Ateljé Jerry Linder
Utsättaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jerrrryyyy!!!
Över hela Enegärdet ljöd mitt namn, och då var det bara att springa; vafan är det nu då?
- Ska det inte vara en nedstigningsbrunn här? Det var Arne Kollberg, grävmaskinisten, som höll koll på allting, som ropade...
- På ritningen finns den i alla fall inte inlagd, ska kolla på tvärsektionen, nej det finns ingen brunn inlagd här. Nu fick du mig inte den här gången heller, men jag skall sätta upp en ritning i kojan så att ni kan hålla koll själva, verkmästaren får säga vad han vill.
Detta skall hädanefter bli min melodi, lär Karl XII ha sagt när han gav sig ut i kriget som karolinernas befälhavare. Jag tänkte likadant där jag arbetade som 22-åring bland vuxna karlar och två bullrande grävmaskiner. De där kämparna var mycket vänliga mot mig, vi var ett fint gäng, och gubbarna hade gemensamhetsaccord, bara Bröderna Kollberg och jag hade våra egna avtal.
Mitt första avvägningsjobb hamnade i Mölnbo, vi skulle dra in vatten och avlopp till en fastighet på Petterslundsvägen. Det såg väldigt konstigt ut, kan jag ha satt flukterna fel. Spillvattenbrunnen, d.v.s. avloppsbrunnen såg ut som en skorsten innan man körde dit grus för vägen; men allt var ok.
Plushöjden hämtade jag från det gamla polygonnätet som var anslutet till en Fix vid bron mitt för Konsum. Dessa punkter kom jag flera år efteråt att konfrontera.
Sedan gick vi över Mölnbo Gård, rakt genom den gamla trädgården med stora fruktträd. Vi gick från 57:an till Kvarnvägen och rakt upp så långt man kunde komma på Dvärgvägen. Från Konsum gick vi sedan in mot Kvarnvägen och från Kvarnvägen in på Trollvägen. Alla fastigheter utom en, som inte var bebygd, fick vatten och avlopp 2 m från huset, anslutningen fick man bekosta själv.
Jag är lite osäker när vi gick förbi Folkets Hus med ledningarna, men ett är jag säker på, det var det år då Rickard Berglind slog vad med gubbarna om att han skulle åka Vasaloppet. Rickard var en riktig kämpe, en långdistansare, hade flera SM-tecken på 10 000 meter och sprang för samma klubb som jag, Södertälje IF. Även jag hade fått ett märke som klubbmästare; stavhopp två år i rad. Men min insats var ingenting mot Rickards. Jag minns en gång då vi båda var på ett träningsläger bortåt Flen. Jag hade fått skjuts dit av en annan Rickard, Rickard Dahl, höjdhopparen. Jag minns hur man traglade med Rickard Berglind, att han skulle ta längre steg; då skulle han förbättra sina tider. Nonsens!
När han arbetat en hel dag i rörgraven tog han på sig träningsskorna och sprang hem till Järna där han bodde på Löwens väg hos sin fru. På helgerna var han och brorsan, som också var en bra löpare, på deras gård som ligger en bit bortåt Hölö, inte långt från motorvägen.
Som jag antytt här ovan skulle jag än en gång göra mätningar i Mölnbo, då som mätningstekniker, men det kommer vi till så småningom, nu skall vi tillbaka till Järna och Enegärdet och då är jag säker på tiden, året är 1967...
Hela gärdet var pepprat med gjutningar med rör som stack upp ca 15 cm. Invid dessa låg det en stakkäpp, endast ett fåtal stakkäppar satt som de skulle i röret. Med ritningen i hand kunde jag lokalisera punkterna och räta upp dem så att man så småningom kunde se att det var kvarter som var markerade.
Inte långt från mig brummade en traktor. Det var en av bröderna Kraft, Per, var det nog som hade arrendet på åkern fastän lantmäteriet fått uppdraget att sätta ut kvarteren. Vi pratde en stund, Per och jag, och han sa att det var besvärligt att hålla reda på alla punkter. Han berättade också att han en gång var spekulant på Kläckeskulla, det ställe som ligger mitt för Norrväsby där jag själv bodde.
Hans pappa, Yngve Kraft, hade jag träffat en gång på Mikaelgården, det var då Fjällmo och jag gjorde en förrättning där. Det måste ha varit 1959. Yngve var med och stöttade antroposofernas verksamhet. Några år senare sökte jag upp honom och frågade om jag kunde räkna med att dra in elvärme i mitt nya hus. Det skulle gå bra, sa han. Han var då ordförande i elverkföreningen.
Bröderna Kraft har jag träffat i olika sammanhang. Hans Kraft, när vi hantlangade åt mätningingenjör Fjällmo i Björnäs, och Erik Kraft på Stadsingenjörskontoret, eller hade vi blivit Stadsarkitektkontoret, men första gången vi träffades var i Mölnbo, där gamla pensionärshemmet var och där brandbilen var garagerad. En statsanställd utsättare/mätare mötte en kommunal utsättare/mätare.
Nu har vi kommit en bit från Enegärdet, och genast tar vi oss tillbaka till traktorns brummande på hösten och arbetet med anläggning av vatten och avlopp skulle påbörjas i den änden som är närmast Smedjan. Samtidigt byggde vi upp gatorna. Nu började mitt mästarprov, det var många höjder att hålla reda på, och det gick väl ann att slå ner stakkäppar på hösten innan kärlen kom, men sedan var det besvärligt. Men arbetet gick frmåt i sakta mak, och hela vintern malde gubbarna på och hela tiden åt jag min medhavda matsäck hos dem i manskapsvagnen. Det var många roliga episoder man fick höra talas om, och det var en tid i arbetslivet i stort som förmodligen aldrig kommer tillbaka.
1971 gick Järna upp i Södetälje kommun, och all arbetsordning inom anläggningen blev ändrad. Som ett exempel brukar jag nämna:
Om Oscar, den äldste av gubbarna som ansvarade för vattenverket, kom på sin moped för att vara tillsammans med sina gamla arbetskamrater på matrasten, fick se att det fattades ett lock över en betäckning, så såg han till att ha ett nytt med sig då han åkte tillbaka till sitt värv.
