Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| I skymningslandet, mellan fantasi och verklighet. |
Min sommarstuga har fått en litterär funktion...
Akter-Kastellet
Det var vid den tiden då mina barnbarn var små. Den
äldste var vid pass fyra år och hade fått ett sjörövarskepp med Kapten Krok som
befälhavare.
På en filmsekvens som finns bevarad framgår det klart och
tydligt hur han fick sitt namn i storyn: Kapten Persson.
Mitt andra
barnbarn är en flicka som hade ett temperament likt sin mormors mor, mormor och
sin egen mor och som vid ett tillfälle då familjen skulle äta spagetti ville
hälla på ketchup själv, men blev nekad av både far och mor, och därför började
gråta och skrika så att tårarna sprutade. Utbrottet kom på några få sekunder.
Hon fick därefter heta Fia-Kan-Kälv i mina berättelser, eftersom hon skrek allt
vad hon orkade med stor övertygelse:
- Kan kälv, kan kälv!
Ja sedan
kom det ena barnbarnet efter det andra och först efter Fia-Kan-Kälv kom
Moa-Pin-Yin som jag tyckte skulle bli lärare när hon blir stor. PinYin var det
lärda språket i Peking förr i tiden. Det var då jag läste mycket om Kina och de
olika religiösa lärorna där. Fia-Kan-Kälv är ett år yngre än Kapten Persson och
Moa-Pin-Yin och Fia-Kan-Kälv är nästan lika gamla (Pantertanterna Black &
White).
Moa fick en bror efter ett år som fick namnet
Maskisen-Max-Dartan-Yang och en glassask med daggmaskar när han fyllde två år.
Det var när folk i allmänhet började intressera sig för kompostering och kunde
ha en låda med dyngmask i källaren som man matade med kaffesump m.m..
Så
gick det ett år igen och nu kom minstingen, fyra år yngre än storebror Kapten
Persson. När han var tre fick även han ett namn, Messias-Med-Misilen. Fråga mig
inte varför han fick just det namnet, det bara blev så.
Själv var jag
barnens morfar, och ingen utmärkelse i världen har kunnat ge mig en sådan ära
som just den bedriften att bli morfar; konstigt. Men morfar blev jag och när jag
kom och hälsade på hos Mamma-Ma, med sina tre ungar, kom Fia-Kan-Kälv springande
med utsträckta armar och ropade Moffa, Moffa, Moffa...så blev det Moffa Fridolin
i mina texter.
Fridolin är en annan historia som kommer från Dalarna och
Erik Axel Karlfeldt vilken har en figur i sina dikter som heter just Fridolin.
"Fridolin är fin han kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på
latin".
Kapten Perssons far är bonde i Dillnäs färsamling och mitt
arbete då fanns på ett kommunalt kontor där cheferna var högt bildade personer.
Därför passade det bra att kalla Moffa för Fridolin även om jag själv inte är så
värst fin. Moffa är det i alla fall.
Moffa är således mitt alter ego, en
tämligen nyfiken och fantasirik person som lätt hamnar i klistret, ja så är det.
I mig finns, som tur är, även en mera nykter person, om vi säger så, som jag
kallar Kamrern. Honom är det synd om ska jag säga, du får veta mera sén...
Naturligtvis har barnen både far och mor. Kapten Persson och hans syskon
har en far som heter Bonden Per och mor som heter Mamma-Ma, som jag nämnt förut,
men eftersom de inte kan hålla sams så har de skilt sig och flyttat ihop med
varsin ny livskamrat. På så vis figurerar även Micke-Micke och Dagis-Fröken i
mina texter. Moa-Pin-Yins och Maskisen-Max-Dartan-Yangs föräldrar heter 'Lilla
i' och Brian McBeeing.
Nu har jag presenterat mina närmaste släktingar,
fattas bara en viktig person och det är Moffas sambo, hos vilken han framlever
sina dagar då han inte är ute i stugan, hon heter Kristina i mina texter och
trivs bra med det.
Nu ska jag berätta hur stugan fått sitt
namn:
När Kapten Persson och Moffa började fabulera om saker och ting kom
Fia-Kan-Kälv med i leken och de bestämde sig för att segla till Kurreduttön för
att rädda Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, som satt fången där av
kannibaler som tänkte äta upp honom.
Således byggde man en optimistbåt
uppe vid Stora Envättern där Schamanen första gången visat sig för ungarna.
