Akter-Kastellet...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 


I skymningslandet, mellan fantasi och verklighet.

Min sommarstuga har fått en litterär funktion...

Akter-Kastellet

Det var vid den tiden då mina barnbarn var små. Den äldste var vid pass fyra år och hade fått ett sjörövarskepp med Kapten Krok som befälhavare.
På en filmsekvens som finns bevarad framgår det klart och tydligt hur han fick sitt namn i storyn: Kapten Persson.

Mitt andra barnbarn är en flicka som hade ett temperament likt sin mormors mor, mormor och sin egen mor och som vid ett tillfälle då familjen skulle äta spagetti ville hälla på ketchup själv, men blev nekad av både far och mor, och därför började gråta och skrika så att tårarna sprutade. Utbrottet kom på några få sekunder. Hon fick därefter heta Fia-Kan-Kälv i mina berättelser, eftersom hon skrek allt vad hon orkade med stor övertygelse:
- Kan kälv, kan kälv!

Ja sedan kom det ena barnbarnet efter det andra och först efter Fia-Kan-Kälv kom Moa-Pin-Yin som jag tyckte skulle bli lärare när hon blir stor. PinYin var det lärda språket i Peking förr i tiden. Det var då jag läste mycket om Kina och de olika religiösa lärorna där. Fia-Kan-Kälv är ett år yngre än Kapten Persson och Moa-Pin-Yin och Fia-Kan-Kälv är nästan lika gamla (Pantertanterna Black & White).

Moa fick en bror efter ett år som fick namnet Maskisen-Max-Dartan-Yang och en glassask med daggmaskar när han fyllde två år. Det var när folk i allmänhet började intressera sig för kompostering och kunde ha en låda med dyngmask i källaren som man matade med kaffesump m.m..

Så gick det ett år igen och nu kom minstingen, fyra år yngre än storebror Kapten Persson. När han var tre fick även han ett namn, Messias-Med-Misilen. Fråga mig inte varför han fick just det namnet, det bara blev så.

Själv var jag barnens morfar, och ingen utmärkelse i världen har kunnat ge mig en sådan ära som just den bedriften att bli morfar; konstigt. Men morfar blev jag och när jag kom och hälsade på hos Mamma-Ma, med sina tre ungar, kom Fia-Kan-Kälv springande med utsträckta armar och ropade Moffa, Moffa, Moffa...så blev det Moffa Fridolin i mina texter.

Fridolin är en annan historia som kommer från Dalarna och Erik Axel Karlfeldt vilken har en figur i sina dikter som heter just Fridolin. "Fridolin är fin han kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin".

Kapten Perssons far är bonde i Dillnäs färsamling och mitt arbete då fanns på ett kommunalt kontor där cheferna var högt bildade personer. Därför passade det bra att kalla Moffa för Fridolin även om jag själv inte är så värst fin. Moffa är det i alla fall.

Moffa är således mitt alter ego, en tämligen nyfiken och fantasirik person som lätt hamnar i klistret, ja så är det. I mig finns, som tur är, även en mera nykter person, om vi säger så, som jag kallar Kamrern. Honom är det synd om ska jag säga, du får veta mera sén...

Naturligtvis har barnen både far och mor. Kapten Persson och hans syskon har en far som heter Bonden Per och mor som heter Mamma-Ma, som jag nämnt förut, men eftersom de inte kan hålla sams så har de skilt sig och flyttat ihop med varsin ny livskamrat. På så vis figurerar även Micke-Micke och Dagis-Fröken i mina texter. Moa-Pin-Yins och Maskisen-Max-Dartan-Yangs föräldrar heter 'Lilla i' och Brian McBeeing.

Nu har jag presenterat mina närmaste släktingar, fattas bara en viktig person och det är Moffas sambo, hos vilken han framlever sina dagar då han inte är ute i stugan, hon heter Kristina i mina texter och trivs bra med det.

Nu ska jag berätta hur stugan fått sitt namn:

När Kapten Persson och Moffa började fabulera om saker och ting kom Fia-Kan-Kälv med i leken och de bestämde sig för att segla till Kurreduttön för att rädda Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, som satt fången där av kannibaler som tänkte äta upp honom.