Gubbarna satt ofta i det gamla förrådet där det bara fanns träbänkar utefter väggarna.
Det var en helt annan anda som växte fram då Järna blev inlemmat i Södertälje och jag hade varit med länge nog att märka det. De s.k. gubbarna, kommunalarbetarna är borta nu, alla utom Roland som är son till Engelbrekt Segerhjälm som var den första som jag arbetade tillsammans med...
onsdag 27 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
Schamanen...Del 4... Kartografen
Ateljé Jerry Linder
Utsättaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
År 1959 lade man ut ett nytt polygonnät i Järna. Detta vilade på ett överordnat nät av punkter som i sin tur var anslutet till Nyströms Triangelnät. Detta var anslutet till Areskogs triangelkedja som gick från triangelpunkt 1 på Ragnhildsborgsberget till Triangelpunkt 12 på Bränningeberget. Det är en sträcka på 1 mil. Det nätet mättes 1910 vid den tiden då man skulle gräva om kanalen och bygga ny järnvägsbro. Dessutom lade man ut ett polygonnät över Näset. Det var det första polygonnätet i Södertälje, innan dess mätte man med prisma och perpendiklar.
Nyströms nät nådde från Kumla i Turinge till Älgbostad i Nykvarns samhälle och vidare över Bystaberget till Hummelmoraberget och Pärlängsberget som ligger inom Södra Kallforsområdet.
Därifrån sträcker sig triangelnätet österut mot Viadberget och vidare mot Rönningeåsen och norrut över ett antal punkter till Slandör och tillbaka till Kumla i Turinge. Den här uppräkningen av punkter runt Södertälje är inte komplett, men den visar på hur Järnas triangelnät är anslutet till ett stort nät över Södertälje med omnejd.
Jag minns en natt då jag var med en ingenjör uppe på Järna Vattentorn. Vi konkade upp ett elverk och en bensindunk tillsammans med ett vinkelmätningsinstrument, en T 2:a och en geodimeter. En geodimeter är ett instrument med vilket man mäter längder på långt avstånd mot ett prisma. Ljuset går fram och tillbaka och instrumentet mäter tiden det tar. Eftersom man vet hur snabbt ljuset rör sig genom luften kan man räkna ut längden. Lufttryck och temperatur påverkar hastigheten och måste därför mätas.
I Järna lade man ut punkter så att alla kunde mätas från vattentornet, därför blev det flera timmars arbete där uppe utan uppehåll. Det var ett spännande arbete som jag ramlat på. Det var efter det som vi byggde triangelnätet i Rönninge med 5 torn. Ett torn stod på Rönningeåsen, det var 15 meter högt, och ett torn stod på Bergmans berg, det var på 12 meter. Bergman, det var Sten Bergman, upptäcktsresanden med alla fåglarna. Vi bar upp allt virke vid sidan om hans voljärer.
När vi arbetade i Rönninge kom ingenjör Fjällmo vid flera tillfällen och hälsade på oss utan särskild anledning. Jag tror att han saknade mig, att han ville visa att det hade hänt ett misstag då han sagt åt mig att uttrycka mig hövligare.
Men den vintern arbetade jag på en fabrik i Nykvarn vid Nedre Bruket. Man tillverkade P 2-tillsatser och det var ett jobb som var främmande för mig. Men verkmästaren uppskattade mitt arbete och jag fick arbeta självständigt. Trots det trivdes jag inte, kunde förlika mig med att det var mörkt när vi gick till bussen på morgonen och mörkt då vi gick hem. Därför gick jag upp på lantmäterikontoret på våren och frågade om jag kunde få följa någon lantmätare ut som hantlangare igen.
- Nej, sade distriktslantmätaren, det är flera gossar här som behöver ha praktik. Men Blomqvist stod på sig och menade att jag borde få en ny chans, och på det viset kom jag ut med Fjällmo igen.
Jag minns att vi gjorde några mätningar på norra sidan om järnvägen i Järna, och att jag låg och solade mig på en lutande lucka invid ett hus. Jag tror det var den andra april till och med. Jag njöt i stora drag av att få vara ute och jobba.
Vi åkte lite hit och dit och gjorde småjobb men till slut fick Fjällmo uppdraget att göra en grundkarta över Uttran. Det var tungt arbete och mycket röjning i tät skog. Jag minns att jag stundtals var ensam i skogen och att jag på rasten läste lite i min tyska grammatik, jag hade nämligen fått meddelande om att jag kommit in på gymnasiet.
En dag for vi till Tumba och gick på kondis. Fjällmo ville bjuda mig och jag tog en dricka och en bisqui, medan han själv bara tog en kopp kaffe. Som vi satt där mitt emot varandra räckte han fram handen och sa:
- Nu Jerry har det gått så bra att vi hädanefter säger du! Det var ett högtidligt tillfälle som skulle komma att betyda mycket för mig.
När jag flera år sedan kom hem från militärtjänsten efter att fått anstånd efter halva tiden var det han som ringde och sa:
- Jag har hört att du kommit hem, hänger du med?
Hela det nya polygonnätet i Järna skulle höjdbestämmas. Arbetet låg på Fjällmos bord.
Ett nytt finfixnät var avvägt och beräknat. Nu skulle polygonnätet anslutas till de noggrant avvägda fixarna som var anslutna på några ställen till Kartverkets Fixar anno 1900.
Lasse Annala och jag hackade fram punkterna på vintern och avvägde mellan dem, det var ett evigt hackande i den frusna marken. Senare delade vi på oss så att Fjällmo och Annala arbetade tillsammans. Och jag, som just för detta ändamål köpte första bilen, hade löfte att arbeta självständigt, trots att jag egentligen var Fjällmos hantlangare.
Min svärmor, Elsa Karlsson, fick bli min stångbärare. Jag hade då bott i Norra Väsby sedan ett halvår, och vi hade börjat känna varandra. Det var nog en fin tid för henne att få komma ut och tjäna lite pengar.
Som sagt var, först var det min svärmor och jag som avvägde ett antal sträckor på våren. Det var vid Tuna, men det gick inte bra. Vi mätte alltid sträckorna fram och tillbaka och skulle då få samma resultat. Men det fick vi inte.