(Mera om Schamanen kommer längre fram).
Det var en vinterdag som Moffa
tog barnen med sig till Stora Envättern. Det var en juldagsmorgon och
Messias-Med-Missilen var ännu inte med i de lekandes skara. Moffa saknade sina
hästar som han brukade gå till när juldagsmorgon glimma, och därför lämnade han
in en rekvisition och fick ut tre Rumpnissar, som han sa, och så for han ut på
Sjundavägen och upp mot Norra Yngern. Där vände han efter en kort visit och åkte
tillbaka tills han kom mitt för Stora Envättern. Där klev de ut och tog på sig
sina ryggsäckar. Även barnen hade sina matsäckar och så traskade man iväg.
Oändligt sakta gick det, tyckte Moffa, och gång på gång måste han resa upp dem
och sätta dem på ny kurs.
Till slut kom de upp till sjön, och där fanns
faktiskt ganska många människor redan fast det var tidigt på morgonen, mitt ute
i skogen. Tillsammans gjorde de upp eld, och om Moffa hade fått sköta det hela
alldeles själv skulle det säkert gått bra mycket fortare; men nu var ju detta en
slags studieresa kan man säga, och därför måste Kapten Persson självfallet få
rota med en pinne i elden så mycket han ville. Matsäcken gick åt och snart
tyckte Moffa att det var dags att släcka elden och gå hem samma väg som de
kommit.
Pyttsan, vad han bedrog sig. Kapten Persson fortsatte att rota i
elden medan Fia-Kan-Kälv blötte sina vantar vid sjökanten och Moa-Pin-Yin drog
ideligen av sig sin ryggsäck. Till slut gick Moffa före i den förvissningen att
ungarna skulle tulta efter; men så var inte fallet. Kapten fortsatte att sota,
och ingen, säger ingen, brydde sig ett jota om vart morfar tog vägen. Alla var
helt upptagna av sitt och ingen saknade Moffa. Det blev en upplevelse för honom
själv. För första gången insåg han hur det är: Morfar säger att han snart skall
gå bort och barn och barnbarn lyssnar inte på vad han säger, vart skulle han gå?
Så dör morfar och då undrar man vad han sagt egentligen. Varför lyssnade vi
inte, tänker de då, han som hade så mycket att berätta om gamla tider.
Ja
så tänkte Moffa där han stod i skogen och såg sina tre barnbarn, tre var de ja,
javisst var de tre, de sista två hade ännu inte uppenbarat sig. Till slut var
man hemma igen, och den som haft störst behållning var nog Moffa som börjat
bearbetat tankarna han fick uppe vid den fridlysta sjön intill
Sörmlandsleden.
Naturligtvis borde man göra något åt alla visdomsord som
går i graven tillsammans med de gamla. Han skulle ju själv kunna gå runt med
bandspelaren och spela in de gamlas berättelser, tänkte han, och så gjorde han
det.
Han började med sin egen mor och svärmor och så gick han vidare från den
ene till den andre. Det har blivit ganska många kasetter nu som skall bearbetas;
och många är de gamla som redan lagts i graven efter det att han började sin
mission.
Ja så började en resa runt i hembygden samtidigt som barnbarnen
växte och blev duktigare att gå i skog och mark.
En dag skulle Kapten
Persson och Moffa ge sig iväg uppför Fräkensjöberget där det finns ett torn rakt
över en gammal triangelpunkt som Moffa hade besökt i arbetet när hans mätlag
gjorde mätningar mellan dessa punkter; det var i början av 70-talet.
Nu hade
de kommit iväg lite sent och nyckel till vägbommen hade man lånat av Bonden Per.
Kapten hade kikaren med sig och Moffa hade tändstickor att göra upp eld med. De
stannade vid Sörmlandsleden och gick på spängerna över Römossen, men det gick
inte så fort som Moffa hade tänkt sig. Det gick betydligt saktare, men det var
väl inget att göra åt det. Skymningen började sänka sig över nejden och Kapten
Persson traskade på så gott han kunde. Till sist var de framme vid foten av
Fräkensjöberget, nere vid sjön, och en tjädertupp flög med kraftfulla vingar
över sjön. Det var mycket spännande tyckte Moffa, skulle de hinna upp innan det
blev mörkt? De skulle ju ner också!