Således byggde man en optimistbåt uppe vid Stora Envättern där Schamanen första gången visat sig för ungarna. (Mera om Schamanen kommer längre fram).

Det var en vinterdag som Moffa tog barnen med sig till Stora Envättern. Det var en juldagsmorgon och Messias-Med-Missilen var ännu inte med i de lekandes skara. Moffa saknade sina hästar som han brukade gå till när juldagsmorgon glimma, och därför lämnade han in en rekvisition och fick ut tre Rumpnissar, som han sa, och så for han ut på Sjundavägen och upp mot Norra Yngern. Där vände han efter en kort visit och åkte tillbaka tills han kom mitt för Stora Envättern. Där klev de ut och tog på sig sina ryggsäckar. Även barnen hade sina matsäckar och så traskade man iväg. Oändligt sakta gick det, tyckte Moffa, och gång på gång måste han resa upp dem och sätta dem på ny kurs.

Till slut kom de upp till sjön, och där fanns faktiskt ganska många människor redan fast det var tidigt på morgonen, mitt ute i skogen. Tillsammans gjorde de upp eld, och om Moffa hade fått sköta det hela alldeles själv skulle det säkert gått bra mycket fortare; men nu var ju detta en slags studieresa kan man säga, och därför måste Kapten Persson självfallet få rota med en pinne i elden så mycket han ville. Matsäcken gick åt och snart tyckte Moffa att det var dags att släcka elden och gå hem samma väg som de kommit.

Pyttsan, vad han bedrog sig. Kapten Persson fortsatte att rota i elden medan Fia-Kan-Kälv blötte sina vantar vid sjökanten och Moa-Pin-Yin drog ideligen av sig sin ryggsäck. Till slut gick Moffa före i den förvissningen att ungarna skulle tulta efter; men så var inte fallet. Kapten fortsatte att sota, och ingen, säger ingen, brydde sig ett jota om vart morfar tog vägen. Alla var helt upptagna av sitt och ingen saknade Moffa. Det blev en upplevelse för honom själv. För första gången insåg han hur det är: Morfar säger att han snart skall gå bort och barn och barnbarn lyssnar inte på vad han säger, vart skulle han gå? Så dör morfar och då undrar man vad han sagt egentligen. Varför lyssnade vi inte, tänker de då, han som hade så mycket att berätta om gamla tider.

Ja så tänkte Moffa där han stod i skogen och såg sina tre barnbarn, tre var de ja, javisst var de tre, de sista två hade ännu inte uppenbarat sig. Till slut var man hemma igen, och den som haft störst behållning var nog Moffa som börjat bearbetat tankarna han fick uppe vid den fridlysta sjön intill Sörmlandsleden.

Naturligtvis borde man göra något åt alla visdomsord som går i graven tillsammans med de gamla. Han skulle ju själv kunna gå runt med bandspelaren och spela in de gamlas berättelser, tänkte han, och så gjorde han det.
Han började med sin egen mor och svärmor och så gick han vidare från den ene till den andre. Det har blivit ganska många kasetter nu som skall bearbetas; och många är de gamla som redan lagts i graven efter det att han började sin mission.
Ja så började en resa runt i hembygden samtidigt som barnbarnen växte och blev duktigare att gå i skog och mark.

En dag skulle Kapten Persson och Moffa ge sig iväg uppför Fräkensjöberget där det finns ett torn rakt över en gammal triangelpunkt som Moffa hade besökt i arbetet när hans mätlag gjorde mätningar mellan dessa punkter; det var i början av 70-talet.
Nu hade de kommit iväg lite sent och nyckel till vägbommen hade man lånat av Bonden Per. Kapten hade kikaren med sig och Moffa hade tändstickor att göra upp eld med. De stannade vid Sörmlandsleden och gick på spängerna över Römossen, men det gick inte så fort som Moffa hade tänkt sig. Det gick betydligt saktare, men det var väl inget att göra åt det. Skymningen började sänka sig över nejden och Kapten Persson traskade på så gott han kunde. Till sist var de framme vid foten av Fräkensjöberget, nere vid sjön, och en tjädertupp flög med kraftfulla vingar över sjön. Det var mycket spännande tyckte Moffa, skulle de hinna upp innan det blev mörkt? De skulle ju ner också!