Jag hade nyligen läst ett Hermodsbrev i mätningsteknik och där fått kunskaper om hur man justerade ett avvägningsinstrument. Man skulle mäta upp en sträcka som var lagom lång så att man tydligt kunde läsa av stången. Sedan delade man den sträckan mitt itu. Därefter avsatte man ännu en kortare sträcka i den långa sträckans förlängning.
Om instrumentets trådkors stod fel blir resultatet ändå rätt om man står på mitten av den långa sträckan och läser bakåt och sedan framåt. Men då man ställer sig längst bort på den korta sträckan och läser mot stången, då den står i änden på den långa sträckan först, och den närmaste änden sist, då blir resultatet felaktigt. Men eftersom man vet den rätta höjdskillnaden kan man justera in korset rätt. Den närmaste avläsningen kan därvid betraktas som riktig, men avläsningen mot den långa sträckans bortre ändpunkt blir fel. Det var ju lite spännande att utföra den här operationen då min svärmor var med som kontrollant. Nästa sträcka gick bra, och nästnästa, men det var vid någon av de närmaste sträckorna jag läste 1 meter fel på stången, men det var ju en annan sak. Slutresultatet, 3 mm på en mils avvägning från Fix 3 via Herrvreten, ladan som jag sedan rev och körde hem, och tillbaka till Fix 3 vid 57:an slog fel på 3 mm; jubel i busken!!!
Sedan fick jag en ny stångbärare, det var en gammal lagårdskarl från Lida i Hölö. Många av kommunalarna i Järna kom från lantbruket. Min nya stångbärare hette Engelbrekt Segerhjälm. Vi avvägde polygonpunkter vid Mora där han hade bott en gång i en statarbostad. Han hade mycket att berätta om förr i tiden. Han sa också att han trodde att verkmästare Bengt Eriksson behövde någon till hjälp med utsättningen av vägar, vatten- och avloppsledningar.
- Gå till ingenjör Bergman och fråga om han inte behöver ha en utsättare, sa Engelbrekt med djupaste allvar, och då gjorde jag det. Det här var på hösten 1965 och snart kom snön och vintern. Kommunalgubbarna hade gjort färdigt Nedre Starrbäcken och flyttade upp alla maskiner till Övre Starrbäcken då jag kom med på allvar. Lite tidigare asfalterade man några gator i samhället och jag var med och visade att jag kunde ta i. Det uppskattades av gubbarna, att jag både kunde avväga och kroppsarbeta. Jag kan minnas att Fjällmo och Annala kom förbi och uppmanade mig att vara uppmärksam på polygonpunkterna som låg i gatan, så att även dessa betäckningar höjdes till rätt nivå.
Jag kan inte minnas att jag träffade min läromästare i mätningsteknik efter den här gången. Jag fick ett fint betyg, men han måste ha skickat det till mig. Det kom att betyda mycket för mig lite senare i livet då jag sökte jobb på Stadsingenjörskontoret. Nu började en nyttig tid för mig tillsammans med alla dessa kommunalarbetare som alla hade sin bakgrund inom olika yrken. Där fanns också två bröder som spelade en viktig roll i detta sammanhang: Bröderna Kollberg med sina grävmaskiner.
Utsättaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
År 1959 lade man ut ett nytt polygonnät i Järna. Detta vilade på ett överordnat nät av punkter som i sin tur var anslutet till Nyströms Triangelnät. Detta var anslutet till Areskogs triangelkedja som gick från triangelpunkt 1 på Ragnhildsborgsberget till Triangelpunkt 12 på Bränningeberget. Det är en sträcka på 1 mil. Det nätet mättes 1910 vid den tiden då man skulle gräva om kanalen och bygga ny järnvägsbro. Dessutom lade man ut ett polygonnät över Näset. Det var det första polygonnätet i Södertälje, innan dess mätte man med prisma och perpendiklar.
Nyströms nät nådde från Kumla i Turinge till Älgbostad i Nykvarns samhälle och vidare över Bystaberget till Hummelmoraberget och Pärlängsberget som ligger inom Södra Kallforsområdet.
Därifrån sträcker sig triangelnätet österut mot Viadberget och vidare mot Rönningeåsen och norrut över ett antal punkter till Slandör och tillbaka till Kumla i Turinge. Den här uppräkningen av punkter runt Södertälje är inte komplett, men den visar på hur Järnas triangelnät är anslutet till ett stort nät över Södertälje med omnejd.
Jag minns en natt då jag var med en ingenjör uppe på Järna Vattentorn. Vi konkade upp ett elverk och en bensindunk tillsammans med ett vinkelmätningsinstrument, en T 2:a och en geodimeter. En geodimeter är ett instrument med vilket man mäter längder på långt avstånd mot ett prisma. Ljuset går fram och tillbaka och instrumentet mäter tiden det tar. Eftersom man vet hur snabbt ljuset rör sig genom luften kan man räkna ut längden. Lufttryck och temperatur påverkar hastigheten och måste därför mätas.
I Järna lade man ut punkter så att alla kunde mätas från vattentornet, därför blev det flera timmars arbete där uppe utan uppehåll. Det var ett spännande arbete som jag ramlat på. Det var efter det som vi byggde triangelnätet i Rönninge med 5 torn. Ett torn stod på Rönningeåsen, det var 15 meter högt, och ett torn stod på Bergmans berg, det var på 12 meter. Bergman, det var Sten Bergman, upptäcktsresanden med alla fåglarna. Vi bar upp allt virke vid sidan om hans voljärer.
När vi arbetade i Rönninge kom ingenjör Fjällmo vid flera tillfällen och hälsade på oss utan särskild anledning. Jag tror att han saknade mig, att han ville visa att det hade hänt ett misstag då han sagt åt mig att uttrycka mig hövligare.
Men den vintern arbetade jag på en fabrik i Nykvarn vid Nedre Bruket. Man tillverkade P 2-tillsatser och det var ett jobb som var främmande för mig. Men verkmästaren uppskattade mitt arbete och jag fick arbeta självständigt. Trots det trivdes jag inte, kunde förlika mig med att det var mörkt när vi gick till bussen på morgonen och mörkt då vi gick hem. Därför gick jag upp på lantmäterikontoret på våren och frågade om jag kunde få följa någon lantmätare ut som hantlangare igen.