Moffa rådgjorde med Kamrern och denne
sade klart och tydligt ifrån. Det finns inte en chans att hinna både upp och ner
innan det blir mörkt. På spängerna var det inte lätt att gå då det blivit mörkt
och därför gjorde Moffa något som han sällan gör; han löd ett gott råd, och
stannade vid bergets fot och slog läger där.
Det fanns redan stockar
upplagda att sitta på och stenar utlagda till en härd där man kunde göra upp
eld; men var fanns det torr ved, överallt var det blött från regnet tidigare på
dan. Det hade regnat i flera dagar föresten, allt var dyngvått. Tändsticka efter
tändsticka slocknade och Moffa började få panik.
Det vore inte bra att
misslyckas första gången de var ute på hajk. Till slut rev Moffa lite näver från
en frisk björk och tände på den, och se då flammade lågorna snart upp och gav
värme till riset de samlat, och snart hade de en härlig eld att sitta invid och
se ut över sjön.
- Vi tänker att vi sitter uppe i fjällen, sa Kapten
Persson då.
Vi tänker oss, tänkte Moffa, vi tänker oss att vi gör något
annat än det vi faktiskt gör! Hade han inte själv just kommit över detta att
tänka sig något annat, att drömma sig bort? Vi tänker att vi gör något som är
mera spännande än det som är för handen. Att sitta här vid en flämtande brasa i
skymningen, var inte det spännande nog? Orden klingade länge i huvudet på Moffa
medan de gick oändligt sakta tillbaka över spängerna till bilen som stod där
trygg och väntade. Efter den kvällen förstod Moffa att det är olika världar vi
lever i när vi är unga och när vi är gamla.
Det blev en fortsättning på
expeditionen upp till Högtorn, som platsen heter högst uppe på Fräkensjöberget,
men då var det inte bara de två utan alla barnen och deras fröknar som gick i
första klasserna i Skeppsta skola. Kapten hade ordnat med nyckeln och Moffa hade
videokamran med och filmade hela turen. Synd bara att Moffa glömde knäppa av
kameran på vägen upp så att han på det viset fick med alla stenarna på stigen
upp och nästan ingenting när han skulle filma ungarna när de satt och åt av sin
matsäck. Det var då han kom att tänka på´t, det han redan visste: - Har man för
mycket att hålla i huvudet samtidigt kan det bli så där. Det blev i alla fall en
bra film när han inte tog med allt, och ungarna och deras lärare hade en fin dag
på Fräkensjöberget. Det var den femte expeditionen som Kapten Persson och Moffa
genomförde.
Andra och fjärde gången som Kapten Persson var ensam med sin
morfar var då han fyllt år och fick en äventyrsresa av morfar. Äventyret bestod
av en resa till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Cosmonova.
På
vägen upp i bilen sa den lille filosofen: - Fantomen skall rädda folket i
djungeln, medan Läderlappen och Stålmannen skall rädda folket i stan; Turtles
skall rädda världen!
En gång såg de världens största helikopter
tillsammans. Det var då en stor konstruktion på nya järvägsbron över
Igelstaviken skulle flyttas till östra sidan. Filmkameran var med som vanligt,
men just då konstruktionen skulle flyttas var de uppe på Moffas kontor och
filmade datorn. Moffa har filmat hela brobygget från början till slut, även den
ryska jättehelikopterns besök vid uthamnen.
Det låter här som det bara
var Kapten Persson som fick följa med sin morfar, men så är inte fallet. När det
var Fias tur en gång ville hon ha sin kusin Moa med sig och så har det också
blivit i fortsättningen. De har varit på Kungliga ridstallet och på slottet. På
Operan har de också varit och sett balett; Törnrosa. På Tekniska museet har alla
varit med Moffa och på Sjöfatsmuseet. Till Sjöfartsmuseet for de för att lära
sig hur de ska ta sig till Kurreduttön, men det vet de inte själva.
Som
jag nämnde i begynnelsen av denna berättelse skulle de bygga en båt längst uppe
på storskogen och dra den nedför Vitmossen och ro över Römossjön och Kvarnsjön.