Moffa rådgjorde med Kamrern och denne sade klart och tydligt ifrån. Det finns inte en chans att hinna både upp och ner innan det blir mörkt. På spängerna var det inte lätt att gå då det blivit mörkt och därför gjorde Moffa något som han sällan gör; han löd ett gott råd, och stannade vid bergets fot och slog läger där.

Det fanns redan stockar upplagda att sitta på och stenar utlagda till en härd där man kunde göra upp eld; men var fanns det torr ved, överallt var det blött från regnet tidigare på dan. Det hade regnat i flera dagar föresten, allt var dyngvått. Tändsticka efter tändsticka slocknade och Moffa började få panik.
Det vore inte bra att misslyckas första gången de var ute på hajk. Till slut rev Moffa lite näver från en frisk björk och tände på den, och se då flammade lågorna snart upp och gav värme till riset de samlat, och snart hade de en härlig eld att sitta invid och se ut över sjön.

- Vi tänker att vi sitter uppe i fjällen, sa Kapten Persson då.

Vi tänker oss, tänkte Moffa, vi tänker oss att vi gör något annat än det vi faktiskt gör! Hade han inte själv just kommit över detta att tänka sig något annat, att drömma sig bort? Vi tänker att vi gör något som är mera spännande än det som är för handen. Att sitta här vid en flämtande brasa i skymningen, var inte det spännande nog? Orden klingade länge i huvudet på Moffa medan de gick oändligt sakta tillbaka över spängerna till bilen som stod där trygg och väntade. Efter den kvällen förstod Moffa att det är olika världar vi lever i när vi är unga och när vi är gamla.

Det blev en fortsättning på expeditionen upp till Högtorn, som platsen heter högst uppe på Fräkensjöberget, men då var det inte bara de två utan alla barnen och deras fröknar som gick i första klasserna i Skeppsta skola. Kapten hade ordnat med nyckeln och Moffa hade videokamran med och filmade hela turen. Synd bara att Moffa glömde knäppa av kameran på vägen upp så att han på det viset fick med alla stenarna på stigen upp och nästan ingenting när han skulle filma ungarna när de satt och åt av sin matsäck. Det var då han kom att tänka på´t, det han redan visste: - Har man för mycket att hålla i huvudet samtidigt kan det bli så där. Det blev i alla fall en bra film när han inte tog med allt, och ungarna och deras lärare hade en fin dag på Fräkensjöberget. Det var den femte expeditionen som Kapten Persson och Moffa genomförde.

Andra och fjärde gången som Kapten Persson var ensam med sin morfar var då han fyllt år och fick en äventyrsresa av morfar. Äventyret bestod av en resa till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Cosmonova.

På vägen upp i bilen sa den lille filosofen: - Fantomen skall rädda folket i djungeln, medan Läderlappen och Stålmannen skall rädda folket i stan; Turtles skall rädda världen!

En gång såg de världens största helikopter tillsammans. Det var då en stor konstruktion på nya järvägsbron över Igelstaviken skulle flyttas till östra sidan. Filmkameran var med som vanligt, men just då konstruktionen skulle flyttas var de uppe på Moffas kontor och filmade datorn. Moffa har filmat hela brobygget från början till slut, även den ryska jättehelikopterns besök vid uthamnen.

Det låter här som det bara var Kapten Persson som fick följa med sin morfar, men så är inte fallet. När det var Fias tur en gång ville hon ha sin kusin Moa med sig och så har det också blivit i fortsättningen. De har varit på Kungliga ridstallet och på slottet. På Operan har de också varit och sett balett; Törnrosa. På Tekniska museet har alla varit med Moffa och på Sjöfatsmuseet. Till Sjöfartsmuseet for de för att lära sig hur de ska ta sig till Kurreduttön, men det vet de inte själva.