- Nej, sade distriktslantmätaren, det är flera gossar här som behöver ha praktik. Men Blomqvist stod på sig och menade att jag borde få en ny chans, och på det viset kom jag ut med Fjällmo igen.
Jag minns att vi gjorde några mätningar på norra sidan om järnvägen i Järna, och att jag låg och solade mig på en lutande lucka invid ett hus. Jag tror det var den andra april till och med. Jag njöt i stora drag av att få vara ute och jobba.
Vi åkte lite hit och dit och gjorde småjobb men till slut fick Fjällmo uppdraget att göra en grundkarta över Uttran. Det var tungt arbete och mycket röjning i tät skog. Jag minns att jag stundtals var ensam i skogen och att jag på rasten läste lite i min tyska grammatik, jag hade nämligen fått meddelande om att jag kommit in på gymnasiet.
En dag for vi till Tumba och gick på kondis. Fjällmo ville bjuda mig och jag tog en dricka och en bisqui, medan han själv bara tog en kopp kaffe. Som vi satt där mitt emot varandra räckte han fram handen och sa:
- Nu Jerry har det gått så bra att vi hädanefter säger du! Det var ett högtidligt tillfälle som skulle komma att betyda mycket för mig.
När jag flera år sedan kom hem från militärtjänsten efter att fått anstånd efter halva tiden var det han som ringde och sa:
- Jag har hört att du kommit hem, hänger du med?
Hela det nya polygonnätet i Järna skulle höjdbestämmas. Arbetet låg på Fjällmos bord.
Ett nytt finfixnät var avvägt och beräknat. Nu skulle polygonnätet anslutas till de noggrant avvägda fixarna som var anslutna på några ställen till Kartverkets Fixar anno 1900.
Lasse Annala och jag hackade fram punkterna på vintern och avvägde mellan dem, det var ett evigt hackande i den frusna marken. Senare delade vi på oss så att Fjällmo och Annala arbetade tillsammans. Och jag, som just för detta ändamål köpte första bilen, hade löfte att arbeta självständigt, trots att jag egentligen var Fjällmos hantlangare.
Min svärmor, Elsa Karlsson, fick bli min stångbärare. Jag hade då bott i Norra Väsby sedan ett halvår, och vi hade börjat känna varandra. Det var nog en fin tid för henne att få komma ut och tjäna lite pengar.
Som sagt var, först var det min svärmor och jag som avvägde ett antal sträckor på våren. Det var vid Tuna, men det gick inte bra. Vi mätte alltid sträckorna fram och tillbaka och skulle då få samma resultat. Men det fick vi inte.
Jag hade nyligen läst ett Hermodsbrev i mätningsteknik och där fått kunskaper om hur man justerade ett avvägningsinstrument. Man skulle mäta upp en sträcka som var lagom lång så att man tydligt kunde läsa av stången. Sedan delade man den sträckan mitt itu. Därefter avsatte man ännu en kortare sträcka i den långa sträckans förlängning.
Om instrumentets trådkors stod fel blir resultatet ändå rätt om man står på mitten av den långa sträckan och läser bakåt och sedan framåt. Men då man ställer sig längst bort på den korta sträckan och läser mot stången, då den står i änden på den långa sträckan först, och den närmaste änden sist, då blir resultatet felaktigt. Men eftersom man vet den rätta höjdskillnaden kan man justera in korset rätt. Den närmaste avläsningen kan därvid betraktas som riktig, men avläsningen mot den långa sträckans bortre ändpunkt blir fel. Det var ju lite spännande att utföra den här operationen då min svärmor var med som kontrollant. Nästa sträcka gick bra, och nästnästa, men det var vid någon av de närmaste sträckorna jag läste 1 meter fel på stången, men det var ju en annan sak. Slutresultatet, 3 mm på en mils avvägning från Fix 3 via Herrvreten, ladan som jag sedan rev och körde hem, och tillbaka till Fix 3 vid 57:an slog fel på 3 mm; jubel i busken!!!
Sedan fick jag en ny stångbärare, det var en gammal lagårdskarl från Lida i Hölö. Många av kommunalarna i Järna kom från lantbruket. Min nya stångbärare hette Engelbrekt Segerhjälm. Vi avvägde polygonpunkter vid Mora där han hade bott en gång i en statarbostad. Han hade mycket att berätta om förr i tiden. Han sa också att han trodde att verkmästare Bengt Eriksson behövde någon till hjälp med utsättningen av vägar, vatten- och avloppsledningar.
- Gå till ingenjör Bergman och fråga om han inte behöver ha en utsättare, sa Engelbrekt med djupaste allvar, och då gjorde jag det. Det här var på hösten 1965 och snart kom snön och vintern. Kommunalgubbarna hade gjort färdigt Nedre Starrbäcken och flyttade upp alla maskiner till Övre Starrbäcken då jag kom med på allvar. Lite tidigare asfalterade man några gator i samhället och jag var med och visade att jag kunde ta i. Det uppskattades av gubbarna, att jag både kunde avväga och kroppsarbeta. Jag kan minnas att Fjällmo och Annala kom förbi och uppmanade mig att vara uppmärksam på polygonpunkterna som låg i gatan, så att även dessa betäckningar höjdes till rätt nivå.
Jag kan inte minnas att jag träffade min läromästare i mätningsteknik efter den här gången. Jag fick ett fint betyg, men han måste ha skickat det till mig. Det kom att betyda mycket för mig lite senare i livet då jag sökte jobb på Stadsingenjörskontoret. Nu började en nyttig tid för mig tillsammans med alla dessa kommunalarbetare som alla hade sin bakgrund inom olika yrken. Där fanns också två bröder som spelade en viktig roll i detta sammanhang: Bröderna Kollberg med sina grävmaskiner.
torsdag 21 februari 2013
Schamanen...del 3 Forskaren
Ateljé Jerry Linder
Hantlangaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Varför heter rubriken Schamanen?