(Det här är alltså en fabel som jag skrivit för att få händelserna fram till min
lilla skrivarstuga invid Långsjön i Mölnbo. Håll tillgodo, allt har sin
förklaring ska du se). Vid Kvarnen måste de släpa båten på land innan de är nere
på Sjundasjön som slutar där ån börjar. Längs ån drar de sedan båten tills de
kommer till Mölnboån. Så långt gick allt väl, men vid den tidpunkten hade Moffa
somnat på durken och Fia-Kan-Kälv måste ensam fatta beslutet om vilken väg de
skulle ta. Hade hon haft Moffas erfarenhet av livet hade hon förstått att man
inte kan dra båten uppströms om man skall ut på de Sjungande Sju Haven, eftersom
alla vatten rinner mot havet; så även Mölnboån, och när man kom ut i Lillsjön
och Långsjön var man redan på väg åt fel håll.
Eftersom man hade motvind
måste man kryssa, och när man kommit så långt söderut som till Nådhammar vaknade
Moffa och upptäckte att man navigerat fel. Således fick de lov att vända och då
gick det undan värre eftersom de fick vinden akterifrån. När de kom in i lagunen
fick de bomgipp; bommen for med en väldig fart över på andra sidan och Moffa
råkade stå i vägen. Moffa fick bommen i huvudet medan Kapten och Fia ramlade
över bord och Moa-Pin-Yin tappade skotsnöret och Maskisen-Max-Dartan-Yan tappade
taget om roderpinnen. Messias låg och sov under aktertoften. Allt gick med en
rasande fart och på så sätt for båten rakt in i Korpberget. Kvar utanför finns
bara Akter-Kastellet, den del av båten som är synlig för blotta ögat. Resten av
fartyget är beläget inne i berget, och det är dit vi ska bege oss nu för att se
vad Moffa & Co har för sig där inne.
Kompaniet bildades när resan
till Kurreduttön lades på hyllan; när Akter-Kastellet blivit döpt, och
Moffas-Multi-Media-Smedja blivit invigd. Företaget är ett fantasifoster som jag
hittade på för att binda barnbarnen närmare intill mig och mina idéer. Inte för
att jag tror att det fungerar, det vore kanske inte så bra, men i alla
fall...vad är en morfar till för egentligen?
Det var ju så att ... Moffa
fick en karta över Öknebo härad när han slutade arbeta på kartkontoret. På den
finns ett och annat ställe utmärkt som han är mycket intresserad av att veta
mera om. Det kan han få genom att åka hem till olika personer och fråga. Bland
andra åkte han till sin gamla svärmor Elsa Karlsson som också hade en likadan
karta, och så gjorde de en resa tillsammans över Öknebo Häradskarta. Bland annat
noterade de att Vårdinge på den tiden kartan upprättades, 1696, stavades
Wåhlinge, och att vägarna vintertid ofta gick över sjöar. Vägarna på den tiden
var mycket dåliga och därför tog man tillfället i akt på vintern och ginade över
sjön.
Sven i Väsby var den första personen som Moffa intervjuade. Han
skulle snart fylla 90 år, men det hindrade honom inte att ta en promenad utefter
stora vägen utanför Norra Väsby, där han bodde hos Margret, barnbarnens mormor,
sedan han fått svårt att klara sig själv i Väsby. Deras samtal kretsade kring
gamla vägen och om korna som släpptes på skogen förr i tiden. Man kunde få gå
ända till Gullsmedsmora och hämta dem när det var gott om svamp i skogen. Nya
vägen byggdes som ett AK-projekt, Harry Carlson, Elsas make, har skrivit om det.
En kort tid efter besöket dog Sven och begravdes på Vårdinge kyrkogård. Så har
det varit, många intervjuoffer
ligger i ro på kyrkogården. Kvar finns deras
röster på en smal plastremsa i Moffas arkiv i Akter-Kastellet.
Sedan
besökte han Sive Karlsson, hembygdsvårdaren i Gåsinge och Dillnäs socknar. Sive
och hans fru bor utmed vägen som går längs Klemmingen, några hundra meter innan
bron. Innan vägen byggdes måste skolbarnen ros över sjön till andra sidan där
skolan låg mellan Hallsta och Heby. Sive har berättat att de stora gårdarna på
västra sidan hade sina fäbodar på östra sidan. Fäbodar finns inte bara i norr.