Som jag nämnde i begynnelsen av denna berättelse skulle de bygga en båt längst uppe på storskogen och dra den nedför Vitmossen och ro över Römossjön och Kvarnsjön. (Det här är alltså en fabel som jag skrivit för att få händelserna fram till min lilla skrivarstuga invid Långsjön i Mölnbo. Håll tillgodo, allt har sin förklaring ska du se). Vid Kvarnen måste de släpa båten på land innan de är nere på Sjundasjön som slutar där ån börjar. Längs ån drar de sedan båten tills de kommer till Mölnboån. Så långt gick allt väl, men vid den tidpunkten hade Moffa somnat på durken och Fia-Kan-Kälv måste ensam fatta beslutet om vilken väg de skulle ta. Hade hon haft Moffas erfarenhet av livet hade hon förstått att man inte kan dra båten uppströms om man skall ut på de Sjungande Sju Haven, eftersom alla vatten rinner mot havet; så även Mölnboån, och när man kom ut i Lillsjön och Långsjön var man redan på väg åt fel håll.

Eftersom man hade motvind måste man kryssa, och när man kommit så långt söderut som till Nådhammar vaknade Moffa och upptäckte att man navigerat fel. Således fick de lov att vända och då gick det undan värre eftersom de fick vinden akterifrån. När de kom in i lagunen fick de bomgipp; bommen for med en väldig fart över på andra sidan och Moffa råkade stå i vägen. Moffa fick bommen i huvudet medan Kapten och Fia ramlade över bord och Moa-Pin-Yin tappade skotsnöret och Maskisen-Max-Dartan-Yan tappade taget om roderpinnen. Messias låg och sov under aktertoften. Allt gick med en rasande fart och på så sätt for båten rakt in i Korpberget. Kvar utanför finns bara Akter-Kastellet, den del av båten som är synlig för blotta ögat. Resten av fartyget är beläget inne i berget, och det är dit vi ska bege oss nu för att se vad Moffa & Co har för sig där inne.

Kompaniet bildades när resan till Kurreduttön lades på hyllan; när Akter-Kastellet blivit döpt, och Moffas-Multi-Media-Smedja blivit invigd. Företaget är ett fantasifoster som jag hittade på för att binda barnbarnen närmare intill mig och mina idéer. Inte för att jag tror att det fungerar, det vore kanske inte så bra, men i alla fall...vad är en morfar till för egentligen?

Det var ju så att ... Moffa fick en karta över Öknebo härad när han slutade arbeta på kartkontoret. På den finns ett och annat ställe utmärkt som han är mycket intresserad av att veta mera om. Det kan han få genom att åka hem till olika personer och fråga. Bland andra åkte han till sin gamla svärmor Elsa Karlsson som också hade en likadan karta, och så gjorde de en resa tillsammans över Öknebo Häradskarta. Bland annat noterade de att Vårdinge på den tiden kartan upprättades, 1696, stavades Wåhlinge, och att vägarna vintertid ofta gick över sjöar. Vägarna på den tiden var mycket dåliga och därför tog man tillfället i akt på vintern och ginade över sjön.

Sven i Väsby var den första personen som Moffa intervjuade. Han skulle snart fylla 90 år, men det hindrade honom inte att ta en promenad utefter stora vägen utanför Norra Väsby, där han bodde hos Margret, barnbarnens mormor, sedan han fått svårt att klara sig själv i Väsby. Deras samtal kretsade kring gamla vägen och om korna som släpptes på skogen förr i tiden. Man kunde få gå ända till Gullsmedsmora och hämta dem när det var gott om svamp i skogen. Nya vägen byggdes som ett AK-projekt, Harry Carlson, Elsas make, har skrivit om det. En kort tid efter besöket dog Sven och begravdes på Vårdinge kyrkogård. Så har det varit, många intervjuoffer
ligger i ro på kyrkogården. Kvar finns deras röster på en smal plastremsa i Moffas arkiv i Akter-Kastellet.

Sedan besökte han Sive Karlsson, hembygdsvårdaren i Gåsinge och Dillnäs socknar. Sive och hans fru bor utmed vägen som går längs Klemmingen, några hundra meter innan bron. Innan vägen byggdes måste skolbarnen ros över sjön till andra sidan där skolan låg mellan Hallsta och Heby. Sive har berättat att de stora gårdarna på västra sidan hade sina fäbodar på östra sidan. Fäbodar finns inte bara i norr. Samtalet finns upptaget på två kasetter. En lång tid upptogs av att Sive letade efter en tidskrift där det stod att skogen mellan Gullsmedsmora och Klemmingen var obebodd år 1904, och att det inte fanns några vägar där. Jag tror det var turistföreningens tidskrift. Man berättade att om man ville fotvandra den sträckan kunde man antingen tala vänligt med bonden på Gullsmedsmora om att få åka med i båten då han rodde hem efter att ha levererat smör i handelsboden i Nykvarn, eller ta tåget till Gnesta och åka med ångbåten Maja, ända fram till den stig som än idag går upp till Högtorn. Sive är duktig på att förmedla hembygdshistoria för vanligt folk och han har skrivit mycket själv. - Det får gärna vara lite mystik med i texten, det tycker folk om att läsa, sa Sive med glimten i ögat.