Försynen ville att jag skulle bli en kartläggare i min hemkommun, det bara blev så av ekonomiska själ. Familjebildning allt för tidigt och behov av någonstans att bo, samt en skapande förmåga. Sedan första året som hantlangare med mätningsingenjör Fjällmo och lantmätare Blomqvist, samt vid några tillfällen som hantlangare åt en nybakad mätningstekniker som heter Veiko Nieminen hade jag en brinnande lust att bygga mitt eget hus. Jag spanade på olika hustyper i Rönninge kommer jag ihåg, och så en dag var jag där. Det gick bra för mig, men ändå var där något som skavde och jag har haft svårt att få klart för mig vad det var. Vid några tillfällen har jag faktiskt hoppat av och sökt mig till arbeten där man försökt läka sargade själar. Nu först börjar jag kunna formulera mina behov, jag är ingen tekniker, jag är en humanist, men i min släkt fanns ingen att jämföra sig med, och inom det konstnärlig hade ingen fått schans att spränga gränser, alltför stor försörjningsbörda har dämpat dessa "avarter".
Faktum är att mina skolbetyg visar pricis hur det är. Matematik, fysik och kemi, nja organsik kemi och biologi undantaget, var mina svaga ämnen, medan gymnastik, musik och teckning, samt historia, var mina starka. Nu som pensionär, nedskrivande mina minnen från ett händelserikt liv, måste jag hålla med om att det i alla fall inte var så dumt att gå reallinjen i gymnasiet, jag tror att jag fått en helhetssyn som gagnar det arbete jag håller på med varje dag. Vi skall skapa en musical, ja, vi skall skapa flera i Flodområde 63 där jag är självutnämnd ambasadör...
Nu vill jag fortsätta att berätta om lantmätaren som skapat Ljungströms distanstub...
Ljungström var en uppfinnartyp, han hade söner som också var uppfinnare. Deras stora uppfinning var Ljunsströmsturbinen. Gamle Ljungström satt och gjorde beräkningar på jordens avrundning och fann att A.E. Nordenskiölds rekognoceringar på spetsbergen inte fått något resultat. Orsaken till att man rekognocerade ett triangelnät där uppe i norr berodde på att Newton menat att klotets rotation borde orsaka en tillplattning av polerna. Denna deformering borde kunna mätas genom triangulering på Spetsbergen. En expedition med Nordenskiöld som ledare kom till stånd och allt gjordes klart för mätning. Men så somnade projektet in och det var vid den tiden då Ljungström upptäckte att ingenting skett som det började hända saker igen.
I Ljungströms logaritmiska tabeller som jag hittade i Stadsingenjörskontorets arkiv ramlade det ur några gulnade sidor ur en anteckningsbok, och där kunde jag läsa ett utkast till Nordenskiökd från Ljungström. Där skriver Ljungström att han själv är för liten för att åstadkomma ett snöskred, är bara snöbollen som sätter igång det hela, men att Nordenskiöld är den som kan få igång en expedition som kan mäta färdigt triangelnätet. Kanske en sådan expedition är för dyrbar för Sverige, kanske man borde ta med Ryssland, och så blev det.
Jag tog de gulnade pappren med till Stockholms universitetsbibliotek och visade dem för en bibliotekarie som hämtade upp resultatet av mätningarna ur arkivet, och jag fick genast ett lånekort och fick ta handlingarna med mig hem en tid. Där fanns en redogörelse på franska som förklarade att resultatet av mätningarna presenterats för en konferrens i paris 1902.
Historiens vingslag snuddade vid mig, och det var vid den här tiden jag försökte göra det omöjliga möjligt; att skapa en ungdomsgård för flickor, en ridskola. Det där med en snöboll som sätter igång ett skred fick mig att tänka stort, men var det rätt?
Vi fortsätter på min introduktion inom mätningstekniken. Efter det att vi mätt färdigt vid Björnäs påbörjade vi ett stort arbete i Nykvarn, mi skulle göra en ny grundkarta över Ströpsta. Jag minns hur vi satt i skogskanten och hade benmjölsfabriken framför oss på andra sidan gärdet. Jag hade korv på mina smörgåsar och inandades luften och stanken från fabriken. Vi hade passerat några vagnar med kadaver uppe vid järnvägen och jag tyckte att det krälade i min korv; inte trevligt...
Jag minns också att det var min första gång då jag gick med stången och sökte nivåkurvorna, det snurrade i huvudet på mig. Men det snurrade säkert i huvudet på min chef också då han fått en hostatack igen då han hade rökt för mycket. Han stod med ryggen mot mig och hostade och när han vände sig om hade han en protes i vardera handen.
- Nu får det vara slut på rökandet, sa han, och ordnade tilldet i sin mun. så gick det en stund.
- Nu slår vi in en spik till i likkistan ,sa han, och letade fram cigarettpaketet igen, så arbetade vi vidare.
Jag tycker faktiskt lite synd om Fjällmo när jag tänker tillbaka; han hade en massa otur, och jag var i viss mån orsak till hans problem.
Det var så att ett instrument var trasigt och han måste åka in till kontoret i stan. Men vi kom inte så långt, endast till Kyrkan, där gick hans Wolksvagen sönder strax innan den gått 10 000 mil. Hade bilen klarat den gränsen hade ägaren fått något pris, jag minns inte vad, men nu måste ha ta bärgning till Södertälje. Jag fick gå tillbaka till samhället och vidare ut i skogsdungen där vi hade alla våra redskap, och det var inte lite det. Allt tog jag med mig i ett tag, det mesta jag någonsin släpat på, och slängde in det i ett förråd som vi hade i en källare på ett hyreshus. Sedan började jag gå hemåt utan ett öre på fickan. När bussen kom frågade jag om jag kunde få lift, och bussföraren var en hygglig typ, han gav mig skjuts till stan.
Så gick det några dagar och något nästan löjligt inträffade som fick allvarliga följder för Fjällmo, och som kanske gav mig en chans - jag sa vid upprepade tillfällen ni till chefen, och det här var på den tiden då man ännu inte infört du reformen. Fjällmo blev uppretad på det där "ni", så han sa:
- Nu är jag trött på det där niandet, hädanefter heter det ingenjör Fjellmo, och det skulle han inte ha sagt. Vi hade arbetat intimt ihop i tre månader, och så kommer han med ett slag i ansiktet på en ung vildhjärna. Jag bad genast om att bli avkopplad från allt arbete med honom och det var då jag fick arbeta med Lars Blomqvist i en månad, en betydelsefull månad i Rönninge där vi rekognocerade ett nytt triangelnät med fem vinkelmätningstorn. Det var då mina tallanger kom på prov, min förmåga att klättra i träd.
Hantlangaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Varför heter rubriken Schamanen?
Försynen ville att jag skulle bli en kartläggare i min hemkommun, det bara blev så av ekonomiska själ. Familjebildning allt för tidigt och behov av någonstans att bo, samt en skapande förmåga. Sedan första året som hantlangare med mätningsingenjör Fjällmo och lantmätare Blomqvist, samt vid några tillfällen som hantlangare åt en nybakad mätningstekniker som heter Veiko Nieminen hade jag en brinnande lust att bygga mitt eget hus. Jag spanade på olika hustyper i Rönninge kommer jag ihåg, och så en dag var jag där. Det gick bra för mig, men ändå var där något som skavde och jag har haft svårt att få klart för mig vad det var. Vid några tillfällen har jag faktiskt hoppat av och sökt mig till arbeten där man försökt läka sargade själar. Nu först börjar jag kunna formulera mina behov, jag är ingen tekniker, jag är en humanist, men i min släkt fanns ingen att jämföra sig med, och inom det konstnärlig hade ingen fått schans att spränga gränser, alltför stor försörjningsbörda har dämpat dessa "avarter".
Faktum är att mina skolbetyg visar pricis hur det är. Matematik, fysik och kemi, nja organsik kemi och biologi undantaget, var mina svaga ämnen, medan gymnastik, musik och teckning, samt historia, var mina starka. Nu som pensionär, nedskrivande mina minnen från ett händelserikt liv, måste jag hålla med om att det i alla fall inte var så dumt att gå reallinjen i gymnasiet, jag tror att jag fått en helhetssyn som gagnar det arbete jag håller på med varje dag. Vi skall skapa en musical, ja, vi skall skapa flera i Flodområde 63 där jag är självutnämnd ambasadör...
Nu vill jag fortsätta att berätta om lantmätaren som skapat Ljungströms distanstub...
Ljungström var en uppfinnartyp, han hade söner som också var uppfinnare. Deras stora uppfinning var Ljunsströmsturbinen. Gamle Ljungström satt och gjorde beräkningar på jordens avrundning och fann att A.E. Nordenskiölds rekognoceringar på spetsbergen inte fått något resultat. Orsaken till att man rekognocerade ett triangelnät där uppe i norr berodde på att Newton menat att klotets rotation borde orsaka en tillplattning av polerna. Denna deformering borde kunna mätas genom triangulering på Spetsbergen. En expedition med Nordenskiöld som ledare kom till stånd och allt gjordes klart för mätning. Men så somnade projektet in och det var vid den tiden då Ljungström upptäckte att ingenting skett som det började hända saker igen.
I Ljungströms logaritmiska tabeller som jag hittade i Stadsingenjörskontorets arkiv ramlade det ur några gulnade sidor ur en anteckningsbok, och där kunde jag läsa ett utkast till Nordenskiökd från Ljungström. Där skriver Ljungström att han själv är för liten för att åstadkomma ett snöskred, är bara snöbollen som sätter igång det hela, men att Nordenskiöld är den som kan få igång en expedition som kan mäta färdigt triangelnätet. Kanske en sådan expedition är för dyrbar för Sverige, kanske man borde ta med Ryssland, och så blev det.
Jag tog de gulnade pappren med till Stockholms universitetsbibliotek och visade dem för en bibliotekarie som hämtade upp resultatet av mätningarna ur arkivet, och jag fick genast ett lånekort och fick ta handlingarna med mig hem en tid. Där fanns en redogörelse på franska som förklarade att resultatet av mätningarna presenterats för en konferrens i paris 1902.
Historiens vingslag snuddade vid mig, och det var vid den här tiden jag försökte göra det omöjliga möjligt; att skapa en ungdomsgård för flickor, en ridskola. Det där med en snöboll som sätter igång ett skred fick mig att tänka stort, men var det rätt?
Vi fortsätter på min introduktion inom mätningstekniken. Efter det att vi mätt färdigt vid Björnäs påbörjade vi ett stort arbete i Nykvarn, mi skulle göra en ny grundkarta över Ströpsta. Jag minns hur vi satt i skogskanten och hade benmjölsfabriken framför oss på andra sidan gärdet. Jag hade korv på mina smörgåsar och inandades luften och stanken från fabriken. Vi hade passerat några vagnar med kadaver uppe vid järnvägen och jag tyckte att det krälade i min korv; inte trevligt...
Jag minns också att det var min första gång då jag gick med stången och sökte nivåkurvorna, det snurrade i huvudet på mig. Men det snurrade säkert i huvudet på min chef också då han fått en hostatack igen då han hade rökt för mycket. Han stod med ryggen mot mig och hostade och när han vände sig om hade han en protes i vardera handen.
- Nu får det vara slut på rökandet, sa han, och ordnade tilldet i sin mun. så gick det en stund.
- Nu slår vi in en spik till i likkistan ,sa han, och letade fram cigarettpaketet igen, så arbetade vi vidare.
Jag tycker faktiskt lite synd om Fjällmo när jag tänker tillbaka; han hade en massa otur, och jag var i viss mån orsak till hans problem.
Det var så att ett instrument var trasigt och han måste åka in till kontoret i stan. Men vi kom inte så långt, endast till Kyrkan, där gick hans Wolksvagen sönder strax innan den gått 10 000 mil. Hade bilen klarat den gränsen hade ägaren fått något pris, jag minns inte vad, men nu måste ha ta bärgning till Södertälje. Jag fick gå tillbaka till samhället och vidare ut i skogsdungen där vi hade alla våra redskap, och det var inte lite det. Allt tog jag med mig i ett tag, det mesta jag någonsin släpat på, och slängde in det i ett förråd som vi hade i en källare på ett hyreshus. Sedan började jag gå hemåt utan ett öre på fickan. När bussen kom frågade jag om jag kunde få lift, och bussföraren var en hygglig typ, han gav mig skjuts till stan.
