söndag 14 oktober 2012

MilkWay...1861...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.se
Moffas@Spray.se


Om du undrar vad det är för svart band som sträcker sig över bilden, kan jag berätta att det är en pekpinne som hembygdsföreningens ordförande, Hans Görhlin, håller i då han berättar om järnvägsstationen i Mölnbo...

Järnvägen kom till Mölnbo/Vårdinge anno 1861...

År 1858 kom två bröder till Nådhammars gård i Vårdinge. De hette Hildemar och Wilhelm Lidholm. Båda var intresserade av mejerihantering och började genast tillverka ost och smör av mjölken de fick av korna. Bröderna hade tillgångar i Stockholm som passade väl för deras utveckling av rörelsen. Nådhammarsbodarna är ännu kända av äldre människor. 1883 köpte de granngården som heter Hjortsberga och där byggde de om ladugården, och när den var färdig på Hjortsberga foartsatte de att bygga ny ladugård på Fagernäs som ligger strax intill gamla stationen i Mölnbo samhälle. Genom att Västra stambanan blev färdig genom Mölnbo 1861 kunde man transportera mjölk och is på tåg som gick till Stockholm där bröderna köpte upp den ena butiken efter den andra. På den här tiden härjade tuberkelosen i Sverige, och många blev smittade genom mjölken eftersom de flesta korna var bärare av bakterier i spenarna.
Hildemar var den som verkade för en sanering och hans egen besättning blev ren i ladugården på Fagernäs. Hildemar var den broder som bosatte sig på Nådhammar och han hade en dotter som var gift med Fredrik Benzinger. Denne blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör 1915.

På den tiden var Vårdinge ett bondesamhälle och arbetet utfördes av oxar, hästar och människor. Men så kom ångmaskinen och råoljemotorn i det tunga arbetet och i och med det fanns inte så mycket arbete för ungdomen som växte upp på landet. När järnvägen kom till Mölnbo växte där upp ett stationsamhälle och folk kunde åka mot Södertälje och söka sig arbete där. Där växte det upp industri som tillverkade maskiner för mjölkhanteringen, det var mjölkmaskiner och separptorer för grädde att använda vid smörtillverkningen. Vi hade Alfa Laval och Separtor, samt Baltic. Baltiks verkstäder var den industri som blev kvar längst i Södertälje; det är bara några år seda den industrin upphörde ute i Södra och flyttades till moderfabriken i Tumba.

De stora jordbruken lever vidare, men mjölkproduktionen har upphört och nu finns inte någon kobesättning kvar. Många hästar finns nu i beteshagarna i stället och Hjortsberga och Långbro gård håller på att ombildas helt och hållet. Boningshuset på Hjortsberga har brunnit ner till grunden, bara skorstensstocken sticker upp.

Vi återgår till Vatt-Anna och Hanna-Vanna som träffats på
Syrrans Café där de berättar sin levnadssaga för varandra...

Anna i Oxviken, som föddes på skullen i Johannesberg som låg under Nådhammar, blev uppvaktad av patron en kväll i mjölkrummet strax innan hon tog tåget till Järna. Därifrån gick hon mot Kallfors och tog av mot Gerstaberg. Där kom bonden från Glibotorp med ett kvarnlass från Saltå Kvarn. Med häst och skrinda gick det lätt att ta sig förbi Västergärde på den smala stigen som bitvis är känd som en urgammal led, en så kallade hålväg. Förmodligen gick den leden ner till Lanaren där det finns antydan till färjeläge, och där det finns en grund till en liten stuga inte långt från den plats där Anna sammanstrålade med den unge kandidaten en sensommarkväll.

Kanske fanns färjan kvar på den tiden då Anna vandrade vidre mot Tvetaberg och Södertälje, och då var hon gravid och betäckt av tvenne "avelstjurar".

Kommen till staden gick hon rakt igenom och fortsatte längs gamla Stockholmsvägen, passerande den visare som det står Staden på en sida och Landet på den andra; en liknande sten står idag på Torekällberget.

Mitt förTullan går man upp på en bred stig och där kraftledningen går idag finns rester av en torpstuga, och det var dit hon skulle, för där bodde hennes moster. Det var därifrån hon gjorde sina äventyrliga färder mot huvudstaden. Hon följde således mjölken från Nådhammar och de andra Mjölkgårdarna i Vårdinge på dess färd mot barnen i huvudstaden...

lördag 13 oktober 2012

Johannis i Orrlöt...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Venn jemand eine reise tot, dann kann er was erzählen.
På svenska:
Då någon gör en resa har han något att berätta...
Johannis är inte ensam om att göra en lång resa ut i världen.
När Ullrik i dalen var ung reste han ut från sin faders hus, och kom liksom Abraham
aldrig hem igen, MilkRiverValley blev hans land.
Johannis måste fly från kyrkan och ordningsmakten i Hölö och hamnade i Karibien, där han träffade
en ny kärlek som han hade med sig hem till Södertälje...


Från Wåhlinge Marknad till Karibien...

Öknebo Häradsteater / Johannis i Orrlöt

Som så många gånger förr har mina tankar vandrat hän över Wåhlinge Marknad….om jag bara bleve klok på var den ligger någonstans…men jag anar. Mjölk och kött, bär och ved, finns det gott om i Vårdinge socknen; naturligtvis, tillika med träkol och marmorberg; förutom arbetskraft åt städerna som börjar växa så det knakar i fogarna. Många far till Amerika och ger sitt tillskott av växtkraft till det stora landet på andra sidan Atlanten... men var är min marknad, och, är det en riktig marknad?
En av dem som emigrerar är ynglingen Johannis, men vi börjar väl från början, eller hur Anna? säger jag och ser ut över den församlade menigheten vid bordet i bottenvåningen på Syrrans Café vid slutet av förra sekelskiftet. Visst, visst, det klart vi ska höra början, säger alla unisont och negressen tittar på Johannis och småler, - visst vill jag höra början, låt höra nu. Negressen är Johannis fru.

- Ska du Johannis börja? frågar jag, men han ruskar på huvudet och menar att han inte kan komma ihåg hur han kom till Hölö och när han träffade Ulrik första gången. Anna kommer jag ihåg nu, då jag ser henne livs levande, men att jag lovade att gifta mig med henne, det kan jag inte komma ihåg.
- Se där säger jag, vissa händelser vill man inte minnas, och då förtränger man dem; nåväl, jag börjar väl då; eller hur prosten? om jag får säga så.
Prosten som i sin ungdom hade ett kärt möte med Anna, kommer mycket väl ihåg deras sammanträffande nere vid sjön, den där sommaren när han arbetade på gården ett par veckor, men att det skulle få konsekvenser för Anna det hade han ingen aning om. Men det kvittat väl nu, säger han sedan han hjälpt henne att komma på fötter igen, efter hennes långa och svåra depressionstid.

- Förlåt, säger Einar, lantmätaren, var det inte Johannis vi skulle prata om? och ser menande på sin fru, Hanna-Vanna, som just lagt undan sitt fina instrument, vilket berikat hennes liv och gjort henne lycklig, trots att hon inte kan se som de andra. Från köket ropar Märta, hon som äger cafét, att vi kan börja. - Jag hör ändå inte vad ni säger, jag måste stöka undan lite, jag kan ju fråga Aron om det är något jag inte förstår. Aron och mor Anna blir kvar när det är dags att stänga, vi måste ju sopa lite, och vad ska man ha släkten till om man inte får be om lite hjälp. Brorsan har lovat att ta övervåningen. Så är väl alla närvarande presenterade för läsekretsen och vi kan börja då, jag förstår att du är nyfiken, säger jag och ser på den mörkhyade damen.

- Låt se nu! din mor dog när du var mycket liten, två tre år var du nog, och din far måste ta dig med till sin syster som bodde i ett torp på Hölöskogen. Det hette Orrlöt.

- Det torpet är bara ett minne nu på ett fotografi som jag såg på hembygdsgården i Hölö. Jag var där på hemvändardagen och bad att få tala med ordföranden ett tag, och när han äntligen kom och satte sig bredvid mig hade han ett fotografi i handen. - Säg inte att det är Orrlöt, det där, sa jag. - Visst, hur kan du se det? - Jag bara gissade, ty det är just Orrlöt jag ville fråga lite om, sa jag. - Det är damen där borta som gav mig fotografiet, sa han, och vinkade till sig en medelålders fru och hennes man, här är en som vet var torpet låg. - Vet du verkligen det? sa damen, tror du att du kan visa oss det; när du ska åka förståss? - Ja det är en ära för mig, sa jag, vi kan åka med det samma om det passar er!