En dag åkte jag till Ämbetet i Stockholm. Ämbetet heter egentligen ATA, Antikvariskt-topografiskt arkiv, och ligger på andra våningen på Historiska museet. Jag frågade efter handlingar i Vårdinge socken och om det fanns handlingar av Olof Hermelin, en folklivsforskare och konstnär som jag läst om i en bok. Han gick nämligen över Vårdinge socken 1875 och letade efter gammalt som skulle noteras. Olof var mycket duktig på att rita och måla. I hallen på ATA finns två landskapsmålningar som han har gjort.

Mycket finns att skriva om Hermelin, och det har jag också gjort, men här är inte platsen att skriva mer om honom eftersom jag nu vill leda läsaren in i Akter-Kastellet, in bakom tangenterna och vidare förbi ett tunt flor som skiljer mig från Moffas allra heligaste arbetsrum inne i Korpberget.

Eftersom endast Akter-Kastellet sticker ut så är den största delen av fartyget inne i berget. Och där bland bräckta träbalkar och bräder finns ännu utrymmen som är helt intakta. Bland annat finns där ett bibliotek som Moffa håller i gott skick för barnbarnens räkning.

Där finns Moffas MultiMediaSmedja med både textfiler, filmsekvenser och audioband som alla skall transformeras över till digital form så snart som möjligt.

En efter en ska Moffa försöka få sina adepter att förstå att det som finns lagrat där inne är allmänt gods som berör dem själva, eftersom det handlar om deras egen hembygd. Moffa ligger bara några år före dem, emedan de mycket snart ligger före honom rent tekniskt sett. Av allt stoff som Moffa samlat kan tusentals olika alster skapas om man har lite fantasi. Moffa förstår nog inte själv vad han håller på med; Rumpnissarna har redan hunnit bli finniga tonåringar och Kapten Persson har just börjat gymnasiet, språkvetenskaplig linje och har läst alla Harry Potter-böckerna!

Moffa vill att man kan samlas kring denna kunskapsmängd som snart finns lagrad i digital form och göra ett hembygdsspel som kan uppföras på scener ute i världen.
(Det är så att man kan få hicka, han är inte blygsam den mannen; stackars Kamrern!)

Alltsedan den dagen då Moffa träffade April Spendrup uppe på skogen mellan Långsjön och Vagnhäradsvägen, har han sökt efter stoff som visar på Hildemar Lidholms storhet som företagare. Det var ju Hildemar och hans bror på Nådhammar som grundade det företag som heter Arla idag, eller rättare Arla-Foods, sedan de gick ihop med MD-Foods, ett danskt företag, och blev norra Europas största mejeriföretag och har verksamhet i alla världsdelar. Nu Campina-Arla!

I samarbete med Arla, deLaval (Alfa Laval) och Rausings Tetra Pak, borde det gå att skapa en förening som kan göra reklam för ett sunt förhållande till naturen, säger han. Han föreslår att föreningen skall heta Öknebo Häradsteater och att de alster som skall uppföras skall gå under namnet Vårdinge-spelen.

Vårdinge-spelen kan i och för sig vara så mycket mera än bara teater, men jag tror att Moffa bör avvakta lite och lyssna på Kamrern som tycker att man skall ta en sak i taget. Han har nog rätt i det, men...det är också så att vissa saker måste göras samtidigt eftersom de intimt hör ihop; man säger att man måste smida medan järnet är varmt. Ja jag vet inte jag, nu får det i alla fall bli som Kamrern har sagt och så tackar jag för mig och säger god natt och sov gott. I morgon bitti vaknar du säkert och funderar över drömmar om mjölkens väg till Stockholmsbarnen vid förra sekelskiftet - och vidare ut i alla världsdelar - , god natt, god natt...