fasta regler som följer demokratiska normer...
Styrelseledamoten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Långsjön är en lång sjö, så där en mil ...
På den västra sidan låg Nådhammar och Hjortsberga, samt Balsberga och Sund, då är vi inne i Lillsjön som ju är en del av Långsjön. På andra sidan låg Hjortsberga och Hjortsberga och Hjortsberga ända till den lilla viken vid Ulriksdal där förlängningen av Nådhammar- och Hjortsbergagränsen går upp mellan Vreta och Hjortsberga. Då är vi framme vid Oxsundet som gav namn till Oxsundsvik där en liten torpstuga låg en bit uppe i backen, på västra sidan.
1917 avsöndrades en massa småbruk från Hjortsberga och då blev strandlinjen delad i ett antal delar som kom att adresseras Hjortsberga egnahem. Det var på västra sidan: Sågartorpet, Irsta och Ängen, och på östra sidan Udden, Gruvstugan, Långsjödal som bestod av tre delar. En liten del ligger uppe på skogen strax nedanför Stegsjön, en inäga. Söderut, backe upp och backe ner ligger Ulriksdal där det fanns en torpstuga och en åkerlapp som nu är en granåker som gallrats en gång. Man satte granplantor där 1962, liksom på Felängen som ligger mitt emellan Ulriksdal och Långsjödal.
1891 undertecknade markägare runt sjön ett kontrakt som gav sökanden Hildemar Lidholm rätt att sänka sjön vid pass en meter. Man kan lätt se att sjön haft en annan strandlinje är nu, särskilt väl vid Urvik. Det var så på den tiden att det var ont om mat till de stora barnkullarna som växte upp då, och därför sänkte man sjöar i Stockholms län för att få mera odlingsbar mark och bete till djuren.
80% av sjöarna sänktes, ja hela Flodområde 63 sänktes vid den här tiden. Landskapet måste ha sett helt annorlunda då. Granplanteringen vid Ulriksdal skulle stå under vatten om man höjde vttenytan igen. Men på många håll i landet har man gjort så för att ge en bra miljö för fågellivet och för att ge vatten som är förorenat av gödningsmedel tillfälle att nära vattenväxter istället.
1883 införlivade Lidholm Hjortsberga till Nådhammar och till slut basade han över de stora gårdarna mot Mölnbo. Mejerigårdarna AB ägde då Kvarnen, Hjortsberga, Balsberga och Långbro, samt Fagernäs som ägs av AntiCimex idag. Mejerigårdarna var med och lade grunden till det som skulle bli Arla. Förste vd var Hildemars måg, Fredrik Benzinger, en duktig mejerist som Hildemar fann i England dit man levererat en tid, annars härstammade han från Tyskland.
Det var järnvägens utbyggnad som gjorde det möjligt att transportera all mjölk till huvudstaden, ja inte bara dit, man exporterade snart till hela världen, till Världens Barn.
Så såg det ut då Knut Agust Andersson och hans fru upplät mark på Ulriksdal på sjöns östra sida, helt nära gränsen mot Hölö socken. Huset som stått där uppe på kanten med utsikt mot sjön i väster och mot ladan och åkern åt öster var för länge sedan borta, bara några få grundstenar finns kvar idag.
Den ena stugan efter den andra har tillkommit och 1972 bildades en vägförening som även innefattade regler för hur man skulle ordna för trivsel inom området.
1986 tillkom ytterligare en förening när området avstyckades så att den som ville äga sin tomt fick köpa, vilket de flesta gjorde. Det betyder att man egentligen har två föreningar, men ett årsmöte och en kassa. Jag vill inte gå in på hur det här fungerar, men hitintills har det gått ganska bra.
En samfällighetsförening har att värna om vissa gemensamma anläggningar. Hos oss på Ulriksdal har vi en gemensam gräsyta som skall klippas flera gånger per sommar. Varje vår gör man upp en klippningslista och så hoppas man att alla följer den. Vi har även tillgång till Ladan, en del av den gamla ekonomibyggnaden som fanns där en gång. Med jämna mellanrum har man förbättrat den och det går nu alldeles utmärkt att hålla årsmötet där inne om vädret inte tillåter oss att sitta ute.
Några gånger på året brukar det vara någon träff där och en sladd är dragen från närmaste hus.
En brygga ingår i samfälligheten, men den börjar bli gammal och dålig nu, de flesta vill byta ut den mot en ny, eventuellt en flytbrygga. Men det är inte så lätt att komma överens om tagen, och de nya inom området kände inte till hur vår gemensamhetsförening fungerar, men nu har vi haft ett möte där vi gjort klart hur slipstenen skall dras. De som redan har en brygga skall naturligtvis inte vara med på den nya, och båtplats vid bryggan skall vara länkad till fastighet. Endast den som har fastighet inom området och alltså är medlem i föreningen skall ha tillgång till båtplats. Bryggplatsen betalar man till föreningen. Skulle någon utomstående vilja köpa båtplats går pengarna till föreningen som skall äga bryggan. Styrelsen fattar beslut i frågan.
När det gäller vägunderhållet fattar styrelsen beslut intill vissa kostnader, det är smidigast så, och detsamma gäller då bryggan och uthyrning av tom båtplats. Varje år lämnar styrelsen en verksamhetsberättelse, och mötet ger styrelsen ansvarsfrihet eller inte, och så väljer medlemmarna en ny styrelse för den nya verksamhetsåret. Ungefär så har det gått till genom åren, men nu har man valt bort ett höstmöte som alltid varit protokollfört. Det är så att vi går ut på vägen två gånger om året. En gång när vi haft årsmöte, och en gång på hösten då vi haft höstmöte.
Jag tror det kommer att visa sig att demokratin inom området kommer att kräva två möten som protokollförs, men jag kan ha fel. Det är en fördel att hålla vissa frågor så öppna som möjligt för att förhindra att det blir oenighet bland medlemmarna. Det är därför en samfällighet ska ha fasta regler som följer demokratiska normer...
söndag 10 mars 2013
Schamanen... Del 10 Mölnbo stomnät
Ateljé Living Room
Månskensbonden
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
En gång i tiden fanns det bara en kvarn vid bäcken från Lillsjön. Det var på 1200-talet har man sagt.
Mölnbo har fått sitt namn därav. Det var inte många som bodde runt kvarnen då, och allt som barnen växte upp och ville ha eget, måste man komma sams om hur tegarna skulle vara utformade. Ofta var det någon, den äldste, som bestämde hur man skulle fördela arbetet och när det blev allt för komplicerat att hålla reda på var och ens ägor, var man tvungen att markera gränserna med rör och rösen. Man ställde stenar så att de syntes i terrängen, och i skogen placerade man en hjärtsten med andra stenar runt omkring. När man kunde tillverka jernrör använde man sådana för att markera fastighetsgränser.
Omkring 1900 åkte många unga svenskar till Amerika och andra länder för att klara livhanken. Då fick man den idén att skapa en ny sorts fastighet, småbruk, där en familj kunde låna pengar till det belopp som det stora bolaget, egnahemsbolaget krävde för att lämna ut papper på köp av detsamma.
Man kallade förättningen för avsöndring och gjorde den så enkel som möjligt. En enkel karta och träpålar till att markera gränspunkterna var allt som behövdes för att göra förrättningen giltig.
Vanligtvis användes järnrör och dessa mättes in från linjer i kartan. Snart nog anlades polygonnät med markerade punkter, ofta i berg eller sten, men gick inte det måste man anlägga rör i gjutning.
Ett sådant nät fanns i Mölnbo samhälle när jag kom dit första gången, 1965, men jag vet inte när det anlades. Många punkter var naturligtvis borta, men ett visst antal kunde användas på nytt och nymätas i samband med det nya polygonnätet som vi anlade 1975 - 76, då vi planerade för en flygfotografering av två kartor: 1:400 och 1:1000. Vita skärmar sattes ut på förut bestämda avstånd från varandra, och dessa mättes in från de nya polygonpunkterna. Vid flygfotograferingen syns skärmarna tydligt, och de negativ som man får vid framkallningen placeras i en stor sterioapparat, två i taget så att man kan få en modell i vilken man kan mäta höjder genom att placera ett märke på det objekt man skall mäta in. De gränspunkter som vi hittade mätte vi naturligtvis in och på så sätt kunde de markeras på den nya kartan. Andra gränspunkter digitaliserades.
För att få höjdkurvor och andra höjdangivelser på kartan gick vi ut ifrån Riksfixar. Dessa låg förr utefter järnvägen med ca 2 km avstånd.
1900 gjordes en rikstäckande avvägning med utgångspunkt vid Riddarholmskyrkan. Den fixen låg på 4 meter över medelvattenståndet i Östersjön. Man gick från punkt till punkt i polygoner, det vill säga, man utgick från en punkt och kom tillbaka till samma punkt från ett annat håll.
När vi anlade det lokala fixnätet i Mölnbo gick vi ut från rikets punkter med höjdangivelse från 1900 års system, och från det lokala nätet som vi anlade höjdbestämde vi alla nya polygonpunkter.
Skillnaden mellan 1900 års system och det system som Lantmäteriverket skapade år 1970 visade sig vara 36,8 mm då vi tog med ca 20 punkter i jämförelsen. Det var punkter från norr till söder och från öster till väster över Södertälje kommun. I stort sätt kan man säga att höjdskillnaden beror på landhöjningen som vanligen betecknas som 50 cm på hundra år här i Stockholmstrakten. Norrut är
landhöjningen större, och mest i Sundsvallstrakten.