Så åkte vi dit tillsammans, det vill säga, inte ända fram, ty sista biten är inne i storskogen. Därför gick vi till fots och jag märkte att spänningen steg då vi närmade oss torpet; det var nämligen hennes morfar som växte upp där, inte långt från Hejstalund där vi ställde bilen.
Nu är det så att tiden har kommit ikapp mig lite, medan jag vandrat på Wåhlinge Marknad, och, att, nu blir det lite "knivit", jag är inte helt säker på att torpet var byggt när Johannis bodde där, jag vill minnas att jag läst någonstans att torpen här i skogen, det var flera stycken, inte byggdes förrän någon gång på 1870 -talet, och det är ju märkligt, med tanke på att de redan är borta. Kvar finns endast några grundstenar och lite tegel där skorstenen stod. Kanske även en grop där jordkällaren låg. Frun berättade att hennes farfar sagt en gång att han cyklade från Mölnbo station när han besökte sina föräldrar sista gången.
(Du kanske undrar hur personerna runt bordet, inklusive Märta i köket, uppfattar mig som ideligen hänvisar till att jag är både textförfattare och berättare, men… allt har sin naturliga förklaring, vänta bara…
Jag fortsätter att berätta för mina vänner runt bordet.)
Alldeles utanför stugan finns en stor sten, ett flyttblock där grävlingen har sitt bo, och en bit bort på stigen ligger en liten ladugård, inte större än att där ryms en ko och kalv, kanske också en oxe, ja, en oxe måste de ha, eller…Kanske har de oxen ihop med Nytorparn, han som bor på andra sidan berget, längre norrut. Det är fattiga tider och din farbror hade blivit svårt klämd under en stor gran, och så har din far tagit dig med och flyttat hem till sin syster en tid. Eftersom din fasters man inte lever längre än en vecka efter olyckan så blir du kvar där på Orrlöt ända till du måste ge dig iväg. Din mor dog i barnsäng när du var fyra år, ja så kan livet leka med oss som små damtussar…
På torpet finns flera barn, och de andra torpstugorna ligger inte långt borta, så nog finns det barn att leka med, om det nu fanns tid för lek när alla måste hjälpas åt för att få det hela att gå runt. Någon gång då och då får du gå med mat till din far som kolar på skogen, mellan Karlstorp och Långsjödal, strax intill inägan som ligger nedanför Stegsjön. Karlarna hade rest milor på tre ställen och hade en koja ingrävd i sandbanken där de kunde dra sig tillbaka och vila lite när milorna var "snälla". Det kunde också hända att täcket av granris och stybb blåst av och gav fritt spelrum för de "elaka" lågorna, och då måste de upp på milan och "klubba", som man sa. Det var ett livsfarligt arbete och nog var det många nätter där uppe på skogen som man inte fick sova en blund.
Det var där du träffade Ulrik, han som kunde berätta, och det var hemma hos honom i dalen du första gången träffade den blonda tösen som kunde ta sig en prilla under läppen. Ja, det var Anna i Oxviken, hon som rodde över sjön från Oxsundsviken som det står på häradskartan.
Det var när ni, alla tre, varit hos Långsjödalarn och slaktat en gris som Anna och du dansade runt skogsögat på den förrädiska Svartmossen.
Ulrik var trött och gick stigen hemåt, medan Anna var ung och kåt och lurade dig neråt mossen, men det hade hon inget för, och fastän du lovat att komma, kanske för att fria, som du sa, kom du aldrig tillbaka.
När länsman jagade dig mot Ömanstorp var din väg mot Karibien redan utstakad.
Så fort du fick tillfälle rände du över skogen till Ulrik i dalen. Han var en gammal man; mycket hade han att berätta, som sagt var. Han hade en stor bok som han läste i på kvällarna innan det blev mörkt. - Den har Muhammed dikterat, sa han; i min ungdom köpte jag den på marknaden i Istanbul. Jag tror mera på Muhammed än profeterna i den Heliga skrift.
När jag var ung växte jag upp i ett rikt hem där böckerna stod tätt i bokhyllor, berättade Ulrik, hyllorna gick ända upp i tak. Jag hade lov att läsa alla dem som jag kom åt, och jag läste mig högre och högre upp på hyllorna, och till sist hade jag plöjt igenom så många böcker att min inre värld inte längre stämde överens med den som min familj levde i. Det var då jag vandrade ut i världen för att söka sanningen…
Johannis och Anna sitter inne hos gubben och lyssnar. De har hört hans berättelser många gånger nu, han minns inte själv vad han har sagt och inte sagt, men han fortsätter sin berättelse för var gång de kommer och hälsar på. Det är inte så många som hittar ner till honom, mest är det Anna som har tråkigt hemma och vill ha lite tidsfördriv. Många gånger har de suttit och ritat i sanden nere vid stranden och nu kan Anna läsa själv i den stora boken, bara det att hon inte förstår språket. Men Ulrik har berättat så många gånger vad där står så hon kan peka med fingret och läsa högt för sig själv. På så sätt får hon tidigt lära sig läsa fastän hon inte går i skolan. Egentligen borde hon gå, men hon bor så avsides och på gården där hennes mor arbetar i ladugården har de inte råd att undvara hennes arbete, säger de. Johannis går inte heller i skolan, det är för långt dit, och vem skulle gå alla ärenden om inte han fanns, hans ena hand gör honom oduglig för grovarbete. En råtta åt på handen då han var liten.
Ulrik berättar vidare och Johannis och vi andra lyssnar.
- I den stora svarta boken berättas om en man i staden Ur, långt borta i Arabien. Han skulle söka nytt land och begav sig med sin fru till landet Kanan. De var bönder och därför hade de sina djur med sig. Han hette Abram och hon hette Sara. Gud hade lovat Abram att han skulle bli stamfader till ett helt folk. Så gick det många år men Sara blev inte havande. Då började Abram misströsta. Ta tjänstekvinnan Hagar, sa Sara då till sin man, och så gjorde Abram det, och hon blev genast havande och födde en son åt Abram. Han fick namnet Ismael. Då Hagar kunde föda men inte Sara blev tjänstekvinnan nedlåtande mot Sara och därför blev Sara ond på sin tjänarinna. Men efter en tid blev även Sara havande och födde även hon en son åt Abram, och nu hade Abram två söner med två olika mödrar. Det var rätt tyckte Abram, nu har Gud hållit en del av sitt löfte.
Johannis lyssnar spänt på gubben som älskar att berätta när någon är intresserad, och så fortsätter han.
- Men en dag kommer en Herrens ängel till Abram och säger att han skall ta sin son med sig och offra honom på ett Offerberget. Förstår du Johannis, frågar Ulrik, begriper du vad Gud begär av Abram, han vill att Abram ska tro på sin Gud, tro att det han lovat honom skall bli besannat, men hur? Förstår du? - Nej, säger Johannis, som nu börjar bli trött. Jag förstår inte. Fortsätt nu! - Gud begär ett stort offer av Abram, och efter många dagar och nätter då Abram legat vaken och sömnlös, bestämmer han sig för att göra det Gud har befallt. Så tar han sin son Isak, sa jag att han hette Isak, nej det gjorde jag inte, men han tog Isak med till offerberget och tänkte sticka kniven i honom, samtidigt som en ängel visar sig och ber honom offra en bergsget i stället.
Förstår du nu? Nej, inte det, Hur skulle Gud ge Abram ett helt folk om han dödade den livsfrukt som skulle leva vidare och få söner och döttrar som i sin tur skulle få söner och döttrar o.s.v.
- Nu tror jag att jag förstår, sa Johannis, men han hade ju en son med tjänstekvinnan också, räknas inte han? Nu förstår jag ändå inte, var inte Ismael lika mycket värd som Isak?

Lantmätaren vid Ömanstorp...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKatellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Min guru, fd distriktslantmätaren Sven Engblom, tillika teaterstjärna
hos SödertäljeTeaterAmatörer, STA, med vilken jag filosoferat
i 13 år och fått många goda råd.

 Öknebo Häradsteater / Lantmätaren och Laga skifte...

Vi satt vid kaffebordet och pratade om ditt och datt, och så ställde jag frågan. - Hur långt i tiden får man gå tillbaka för att hitta dokument om den första jorddelningen i Södermanland?
- Det beror på vad som finns i arkiven, sade förre distriktslantmätaren Sven Engblom och fortsatte: Man lär väl söka efter storskifteskartorna för det första. Sannolikt finns det väl inget tidigare. De kom till stånd på 1700-talet, närmare bestämt 1757, om jag inte missminner mig.
Storskifte innebar att byarnas mark, som var uppdelad i små skiften, blev uppmätta av lantmätaren och sammanlagda så att var gård i en by skulle få högst fyra skiften. Emellertid slog inte storskiftena väl ut, radikalare åtgärder föreslogs och då lagstiftade man om s.k. Laga skifte (1827), som det finns oerhört mycket skrivet om, eftersom lantmätarens åtgärder kom att gripa in i den enskilde bondfamiljens liv på ett ofta grymt och skoningslöst sätt. Lantmätaren hade en oerhörd makt och han var adelns och länsmans jämlike och gick klädd i uniform. Om en lantmätare gjorde sig skyldig till ett brott och skulle plikta med sitt liv, hade han rätt att bli halshuggen med svärd, vilket sågs som en förmån, till skillnad mot att bli hängd.

Fakta om lantmätarens arbete har jag fått av Sven vid nämnda kaffebord, men även i Hölö-Mörkö Hembygdsförenings Årskrönika år 2000. Om båtsmän kan man läsa i Hembygdsföreningens skrift om Båtsmän & Ryttare från 1999.

Nu sitter jag emellertid på Syrrans Café och kring bordet har vi ett antal personer från olika samhällsklasser, tiden är väl vald, några år före förra sekelskiftet, eftersom de flesta runt bordet snart skall gå bort och ta hela sitt minnesinnehåll med sig i graven. Endast Annas son och dotter, Aron och Märta kommer att leva ännu många år, men Anna, det vill säga Vatt-Anna, Hanna-Vanna och Johannis skall snart gå till den eviga vilan, kanske är det prosten, vilken också är närvarande vid bordet, som skall hålla i begravningsakten; om han inte redan är död då. Fattas oss bra att påminna Vinnie, Johannis livskamrat, att det snart är hennes tur att hålla ett litet anförande, men nu ska Einar, lantmätaren, få berätta om sitt första möte med Hanna, eller som vi brukar säga, Hanna-Vanna i Svartputten.