Samtalet finns upptaget på två kasetter. En lång tid upptogs av att Sive letade
efter en tidskrift där det stod att skogen mellan Gullsmedsmora och Klemmingen
var obebodd år 1904, och att det inte fanns några vägar där. Jag tror det var
turistföreningens tidskrift. Man berättade att om man ville fotvandra den
sträckan kunde man antingen tala vänligt med bonden på Gullsmedsmora om att få
åka med i båten då han rodde hem efter att ha levererat smör i handelsboden i
Nykvarn, eller ta tåget till Gnesta och åka med ångbåten Maja, ända fram till
den stig som än idag går upp till Högtorn. Sive är duktig på att förmedla
hembygdshistoria för vanligt folk och han har skrivit mycket själv. - Det får
gärna vara lite mystik med i texten, det tycker folk om att läsa, sa Sive med
glimten i ögat.
En dag åkte jag till Ämbetet i Stockholm. Ämbetet heter
egentligen ATA, Antikvariskt-topografiskt arkiv, och ligger på andra våningen på
Historiska museet. Jag frågade efter handlingar i Vårdinge socken och om det
fanns handlingar av Olof Hermelin, en folklivsforskare och konstnär som jag läst
om i en bok. Han gick nämligen över Vårdinge socken 1875 och letade efter
gammalt som skulle noteras. Olof var mycket duktig på att rita och måla. I
hallen på ATA finns två landskapsmålningar som han har gjort.
Mycket
finns att skriva om Hermelin, och det har jag också gjort, men här är inte
platsen att skriva mer om honom eftersom jag nu vill leda läsaren in i
Akter-Kastellet, in bakom tangenterna och vidare förbi ett tunt flor som skiljer
mig från Moffas allra heligaste arbetsrum inne i Korpberget.
Eftersom
endast Akter-Kastellet sticker ut så är den största delen av fartyget inne i
berget. Och där bland bräckta träbalkar och bräder finns ännu utrymmen som är
helt intakta. Bland annat finns där ett bibliotek som Moffa håller i gott skick
för barnbarnens räkning.
Där finns Moffas MultiMediaSmedja med både
textfiler, filmsekvenser och audioband som alla skall transformeras över till
digital form så snart som möjligt.
En efter en ska Moffa försöka få sina
adepter att förstå att det som finns lagrat där inne är allmänt gods som berör
dem själva, eftersom det handlar om deras egen hembygd. Moffa ligger bara några
år före dem, emedan de mycket snart ligger före honom rent tekniskt sett. Av
allt stoff som Moffa samlat kan tusentals olika alster skapas om man har lite
fantasi. Moffa förstår nog inte själv vad han håller på med; Rumpnissarna har
redan hunnit bli finniga tonåringar och Kapten Persson har just börjat
gymnasiet, språkvetenskaplig linje och har läst alla Harry
Potter-böckerna!
Moffa vill att man kan samlas kring denna kunskapsmängd
som snart finns lagrad i digital form och göra ett hembygdsspel som kan uppföras
på scener ute i världen.
(Det är så att man kan få hicka, han är inte blygsam
den mannen; stackars Kamrern!)
Alltsedan den dagen då Moffa träffade
April Spendrup uppe på skogen mellan Långsjön och Vagnhäradsvägen, har han sökt
efter stoff som visar på Hildemar Lidholms storhet som företagare. Det var ju
Hildemar och hans bror på Nådhammar som grundade det företag som heter Arla
idag, eller rättare Arla-Foods, sedan de gick ihop med MD-Foods, ett danskt
företag, och blev norra Europas största mejeriföretag och har verksamhet i alla
världsdelar. Nu Campina-Arla!
I samarbete med Arla, deLaval (Alfa Laval)
och Rausings Tetra Pak, borde det gå att skapa en förening som kan göra reklam
för ett sunt förhållande till naturen, säger han. Han föreslår att föreningen
skall heta Öknebo Häradsteater och att de alster som skall uppföras skall gå
under namnet Vårdinge-spelen.
Vårdinge-spelen kan i och för sig vara så
mycket mera än bara teater, men jag tror att Moffa bör avvakta lite och lyssna
på Kamrern som tycker att man skall ta en sak i taget. Han har nog rätt i det,
men...det är också så att vissa saker måste göras samtidigt eftersom de intimt
hör ihop; man säger att man måste smida medan järnet är varmt. Ja jag vet inte
jag, nu får det i alla fall bli som Kamrern har sagt och så tackar jag för mig
och säger god natt och sov gott. I morgon bitti vaknar du säkert och funderar
över drömmar om mjölkens väg till Stockholmsbarnen vid förra sekelskiftet - och
vidare ut i alla världsdelar - , god natt, god natt...