Södertälje stads lokala höjdnät skiljer sig nästan 4 meter från Rikets höjdnät. Det beror på att man valde att utgå från det system som man använde då man byggde slussarna som reglerar vattnet i Mälaren. Man utgick från slussen i Stockholm och avvägde till slusströskeln i Södertälje, och slusströskeln ligger ca 4 meter under vattenytan, som är den nivå som riksnätet utgår från.
Anledningen till att man valde en utgångshöjd som ligger under vattenytan är den att byggnaderna i staden inte skulle få negativa höjder.
Tillbaka till Mölnbo:
Hela det nya systemet som vi skapade 1975 - 76 utgick således från ett antal triangelpunkter som ligger runt Mölnbo. Det var en punkt uppe på TV-tornet och en punkt som ligger på berget nedanför Gamla Vattentornet i Gnesta. Själva punkten ligger på berget men uppe på kupolen finns ett märke som är inmätt och beräknad i det stora systemet. Punkten där nere är sedan inmätt excentriskt från kupolen. Vi snickrade ihop ett golv där uppe och lyfte bort vimpeln som alltid stått där, och under den finns ett rör. När vi sedan satte dit vimpeln igen kom den att sitta lite snett, och hade förmodligen alltid gjort det, men jag kunde inte släppa tanken på att den en dag skulle rasa ner. Men...den sitter där än, alltsedan 1971.
Ytterligare en triangelpunkt som vi anslöt på var Igelsjön som ligger ovanför skjutbanan vid AK-vägen mellan Järna och Mölnbo. Ännu en punkt behövde vi ha att ansluta det nya nätet till, därför gjorde vi en punkt norr om 57:an en bit utanför Mölnbo samhälle på väg mot Järna. Den punkten låg så till att vi måste sätta upp vår 12-metersmast för att kunna mäta från Rösjön, en andra ordningens punkt som ligger på berget nära sjön Röstjön. Från dessa triangelpunkter utgick vi med ett glest polygonnät som de nya täta nätet anslöts till.
Vi ser här hur man hela tiden växlar ner, samtidigt som noggrannheten minskar. Andra ordningens
triangelnät var förr anslutet till ett första ordningens nät där avståndet var ca tre mil.
Första ordningen: 30 km.
Andra ordningen: 10 km.
Tredje ordningen: 7 km.
Storpolygonnätet: 1 km.
Detaljpolygonnätet: 200 - 300 meter.
Fixar 1900: 2 km.
Fixar 1970: 1 km.
Lokala fixar: 500 meter.
Idag mäter kontorets mätningsingenjörer med GPS-instrument och använder bara i undantagsfall det gamla lokala nätet. Vill man vara riktigt noga, för att få nya punkter att stämma överens med de befintliga gör man en differensmätning, och då kan man komma ner på cm-noggrannhet.
Jag har aldrig mätt med den nya tekniken, och känner inte till hur metoden är.
I Vårdinge fanns det sju säterier. Ett säteri är en gård som kan hålla en ryttare till landets försvar.
Vårdinge ligger lagom långt från huvudstaden så att ägaren till godset kan fara fram och tillbaka inom en begränsad tid. Dessutom är marken sådan att den kan brukas rationellt. Det finns en remsa med bördig jord från Nådhammar/Edeby förbi Vårdinge kyrka upp mot Kläckeskulla i norr.
Socken kommer av det tyska ordet sochen, vilket betyder söka. De som bodde i samma socken sökte sig till samma kyrka. Det var kyrkan som organisation som hade ansvaret för sina medborgare, men succesivt tog den borgerliga organsiationen över medborgarnas välfärd och nu är det en kommunal angelägenhet.
Vårdinge kyrka låg väl till för alla människor som bodde och arbetade på dessa gods. Innan jordbruket mekaniserades måste driften hållas igång med en massa arbetsfolk och då låg kyrkan centralt. Därför byggdes den första skolan just intill Kyrkan, men så skapade man några skolor till i socknen. En vid Helgesta och en vid Sjunda.
Så kom tågen och maskinerna; ångmaskinen och råoljemotorn. Tyngdpunkten flyttades då till området runt stationen. Det var 1961 som tågen gick en bit bortom Gnesta. Nästföljande år kom man vidare till Hallsberg och sedan till Göteborg. 1962 kunde man sålunda resa från Västerhavet till Östersjön. Då började två bröder rumstera om i Vårdinge. Hildemar och Wilhelm Lidholms mor hade köpt Nådhammar, och när hon dog tog Hildemar över Nådhammar och började lägga grunden till en världsomfattande verksamhet där.
1883 köpte man Hjortsberga och snart hade man Fagernäs, Långbro och Balsberga. Hildemar var
verkställande direktör för Mejerigårdarna AB.
De gårdar som var säterier var skattebefriade, och därför fanns det ingen anledning för staten att kosta på någon karta över dem; därför kan det vara svårt att finna kartor långt tillbaka i tiden. I Länsstyrelsens arkiv finns det några få kartor, bland annat över Långbro Gård på den tiden då bygdens starke man, Per Sahlström, var rättare på Långbro.
När vårt lag mätte för flygfotografering 1976 fanns det en karta över Mölnbo som Lantmäteriet gjort.
Den var i skala 1:2000, ett vanligt format på kartor som Lantmäteriet gjorde i samhällena runt Södertälje. Den kartan som nu ritades var i skala 1:400 över tätbebyggelsen och 1:1000 i och utanför samhället...
Vid den här tiden hade jag själv snickrat ihop ett hus i två våningar, byggt hagar och skaffat får och getter. Getterna var killingar då vi hämtade dem i Hälsingland, alla utom Greta och Brunette som vi köpte från Edesta. Greta skulle vara dräktig, och bukstinn var hon minsann, men inte kom där några killingar. Vetrenären konstaterade att hon var skendräktig. så bar det iväg till bocken i Edesta och den här gången kom Fantomen. Länstidningen kom och plåtade när min dotter höll Fantomen i famnen.
Svärfars oxe var stallad hos oss tillsammans med första hästen, Brasse, som vi hyrde över vintern 1994. Oxen hette Eske och jorunalisten Ankarstrand fotograferade Eske och mig då vi gillrat på honom ett oxok och vid detta satt linor vid en svängel, och i svängeln en plog. Bilden kom sedan i tidningen, liksom min dotter och Fantomen.
Det är mycket man måste lära sig då man ska bo på landet, tur för mig att jag sprungit i vägen på Glibotorps Gård då jag var liten.... I 15 år bodde jag längst ute i Vårdinge, sedan flyyade jag tillbaka till Södertälje med en häst, Rudolf, en ettårig hingst som kastrerades nere hos Carapi, i fårhagen vid Ragnhildsborg...
lördag 9 mars 2013
Schamanen...Del 9 Mätningsteknikern
Ateljé Jerry Linder
Triangelmästaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Bakom skrivbordet satt på rad: Erik Wallin, Sven Engblom och Nils Hedlund...mätningsingenjör, biträdande stadsingenjör och stadsingenjör. Erik var boss för mätlagen och Sven var stadens fastighetsbildare, medan Nils var chef för hela kontoret.
Framför cheferna satt en nyklippt yngling på 27 vårar. En tjänst efter Mr Herre var ledig och nu sökte jag den genom att frankt stega in på Stadsingenjörskontoret på Holmfstvägen, samma byggnad som Energiverken huserade i.
Herre och Melle var två gamla trotjänare som hjälpt till med lite av varje (hantlangare). Bland annat hade de markerat åtskilliga polygonpunkter i det stora nätet, och byggt vinkelmätningstorn hade de gjort.
Melle hade redan slutat och nu hade också Herre gått i pension, och hans tjänst skulle besättas.
Det blev jag som fick den och jag skulle sitta vid Martin Normans bord änn så länge, tillsammans med honom. Kartor inköptes att täcka alla triangelpunkter över hela storkommunen. Här skulle röjas sikter mellan punkterna som för det mesta låg på de högsta bergen. Några fanns på vattentorn och några var punkter som skulle mätas excentriskt från kyrktorn. Det här var spännande, just det arbete som jag bara kunde önska mig, och det visade sig passa mig som handen i handsken.
Jag skulle ha två man med mig i mitt lag, och det blev lite turbulent på jobbet ett tag då de fackligt anslutna till Saco strejkade. Det blev faktiskt så att jag så gott som själv fick utse mina medarbetare och därmed kom mitt lag att bestå av en 40-årig jägare, Nils Andersson från Tystberga och en orienterare, Lars-Erik Thofeldt från Järna.
Den 1 september skulle jag börja och det var en fredag.
- Kommer du på en fredag, sa Erik Wallin.
- Ja, sa jag, jag skulle ju komma den 1 september, och det är idag.
Både Martin och Erik var gamla i gården och hade varit med om det arbetet som jag var satt att leda.
Jag fick fria händer och snart var vi igång i terrängen. Jag vill minnas att Lasse och jag började vid skjutbanan invid AK-vägen mellan Järna och Mölnbo. Vi skulle leta rätt på en punkt som var markerad med en vimpel i ett träd. Jag märkte då att Lasse var en god stigfinnare; det här var i början på oktober. På måndag nästa vecka var vi på Albyberget och då var även Nisse med.