- Hm, han harklar sig lite nervöst, hm. Det var länge sedan jag talade om min ungdom som lantmätaraskultant. Jag biträdde den gamla lantmätaren i Nyköping då och vår uppgift var att kartera alla tegarna i byn och lägga ihop dem till rejälare skiften.
Jag var ung och grön, vi gick och mätte på åkrarna och lärkorna kvittrade i högan sky; tofsviporna kom först; sedan lärkan. Hon flög högt upp i luften och dalade sedan ner mot marken med ett energiskt kvittrande. Jag glömmer det aldrig. Men så med ens blev jag varse ett annat ljud, det lät som ett stränginstrument, tonerna var låga och sorgsna. Jag hade just ställt upp stativet åt lantmätaren och gripit tag i änden av linan vi mätte med, och så gick jag till närmaste åkerhörn. Dröm om min förvåning när jag fick se ryggen på en ung tös som satt där i backdiket alldeles ensam och spelade på ett psalmodikon.. Hon var helt inne i sitt spelande och hörde inte att jag kom, och jag kom mig inte för att hälsa eller på annat sätt annonsera att jag hade upptäckt henne där invid källan. Sedan hörde jag hennes toner hela dagen, först tillsammans med lärkorna, men sedan inne i mitt huvud. På natten kunde jag inte sova, hörde bara tonerna som flickan hade lockade fram ur sitt enkla instrument. Ja det var så det började; en vårdag vid Ömanstorp. Alla turerna runt vårt äktenskap vill jag inte berätta om, men som ni förstår själva har det inte varit lätt alla gånger. Dels att vi inte kom från samma samhällsklass, och så det där med Hanna-Vannas ögon; hon är blind sedan födseln.
Men det har gått bra, tack vare musiken. Hon blev begåvad med stor musikalitet och det har varit till stor glädje för oss. Einar vänder sig mot sin fru och smeker den rosiga kinden, fårad av ålderdom men ändå mjuk.
- Kan du berätta lite om hur jorden har delades upp mellan människorna förr i tiden, frågar jag vördsamt den gamla lantmätaren i vårt sorglustiga rollspel, och så fortsätter han nu med en säkrare stämma.
- Det var ju så, sa han, man kan ju tänka sig en familj som slog sig ner där de ansåg att man kunde odla jorden. Det kanske var på 800-talet. Då brände de ner skogen och erövrade land på det sättet. Skogen var allmän, det var ingen ägare till den då, och så växte det fram, ja de fick ju barn, och det blev en storfamilj. Och så småningom började de konkurrera med grannbyn; ja en by uppstod på det sättet; då måste de bestämma var gränsen skulle gå. Man drog gränsen uppe på skogen, och så sa man att det här är vår skog och det där är er skog. Skogen användes mest till bete, och så tog man ju virke förståss; till husbehov. Först på senare tid blev skogen värdefull. Byn växte och så hade man skog till nästa by. Runt byn växte åkerarealen och när bondens söner skulle ha eget hushåll fick han en del av den sammanlagda åkerarealen. Men han fick inte ett stycke, utan han fick en bit av varje jordart som byn ägde. Hade byn flera skiften så skulle varje son få en bit av vardera, och på så vis blev byns åkerareal sönderstyckad och svårbrukad. Till slut svalt folket. Det var då staten grep in och bestämde att man skulle göra STORSKIFTE. När man forskar i ett gammalt hemmans historia är det storskifte man först träffar på. Genom storskiftet förde man ihop skiftena, men husen flyttades inte ut till skiftena. Det skedde däremot när nästa reform kom 1827 då man genomförde LAGA SKIFTE. Det vill säga då byarna sprängdes och gårdarna flyttades ut.
Tillbaka till lantmäterihistoriens gryning. Vid 1700-talet framträdde lantmätarna ute i bygderna och då gällde det att bocka och buga för lantmätaren; för han var kung; de skulle hålla med häst och vagn åt honom. Han bestämde hur jorden skulle delas upp så att det blev färre skiften och större möjligheter att bruka jorden på ett rationellt sätt. Man kunde fortfarande ha jorden uppdelad på flera ställen. På det viset blev byarna storskiftade. Skall man börja i Vårdinge skall man börja med storskiftet, som sagt var, och se hur det var i olika byar. Men Vårdinge har inte så många byar, och det beror på att där fanns så många säterier, stora gårdar som var skattebefriade, och därför inte så intressanta för kronan att kartlägga. Efter storskiftet delade man ju också, men det finns föga arkivarier om det, men nu på 1800-talet, då folkökningen är stor, och man sett att det inte går med storskifte ens, då kom laga skifte. Folket svalt ju när man inte hade ordentlig brukning av jorden. Det är från mitten av 1800-talet som folk emigrerade, eller hur Johannis, men du kom inte till Nordamerika först som så många andra, du hamnade ju i Karibien. Det gick väldigt fort att genomföra laga skifte, och det var förskräckligt många lantmätare i farten ute i bygderna. Vid laga skifte graderade man jorden noga och analyserade byns hela jordinnehav. Varje bondes jordvärde räknade man ut och sedan skulle han ha samma värde på ett annat ställe. Om en enda bonde ville ha laga skifte måste byn skiftas. Och då kunde det bli så att flera måste flytta ut så att de hade sina ekonomibyggnader där åkerjorden fanns. Man kan förstå ett det blev starka spänningar mellan bönderna i byn. Det var stora kostnader att flytta ut, men kostnaderna delades lika mellan bönderna. Husen var ofta byggda så att det gick bra att ta isär dem och bygga upp dem på det nya stället. Lantmätaren bestämde och gubbarna överklagade till fastighetsdomstolen. Kanske var det häradsrätter. Ägodelningsrätten var den närmaste instansen i alla fall. - Tack Einar, det var en bra redogörelse över byarnas framväxt, men hur var det med soldattorp och båtsmanstorp, vet du något om dem? Fanns det förresten inte särskilda gårdar för ryttare och officerare? - Kaptensboställen har jag hört talas om. Ett finns i Vårdinge inte långt från Visbohammar. Stället heter Lövnäs om jag inte minns fel. En karta över det stället daterar sig från 1600-talet och är en av de äldsta i socknen. En lantmätare som finns nämnd där är Peder Gedda, han lär också har varit en duktig sjömätare. Jag vill inte uttala mig om officerare och ryttare, men visst hade de sina ställen, som du säger, däremot kan jag berätta lite om båtsmanstorpen, särskilt det som Hanna-Vanna växte upp på i vår berättelse. Det var ju så att det var dyrt att föra krig. Redan Gustav Vasa funderade på hur man skulle kunna försörja en stående här, utan alltför stora utgifter. Han införde principen att befäl och soldater kunde förses med en gård eller ett torp med en markbit att bruka som en del av lönen. Karl XI införde indelningsverket på 1680-talet. Det betydde att båtsmän försågs med ett torp att bruka, som Ömanstorp till exempel. Den nye båtsmannen skulle förses med kläder och utrustning och han fick samma namn som namnet på torpet. Båtsmannen var ofta omkring tjugo år gammal när han antogs, och bönderna såg gärna att han hade familj, för det gjorde honom mindre rymningsbenägen. Ibland gifte han sig med den stupade båtsmannens änka, på det viset behövde socknen inte betala fattighjälp till änkan och barnen. Indelningsverket hade stor betydelse för nyodlingen i Sverige. I samband med skiftesreformerna och sprängningen av de gamla byarna fick ofta båtsmanstorpen maka på sig och ge plats för bondgårdarna. Då övertogs båtsmannens uppodlade mark av bonden som skulle flytta ut från byn till sina skiften, och båtsmannen fick börja om på nytt med ny mark. På så sätt ökade den uppodlade arealen totalt i socknarna och i Sverige. Flottans båtsmän samlades på örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona. Där tjänstgjorde de antingen på land med olika arbeten vid varven, eller till sjöss. Med "släparbete", vilket avser betjäning av kanoner, med rodertjänst eller till väders bland master och segel. En båtsman som kunde kompassen kallades "befaren", och fick ansvara för rorgång och handlodning. Manskapet hade sin sovplats i de nedre delarna av skeppet. Två båtsmän delade på en kojplats. En sov när den andra arbetade. Fyra båtsmän delade på en sjömanskista. Kosten bestod av hårt saltat kött, fläsk och fisk, hårt rågbröd och dagligen en portion brännvin. Båtsmännen var så gott som gratis arbetskraft åt kronan och användes också ofta vid befästningsarbeten. I tjugo år, mellan 1815 och 1835 arbetade 40 000 soldater och båtsmän med bygget av Göta kanal. Kustsocknarna Hölö och Mörkö räknades till flottans ansvarsområde. Regeln var att kronan tog ut båtsmän fyra mil från kusten, således även i Öknebo härad. För övrigt kan jag tala om att ryttare tillhörde "Kungliga Livregementet till häst" fram till 1792, då de bytte namn till Livgrenadjererna. Nu är jag så hes, säger Einar, nu får någon annan prata ett tag. Jag vill bara tillägga det att från 1730 fram till 1878 har nio båtsmän bott på Ömanstorp. Vilken som var Hanna-Vannas fosterfar får du själv reda ut.
Än en gång tack, säger jag, det är på tiden att "Svarta damen", får yttra sig också, innan prosten gör sin sammanfattning. Aron, har du något att dricka till lantmätaren, han har gjort sig förtjänt av ett stop öl, tycker ni inte det? Alla nickar unisont.






torsdag 11 oktober 2012

Hanna-Vanna i Svartputten...




Akter-Kastellet...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

I skymningslandet, mellan fantasi och verklighet.


Min sommarstuga har fått en litterär funktion...

Akter-Kastellet

Det var vid den tiden då mina barnbarn var små. Den äldste var vid pass fyra år och hade fått ett sjörövarskepp med Kapten Krok som befälhavare.
På en filmsekvens som finns bevarad framgår det klart och tydligt hur han fick sitt namn i storyn: Kapten Persson.

Mitt andra barnbarn är en flicka som hade ett temperament likt sin mormors mor, mormor och sin egen mor och som vid ett tillfälle då familjen skulle äta spagetti ville hälla på ketchup själv, men blev nekad av både far och mor, och därför började gråta och skrika så att tårarna sprutade. Utbrottet kom på några få sekunder. Hon fick därefter heta Fia-Kan-Kälv i mina berättelser, eftersom hon skrek allt vad hon orkade med stor övertygelse:
- Kan kälv, kan kälv!

Ja sedan kom det ena barnbarnet efter det andra och först efter Fia-Kan-Kälv kom Moa-Pin-Yin som jag tyckte skulle bli lärare när hon blir stor. PinYin var det lärda språket i Peking förr i tiden. Det var då jag läste mycket om Kina och de olika religiösa lärorna där. Fia-Kan-Kälv är ett år yngre än Kapten Persson och Moa-Pin-Yin och Fia-Kan-Kälv är nästan lika gamla (Pantertanterna Black & White).