Så gick det några dagar och något nästan löjligt inträffade som fick allvarliga följder för Fjällmo, och som kanske gav mig en chans - jag sa vid upprepade tillfällen ni till chefen, och det här var på den tiden då man ännu inte infört du reformen. Fjällmo blev uppretad på det där "ni", så han sa:
- Nu är jag trött på det där niandet, hädanefter heter det ingenjör Fjellmo, och det skulle han inte ha sagt. Vi hade arbetat intimt ihop i tre månader, och så kommer han med ett slag i ansiktet på en ung vildhjärna. Jag bad genast om att bli avkopplad från allt arbete med honom och det var då jag fick arbeta med Lars Blomqvist i en månad, en betydelsefull månad i Rönninge där vi rekognocerade ett nytt triangelnät med fem vinkelmätningstorn. Det var då mina tallanger kom på prov, min förmåga att klättra i träd.
onsdag 20 februari 2013
Schamanen...del 2 Hantlangaren
Ateljé Jerry Linder
Hantlangaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det byggdes många sommarstugor vid den tiden...
Första området jag fick vara med på var ut mot Mariefred. Det var med mätningsingenjör Einar Fjällmo. Området hette då Björnäs, idag tror jag det heter Björnässtrand. Det var bara råmark när jag kom med, men ett stomnät hade Fjällmo lagt ut. Det var sommaren 1958, getingsommar...
Fjällmo, det var Kaptenen det, han kallade sig bara kapten två gånger och det första tillfället var i Uttran vid gamla skolan där vi hade löfte att äta vår medhavda matsäck. Han hade beställt deckslar, betäckningar som var skydd för mätpunkter som låg i gatan. På en fraktsedel såg jag att partiet var beställt av Kapten Fjällmo. Andra gången var då han skrev under mitt arbetsbetyg.
En sådan mätpunkt kunde bestå av ett rör som var ca 1,20 m och som vi gjöt betong runt upp till 10 cm. Det betydde att att man måste gräva ända ner och ge plats åt betongen. Högst upp lade man en ram av trä som man ställde betäckningen på. Om vägen var asfalterad skulle locket på betäckningen ligga någon cm under denna. Var det grusväg skulle locket ligga 1 dm under ytan så att väghyveln inte tog tag i betäckningen. Det var ett hårt jobb att gå från punkt till punkt hela dagen. Det betydde också att jag blev ganska stark. Vi var alltid två man som hantlangade åt Fjällmo då. Ett bra tag fick jag basa över min äldre arbetskamrat som var ovan med det där jobbet, han var skogsarbetare från Norrland och av honom lärde jag mig hur man håller en bågsåg då man fäller ett stort träd.
Vid Bjurnäs såg mätpunkterna, de så kallade polygonpunkterna annorlunda ut, där fanns inga vägar ännu. Punkterna lades i berg eller jordfasta stenar. De borrades ner för hand ca 10 cm och skulle bara sticka upp 2 cm. Att borra i berg med ett borr med koromant i spetsen var ett digert jobb för den som inte var van, sedan gick det galant. Man hade ett knoster att slå med. Ett knoster är en liten slägga.
I Rönninge var jag med lantmätare Lars Blomqvist ett tag, då var vi två hantlangare som hjälptes åt. En vände borren och en slog. Värst var det att slå, jag var rädd för att missa och slå den andra på händerna som höll borren.
Som sagt var, det var en varm sommar 1959 och det var flera tillfällen till bad i Mälaren. Men däremellan var det hårda pass. Jag minns att min hantlangarkompis pustade ordentligt, han var från Linga i Järna, kanske var det Hans. Han skulle sedan gå på gymnasiet, vilket var stort för mig.
Vi stakade ut tomtgränserna och markerade med en trästake i varje punkt. Så skulle det vara sikt emellan punkterna, och sikt till polygonpunkten som var närmast. Det var skogig terräng, och ibland gick sikten rakt mot ett stort träd. Jag minns att Fjällmo hade med sig en riktig timmersvans en dag, den skulle jag och min kompis fälla en stor tall med. Det var inte lätt, tur att vi fått Lasse Annala med oss, en finne som var duktig på det mesta. Han hade varit steward på sjön och fått medalj från kriget.
Polygon betyder "många hörn", dessa punkter satt i ett system där det var sikt till närmaste punkt, sikt framåt och bakåt och ibland till en punkt i ett annat tåg. En rad av punkter kallas tåg, polygontåg, och en punkt som hade en eller flera sikter till andra tåg kallas knutpunkt. Det blir alltså ett nät av det hela, polygonnät.
Ett sådant nät ute på landet där det inte finns någon överordnad punkt fick man orientera på kartan med en kompassriktning mellan två punkter, en polygonsida. Men fanns det möjligheter att rikta mot en triangelpunkt inom synfältet skulle man ta riktningen mellan den punkten och en polygonsida. Det kallas att man orienterar nätet.
Södertäljes första triangelnät skapades 1910 och orienterades genom att man mätte vinkeln mellan kyrkan och solen vid ett visst klockslag, Man stod då på triangelpunkt 7 som ligger i backen ovanför Sydpolen, föredetta Tältet.
Polygonnätet vid Björnäs orienterades med en kompass, mellan norr och en sida. Sedan mättes vinklarna mellan punkterna med en teodolit, ett vinkelmätningsinstrument som var tillverkat i Schweitz, en T 2:a. När vinkalarna var mätta sträckte man 100-metersbandet, först bakåt sedan framåt, och fäste bandet vid en fjädervåg så att man fick rätt båge på bandet som ju har en viss tyngd.
Då gällde det att vara noga i båda ändar av bandet för man läste av på metern och mätte sista biten med en tumstock. Avläsningen gjordes på mm när. Dessutom avlästes temperaturen i luften, ty stålbandet påverkades av den. När den sträckan var mätt gjorde man likadant framåt, och ibland åt ytterligare en eller flera punkter som man stod i en knutpunkt. Längre fram i min karriär kom modernare instrument i bruk.