Nu började en period med klättring i träd mest varje dag i tre månader. Då fick jag nytta av all träning från barn och ungdomen. Ibland var det bara en eller ett par grenar som skulle tas bort från varje träd, ibland var det många träd. På slutet hade vi en kottplockarstege med oss. Med den kunde vi klättra 9 meter upp, och ibland kanske man måste klättra ytterligare några meter för att komma åt grenen som skymde sikten.
Schamanen i den stora granen, det var jag det. Var det en något vidlyftigare klättring ställde jag alltid upp, och på det viset var de andra två också villiga att klättra, även om Nisse var något tung i gumpen; men viljan var det inget fel på.
Det där med schamanen har jag lite svårt att förklara, men med åren har det blivit allt tydligare, men ok, som sagt var, något svårbegripligt är det, men nära anslutet till den svenska naturen.
Det har alltid varit något stort att röra sig fritt i naturen, särskilt i skogen. Där finns så många tecken som skall tydas; så många varför. Bara det att börja upptäcka hur träden tar hänsyn till varandra, hur en gren får vika för en annan. Hur en ung gran själpts omkull av snön på vintern och blivit liggande som för att torka och dö, men så har några rötter blivit kvar i jorden och så börjar toppen böja sig uppåt mot ljuset igen. Det är nästan man börjar gråta. Vilken seghet, vilken okuvlig vilja.
Särskil intresserad har jag blivit av de stora trädens vridning. Ofta ser man att fibrerna vrider sig runt trädet när barken ramlat av. Inte såg man sånt där när man var liten. Men de där åren då vi var ute i skogen varje dag hann man se mycket, och så har det blivit en bank av upplevelser i huvudet som med jämna mellanrum gör sig påmind även då det rör sig om människor i flock. Där finns en kraft som driver masan framåt, vi har alla vår individuella karaktär och de gamla och kloka har talat om Ande, kropp och själ. Själen utser vilken gren som kanske håller när jag klättrar, ett tag om ytterligare en gren kan vara bra att säkra klättringen. Min erfarenhet när det gäller grenar, ger mig större trygghet än när det gäller stegar på husväggar eller balkonger, där blir jag osäker och kan inte kolla bärigheten på samma sätt. Kroppen, materien, materialet kan vara nog så starkt, massivt, men kopplingen mellan kroppar kan vara bristfälliga, det är sådana spörsmål själen jobbar med...
Den med kraft fyllda kroppen stretar upp mot den speciella grenen som skymmer sikten mot en flagga som satts upp för att visa var nästa triangelpunkt är, kanske en mil bort. Där svajar den i vinden och ser märkligt levande ut. En man står på den rådande punkten och blickar fram mot flaggan där borta. Det är lite svårt att se eftersom flera grenar är i vägen, men upe i granen syns flaggan vaja från en talltopp där borta.
Genom kommunikation mellan han där nere och han där uppe börjar man ana vilka grenar som skall bort i just det trädet, det kan vara flera i nästa träd, man får se. Så börjar gallringen med en liten bågsåg och om det är rätt gran och rätt gren bör sikten där nere förbättras och så småningom har samarbetet resulterat i en fri sikt mellan punkterna från detta håll. Sedan gäller det att göra likadant från andra hållet innan sikten är totalt klar så att man skan sätta upp stativ och instrument och mäta längden mellan punkterna. Den längd man erhåller med instrumentet kan vara felaktig, inte mycket, men ändå, och när hela nätet är mätt jämnar man ut spänningarna mellan punkterna. Blir spänningen för stor måste man kanske mäta om några sträckor. Resultatet av Hedlunds Triangelnät gav koordinater som svarar mot någon enstaka centimeters fel, vilket är otroligt, sett ur schamanens
perspektiv från Stora Granen...
Vi skulle ha en sikt från Storkullen, som ligger vid Ogan i Järna. Det är kommunens högsta punkt, ca 90 meter över havet. Sikten skulle gå mot Albyberget som finns inte långt från Sjunda Gård. Det satt en flagga i en talltopp och signalerade trianglepunkten, men vi kunde inte se den hur mycket vi än tittade i kikare eller teodolit. Det var säkert många träd i vägen på den bergplatå som finns ungefär halvvägs mellan punkterna. Vad skulle vi göra?
Kvällsjobb...ja vi bestämde oss för att sätta upp en lykta, en sådan man har vid vägarbete, och gå upp på Storkullen och se om lyktan syntes mellan träden, det gjorde den. Vi hade teodoliten med oss och tog bäringen till lyktskenet, och nästföljande dag var Nisse uppe på den där platån och började fälla trän som vi ansåg stod i vägen, sett från Storkullen. Det klart att det kanske blev ett eller annat träd fällt i onödan, men snart nog hade vi sikten klar och kunde blåsa av. Hur skulle vi ha kunnat klara av det här jobbet utan radiokommunikation.
Schamanen ja, där fanns 92 triangelpunkter i ett nät, triangelnät, där många punkter var hade många sikter ut mot andra punkter, och de sikterna skulle vi, Nisse, Lasse och jag, samt Olle och Bosse, ha klara till april nästa år och då skulle vi också bygga ett vinkelmätningstorn, som består att två bockar. Det skulle vara 12 meter och gjort så att man kunde fästa en geodimeter högst upp på innerbocken. Tornet byggdes vid Murmästartorp, av granspiror som vi fick uppsläpade med en traktor. När vi byggde färdigt golvet på ytterbocken hade vi blivit fem man, Olle och hans son Bosse skulle vara med ett halvår medan vi började mäta nätet. Det var två ingenjörer från Lantmäteristyrelsen som mätte med sin Laser 8, en geodimeter som kunde mäta längderna på mm när.
Vissa triangelsträckor var omöjliga att mäta från marken (då stod vi i torn), och andra gick inte att se vid marken (då mätte vi mot master). Det var ett bestyr att sätta upp masterna, och tornen var ännu jobbigare att släpa upp på berget och montera ihop. Men det gick bra trots att vi inte hade någon erfarenhet att sådant jobb. Alla var praktiskt lagda, och Olle var lantbrukare från Väsby, dit han kom som dräng och gifte sig med dotra i familjen. En av punkterna låg på Långberget. Där var vi och letade efter en gammal triangelpunkt som teknisterna vid Sjunda lagt ut och byggt ett torn på 40-talet, när professor Fagerholm hade Sjunda Gård. Han brukade ha ett antal lärjungar där på sommaren. En av dessa var stadsingenjör Hedlund som nu fick ge sitt namn till detta nya triangelnät;
Hedlunds Triangelnät.
Nätet kom att sträcka sig över hela den tilltänkta storkommunen med Trosa och Vagnhärad, Gnesta och Daga, samt Torsåkers församling. Det vetydde att vi mätte från Askö (ett vinkelmätningstorn av stål) i söder, till Kalkudden i Mariefred i norr. Rönningeåsen var den ostligaste punkten och så var det en punkt som hette Tuna i Flen. Det blev många långa resor med vår oranga LandRover, och hur väl var det inte att ha dessa hemtama medarbetare i laget, ofta måste vi leta bra länge för att finna en gammal punkt som låg gömd under mossan. Lasse var som en spårhund, envis och noggrann, han gav sig inte.
Ingenjör Wallin och Martin Norman hade gjort sina pass när vi började. Det var svårt att tänka sig att de hade varit ute på liknande äventyr, men så är det. Nu är det svårt att förstå att vi kunde gå iland med den uppgift vi fått, men det gick, inte minst genom allt stöd vi fick från kontoret.
Nu sitter inte schamanen längre i den Stora Granen, snart ligger han under Stora Granen, men ännu finns levande celler i hjärnan som samverkar på ett mystiskt sätt så att nya upptäckter görs i vår herres hage. Min Gud, var får jag alla orden ifrån...
När det här jobbet var färdigt skulle kontoret utökas med en mätningstekniker och två mätare, ett helt nytt lag som skulle gå över alla ytterkommuner som Lantmäteriet haft i alla år; jobbet blev vårt och i och med det blev jag 1:e mätningstekniker. Mitt betyg från ingenjör Einar Fjällmo spelade nog en viss roll, men ännu mera mina goda medarbetare, Lasse och Nisse...som naturligtvis fick de andra tjänsterna, och så var vi ett lag igen som karterade ytterområdena under många år...
Triangelmästaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Bakom skrivbordet satt på rad: Erik Wallin, Sven Engblom och Nils Hedlund...mätningsingenjör, biträdande stadsingenjör och stadsingenjör. Erik var boss för mätlagen och Sven var stadens fastighetsbildare, medan Nils var chef för hela kontoret.
Framför cheferna satt en nyklippt yngling på 27 vårar. En tjänst efter Mr Herre var ledig och nu sökte jag den genom att frankt stega in på Stadsingenjörskontoret på Holmfstvägen, samma byggnad som Energiverken huserade i.
Herre och Melle var två gamla trotjänare som hjälpt till med lite av varje (hantlangare). Bland annat hade de markerat åtskilliga polygonpunkter i det stora nätet, och byggt vinkelmätningstorn hade de gjort.
Melle hade redan slutat och nu hade också Herre gått i pension, och hans tjänst skulle besättas.