Moa fick en bror efter ett år som fick namnet Maskisen-Max-Dartan-Yang och en glassask med daggmaskar när han fyllde två år. Det var när folk i allmänhet började intressera sig för kompostering och kunde ha en låda med dyngmask i källaren som man matade med kaffesump m.m..

Så gick det ett år igen och nu kom minstingen, fyra år yngre än storebror Kapten Persson. När han var tre fick även han ett namn, Messias-Med-Misilen. Fråga mig inte varför han fick just det namnet, det bara blev så.

Själv var jag barnens morfar, och ingen utmärkelse i världen har kunnat ge mig en sådan ära som just den bedriften att bli morfar; konstigt. Men morfar blev jag och när jag kom och hälsade på hos Mamma-Ma, med sina tre ungar, kom Fia-Kan-Kälv springande med utsträckta armar och ropade Moffa, Moffa, Moffa...så blev det Moffa Fridolin i mina texter.

Fridolin är en annan historia som kommer från Dalarna och Erik Axel Karlfeldt vilken har en figur i sina dikter som heter just Fridolin. "Fridolin är fin han kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin".

Kapten Perssons far är bonde i Dillnäs färsamling och mitt arbete då fanns på ett kommunalt kontor där cheferna var högt bildade personer. Därför passade det bra att kalla Moffa för Fridolin även om jag själv inte är så värst fin. Moffa är det i alla fall.

Moffa är således mitt alter ego, en tämligen nyfiken och fantasirik person som lätt hamnar i klistret, ja så är det. I mig finns, som tur är, även en mera nykter person, om vi säger så, som jag kallar Kamrern. Honom är det synd om ska jag säga, du får veta mera sén...

Naturligtvis har barnen både far och mor. Kapten Persson och hans syskon har en far som heter Bonden Per och mor som heter Mamma-Ma, som jag nämnt förut, men eftersom de inte kan hålla sams så har de skilt sig och flyttat ihop med varsin ny livskamrat. På så vis figurerar även Micke-Micke och Dagis-Fröken i mina texter. Moa-Pin-Yins och Maskisen-Max-Dartan-Yangs föräldrar heter 'Lilla i' och Brian McBeeing.

Nu har jag presenterat mina närmaste släktingar, fattas bara en viktig person och det är Moffas sambo, hos vilken han framlever sina dagar då han inte är ute i stugan, hon heter Kristina i mina texter och trivs bra med det.

Nu ska jag berätta hur stugan fått sitt namn:

När Kapten Persson och Moffa började fabulera om saker och ting kom Fia-Kan-Kälv med i leken och de bestämde sig för att segla till Kurreduttön för att rädda Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, som satt fången där av kannibaler som tänkte äta upp honom.

Således byggde man en optimistbåt uppe vid Stora Envättern där Schamanen första gången visat sig för ungarna. (Mera om Schamanen kommer längre fram).

Det var en vinterdag som Moffa tog barnen med sig till Stora Envättern. Det var en juldagsmorgon och Messias-Med-Missilen var ännu inte med i de lekandes skara. Moffa saknade sina hästar som han brukade gå till när juldagsmorgon glimma, och därför lämnade han in en rekvisition och fick ut tre Rumpnissar, som han sa, och så for han ut på Sjundavägen och upp mot Norra Yngern. Där vände han efter en kort visit och åkte tillbaka tills han kom mitt för Stora Envättern. Där klev de ut och tog på sig sina ryggsäckar. Även barnen hade sina matsäckar och så traskade man iväg. Oändligt sakta gick det, tyckte Moffa, och gång på gång måste han resa upp dem och sätta dem på ny kurs.

Till slut kom de upp till sjön, och där fanns faktiskt ganska många människor redan fast det var tidigt på morgonen, mitt ute i skogen. Tillsammans gjorde de upp eld, och om Moffa hade fått sköta det hela alldeles själv skulle det säkert gått bra mycket fortare; men nu var ju detta en slags studieresa kan man säga, och därför måste Kapten Persson självfallet få rota med en pinne i elden så mycket han ville. Matsäcken gick åt och snart tyckte Moffa att det var dags att släcka elden och gå hem samma väg som de kommit.

Pyttsan, vad han bedrog sig. Kapten Persson fortsatte att rota i elden medan Fia-Kan-Kälv blötte sina vantar vid sjökanten och Moa-Pin-Yin drog ideligen av sig sin ryggsäck. Till slut gick Moffa före i den förvissningen att ungarna skulle tulta efter; men så var inte fallet. Kapten fortsatte att sota, och ingen, säger ingen, brydde sig ett jota om vart morfar tog vägen. Alla var helt upptagna av sitt och ingen saknade Moffa. Det blev en upplevelse för honom själv. För första gången insåg han hur det är: Morfar säger att han snart skall gå bort och barn och barnbarn lyssnar inte på vad han säger, vart skulle han gå? Så dör morfar och då undrar man vad han sagt egentligen. Varför lyssnade vi inte, tänker de då, han som hade så mycket att berätta om gamla tider.

Ja så tänkte Moffa där han stod i skogen och såg sina tre barnbarn, tre var de ja, javisst var de tre, de sista två hade ännu inte uppenbarat sig. Till slut var man hemma igen, och den som haft störst behållning var nog Moffa som börjat bearbetat tankarna han fick uppe vid den fridlysta sjön intill Sörmlandsleden.

Naturligtvis borde man göra något åt alla visdomsord som går i graven tillsammans med de gamla. Han skulle ju själv kunna gå runt med bandspelaren och spela in de gamlas berättelser, tänkte han, och så gjorde han det.
Han började med sin egen mor och svärmor och så gick han vidare från den ene till den andre. Det har blivit ganska många kasetter nu som skall bearbetas; och många är de gamla som redan lagts i graven efter det att han började sin mission.
Ja så började en resa runt i hembygden samtidigt som barnbarnen växte och blev duktigare att gå i skog och mark.

En dag skulle Kapten Persson och Moffa ge sig iväg uppför Fräkensjöberget där det finns ett torn rakt över en gammal triangelpunkt som Moffa hade besökt i arbetet när hans mätlag gjorde mätningar mellan dessa punkter; det var i början av 70-talet.
Nu hade de kommit iväg lite sent och nyckel till vägbommen hade man lånat av Bonden Per. Kapten hade kikaren med sig och Moffa hade tändstickor att göra upp eld med. De stannade vid Sörmlandsleden och gick på spängerna över Römossen, men det gick inte så fort som Moffa hade tänkt sig. Det gick betydligt saktare, men det var väl inget att göra åt det. Skymningen började sänka sig över nejden och Kapten Persson traskade på så gott han kunde. Till sist var de framme vid foten av Fräkensjöberget, nere vid sjön, och en tjädertupp flög med kraftfulla vingar över sjön. Det var mycket spännande tyckte Moffa, skulle de hinna upp innan det blev mörkt? De skulle ju ner också!

Moffa rådgjorde med Kamrern och denne sade klart och tydligt ifrån. Det finns inte en chans att hinna både upp och ner innan det blir mörkt. På spängerna var det inte lätt att gå då det blivit mörkt och därför gjorde Moffa något som han sällan gör; han löd ett gott råd, och stannade vid bergets fot och slog läger där.

Det fanns redan stockar upplagda att sitta på och stenar utlagda till en härd där man kunde göra upp eld; men var fanns det torr ved, överallt var det blött från regnet tidigare på dan. Det hade regnat i flera dagar föresten, allt var dyngvått. Tändsticka efter tändsticka slocknade och Moffa började få panik.
Det vore inte bra att misslyckas första gången de var ute på hajk. Till slut rev Moffa lite näver från en frisk björk och tände på den, och se då flammade lågorna snart upp och gav värme till riset de samlat, och snart hade de en härlig eld att sitta invid och se ut över sjön.

- Vi tänker att vi sitter uppe i fjällen, sa Kapten Persson då.

Vi tänker oss, tänkte Moffa, vi tänker oss att vi gör något annat än det vi faktiskt gör! Hade han inte själv just kommit över detta att tänka sig något annat, att drömma sig bort? Vi tänker att vi gör något som är mera spännande än det som är för handen. Att sitta här vid en flämtande brasa i skymningen, var inte det spännande nog? Orden klingade länge i huvudet på Moffa medan de gick oändligt sakta tillbaka över spängerna till bilen som stod där trygg och väntade. Efter den kvällen förstod Moffa att det är olika världar vi lever i när vi är unga och när vi är gamla.

Det blev en fortsättning på expeditionen upp till Högtorn, som platsen heter högst uppe på Fräkensjöberget, men då var det inte bara de två utan alla barnen och deras fröknar som gick i första klasserna i Skeppsta skola. Kapten hade ordnat med nyckeln och Moffa hade videokamran med och filmade hela turen. Synd bara att Moffa glömde knäppa av kameran på vägen upp så att han på det viset fick med alla stenarna på stigen upp och nästan ingenting när han skulle filma ungarna när de satt och åt av sin matsäck. Det var då han kom att tänka på´t, det han redan visste: - Har man för mycket att hålla i huvudet samtidigt kan det bli så där. Det blev i alla fall en bra film när han inte tog med allt, och ungarna och deras lärare hade en fin dag på Fräkensjöberget. Det var den femte expeditionen som Kapten Persson och Moffa genomförde.

Andra och fjärde gången som Kapten Persson var ensam med sin morfar var då han fyllt år och fick en äventyrsresa av morfar. Äventyret bestod av en resa till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Cosmonova.

På vägen upp i bilen sa den lille filosofen: - Fantomen skall rädda folket i djungeln, medan Läderlappen och Stålmannen skall rädda folket i stan; Turtles skall rädda världen!

En gång såg de världens största helikopter tillsammans. Det var då en stor konstruktion på nya järvägsbron över Igelstaviken skulle flyttas till östra sidan. Filmkameran var med som vanligt, men just då konstruktionen skulle flyttas var de uppe på Moffas kontor och filmade datorn. Moffa har filmat hela brobygget från början till slut, även den ryska jättehelikopterns besök vid uthamnen.

Det låter här som det bara var Kapten Persson som fick följa med sin morfar, men så är inte fallet. När det var Fias tur en gång ville hon ha sin kusin Moa med sig och så har det också blivit i fortsättningen. De har varit på Kungliga ridstallet och på slottet. På Operan har de också varit och sett balett; Törnrosa. På Tekniska museet har alla varit med Moffa och på Sjöfatsmuseet. Till Sjöfartsmuseet for de för att lära sig hur de ska ta sig till Kurreduttön, men det vet de inte själva.

Som jag nämnde i begynnelsen av denna berättelse skulle de bygga en båt längst uppe på storskogen och dra den nedför Vitmossen och ro över Römossjön och Kvarnsjön. (Det här är alltså en fabel som jag skrivit för att få händelserna fram till min lilla skrivarstuga invid Långsjön i Mölnbo. Håll tillgodo, allt har sin förklaring ska du se). Vid Kvarnen måste de släpa båten på land innan de är nere på Sjundasjön som slutar där ån börjar. Längs ån drar de sedan båten tills de kommer till Mölnboån. Så långt gick allt väl, men vid den tidpunkten hade Moffa somnat på durken och Fia-Kan-Kälv måste ensam fatta beslutet om vilken väg de skulle ta. Hade hon haft Moffas erfarenhet av livet hade hon förstått att man inte kan dra båten uppströms om man skall ut på de Sjungande Sju Haven, eftersom alla vatten rinner mot havet; så även Mölnboån, och när man kom ut i Lillsjön och Långsjön var man redan på väg åt fel håll.

Eftersom man hade motvind måste man kryssa, och när man kommit så långt söderut som till Nådhammar vaknade Moffa och upptäckte att man navigerat fel. Således fick de lov att vända och då gick det undan värre eftersom de fick vinden akterifrån. När de kom in i lagunen fick de bomgipp; bommen for med en väldig fart över på andra sidan och Moffa råkade stå i vägen. Moffa fick bommen i huvudet medan Kapten och Fia ramlade över bord och Moa-Pin-Yin tappade skotsnöret och Maskisen-Max-Dartan-Yan tappade taget om roderpinnen. Messias låg och sov under aktertoften. Allt gick med en rasande fart och på så sätt for båten rakt in i Korpberget. Kvar utanför finns bara Akter-Kastellet, den del av båten som är synlig för blotta ögat. Resten av fartyget är beläget inne i berget, och det är dit vi ska bege oss nu för att se vad Moffa & Co har för sig där inne.

Kompaniet bildades när resan till Kurreduttön lades på hyllan; när Akter-Kastellet blivit döpt, och Moffas-Multi-Media-Smedja blivit invigd. Företaget är ett fantasifoster som jag hittade på för att binda barnbarnen närmare intill mig och mina idéer. Inte för att jag tror att det fungerar, det vore kanske inte så bra, men i alla fall...vad är en morfar till för egentligen?

Det var ju så att ... Moffa fick en karta över Öknebo härad när han slutade arbeta på kartkontoret. På den finns ett och annat ställe utmärkt som han är mycket intresserad av att veta mera om. Det kan han få genom att åka hem till olika personer och fråga. Bland andra åkte han till sin gamla svärmor Elsa Karlsson som också hade en likadan karta, och så gjorde de en resa tillsammans över Öknebo Häradskarta. Bland annat noterade de att Vårdinge på den tiden kartan upprättades, 1696, stavades Wåhlinge, och att vägarna vintertid ofta gick över sjöar. Vägarna på den tiden var mycket dåliga och därför tog man tillfället i akt på vintern och ginade över sjön.

Sven i Väsby var den första personen som Moffa intervjuade. Han skulle snart fylla 90 år, men det hindrade honom inte att ta en promenad utefter stora vägen utanför Norra Väsby, där han bodde hos Margret, barnbarnens mormor, sedan han fått svårt att klara sig själv i Väsby. Deras samtal kretsade kring gamla vägen och om korna som släpptes på skogen förr i tiden. Man kunde få gå ända till Gullsmedsmora och hämta dem när det var gott om svamp i skogen. Nya vägen byggdes som ett AK-projekt, Harry Carlson, Elsas make, har skrivit om det. En kort tid efter besöket dog Sven och begravdes på Vårdinge kyrkogård. Så har det varit, många intervjuoffer
ligger i ro på kyrkogården. Kvar finns deras röster på en smal plastremsa i Moffas arkiv i Akter-Kastellet.

Sedan besökte han Sive Karlsson, hembygdsvårdaren i Gåsinge och Dillnäs socknar. Sive och hans fru bor utmed vägen som går längs Klemmingen, några hundra meter innan bron. Innan vägen byggdes måste skolbarnen ros över sjön till andra sidan där skolan låg mellan Hallsta och Heby. Sive har berättat att de stora gårdarna på västra sidan hade sina fäbodar på östra sidan. Fäbodar finns inte bara i norr. Samtalet finns upptaget på två kasetter. En lång tid upptogs av att Sive letade efter en tidskrift där det stod att skogen mellan Gullsmedsmora och Klemmingen var obebodd år 1904, och att det inte fanns några vägar där. Jag tror det var turistföreningens tidskrift. Man berättade att om man ville fotvandra den sträckan kunde man antingen tala vänligt med bonden på Gullsmedsmora om att få åka med i båten då han rodde hem efter att ha levererat smör i handelsboden i Nykvarn, eller ta tåget till Gnesta och åka med ångbåten Maja, ända fram till den stig som än idag går upp till Högtorn. Sive är duktig på att förmedla hembygdshistoria för vanligt folk och han har skrivit mycket själv. - Det får gärna vara lite mystik med i texten, det tycker folk om att läsa, sa Sive med glimten i ögat.

En dag åkte jag till Ämbetet i Stockholm. Ämbetet heter egentligen ATA, Antikvariskt-topografiskt arkiv, och ligger på andra våningen på Historiska museet. Jag frågade efter handlingar i Vårdinge socken och om det fanns handlingar av Olof Hermelin, en folklivsforskare och konstnär som jag läst om i en bok. Han gick nämligen över Vårdinge socken 1875 och letade efter gammalt som skulle noteras. Olof var mycket duktig på att rita och måla. I hallen på ATA finns två landskapsmålningar som han har gjort.

Mycket finns att skriva om Hermelin, och det har jag också gjort, men här är inte platsen att skriva mer om honom eftersom jag nu vill leda läsaren in i Akter-Kastellet, in bakom tangenterna och vidare förbi ett tunt flor som skiljer mig från Moffas allra heligaste arbetsrum inne i Korpberget.

Eftersom endast Akter-Kastellet sticker ut så är den största delen av fartyget inne i berget. Och där bland bräckta träbalkar och bräder finns ännu utrymmen som är helt intakta. Bland annat finns där ett bibliotek som Moffa håller i gott skick för barnbarnens räkning.

Där finns Moffas MultiMediaSmedja med både textfiler, filmsekvenser och audioband som alla skall transformeras över till digital form så snart som möjligt.

En efter en ska Moffa försöka få sina adepter att förstå att det som finns lagrat där inne är allmänt gods som berör dem själva, eftersom det handlar om deras egen hembygd. Moffa ligger bara några år före dem, emedan de mycket snart ligger före honom rent tekniskt sett. Av allt stoff som Moffa samlat kan tusentals olika alster skapas om man har lite fantasi. Moffa förstår nog inte själv vad han håller på med; Rumpnissarna har redan hunnit bli finniga tonåringar och Kapten Persson har just börjat gymnasiet, språkvetenskaplig linje och har läst alla Harry Potter-böckerna!

Moffa vill att man kan samlas kring denna kunskapsmängd som snart finns lagrad i digital form och göra ett hembygdsspel som kan uppföras på scener ute i världen.
(Det är så att man kan få hicka, han är inte blygsam den mannen; stackars Kamrern!)

Alltsedan den dagen då Moffa träffade April Spendrup uppe på skogen mellan Långsjön och Vagnhäradsvägen, har han sökt efter stoff som visar på Hildemar Lidholms storhet som företagare. Det var ju Hildemar och hans bror på Nådhammar som grundade det företag som heter Arla idag, eller rättare Arla-Foods, sedan de gick ihop med MD-Foods, ett danskt företag, och blev norra Europas största mejeriföretag och har verksamhet i alla världsdelar. Nu Campina-Arla!

I samarbete med Arla, deLaval (Alfa Laval) och Rausings Tetra Pak, borde det gå att skapa en förening som kan göra reklam för ett sunt förhållande till naturen, säger han. Han föreslår att föreningen skall heta Öknebo Häradsteater och att de alster som skall uppföras skall gå under namnet Vårdinge-spelen.

Vårdinge-spelen kan i och för sig vara så mycket mera än bara teater, men jag tror att Moffa bör avvakta lite och lyssna på Kamrern som tycker att man skall ta en sak i taget. Han har nog rätt i det, men...det är också så att vissa saker måste göras samtidigt eftersom de intimt hör ihop; man säger att man måste smida medan järnet är varmt. Ja jag vet inte jag, nu får det i alla fall bli som Kamrern har sagt och så tackar jag för mig och säger god natt och sov gott. I morgon bitti vaknar du säkert och funderar över drömmar om mjölkens väg till Stockholmsbarnen vid förra sekelskiftet - och vidare ut i alla världsdelar - , god natt, god natt...

onsdag 10 oktober 2012

Anna i Oxviken...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se



Vatt-Anna står på Torekällberget...

Som en gammal kvinna, inte särskilt fager, står hon med vattenhinkar hängande i ett ok;
hon bar vatten från den kommunala brunnen till rikt folk som kunde betala.