Det blev jag som fick den och jag skulle sitta vid Martin Normans bord änn så länge, tillsammans med honom. Kartor inköptes att täcka alla triangelpunkter över hela storkommunen. Här skulle röjas sikter mellan punkterna som för det mesta låg på de högsta bergen. Några fanns på vattentorn och några var punkter som skulle mätas excentriskt från kyrktorn. Det här var spännande, just det arbete som jag bara kunde önska mig, och det visade sig passa mig som handen i handsken.
Jag skulle ha två man med mig i mitt lag, och det blev lite turbulent på jobbet ett tag då de fackligt anslutna till Saco strejkade. Det blev faktiskt så att jag så gott som själv fick utse mina medarbetare och därmed kom mitt lag att bestå av en 40-årig jägare, Nils Andersson från Tystberga och en orienterare, Lars-Erik Thofeldt från Järna.
Den 1 september skulle jag börja och det var en fredag.
- Kommer du på en fredag, sa Erik Wallin.
- Ja, sa jag, jag skulle ju komma den 1 september, och det är idag.
Både Martin och Erik var gamla i gården och hade varit med om det arbetet som jag var satt att leda.
Jag fick fria händer och snart var vi igång i terrängen. Jag vill minnas att Lasse och jag började vid skjutbanan invid AK-vägen mellan Järna och Mölnbo. Vi skulle leta rätt på en punkt som var markerad med en vimpel i ett träd. Jag märkte då att Lasse var en god stigfinnare; det här var i början på oktober. På måndag nästa vecka var vi på Albyberget och då var även Nisse med.
Nu började en period med klättring i träd mest varje dag i tre månader. Då fick jag nytta av all träning från barn och ungdomen. Ibland var det bara en eller ett par grenar som skulle tas bort från varje träd, ibland var det många träd. På slutet hade vi en kottplockarstege med oss. Med den kunde vi klättra 9 meter upp, och ibland kanske man måste klättra ytterligare några meter för att komma åt grenen som skymde sikten.
Schamanen i den stora granen, det var jag det. Var det en något vidlyftigare klättring ställde jag alltid upp, och på det viset var de andra två också villiga att klättra, även om Nisse var något tung i gumpen; men viljan var det inget fel på.
Det där med schamanen har jag lite svårt att förklara, men med åren har det blivit allt tydligare, men ok, som sagt var, något svårbegripligt är det, men nära anslutet till den svenska naturen.
Det har alltid varit något stort att röra sig fritt i naturen, särskilt i skogen. Där finns så många tecken som skall tydas; så många varför. Bara det att börja upptäcka hur träden tar hänsyn till varandra, hur en gren får vika för en annan. Hur en ung gran själpts omkull av snön på vintern och blivit liggande som för att torka och dö, men så har några rötter blivit kvar i jorden och så börjar toppen böja sig uppåt mot ljuset igen. Det är nästan man börjar gråta. Vilken seghet, vilken okuvlig vilja.
Särskil intresserad har jag blivit av de stora trädens vridning. Ofta ser man att fibrerna vrider sig runt trädet när barken ramlat av. Inte såg man sånt där när man var liten. Men de där åren då vi var ute i skogen varje dag hann man se mycket, och så har det blivit en bank av upplevelser i huvudet som med jämna mellanrum gör sig påmind även då det rör sig om människor i flock. Där finns en kraft som driver masan framåt, vi har alla vår individuella karaktär och de gamla och kloka har talat om Ande, kropp och själ. Själen utser vilken gren som kanske håller när jag klättrar, ett tag om ytterligare en gren kan vara bra att säkra klättringen. Min erfarenhet när det gäller grenar, ger mig större trygghet än när det gäller stegar på husväggar eller balkonger, där blir jag osäker och kan inte kolla bärigheten på samma sätt. Kroppen, materien, materialet kan vara nog så starkt, massivt, men kopplingen mellan kroppar kan vara bristfälliga, det är sådana spörsmål själen jobbar med...
Den med kraft fyllda kroppen stretar upp mot den speciella grenen som skymmer sikten mot en flagga som satts upp för att visa var nästa triangelpunkt är, kanske en mil bort. Där svajar den i vinden och ser märkligt levande ut. En man står på den rådande punkten och blickar fram mot flaggan där borta. Det är lite svårt att se eftersom flera grenar är i vägen, men upe i granen syns flaggan vaja från en talltopp där borta.
Genom kommunikation mellan han där nere och han där uppe börjar man ana vilka grenar som skall bort i just det trädet, det kan vara flera i nästa träd, man får se. Så börjar gallringen med en liten bågsåg och om det är rätt gran och rätt gren bör sikten där nere förbättras och så småningom har samarbetet resulterat i en fri sikt mellan punkterna från detta håll. Sedan gäller det att göra likadant från andra hållet innan sikten är totalt klar så att man skan sätta upp stativ och instrument och mäta längden mellan punkterna. Den längd man erhåller med instrumentet kan vara felaktig, inte mycket, men ändå, och när hela nätet är mätt jämnar man ut spänningarna mellan punkterna. Blir spänningen för stor måste man kanske mäta om några sträckor. Resultatet av Hedlunds Triangelnät gav koordinater som svarar mot någon enstaka centimeters fel, vilket är otroligt, sett ur schamanens
perspektiv från Stora Granen...
Vi skulle ha en sikt från Storkullen, som ligger vid Ogan i Järna. Det är kommunens högsta punkt, ca 90 meter över havet. Sikten skulle gå mot Albyberget som finns inte långt från Sjunda Gård. Det satt en flagga i en talltopp och signalerade trianglepunkten, men vi kunde inte se den hur mycket vi än tittade i kikare eller teodolit. Det var säkert många träd i vägen på den bergplatå som finns ungefär halvvägs mellan punkterna. Vad skulle vi göra?
Kvällsjobb...ja vi bestämde oss för att sätta upp en lykta, en sådan man har vid vägarbete, och gå upp på Storkullen och se om lyktan syntes mellan träden, det gjorde den. Vi hade teodoliten med oss och tog bäringen till lyktskenet, och nästföljande dag var Nisse uppe på den där platån och började fälla trän som vi ansåg stod i vägen, sett från Storkullen. Det klart att det kanske blev ett eller annat träd fällt i onödan, men snart nog hade vi sikten klar och kunde blåsa av. Hur skulle vi ha kunnat klara av det här jobbet utan radiokommunikation.
Schamanen ja, där fanns 92 triangelpunkter i ett nät, triangelnät, där många punkter var hade många sikter ut mot andra punkter, och de sikterna skulle vi, Nisse, Lasse och jag, samt Olle och Bosse, ha klara till april nästa år och då skulle vi också bygga ett vinkelmätningstorn, som består att två bockar. Det skulle vara 12 meter och gjort så att man kunde fästa en geodimeter högst upp på innerbocken. Tornet byggdes vid Murmästartorp, av granspiror som vi fick uppsläpade med en traktor. När vi byggde färdigt golvet på ytterbocken hade vi blivit fem man, Olle och hans son Bosse skulle vara med ett halvår medan vi började mäta nätet. Det var två ingenjörer från Lantmäteristyrelsen som mätte med sin Laser 8, en geodimeter som kunde mäta längderna på mm när.
Vissa triangelsträckor var omöjliga att mäta från marken (då stod vi i torn), och andra gick inte att se vid marken (då mätte vi mot master). Det var ett bestyr att sätta upp masterna, och tornen var ännu jobbigare att släpa upp på berget och montera ihop. Men det gick bra trots att vi inte hade någon erfarenhet att sådant jobb. Alla var praktiskt lagda, och Olle var lantbrukare från Väsby, dit han kom som dräng och gifte sig med dotra i familjen. En av punkterna låg på Långberget. Där var vi och letade efter en gammal triangelpunkt som teknisterna vid Sjunda lagt ut och byggt ett torn på 40-talet, när professor Fagerholm hade Sjunda Gård. Han brukade ha ett antal lärjungar där på sommaren. En av dessa var stadsingenjör Hedlund som nu fick ge sitt namn till detta nya triangelnät;
Hedlunds Triangelnät.
Nätet kom att sträcka sig över hela den tilltänkta storkommunen med Trosa och Vagnhärad, Gnesta och Daga, samt Torsåkers församling. Det vetydde att vi mätte från Askö (ett vinkelmätningstorn av stål) i söder, till Kalkudden i Mariefred i norr. Rönningeåsen var den ostligaste punkten och så var det en punkt som hette Tuna i Flen. Det blev många långa resor med vår oranga LandRover, och hur väl var det inte att ha dessa hemtama medarbetare i laget, ofta måste vi leta bra länge för att finna en gammal punkt som låg gömd under mossan. Lasse var som en spårhund, envis och noggrann, han gav sig inte.
Ingenjör Wallin och Martin Norman hade gjort sina pass när vi började. Det var svårt att tänka sig att de hade varit ute på liknande äventyr, men så är det. Nu är det svårt att förstå att vi kunde gå iland med den uppgift vi fått, men det gick, inte minst genom allt stöd vi fick från kontoret.
Nu sitter inte schamanen längre i den Stora Granen, snart ligger han under Stora Granen, men ännu finns levande celler i hjärnan som samverkar på ett mystiskt sätt så att nya upptäckter görs i vår herres hage. Min Gud, var får jag alla orden ifrån...