Jag har spånat litet om hennes härkomst och Göran Gelotte och Majbritt Ahlin har försäkrat att hon inte är någon person med stamtavla, nej hon är ett hjon bland andra hjon som hette Anna på den tiden. Kanske bodde hon på Atrursbergs ålderdomshem öster om kanalen.

I min story får hon bli en av huvudpersonerna som föds och växer upp på båda sidorna om Långsjön, på Nådhammars mark på västra sidan och på Orrlöt på Hölösidan, ett gammalt torp som inte längre finns kvar, men ändå har en rolig historia som vi ska ta en annan gång. Jag tror vi börjar nu och finner Moffa stående bland alla andra som vill se kungen och drottningen passera Södertälje Syd då X-2000 ska invigas...

Öknebo Häradsteater / Vatt-Annas väg

Han stod på perrongen och väntade som alla andra. Tåget var på väg från Järna och skulle snart vara framme vid den nya stationen; Södertälje syd.
Han hade stått där förut; medan de byggde stationen, och han hade sett den första bropelaren stiga mot skyn. Han hade också blickat in mot staden med kyrkan mitt i byn. Nedanför berget såg han ån som förr var farled in mot stan, långt innan man grävde sig in i åsen vid Igelstaviken. Av massorna skapade man den bank som lokaltågen går på från Södra station, förlåt, Södertälje Hamn, fram till berget. Det sägs att Strömtunneln rasade. Bergmassorna ramlade ner så att det blev ett stort hål där man än idag kan se tågen passera i rasande fart.

- Fasligt vilken tid det tar, tänkte, han där han stod och trampade bland alla nyfikna människor. När man sitter på tåget och ser banvaktstugorna fara förbi en efter en, då står tiden stilla. Han kommer ihåg banvaktarna, och sången de sjöng när de baxade räls tillsammans: - Hi bax o hå bax o hi bax o hå bax, varma, nästan svarta, svettiga karlar…

Tankarna far…han drömmer sig bort, skaran av nyfikna människor suddas ut. Nu ser han hur hon kom till stan, hon som han undrat så mycket över; Vatt-Anna. Hon som skulle bli ett hjon som bar vatten. Men inte än. Först måste Anna bli ett lindebarn som mister sin mor när de flyr över bäcken.. Ja isen brast, och nära var det den gången att hon blivit kvar där, om inte…. Nåväl, en bortbyting blev hon och när hon orkade hantera årorna rodde hon tvärs över Långsjön till Vandrar-Ulrik. Det var i Vårdinge socken.
Ulrik berättade om Arabien och hon satt vid härden och stoppade hans strumpor. Ulrik var omvänd, hade vandrat till Mecka och kommit hem som en annan människa. Annars milade han på skogen. Där hade han en koja ingrävd i sandbrinken. Dit brukade Johannis komma från Orrlöt, i Hölöskogen, för att lyssna till gubbens spännande berättelser.

Det var där de möttes, Anna och Johannis. De jagade varandra på tuvorna runt Svartputten tills han till slut fångade in henne. Om han inte varit så blyg och dum hade han fått ta´na där på den mjuka mossan, men han hade inte förstånd för så´nt. Ett par skulle de i alla fall bli, det lovade han. Han skulle komma på midsommarafton och fria, och då skulle de ro till Lindholmen. Men inte kom han den dagen, och inte nästa dag heller; sedan var det ju för sent. Först många år efteråt fick hon veta varför han inte kom som han lovat, men då hade de bara några år kvar att leva.

Anna var som ung en grann tös med friska anletsdrag, talförd var hon också.
Många historier kunde hon berätta, det var Ulriks förtjänst, och nu fick hon bruk för sin talekonst.

Folkmassan applåderade då tåget anlände, men då var hans tankar långt borta hos Anna, och någon skymt av drottningen fick han aldrig se, hur underligt det än kan låta. Nej som sagt var, han var långt…, nja så verst långt bort var det inte heller, egentligen bara några kilometer; på andra sidan Lanaren; där Anna befinner sig på skullen med den blivande prosten i Södertälje. Inte så att…, nej långt ifrån, de är arbetskamrater kan man säga, hmm!
De tar emot hö som bondgubben hivar upp genom gluggen. Anna tar emot och skickar vidare till kandidaten. Och så valsar de runt där uppe för att packa så att mera hö ska få plats. Munnen går i ett på Anna, hon har så mycket att fråga kandidaten om. Om han tror på Gud; om moral och sedlighet; och om det är fel att sova hos den man har kär innan vigseln. Kandidaten ser in i hennes leende ögon men säger ingenting; det är väl inget konfirmationsförhör heller! Så tar han henne om livet och kastar omkull henne så att nästa höfång begraver dem båda under den stickiga härvan. Arbetsamma dagar har de där tillsammans och på kvällarna skall korna hämtas hem och mjölkas.
Den som varit med en hel dag på skullen, han vet hur det känns under byxlinningen; det är inte rart; och därför är det skönt att gå ner till sjön och tvaga sig ordentligt. Och det är precis vad kandidaten gör. Och nu står han på den lilla hällen en bit från land. Helt naken står han där när han får se någon komma ner mot stranden, bara några famnar bort. Som tur är står det några buskar i vägen och nu behöver han bara sätta sig och kana rakt ner i vattnet. Men av någon underlig anledning gör han inte det; Gud vet vad som flyger i honom; och därför blir han stående där och skymtar Anna bakom buskarna när hon drar av sig kläderna och lindar en handduk runt håret så att det inte ska fara ner för ögonen på henne då hon böjer sig fram och sköljer tvätten hon haft med sig. Plagg efter plagg hänger hon upp på en av buskarna. Så med ens bugar den sig, och där står två unga människor och ser på varandra, helt nakna utan en tråd på kroppen; och Anna ser…
Vem som sade vad och vem som tog initiativet är kanske oväsentligt i ett sådant läge, men här sker ett underbart möte mellan två så rena kroppar. Kanske var det här som Amoralen avlades. Ja, hans mor brukade kalla honom så, Amoralen, men hans kristna namn var annars Aron, efter Moses bror; den första prästen i tabernaklet.

Kungen ser glad ut; vädret vackert; alltid trevligt med folket som vinkar. Uppehållet varar bara några minuter, sedan drar det nya loket X 2000 vidare mot Flemmingsberg, Stockholm Syd; en nygammal station. Inte ens då folkmassan skingrades kom han till medvetande. Han ser hur Anna fortsätter sin vandring mot staden, hon såväl som många andra. Staden lockade och staden tvingade, och Anna kan inte styra sig och hamnar i trångmål. Räddningen finns hos hennes moster Moa, och hennes man Harry, som bor en bit nordost om stan, inte långt från sjön Tullan. Men vad är nu detta?

En fru, som måste se om sitt lilla barnbarn i vagnen medan hon väntade på hissen, blev efter i skaran av alla dem som lämnade perrongen. Hon blev varse den ensamma mannen som varken såg eller hörde, och tog honom lätt vid armen och undrade om hon kunde hjälpa till på något sätt. Men han bara muttrade något och vred sig loss. Han hade upptäckt lågor som hoppar från träd till träd. Och på den svartbrända förnan sitter Anna hjälplös och kan inte förmå sig att resa sig upp. Harry måste ingripa, och länge efter det att skogsbranden blivit släckt blir Anna kvar i sitt frånvarande tillstånd. Hon som förförde sjöfararen och blev hans älskarinna innan han på nytt seglade iväg. Nu har blicken slocknat och hon orkar inte med sin son som så småningom ska mönstra på och segla med till Tjuktjsernas land.

Äntligen vaknade han till och upptäckte att han stod där alldeles ensam på perrongen. Tåget X 2000 var för länge sedan borta på andra sidan bron, på väg mot Stockholm på sin ärevördiga jungfruresa.

Sedan vandrade han in mot stan, längs Nyköpingsvägen där järnvägen gick till Saltskog station, och tog av över bron mot Världsholmen. När han gick på bryggan mitt mot Sydpolen kom han att tänka på gamla järnvägsbron över kanalen, den som inte var så hög som den nuvarande. Han hade läst någonstans att det till slut blev ett elände med båtar och tåg som korsade kanalen, och att man hade tänkt att en ny bro skulle byggas inne i stan, så att tågen kunde köra till Dalparken innan de vände kosan söderut mot Saltskog station och Nyköping. Det lär vara därför Läroverket byggdes där det ligger; nära Rosenborg.
Nåväl, det finns ett och annat hus kvar från förra sekelskiftet, och flera uppe på Torekällberget. För lite sedan besökte han handelsboden där grosshandlare Ekdahl sitter vid sitt skrivbord. Lite längre in i huset träffar han på Vatt-Anna i naturlig storlek; och det är då, när han ser hennes stå där mitt framför sig, som han anar hennes ungdoms glada levnadsdagar. Kanske även hon kommit utifrån och flyttat in för att slippa den vita piskan. Kanske, kanske inte, vem vet egentligen något om Vatt-Anna. Så tänker han. Därför ringde han upp stadsantikvarien och frågade; men, ingen vet, sa han. Då ringde han till sin barndoms sagotant, Majbritt, hon som läste för ungarna i gamla Folkets Hus; och startade amatörteatern i Södertälje; men inte heller hon visste vem av alla Annor som dog på Artursbergs ålderdomshem vid förra sekelskiftet som var den riktiga Vatt-Anna. Så malde tankarna vidare, och när han kom in i stan och promenerade längs gatan mitt för kyrkan, där Myrorna hade sin försäljning, klev han plötsligt in på det lilla cafét med sjuttonhundratalsstil. Han gick upp på andra våningen och beställde en kopp kaffe och ett vinerbröd. Men efter en stund kom det unga biträdet och frågade om han inte ville komma ner och bekanta sig med sällskapet som just kommit in.
- Han ska säkert känna sig välkommen, sa hon och blinkade lite hemligt, innan hon försvann igen lika snabbt som hon kommit. Medan han går nerför trappan igen glider tiden sakta bakåt till förra sekelskiftet, och då han kommer ner känner han igen gamla prosten och Anna som sitter vid varsin ände av bordet. Och invid Anna sitter Hanna-Vanna, den blinda kvinnan som en gång blev bortbytt, men räddad från en grym död på Svartmossen, där hon blev lämnad att dö för att hennes ögon inte var som andras. Nu är hon lyckligt gift med lantmätaren som sitter på hennes andra sida. - Jag fick musiken i blodet som kompensation, säger hon och tummar på sin balalajka som ligger i knät. Där finns ytterligare två personer runt bordet, av vilka en är svart som en neger, vilket hon också är, och så en karl. - Är det inte Johannis, säg? frågar Anna. Johannis berättar att han hade hört alltför många historier av Ulrik och därför vägrade gå till kyrkan i Hölö. Det var en lång väg från Orrlöt till kyrkan, och då gick han hellre till Ulrik i dalen. På det viset blev han varnad av prästen och när han ändå inte kom skickade prästen länsman på honom. Det var därför han flydde fältet, medan Anna väntade på honom vid midsommartid. Johannes tog första bästa båt över atlanten och hamnade i Haiti i Karibien till slut. Där gifte han sig med den svarta damen.