När det här jobbet var färdigt skulle kontoret utökas med en mätningstekniker och två mätare, ett helt nytt lag som skulle gå över alla ytterkommuner som Lantmäteriet haft i alla år; jobbet blev vårt och i och med det blev jag 1:e mätningstekniker. Mitt betyg från ingenjör Einar Fjällmo spelade nog en viss roll, men ännu mera mina goda medarbetare, Lasse och Nisse...som naturligtvis fick de andra tjänsterna, och så var vi ett lag igen som karterade ytterområdena under många år...
fredag 8 mars 2013
Schamanen...Del 8 Projektören
Ateljé Jerry Linder
Vårdsvängen
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Hölö kommun låg i Södermanlands län när Södertälje tog över 1971.
Någon riktig organsiation för anläggning fanns inte i samhället, det var några gubbar från byggnadsnämnden som skötte det hela. En dag fick jag följa med ordföranden i byggnadsnämnden och titta på några svartbyggen. Det råkade vara grannar till oss som hade våra sommarstugor vid Ulriksdal. Stugorna var svartbyggen och de låg på Vretas mark och på Österbys. Jag fick uppdrag att rita in stugorna på den ekonomiska kartan. Sedan fick var och en stugägare ansöka om bygglov i efterhand, vilket inte mötte några hinder.
Jag minns att ägaren till stugan som låg närmast vår vik kom till mig och ville ha sitt hus uppmät och så skulle jag göra ritningen till bygglovet. Just den här mannen ordnade så att vi fick en brukarförening för vägen ner till Ulriksdals stugområde. Det var 1972.
Det var ett tag rätt mycket arbete i Hölö samhälle. Bland andra uppgifter jag fick gällde det vattenledning från Vreta till gamla vattenreningsverket. Jag minns att vi mätte över skogen när de första stora snöflingorna kom dansande ner på marken. Vi hade bara ett 50-metersband att mäta med och det är lätt att tappa bort en bandsträcka. Inte för att det hände där, men jag har varit med om det och det är inget jag är stolt över. Invid vägen mitt för Vreta gård fanns en stark källåder, den skulle man koppla in en ny ledning till. Jag vet faktiskt inte hur det blev med det, men däremot vet jag att jag var med då man kopplade ett uttag på en befintlig ledning nere på Enegärdet. Därifrån drog man en lång ledning över skogen till Hölö. Jag återkommer till det.
Reningsverk och vattenverk låg intill varandra. Jag minns att vi avvägde en mycket lång sträcka upp till det stora rappade huset som hade flera våningar. Idag är det villor utefter hela den sträckningen som går till vägen ut mot Lida.
Där fick jag mitt första uppdrag att projektera för vatten och avlopp, samt gatorna inom det området. Det var första och sista gången jag gjorde hela jobbet, från profilavvägning, till massberäkningar och kostnadskalkyl. Det var ett intressant jobb, men ändå, jag var och är egentligen en schaman i själ och hjärta, och det är människor som intresserar mig mest, så därför sökte jag mig till slut till ett område där människor är nummer ett...inom vården. Jag provade på jobbet som skötare på mentalsjukhuset i Strängnäs, Sumby sjukhus, och jag måste berätta om en episod med patienter som hade utetjänst på hösten. Jag blev ledare för ett gäng manliga patienter som skulle kratta löv. Jag delade upp patienterna i olika lag och var själv med och krattade.
De var idoga och vi fick ihop stora högar med löv. När det var rast gick vi till kaffeterian, och när rasten var slut fortsatte vi. Rätt var det var dök det upp en tjänsteman, ja den personen som fördelade arbetsuppgifterna på morgonen, han sa:
- Jag har stått och tittat på er, det är fantastiskt. Har aldrig sett patienterna så arbetsamma, du gör ett mycket bra jobb.
- Tack, sa jag, jag är själv förvånad vilken fin kontakt jag får, och tack vare det går arbetet som smort.
Tyvärr kunde jag inte vara kvar där, det blev för lite pengar kvar till familjen där hemma i Vårdinge.
Därför sökte jag ett arbete på Lövsta ungdomsvårdskola, men där blev jag inte gammal för jag kunde inte tåla att se hur illa ställt det var med vården där. De grabbar som ville sköta sig fick spö av de andra, och de som var med på satyg som de tuffaste hittade på fick reprimander av personalen.
På så sätt gled jag tillbaka till uppgifter som jag kunde, jag blev utsättare för en anläggning i Vagnhärad som BPA stod för. Mitt i vintern var det och lite ruggigt att svara för anvisningar i höjd och sida som den förra utsättaren åstadkommit. Jag kom på att han hade satt ut flera meter fel i en kurva där det var berg. Det var också fel på det höjdnät som han hade använt. Det blev till att göra om allt från början, och här var inte anläggarna lika bussiga som i Järna. Men jag fick rätsida på det hela till slut, tur att jag hade så mycket erfarenhet från Enegärdet och avvägningar åt Lantmäteriet.
En dag åkte jag till Trosa för att köpa ut en putell åt mig till helgen. Där mötte jag en mätningsingenjör från lantmäteriet i Södertälje. Vi hade arbetat ihop och han hade åkt med mig innan han hade skaffat egen bil. Han berättade att Stadsingenjörskontoret i Södertälje sökte en ledare för ett nytt projekt, och man skulle åka med en Land Rover till alla Triangelpunkter i ett nytt system som täckte hela den tilltänkta strokommunen. Det rörde sig om ca 90 punkter, sa han. Sök du!
Jag inhandlade min flaska och så började tankarna snurra. Jag trivdes inte med mitt arbete åt BPA, arbetsledningen var undermålig. Ingenjörn dök upp då och då och var inte nykter. Han hade en ung släkting till verkmästare som var måttligt intresserad och det värsta av allt; han hade tagit ner en hyvelförare från sundsvall som inte kunde använda väghyveln på rätt sätt. Jag har undrat många gånger hur det där området blev egentligen... för min del lämnade jag skutan och sökte mig tillbaka
till Södertälje, min hembygd, men inte till lantmäteriet den här gången, utan till Stadsingenjörskontoret. Men först åkte jag och klippte mig så att jag såg respektabel ut...
Vårdsvängen
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Hölö kommun låg i Södermanlands län när Södertälje tog över 1971.
Någon riktig organsiation för anläggning fanns inte i samhället, det var några gubbar från byggnadsnämnden som skötte det hela. En dag fick jag följa med ordföranden i byggnadsnämnden och titta på några svartbyggen. Det råkade vara grannar till oss som hade våra sommarstugor vid Ulriksdal. Stugorna var svartbyggen och de låg på Vretas mark och på Österbys. Jag fick uppdrag att rita in stugorna på den ekonomiska kartan. Sedan fick var och en stugägare ansöka om bygglov i efterhand, vilket inte mötte några hinder.
Jag minns att ägaren till stugan som låg närmast vår vik kom till mig och ville ha sitt hus uppmät och så skulle jag göra ritningen till bygglovet. Just den här mannen ordnade så att vi fick en brukarförening för vägen ner till Ulriksdals stugområde. Det var 1972.
Det var ett tag rätt mycket arbete i Hölö samhälle. Bland andra uppgifter jag fick gällde det vattenledning från Vreta till gamla vattenreningsverket. Jag minns att vi mätte över skogen när de första stora snöflingorna kom dansande ner på marken. Vi hade bara ett 50-metersband att mäta med och det är lätt att tappa bort en bandsträcka. Inte för att det hände där, men jag har varit med om det och det är inget jag är stolt över. Invid vägen mitt för Vreta gård fanns en stark källåder, den skulle man koppla in en ny ledning till. Jag vet faktiskt inte hur det blev med det, men däremot vet jag att jag var med då man kopplade ett uttag på en befintlig ledning nere på Enegärdet. Därifrån drog man en lång ledning över skogen till Hölö. Jag återkommer till det.
Reningsverk och vattenverk låg intill varandra. Jag minns att vi avvägde en mycket lång sträcka upp till det stora rappade huset som hade flera våningar. Idag är det villor utefter hela den sträckningen som går till vägen ut mot Lida.
Där fick jag mitt första uppdrag att projektera för vatten och avlopp, samt gatorna inom det området. Det var första och sista gången jag gjorde hela jobbet, från profilavvägning, till massberäkningar och kostnadskalkyl. Det var ett intressant jobb, men ändå, jag var och är egentligen en schaman i själ och hjärta, och det är människor som intresserar mig mest, så därför sökte jag mig till slut till ett område där människor är nummer ett...inom vården. Jag provade på jobbet som skötare på mentalsjukhuset i Strängnäs, Sumby sjukhus, och jag måste berätta om en episod med patienter som hade utetjänst på hösten. Jag blev ledare för ett gäng manliga patienter som skulle kratta löv. Jag delade upp patienterna i olika lag och var själv med och krattade.
De var idoga och vi fick ihop stora högar med löv. När det var rast gick vi till kaffeterian, och när rasten var slut fortsatte vi. Rätt var det var dök det upp en tjänsteman, ja den personen som fördelade arbetsuppgifterna på morgonen, han sa:
- Jag har stått och tittat på er, det är fantastiskt. Har aldrig sett patienterna så arbetsamma, du gör ett mycket bra jobb.
- Tack, sa jag, jag är själv förvånad vilken fin kontakt jag får, och tack vare det går arbetet som smort.
Tyvärr kunde jag inte vara kvar där, det blev för lite pengar kvar till familjen där hemma i Vårdinge.
Därför sökte jag ett arbete på Lövsta ungdomsvårdskola, men där blev jag inte gammal för jag kunde inte tåla att se hur illa ställt det var med vården där. De grabbar som ville sköta sig fick spö av de andra, och de som var med på satyg som de tuffaste hittade på fick reprimander av personalen.