Det är nu frågan ställs som ingen kan svara på, och i samma veva kommer en medelålders man in genom dörren. På huvudet har han en svart vegamössa.
- Jag har seglat med de stora, säger han. På vintern låg fartyget Vega fast i isen i nio månader och då fick han en kär liten vän bland infödingarna. När kapten Palander sa att ingen fick lämna båten, eftersom isen snart skulle gå upp, då gick han ändå iland för att än en gång få smita in till den flicka han var så innerligt kär i. Men när han kom ut ur hennes tält igen såg han fartyget långt borta i fjärran. Akterseglad! Hur han kom hem till Gamla Svedala igen vet bara han själv. Men det sägs att han lär ha blivit upphängt på en krakstör av en svartsjuk kines, och att han blev en läcker munsbit åt en björnhona med ungar, då han trängde in i deras ide för att undgå Taigans smällkalla vinternatt. Men här är han nu, på Syrrans Café, och han hälsar artigt på alla dem som sitter vid bordet. En efter en tar han dem i hand och presenterar sig själv som Aron, eller som mor plägar säga; Amoralen; säger han, och sätter sig till rätta med en frågande min.

- Men vad var det jag hörde då jag kom in genom dörren, säger han, skulle mor vara en bortbyting, hur hänger det ihop?

Anna och Hanna-Vanna ser på varandra och så stannar deras blickar naturligtvis på mig; som hittat på allting. Men vad ska jag säga? inte kan jag i min vildaste fantasi tro att nå´n vill ta mina ord på allvar…

tisdag 9 oktober 2012

Brev till Kolonien...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
  


Observatoriet i Stockholm

Hej Arvid, hej Erik!
Vill bara att ni ska veta...

Vill bara att ni ska veta att en dag kommer en löpeld att nå den gamla Djambé-tillverkande kolonien; Dahomey.

I New Orleans utvecklade creolerna den musik vi kallar jazz, då hette den helt fräckt jass.

Musiken kom från Haiti där koloniägaren lade beslag på den vackraste färgade flickan och gjorde henne med barn; creoler.

Den färjade flickan var en svart slav från Slavkusten, idag heter ett av länderna där Benin, alltså Dahomey, jazzens hemvisst.

Idag har man mobiltelefoner där, men man har också flickor som har aids, och dessa unga mammor har ofta barn som har aids.

Jag håller på att skriva en text som handlar om resan till Dahomey, och den resan börjar på Nådhammar i Vårdinge, på Johannesberg, där en känd kvinna på Torekällberget; Vatt-Anna, föddes på skullen ovanför ladugården där korna stod och idisslade. Det fanns flera barn i trakten, på båda sidor om sjön som jag kallar MilkRiver, ja hela förkastningen där vattnet flyter mot Mölnbo, kallar jag MilkRiverValley. Idag finns där också en folkhögskola som heter Vårdinge By, bara så ni vet, och där finns Långsjöteatern.

Hanna-Vanna föddes samtidigt med Anna, hon var blind vid födseln och hennes pappa, jägaren, gick över sjön och offrade henne till Oden vid SvartPutten, en liten kärn en bit upp i skogen på andra sidan MilkRiver. Hanna-Vanna fick musiken som kompensation. Hon blev räddad av en varghona och en ung örn och kom till Ömanstorp i Hölö socken. Där spelade hon på sin fostermors psalmodikon, som dock inte hade alla toner som Hanna hade i huvudet. Tonerna fick hon från Svartputten som var ett stort membran som kände all värdens musik. En dag blev Hanna arg när hon satt nere vid källan och spelade, ja hon var frustrerad över att hennes enkla instrument inte räckte till. Så hon slog den mot en sten, och genast kom där fram en liten groda som sa:

-Kyss mig!

- Nej jag tror inte på sånt där.

- Jag lovar dig, du kommer inte att ångra dig!

Så kysste Hanna den lilla grodan, och just som hon gjorde det small det till, och någon klappade henne på axeln.

Det var den unge Lantmätaraskultanten som höll på med uppmätningar för laga skifte där intill och som hade hört henne spela;

han hade en fin balalajka med sig som han gav till Hanna-Vanna, och sedan blev det bröllop och det och sånt.

Där har vi en del av musiken; ytterligare en person, men hon har jazzen i blodet, kommer till Södetäljetrakten, och hon kommer från Karibien med sin vän, Johannis, han som skulle gifta sig med Anna, men som måste fly därför att han inte ville gå i kyrkan i Hölö på söndagarna. Han sprang till Tullgarn med länsman efter och lyckades komma ombord på en brigg som var destinerad till Karibien.

Som så många ungdomar, födda i mitten på 1800-talet, kom Anna först till Ytterjärna och sedan till Bergaholm innan hon som gammal käring blev det hjon som vi känner igen som Vatt-Anna, om vilken Berguvarna gjort en teaterföreställning på 80-talet.

STA, teateramatörerna i den gamla Saga-biografen grundades av min gamla sagotant i Folketshus som låg vid Oxbacksskolan; hon hette Majbritt Ahlin och är Lars mamma. Bara så ni vet!

Jag skulle kunna tänka mig att min text som egentligen började vid min sommarstuga som ligger mitt för det torp där Hanna-Vanna föddes på andra sidan sjön, och helt nära Johannesberg, och alls inte långt från Nådhammar där Hildemar Lidholm bodde och införlivade den ena stora gården efter den andra i Vårdinge och bildade aktiebolaget Mejerigårdarna. Och inte nog med det, i Stockholm satartade man upp landets första ångmejeri och hade 250 hästar som körde ut mjölk som man transporterade från gårdarna med tåget som kom 1861 till Mölnbo.

Hildemar och hans bror Wilhelm är grundare till Mjölkcentralen som blev Arla, som blev ArlaFoods; ganska snart exporterade man mjölk till Världens Barn. Och nu vet ni ganska mycket om själva texten, men ni vet inte vad jag vill göra med den.

Vi har olika grupper som är mycket kompetenta när det gäller sång och musik. Jag vet också att vi har ungdomar som är duktiga på att dansa; många från Järna och Gnesta. Vad jag inte vet, det är om det finns folk som kan filma och dokumentera, för det måste vi ha. Allt måste dokumenteras och vi måste spara och skicka runt, för det här ska gå runt, förstår ni. Jag hade tänkt att det skall gå runt Flodområde 63, det vattensystem där Mölnbo, Hölö, Trosa/Vagnhärad och Vårdinge By ligger, samt Gnesta och Laxne. Det är över det området jag är självutnämnd Ambassadör, bara så ni vet...

Skolorna i dessa byar skall tävla mot varandra i Musical, och den som vinner skall ha hjälp av de andra och göra en musical över Flodområde 63. Med den ska de tävla mot Flodområde 61, som är Södertäljes område, dvs. vattnet från Mälaren som rinner ut i slussen. Nu har vi tänt en löpeld som skall gå runt hela Östersjön, ut i världshavet till Dahomey; Vägen till Dahomey...

De gamla utslitna människorna från Vårdinge och Hölö träffas av en slump på Syrans Café, i det gula timrade huset i två våningar mellan Kyrkan och Kanalen, och där berättar de om sina liv för varandra; och om den tid då de ännu var små och naturligtvis inte kan komma ihåg, den tiden redogör Moffa för, så nu vet ni det...eller hur Erik och Arvid...

MVH/Jerry Linder

 PS Allt det här finns att läsa i din FICKTEATER om du har en G3... och så har vi Gulla Villan också... DS






lördag 6 oktober 2012

En "MultiMedialMusikal" växer fram...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
 


Så här tänker jag...

Först ett levande exempel hur en musical blir till.

Uppvakta bildkonstnärer inom mitt område; alltså från Södetälje, via Järna/Hölö till Mölnbo/Gnesta.
Det är den sträcka som jag färdats fram sedan mitten på 60-talet. Jag har bott 15 år längst ute i Vårdinge och fått barn och barnbarn där, sedan flyttade jag tillbaka till min barndoms stad och bor nu i Brunnsäng. När jag var liten växte jag upp på Gulagårn, som finns invid Dalgatan.

Min tanke är att få skolorna i Flodområde 63 att skapa musicals och tävla med dem. Den som vinner tar hjälp av de andra och skapar en ny mucikal som handlar om områdets historia. Skolorna ligger vid sjöarna Långsjön, Klämmingen, Frösjön och Sillen; det är Mölnbo, Hölö, Trosa/Vagnhärad och Vårdinge By, samt Gnesta och Laxne.

Men först vill jag göra ett försök själv för att visa vägen, och då tar jag hjälp av olika grupper.

Ett flodområde är det naturområde där regnet rinner i bäckar och åar ner till en sjö och sedan ut i Östersjön. Utloppet i Trosa heter Flodområde 63. Vattnet i Mälardalen rinner ut genom slussarna i Stockholm och Södertälje. I Södertälje heter området 61.

Runt hela Östersjön finns numrerade flodområden. Min tanke är att varje område skall skapa sin musical och alla skall tävla mot alla, så att det går som en löpeld runt vårt innanhav. Skulle det ske det som jag tänker på kan man lika gärna ana en fortsättning ut genom sundet och ut till
De Sjungande Sju Haven, till Afrikas Västkust, Slavkusten, till Dahomey som landet hette före 1992, nu heter det Benin. Där har vi jazzens hemvisst och därifrån kommer Djambé-trummorna. Där finns många flickor som säljs bort till rika män som använder dem som sexslavar. Flickorna får aids och föder barn som har aids. Där slutar vi så länge...

Du minns kanske mannen som gick till skräddaren och ville få en kostym uppsydd...det blev en fingertutt. Så blir det förmodligen av detta också, men man vet aldrig...

Först vänder jag mig till bildkonstnärerna och ber om ett bidrag. Jag vill ha en tavla av var och en som kan acceptera denna plan som bas, sedan kommer jag att berätta en story om vår Vatt-Anna, den gamla kvinnan som står i naturlig storlek uppe på Torekällberget, hon är huvudpersonen i min story tillsammans med Hanna-Vanna, den blinda flickan, och Johannis i Orrlöt som flyr till Karibien.

Bild konstnärer har vanligen stor fantasi, och naturligtvis tekniskt kunnande, därför torde de bilder som växer fram ur den gruppen kunna ge upphov till den optimala scenen.

Tavlorna bör sedan kunna ställas ut och marknadsföras, och pengarna användas till att föra idén vidare. Naturligtvis skall allt dokumenteras så att bilderna, vart de än hamnar, kommer att finnas med så länge arbetet varar. Kanske vi kan abonera på en monter på Fotogrfiska Museet. Jag har redan börjat påverka dem.

När bildkonstnärerna gjort sitt kan man börja påverka musikgrupper som vill vara med, osv...

Det här dokumentet kommer att skickas till de olika konstföreningarna inom mitt område. Jag säger mitt för jag kallar mig själv ambassadör över Flodområde 63; även Napoleon krönte sig själv...

MVH/Jerry Linder

torsdag 4 oktober 2012

I betraktarens öga...vad händer nu...

Ateljé Living room/
MilkRiverUniversity.se

www.akterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
 


I Feminismens kölvatten...

Tekniken utvecklas kontinuerligt, men människorna släpper inte taget om det gamla.

Ok, krigen har skapat språng i utvecklingen, människorna har varit tvungna att vara kreativa, men däremellan vill hon ta det lugnt, de gamla alltså; ungdomen är som den är, den vill ha aktion, men vanligtvis på ett grunt plan, man går ogärna på djupet, och det leder till problem i framtiden.

Jag cyklade en dag förbi Vällinge utanför Södertälje där hemvärnets stridsskola ligger. Har vi något hemvärn i Vårdinge tänkte jag, kanske man skulle ringa på den stora porten och ställa frågan.
Sagt och gjort.

Nu var det så att jag fått reda på att det fanns en kvinna som spökade i det stora huset där expeditionen finns, och därför valde jag att ta mig in den vägen; därför frågade jag:

- Finns det någon i huset som känner till skrönan om kvinnan som går igen.

- Kom in, kom in, sa den unga damen som kom och öppnade, vi har chefen på högsta våningen, han kan säkert ge dig besked, men visst är det så.

Så gick vi upp på tredje våningen och där satt bossen för hela verksamheten. Det kändes lite barnsligt att komma så där, men jag blev tagen helt på allvar. Tydligen var det något reellt med denna mystiska
kvinna som tydligen dyker upp då och då.

- Så det är sant alltså att hon finns här, sa jag, hur yttrar sig det.

- En av våra anställda officerare har fått lov att sluta här på grund av de här spökerierna, sa chefen,
 men det är mycket mer...

- Det var intressant sa jag; men eftersom spökerierna inte var det verkliga skälet som jag knackade på så gick jag över till försvarsfrågan. - Kan ni verkligen försvara TV-tornet i Vårdinge om det skulle uppstå något trubbel.

- Absolut, sa han, vi har resurser att försvara objekt som är viktiga för kommunikationerna mellan avlägsna orter.

Tornet i vårdingen har mottagare och sändare som skickar signaler till Kaknästornet. Förr fanns hembygdsmän i varje liten håla, var finns de nu, tänkte jag och tog farväl och tackade för positivt bemötande.

När jag sedan kom ut ur byggnaden hade jag en massa text att läsa om hur Stridsskolan bildats, och jag har läst alltsammans.


Denna historia vittnar om att vi lever i en tid då man är fri att fantisera om det som kanske inte existerar, men samtidigt är organsierade om någon fara skulle uppstå. Men frågan är vilket hot är störst för vår säkerhet just nu; viktig fråga som vi inte skall släppa.

Den ekonomiska sitution som råder ute i världen påverkar naturligtvis även Sverige, och vem vågar lita på Anders Borg och Reinfeldt när vi varje dag ser på TV hur människor som av någon anledning
halkar ur systemet inte får hjälp förrän de är totalt utblottade (socialbidrag).

På olika håll i världen åstadkommer dessa pressade förhållanden ren och klar rasism, och på så sätt åstadkoms en splittring både mellan länder och inom dessa. Efter andra världskriget lyckades Hitler sprida osunda tankar gentemot judarna, och eftersom dessa i alla tider lyckats med att bygga upp materiella världen, kunde man konfiskera dem och använda för att bygga upp sin krigsindustri.

Arabernas frigörelse från diktatorer som väst understött är ett osäkert kort, och Kinas satsningar i Afrika och deras industriuppbyggnad skapar nya marknader som USA inte har en chans att kontrollera. Irans satsning på kärnkraft är oroande och Pakistan och Nordkorea har kommit långt med kärnvapen.

Naturen klarar inte längre att balansera de enorma krafter som vi människor spär på, och havsytan höjs så att låglänta platser som Bangla Desch snart kommer att ligga under vatten, liksom alla kustnära städer. På vissa platser på jordklotet är ultraviolett strålar så starka genom att det saknas ozoonskikt i atmosfären. Inte underligt att människorna börjar ana livets undergång.

När det nu är så att vi vet att det är viktigt att bibehålla balans, varför strävar vi inte åt det hållet, vi som är välutbildade och intelligenta nog att skapa stort överskott på bankkontot.

Varför letar man med ljus och lyckta efter något universalmedel att få budgeten i balans när man egentligen vet alltsedan Keynes tid att det går att få igång ekonomin genom att låta staten investera i sådant som människorna behöver.

Den tyskfödde Meindner, vars förslag om fonder som skulle ge fackföreningarna större insyn och makt, hade efter många år inom svensk fackförening kommit fram till att Staten, Facket och Industrin, måste samverka för att ekonomin skall utvecklas sunt så att alla som är friska får arbete och studier så de kan bidraga till vårt gemensamma välstånd.

Är det så att moralen är en faktor som bestämmer hur väl detta spel skall ge ett positivt utfall.

Kan det vara så att social demokrati på sätt och vis är att ses som andlig rörelse.

Den historielektion som Marx levererde i ekonomi skapades från grunden, och där fanns ett uttryck som vi idag förstår bättre än man gjorde på hans tid. I alla fall tog han god tid på sig att förklara vad mervärde är för något. Arbetaren skall ha ut det värde som ett stycke materia ökar av hans arbete.

En sjuksyster, en lärare, eller någon annan som har ett sådant arbete att summan av deras gemensamma löner blir mycket stor, måste ändå få ut sin del av det slutgiltiga värdet; men vad är det värdet? Således måste vi kunna värdera arbeten som inte går att mäta i pengar; och då närmar vi oss feminismen.

Det träbeläte som hänger i våra kyrkor (Kristus) har ingen förmåga att mjuka upp den stelbenta lag
man dömer efter idag. Lagen har sin anda och sin bokstav. När man dömer efter bokstaven tar man inte hänsyn till allt, och därför måste vi lära oss vad som verkar på oss och våra samhällen av allt som finns i den torala situationen.

Från andra människor kommer krafter som inte syns, och från naturen likaså. På samma sätt kommer impulser utifrån himlakropparna, och mest från vår egen sol. Många känner av krafter som kommer från månen. Här i Stockholms län lyftes jordskorpan 25 cm när månen står som närmast; om det är månen som lyfter vattnet, eller om det är det inre av jorden som gör det när månen skuggar krafter från kosmos, kan jag inte säga. I betraktarens öga påverkas jorden av alla himlakroppar och solen mest. Solen trycker ut jorden mot den yttre rymden medan alla andra solar trycker tillbaka. Verkan blir densamma som när solen drar oss till sig och centrifugalkrafter tvingar jorden utåt.

Alla matematiska formler blir desamma, men den känslomässiga verkan på vår syn på alltet blir en annan. Vi får en vidare syn på vår världsbild.

På samma sätt blir vår syn på vår vardag större om vi låter kvinnorna vara med och bestämma; eftersom männen av naturliga själ är en dominerande hanne, en diktator som inte tål intrång från andra stammar, andra länder och andra delar av jordklotet.

På 1600-talet brände man häxor i vissa landskap, samtidigt som generaler och amiraler drog med sig männen ut på Östersjön och ut i Europa, varför? Varför samarbetade man inte hellre och bytte varor på marknaden? Man kan säga att det ligger i generna, men man kan också tro att om kvinnor, som har ett vårdande sinnelag, kommer in i våra församlingar och styrelser och mjukar upp tolkningen av lagen och söker djupare för att finna andan.

I närheten av Stridsskolan finns en sjö som heter Bornsjön. Från vägen går en stig ner till stranden, och där finns en sten man rest, och på den stenen finns en text som berättar att en kvinna förlorade sitt barn på den herrgård där Hemvärnets Stridsskola ligger idag... är det hon som går igen...

Att ett litet barn kan vara så älskad att han får en sådan sten tyder på att vi inte är barbarer...