På så sätt gled jag tillbaka till uppgifter som jag kunde, jag blev utsättare för en anläggning i Vagnhärad som BPA stod för. Mitt i vintern var det och lite ruggigt att svara för anvisningar i höjd och sida som den förra utsättaren åstadkommit. Jag kom på att han hade satt ut flera meter fel i en kurva där det var berg. Det var också fel på det höjdnät som han hade använt. Det blev till att göra om allt från början, och här var inte anläggarna lika bussiga som i Järna. Men jag fick rätsida på det hela till slut, tur att jag hade så mycket erfarenhet från Enegärdet och avvägningar åt Lantmäteriet.
En dag åkte jag till Trosa för att köpa ut en putell åt mig till helgen. Där mötte jag en mätningsingenjör från lantmäteriet i Södertälje. Vi hade arbetat ihop och han hade åkt med mig innan han hade skaffat egen bil. Han berättade att Stadsingenjörskontoret i Södertälje sökte en ledare för ett nytt projekt, och man skulle åka med en Land Rover till alla Triangelpunkter i ett nytt system som täckte hela den tilltänkta strokommunen. Det rörde sig om ca 90 punkter, sa han. Sök du!
Jag inhandlade min flaska och så började tankarna snurra. Jag trivdes inte med mitt arbete åt BPA, arbetsledningen var undermålig. Ingenjörn dök upp då och då och var inte nykter. Han hade en ung släkting till verkmästare som var måttligt intresserad och det värsta av allt; han hade tagit ner en hyvelförare från sundsvall som inte kunde använda väghyveln på rätt sätt. Jag har undrat många gånger hur det där området blev egentligen... för min del lämnade jag skutan och sökte mig tillbaka
till Södertälje, min hembygd, men inte till lantmäteriet den här gången, utan till Stadsingenjörskontoret. Men först åkte jag och klippte mig så att jag såg respektabel ut...
söndag 3 mars 2013
Schamanen... Del 7 Humanisten
Ateljé Jerry Linder
Utsättaren/humanisten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Solvik...kommunalarna hade tillgång till en paviliong vid Ytter Eneby där de brukade ha partaj någon gång då och då. Fru Ahlbom var en riktig matmor, hon brukade ordna med maten och gubben hennes stod för musiken.
Gubben hette Helge och han var inte vilken gubbe som helst, han var sprängarbas i kommunen. Jag brukade stöta ihop med honom i Konsum när jag handlade åt min mamma som blivit så gammal att hon inte orkade längre.
Var gång vi stötte ihop brukade jag säga att vi borde träffas, vi som fortfarande var i livet alltså. Till slut kunde jag inte komma undan och så skickade jag ut en inbjudan till Helge och Roland och Sven-Erik, samt bröderna Kollberg, Rune och Arne. Trädgårdsmästaren i kommunen var också med, han var en gång trädgårdsmästare på Nådhammar. Hans namn har jag tillfälligt glömt, nej nu kommer det, Carlqvist var det nog. Men vad hette han i förnamn...ja du ser, man börjar bli gammal; Erik...
Jag hade ordnat med lite "dricka" men det var bara Helge som tog, de andra körde, som det heter numera. Rune uppvaktade Barbro med blommor, och man kunde se att han hade fått ett slag över pannan. Han hade nämligen råkat ut för en olycka och fått spettet på pannbenet.
Det blev förståss en del roliga historier och Rune levererade en som vi gillade. Den började inne på en tomt i Järna, en katt dök upp på gårdsplanen och retade hunden och fick honom att följa efter i ilfart. Ut på gatan sprang de och katten sprang rakt mot en elstolpe som hunden inte han se innan hans ande for upp i himlen. Uppe i stolpen satt katten, men nedanför låg hunden stendöd.
Ingen rolig historia, men rolig ändå, den lockade till skratt.
Som du ser var vi inte så många vid bordet hemma hos mig den här gången, annat var det 1968 på Solvik. Det var bröderna Kollberg med respektive och Helge och hans fru. Jag hade Margret med och vi hade ungarna med för vi hade inte ordnat barnvakt. Roland, Sven-Erik, Harry Malmström och Knutte Berglund var där, samt Trä-Pär, som var lagbas och Arne Wallenö, ja jag tror att vi var en elva tolv stycken kommunalare samlade till fest på Solvik. Ja och så Rickard förståss och Valter. Sven-Eriks pappa, Werner Skoglund och Rolands pappa, Engelbrekt Segerhjälm var också med i skaran av gamla ladugårdkarlar.
Du skulle ha hört Roland och Engelbrekt sjunga duett när de fått några knappar under västen. Engelbrekt var bra på att sätta ihop roliga vitsar, och ibland blev de lite elaka också.
Han hade gjort en dikt om bonden han jobbade åt i Hölö, och den handlade om att vara snål, ja så snål att han hade svårt att släppa ifrån sig....ja du vet...när han satt på dass.
En av kommunalarna som jag brukade erbjuda sjuts hem efter möten var Henning Gustavsson. Han var den sista åkaren i Järna som körde med häst. Han hade hästen stallad vid gården Logsjön, och när lantmäteriet behövde hjälp att köra fram betong till en del mätpunkter var Henning där med häst och kärra, det var 1965, det år man flygfotograferade Järna. Jag minns att jag fick ett bud på att tillhandahålla vita skärmar som jag sågade till och målade hemma i Norrväsby där jag bodde då.
Det var ytterligare ett antal personer med i det kommunala anläggningsspelet i Järna i slutet på
60-talet då jag var en av dem; det var åkarna. 1965 då jag kom med i svängen började man anlägga gator, vatten och avlopp på Övre Starrbäcken. Jag minns då en äldre åkare som hade två bilar med.
Det var Stenqvist och Kuno Gaevert. Kuno var ganska ung då, en välväxt gosse som snart köpte egen bil och körde många lass från Enegärdet till Örsta där man byggde upp en vall för den nya skjutbanan som jag fått uppdraget att kartera. Jag minns också att Kuno hade en bror, Bill, som också körde där.
Så var det Karl-Ivan som jag inte vet efternamnet på, men däremot var han byggde på Övre Starrbäcken. Ytterligare en åkare kommer jag ihåg, han hette Hellqvist, jag tror han kom från Nykvarn. Det var en åkare som bodde på andra sidan Gnesta, han körde hem ett lass jord åt mig en gång. Stenqvist hade grusgropen vid Kallfors. Där hade han en lastare som jag fick låna när vi körde jord från Kläckeskulla.
Vid den här tiden hade Järna en anställd kommunalingenjör, en verkmästare och en trädgårdsmästare och så jag som var utsättare. Kommunalingenjören hette Nordin, verkmästaren Bengt Eriksson och så var det Erik Karlström och jag.
Nordin och Stenqvist omgicks en del. Stenqvist fru var från Dalarna och Nordins hade också sina rötter där. När dessa familjer gick i pension flyttade båda upp till sina hemtrakter.
Hemtrakter och hemtrakter, Henning Gustavsson hade inte sina hemtrakter så långt bort...
Mitt för Norrväsby i Vårdinge, på andra sidan vägen, ligger Kläckeskulla, den gård som Henning brukade i många år. När jag kom till Norrväsby var Kläckeskulla till salu efter Henning och min svärfar tyckte att vi skulle köpa gården, men det tyckt inte svärmor. Sedan styckades den gården i tre delar. Skogen gick till Staten och jorden till Sundby, medan boningshusen gick till en byggmästare från Hölö, Fritz Demander som kom från Norrvrå Gård...
Som utsättare i Järna fick jag en del mätarbeten i Hölö också. Det var nämligen så att Hölö kommun anlitade Tekniska kontoret i Järna för dylika uppgifter. Man hade ingen egen organisation för detta...och så fick jag lite insyn i den landsändan också...
Utsättaren/humanisten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Solvik...kommunalarna hade tillgång till en paviliong vid Ytter Eneby där de brukade ha partaj någon gång då och då. Fru Ahlbom var en riktig matmor, hon brukade ordna med maten och gubben hennes stod för musiken.
Gubben hette Helge och han var inte vilken gubbe som helst, han var sprängarbas i kommunen. Jag brukade stöta ihop med honom i Konsum när jag handlade åt min mamma som blivit så gammal att hon inte orkade längre.
Var gång vi stötte ihop brukade jag säga att vi borde träffas, vi som fortfarande var i livet alltså. Till slut kunde jag inte komma undan och så skickade jag ut en inbjudan till Helge och Roland och Sven-Erik, samt bröderna Kollberg, Rune och Arne. Trädgårdsmästaren i kommunen var också med, han var en gång trädgårdsmästare på Nådhammar. Hans namn har jag tillfälligt glömt, nej nu kommer det, Carlqvist var det nog. Men vad hette han i förnamn...ja du ser, man börjar bli gammal; Erik...
Jag hade ordnat med lite "dricka" men det var bara Helge som tog, de andra körde, som det heter numera. Rune uppvaktade Barbro med blommor, och man kunde se att han hade fått ett slag över pannan. Han hade nämligen råkat ut för en olycka och fått spettet på pannbenet.
Det blev förståss en del roliga historier och Rune levererade en som vi gillade. Den började inne på en tomt i Järna, en katt dök upp på gårdsplanen och retade hunden och fick honom att följa efter i ilfart. Ut på gatan sprang de och katten sprang rakt mot en elstolpe som hunden inte han se innan hans ande for upp i himlen. Uppe i stolpen satt katten, men nedanför låg hunden stendöd.
Ingen rolig historia, men rolig ändå, den lockade till skratt.
Som du ser var vi inte så många vid bordet hemma hos mig den här gången, annat var det 1968 på Solvik. Det var bröderna Kollberg med respektive och Helge och hans fru. Jag hade Margret med och vi hade ungarna med för vi hade inte ordnat barnvakt. Roland, Sven-Erik, Harry Malmström och Knutte Berglund var där, samt Trä-Pär, som var lagbas och Arne Wallenö, ja jag tror att vi var en elva tolv stycken kommunalare samlade till fest på Solvik. Ja och så Rickard förståss och Valter. Sven-Eriks pappa, Werner Skoglund och Rolands pappa, Engelbrekt Segerhjälm var också med i skaran av gamla ladugårdkarlar.
Du skulle ha hört Roland och Engelbrekt sjunga duett när de fått några knappar under västen. Engelbrekt var bra på att sätta ihop roliga vitsar, och ibland blev de lite elaka också.
Han hade gjort en dikt om bonden han jobbade åt i Hölö, och den handlade om att vara snål, ja så snål att han hade svårt att släppa ifrån sig....ja du vet...när han satt på dass.
En av kommunalarna som jag brukade erbjuda sjuts hem efter möten var Henning Gustavsson. Han var den sista åkaren i Järna som körde med häst. Han hade hästen stallad vid gården Logsjön, och när lantmäteriet behövde hjälp att köra fram betong till en del mätpunkter var Henning där med häst och kärra, det var 1965, det år man flygfotograferade Järna. Jag minns att jag fick ett bud på att tillhandahålla vita skärmar som jag sågade till och målade hemma i Norrväsby där jag bodde då.
Det var ytterligare ett antal personer med i det kommunala anläggningsspelet i Järna i slutet på
60-talet då jag var en av dem; det var åkarna. 1965 då jag kom med i svängen började man anlägga gator, vatten och avlopp på Övre Starrbäcken. Jag minns då en äldre åkare som hade två bilar med.
Det var Stenqvist och Kuno Gaevert. Kuno var ganska ung då, en välväxt gosse som snart köpte egen bil och körde många lass från Enegärdet till Örsta där man byggde upp en vall för den nya skjutbanan som jag fått uppdraget att kartera. Jag minns också att Kuno hade en bror, Bill, som också körde där.
Så var det Karl-Ivan som jag inte vet efternamnet på, men däremot var han byggde på Övre Starrbäcken. Ytterligare en åkare kommer jag ihåg, han hette Hellqvist, jag tror han kom från Nykvarn. Det var en åkare som bodde på andra sidan Gnesta, han körde hem ett lass jord åt mig en gång. Stenqvist hade grusgropen vid Kallfors. Där hade han en lastare som jag fick låna när vi körde jord från Kläckeskulla.
Vid den här tiden hade Järna en anställd kommunalingenjör, en verkmästare och en trädgårdsmästare och så jag som var utsättare. Kommunalingenjören hette Nordin, verkmästaren Bengt Eriksson och så var det Erik Karlström och jag.
Nordin och Stenqvist omgicks en del. Stenqvist fru var från Dalarna och Nordins hade också sina rötter där. När dessa familjer gick i pension flyttade båda upp till sina hemtrakter.
Hemtrakter och hemtrakter, Henning Gustavsson hade inte sina hemtrakter så långt bort...
Mitt för Norrväsby i Vårdinge, på andra sidan vägen, ligger Kläckeskulla, den gård som Henning brukade i många år. När jag kom till Norrväsby var Kläckeskulla till salu efter Henning och min svärfar tyckte att vi skulle köpa gården, men det tyckt inte svärmor. Sedan styckades den gården i tre delar. Skogen gick till Staten och jorden till Sundby, medan boningshusen gick till en byggmästare från Hölö, Fritz Demander som kom från Norrvrå Gård...
Som utsättare i Järna fick jag en del mätarbeten i Hölö också. Det var nämligen så att Hölö kommun anlitade Tekniska kontoret i Järna för dylika uppgifter. Man hade ingen egen organisation för detta...och så fick jag lite insyn i den landsändan också...
lördag 2 mars 2013
Schamanen... Del 6 Studieorganisatören
Ateljé Jerry Linder
Utsättaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Järna samhälle växte fram som ett stationssamhälle i Överjärna socken. Ytterjärna socken ligger över ett geografiskt område som sträcker sig från Lanaren i norr och gränsar till Tveta socken och täcker saltsjön i öster tills Hölö socken tar vid. Hölö socken går till Långsjön och tangerar Vårdinge socken vid Svartputten, där gränsen går på norra sidan och vidare norrut mot 57:an.
Tågen kom och tågen gick och vägar blev gator med vatten och avlopp. Jag hörde några historier från kommunalarbetarnas gryning. Att Oskar fick bakterier i kroppen då han rensade en avloppsbrunn och aldrig blev bra. Oskar var en av de första kommunalanställda, en annan var Rickard Berglind.
Oskar blev expert på vattenverket där han arbetade i många år. Jag hörde talas om en fest som gubbarna hade där på vattenverket, det kanske var till lucia. Det talades om att ingenjör Bergman var illa omtyckt då han kom som bas över manskapet; det måste ha varit innan verkmästaren kom.
Men efter den festen hördes bara positiva uttalanden om Bergman. Han hade räknat på vägen upp till
Norrtuna med vatten och avlopp, och lovade kommunstyrelsen att hans folk skulle göra jobbet bättre och billigare än någon privat firma. Det var något som gubbarna gillade, och de svek inte sin hövding. Han hade också ett gott handlag med dem i övrigt, gav dem självförtroende som de inte ville svika.
En historia som jag hörde många gånger handlade om " Valter och Jag". Det var så att Rickard Berglind var expert på vattenledningar. Han hade också ett smidigt munläder, vilket store Valter inte hade. Men Valter var dubbelt så tung som Rickard, en riktig bjässe som började köra med häst i skogen när han var tolv år. Innan Kollbergarna kom med första grävmaskinen var det Valter som lastade upp alla stora stenar ur rörgraven. Det sägs att han en solig dag gick förbi gubbarna som höll på att lasta upp en stor sten och gick bet på det. Då kunde Valter inte hålla sig utan gick ner i graven och lyfte upp stenen, och efter det lyftet blev han dubbad till kommunalarbetare.
Det där - Valter och jag - kom sig av att Valter och Rickard trivdes bra att arbeta ihop nere i rörgraven, så intimt att man såg dem som en enhet när de arbetade; Rickard satt på skyffeln och styrde, när Valter grävde.
Jag minns då Valter fyllde 60 år. Då skulle han få en grammofon, och vi skulle åka till Gröna Lund och sjunga in en låt som jag hade gjort. Valter bodde som ungkarl på Sjundaskogen på ett eget hemman. Till jobbet åkte han på moped. Jag fann en känd mellodi och började hitta på en historia som låg nära verkligheten, jag minns att den började så här:
Sextio fyller Valter som bor uppå skogen,
aldrig han lyckats vara nåt fruntimmer trogen...
Så var det något om att han blivit bestulen på
pengar som han gömt på logen.
Rickard såg till att vi kom iväg, och det var min första låt
som hamnat på en platta. Jag vet att jag köpte en själv och
Valter fick sin grammofon med vår egenproducerade skiva.
Undrar om någon finns kvar, min är i alla fall förkommen.
Det var roligt att tillhöra det här gänget. Det var robusta karlar. Det första jobbet jag fick vara med om som inte hade något med polygonnät att göra var när det hänt en olycka i pannrummet på kvarteret Örnen, huset som ligger utefter Storgatan mellan järnvägen och Hagagatan. Rörmockaren som installerat oljepannan hade gått hem för dagen och någon hade beställt olja. Det var inte så bra.
En ingenjör från Orrje & Co skulle ha hantlangare som hjälpte till att leta efter all olja som runnit ut i backen, eftersom rörmockaren inte satt dit bottenpluggen ännu, och att golvet bredvid pannan, där diverse ledningar kom upp, var uppbilat så att grusåsen tittade fram.
Det här var vid den tiden då man släppte mellanölet, och jag minns att den där ingenjören mest satt inne i det varma pannrummet och jäste. Jag och en ny kille som jag inte sett förut, men som jag faktiskt var och hälsade på härom dagen, Roland Segerhjälm, son till Engelbrekt Segerhjälm, började samtidigt med mig att jobba i kommunen. Jag minns också att vi fick besök av en annan nybörjare, det var Sven-Erik Skoglund, vars far hette Verner, en av rörläggarna. Sven-Erik arbetade i rörgraven när vi lade vatten och avlopp på Trollvägen, men sedan kunde man finna honom på vattenverket vid Myrstugan. Sven-Erik tog vid efter Oskar.
Kommunen hade också ett avloppsreningsverk som sköttes av en person som hette Knut Berglund. Han kunde röra sig lite friare än de andra arbetarna. Precis som Oskar kunde han dyka upp på matrasten med något tryckalster om arbetarskydd. Det var här mina kunskaper om fackligt arbete på allvar började.
En dag nere på Enegärdet kom ordföranden i facket fram till mig och frågade om jag ville bli deras studieombud/studieorganisatör. Ordföranden hette Harry Malmström, en person som dansat med de stora. Han var en gång med i Lantarbetarförbundet och satt vid samma bord som Gunnar Sträng vid förhandlingar. Han hade vuxit upp på Håknäs där hans far en gång var statare. Jag skall berätta mera om Harry en annan gång, här var han ordförande i sektion 25 av Kommunalarbetarförbundet.
Jag anordnade många cirklar åt avdelningen där både ålderdomspersonal och matbespisningspersonal var organiserade. Förbundet tryckte ut material till en studiecirkel som hette Medlems rätt, där det fanns anvisningar om hur lönerna beräknades. Anna-Stina Frej på ABF förmedlade studiematerialet. Avtalen var ofta så komplicerade att endast någon enstaka person kunde räkna ut hur många semesterdagar man var berättigad till.
Jag, som även hade tillträde till kontoret, Tekniska kontoret, och ofta kom i kontakt med dem som arbetade på Administrativa kontoret, brukade sitta kvar på Sture Rolins arbetsum och träna på räknemaskinen som han hade då han räknade ut våra löner. Det ingick i en kurs för blivande Väg- och Vattenbyggnadsingenjörer. Genom att få Sture som föreläsare på avtals kursen fick arbetarna också en närmare kontakt med tjänstemännen.
1967 körde vi över på höger sida i hela landet. Knut Berglund hade fått uppdraget att lämna all tänkbar information om hur denna märkliga tilldragelse skulle gå till. Eftersom jag var studieorganisatör i facket fick jag ta den biten också, vilket kändes nog så spännande.
En händelse som inte var så rolig inträffade där den alls inte skulle hända. Den stora cylindern, där vattnet luftades efter det att det grova sorterats bort, var försett med ett kors av grova rör som roterade runt och spred vatten jämt över en stenbädd. Något hade hakat upp sig med vattnet och Knut klättrade upp och skulle åtgärda felet, som förmodligen var ganska enkelt. Men så var olyckan framme, och
när nästa man kom ner till reningsverket fann han Knutte död på sin post. så typiskt, Berglund som ivrat för arbetarskydd, följde inte bestämmelserna, och så var döden där och tog honom...
Utsättaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Järna samhälle växte fram som ett stationssamhälle i Överjärna socken. Ytterjärna socken ligger över ett geografiskt område som sträcker sig från Lanaren i norr och gränsar till Tveta socken och täcker saltsjön i öster tills Hölö socken tar vid. Hölö socken går till Långsjön och tangerar Vårdinge socken vid Svartputten, där gränsen går på norra sidan och vidare norrut mot 57:an.
Tågen kom och tågen gick och vägar blev gator med vatten och avlopp. Jag hörde några historier från kommunalarbetarnas gryning. Att Oskar fick bakterier i kroppen då han rensade en avloppsbrunn och aldrig blev bra. Oskar var en av de första kommunalanställda, en annan var Rickard Berglind.
Oskar blev expert på vattenverket där han arbetade i många år. Jag hörde talas om en fest som gubbarna hade där på vattenverket, det kanske var till lucia. Det talades om att ingenjör Bergman var illa omtyckt då han kom som bas över manskapet; det måste ha varit innan verkmästaren kom.
Men efter den festen hördes bara positiva uttalanden om Bergman. Han hade räknat på vägen upp till
Norrtuna med vatten och avlopp, och lovade kommunstyrelsen att hans folk skulle göra jobbet bättre och billigare än någon privat firma. Det var något som gubbarna gillade, och de svek inte sin hövding. Han hade också ett gott handlag med dem i övrigt, gav dem självförtroende som de inte ville svika.
En historia som jag hörde många gånger handlade om " Valter och Jag". Det var så att Rickard Berglind var expert på vattenledningar. Han hade också ett smidigt munläder, vilket store Valter inte hade. Men Valter var dubbelt så tung som Rickard, en riktig bjässe som började köra med häst i skogen när han var tolv år. Innan Kollbergarna kom med första grävmaskinen var det Valter som lastade upp alla stora stenar ur rörgraven. Det sägs att han en solig dag gick förbi gubbarna som höll på att lasta upp en stor sten och gick bet på det. Då kunde Valter inte hålla sig utan gick ner i graven och lyfte upp stenen, och efter det lyftet blev han dubbad till kommunalarbetare.
Det där - Valter och jag - kom sig av att Valter och Rickard trivdes bra att arbeta ihop nere i rörgraven, så intimt att man såg dem som en enhet när de arbetade; Rickard satt på skyffeln och styrde, när Valter grävde.
Jag minns då Valter fyllde 60 år. Då skulle han få en grammofon, och vi skulle åka till Gröna Lund och sjunga in en låt som jag hade gjort. Valter bodde som ungkarl på Sjundaskogen på ett eget hemman. Till jobbet åkte han på moped. Jag fann en känd mellodi och började hitta på en historia som låg nära verkligheten, jag minns att den började så här:
Sextio fyller Valter som bor uppå skogen,
aldrig han lyckats vara nåt fruntimmer trogen...
Så var det något om att han blivit bestulen på
pengar som han gömt på logen.
Rickard såg till att vi kom iväg, och det var min första låt
som hamnat på en platta. Jag vet att jag köpte en själv och
Valter fick sin grammofon med vår egenproducerade skiva.
Undrar om någon finns kvar, min är i alla fall förkommen.
Det var roligt att tillhöra det här gänget. Det var robusta karlar. Det första jobbet jag fick vara med om som inte hade något med polygonnät att göra var när det hänt en olycka i pannrummet på kvarteret Örnen, huset som ligger utefter Storgatan mellan järnvägen och Hagagatan. Rörmockaren som installerat oljepannan hade gått hem för dagen och någon hade beställt olja. Det var inte så bra.
En ingenjör från Orrje & Co skulle ha hantlangare som hjälpte till att leta efter all olja som runnit ut i backen, eftersom rörmockaren inte satt dit bottenpluggen ännu, och att golvet bredvid pannan, där diverse ledningar kom upp, var uppbilat så att grusåsen tittade fram.
Det här var vid den tiden då man släppte mellanölet, och jag minns att den där ingenjören mest satt inne i det varma pannrummet och jäste. Jag och en ny kille som jag inte sett förut, men som jag faktiskt var och hälsade på härom dagen, Roland Segerhjälm, son till Engelbrekt Segerhjälm, började samtidigt med mig att jobba i kommunen. Jag minns också att vi fick besök av en annan nybörjare, det var Sven-Erik Skoglund, vars far hette Verner, en av rörläggarna. Sven-Erik arbetade i rörgraven när vi lade vatten och avlopp på Trollvägen, men sedan kunde man finna honom på vattenverket vid Myrstugan. Sven-Erik tog vid efter Oskar.
Kommunen hade också ett avloppsreningsverk som sköttes av en person som hette Knut Berglund. Han kunde röra sig lite friare än de andra arbetarna. Precis som Oskar kunde han dyka upp på matrasten med något tryckalster om arbetarskydd. Det var här mina kunskaper om fackligt arbete på allvar började.
En dag nere på Enegärdet kom ordföranden i facket fram till mig och frågade om jag ville bli deras studieombud/studieorganisatör. Ordföranden hette Harry Malmström, en person som dansat med de stora. Han var en gång med i Lantarbetarförbundet och satt vid samma bord som Gunnar Sträng vid förhandlingar. Han hade vuxit upp på Håknäs där hans far en gång var statare. Jag skall berätta mera om Harry en annan gång, här var han ordförande i sektion 25 av Kommunalarbetarförbundet.
Jag anordnade många cirklar åt avdelningen där både ålderdomspersonal och matbespisningspersonal var organiserade. Förbundet tryckte ut material till en studiecirkel som hette Medlems rätt, där det fanns anvisningar om hur lönerna beräknades. Anna-Stina Frej på ABF förmedlade studiematerialet. Avtalen var ofta så komplicerade att endast någon enstaka person kunde räkna ut hur många semesterdagar man var berättigad till.
Jag, som även hade tillträde till kontoret, Tekniska kontoret, och ofta kom i kontakt med dem som arbetade på Administrativa kontoret, brukade sitta kvar på Sture Rolins arbetsum och träna på räknemaskinen som han hade då han räknade ut våra löner. Det ingick i en kurs för blivande Väg- och Vattenbyggnadsingenjörer. Genom att få Sture som föreläsare på avtals kursen fick arbetarna också en närmare kontakt med tjänstemännen.
1967 körde vi över på höger sida i hela landet. Knut Berglund hade fått uppdraget att lämna all tänkbar information om hur denna märkliga tilldragelse skulle gå till. Eftersom jag var studieorganisatör i facket fick jag ta den biten också, vilket kändes nog så spännande.
En händelse som inte var så rolig inträffade där den alls inte skulle hända. Den stora cylindern, där vattnet luftades efter det att det grova sorterats bort, var försett med ett kors av grova rör som roterade runt och spred vatten jämt över en stenbädd. Något hade hakat upp sig med vattnet och Knut klättrade upp och skulle åtgärda felet, som förmodligen var ganska enkelt. Men så var olyckan framme, och
när nästa man kom ner till reningsverket fann han Knutte död på sin post. så typiskt, Berglund som ivrat för arbetarskydd, följde inte bestämmelserna, och så var döden där och tog honom...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)