När polygonnätet var inlagt på en översiktskarta över området började nästa fas i arbetet. Med ett avvägningsinstrument och en avvägningsstång gick man från den ena polygonpunkten till den andra och mätte differrensen. Utgånshöjden togs från någon känd fixpunkt så nära nätet som möjligt. När alla punkter avvägts kunde plushöjderna på punkterna beräknas. Man avvägde så att man fick kontroll på slutet. Om man gick ut från en punkt skulle man få samma resultat på slutet. Felen som ändå uppstod fick man jämna ut så gott det gick. Det fick inte vara allt för stort fel.
I Järna 1965 hade jag min svärmor som stångbärare, hon var bra. Ändå fick vi ett mycket stort fel vid en avvägning där tågets längd var ca en mil. Vi gick ut från Fix 3 vid 57:an, strax där vägen idag går in till ett industriområde vid järnvägen, strax då man åker in i samhället. Vi avvägde befintliga punkter i Järnas nya polygonnät, punkt 101, 102, och så vidare. Polygontåget gick förbi Herrvreten, ett litet hemman där boningshuset brunnit ner och bara ladan fanns kvar. När Fjällmo och jag lade ut ett polygontåg förbi det där stället sa han: - Av den där ladan skulle man kunna bygga tre hus av. De orden etsade sig fast i mitt huvud, och ett år senare var det jag som rev ladan och körde prima virke hem till Norra Väsby där vi bodde i ett litet hus, en sommarstuga.
Tillbaka till avvägningen:
När vi kom tillbaka till Fix 3 vid 57:an och jag kunde räkna ut hur det hela stämde, slog det fel på
1 m och 3 mm. Inte bra!!!
Jag funderade om jag inte kunnat läsa fel på stången den där hela metern och gissade mig till att det var mellan punkt 102 och 103, så vi avvägde om den sträckan och träffade spik, där var felet. Det betydde att vi bara missade målet med 3 mm i ett tåg som var 1 mil långt.
Efter arbetet i Järna fick vi ge oss på ett polygontåg nära Kämsta. Där skulle styckas sommarstugetomter. Det var ett jobb som låg lite efter och så blev Fjällmo plötsligt handikappad, han fick ryggskott och kunde inte arbeta på ett tag. Då sa distriktslantmätare Arne Jäderstrand:
- Jerry får mäta, och så blev det, trots att jag bara var hantlangare som sökte arbete efter halva militärtjänstgöringen. Några månader senare hade jag tillfällig tjänst som utsättare i Järna kommun.
OK, min svärmor, Elsa Karlsson var nu ute på sitt första jobb sedan barnen blivit stora, och vi avvägde alla punkter där vid Kämsta. allt gick mycket bra. När alla punkter blivit väl bestämda i höjd och sida markerade man dem på en plåt som hade en vit yta som det gick att rita på med en blyertspenna. Plåten sattes på en fyrkantig skiva, ett bord som var ca 35 cm i fyrkant och detsamma fästes på ett stativ så att man kunde vrida det i sidled. Bordet orienterades så att polygonsträckan på bordet stämde överens med polygonsträckan på marken.
Stativet placerades över en polygonpunkt med hjälp av lod och vid sidan ställde man ett avvägningsinstrument som man exakt visste vad det hade för höjd ( instrumenthöjden). Nu gällde det att finna rätt höjdkurva i naturen. Det var rätt svårt i början att se hur kurvan gick men tillslut lärde man sig. I avvägningsinstrumentet såg man på stången vilken höjd den stod på, och om det fattades några dm till närmaste höjdkurva lyfte man armen två gånger om det var 2 dm, annars pekade man neråt lika mycket. När rätt nivå hittats fick man gå till det andra instrumentet, det som man ställt på stativbordet. Det var ett finurligt instrument som en lantmätare i Stockholm hade konstruerat. Det var gjort så att man kunde läsa antalet cm mellan två hårkors i kikaren, och på så sätt finna längden från instrumentet till stången. På så sätt behövdes inget mätband. Dessutom reducerades längden automatiskt med det här instrumentet som heter Ljungströms distanstub.
För varje punkt man mätt in på nivåkurvan gjorde man ett litet hål i plåten med en särskild nål på instrumentet, och så fick man rita för hand hur kurvan drog fram i terrängen. När man kommit tillbaka där man började tog man nästa kurva. På ett tomtområde var ekvidistansen 1 m och det betydde att det blev många kurvor om marken lutade mycket, var marken slät blev det kanske bara någon enstaka kurva.
Enstaka detaljer, som befintliga hus eller gamla ägogränser mättes in med teodolit, men då med en T1:a, en Widt T1:a som inte var lika noggrann som T2:an. Det fanns även en T3:a som användes vid mätning av triangelnär, som vi skall komma till lite längre fram.
Den där Ljungström har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig. Det var nämligen så att jag fann en bok i vårt bibliotek på Stadsingenjörskontoret och det visade sig vara lantmätare Ljungstrums egna logaritmiska tabeller. Han hade skrivit sitt namn på insidan av pärmen och på ytterligare ett ställe i boken. När jag tog upp boken ramlade det ur några gulnade blad från en anteckningsbok och där stod: - Ja det ska jag komma till i nästa inlägg...
Vi fortsätter med kartan över Bjurnäs tomtområde:
På kontoret planerade man hela området så att man fick fram vägar och vändplaner och allmänna platser för bad och båtbryggor, sedan gällde det att skapa tomter som var ungefärligt lika stora.
Med den preliminära kartan blev det dags att mäta in alla gränspunkter med hjälp av vinkelprisma och 50-metersband. Man ritade in en punkt på en polygonsträcka, en punkt från vilken en vinkelrät linje träffade gränspunktens läge efter ett visst antal meter. Avståndet från polygonpunkten kallas abskissa och linjen vinkelrätt ut kallas ordinata. Det är lite svårt att sätta ut en punkt där marken lutar, men med lite vana går även det.
När alla gränspunkter var markerade med stakkäppar av trä, en tum gånger en tum, var det dags att markera dem med rör. Där punkten hamnade på berg eller sten fick vi borra. Nu skulle röret sticka upp 1 dm. Rör i mark skulle gjutas fast i marken, en sådan markering kallas rör i gjutning, rg. Är det bara rör nedslaget i mark kallas det rm. I berg blir förkortningen rb, så nu vet du det.
Det var ett tungt jobb att släpa på all betong; ibland var avståndet långt från den plats vid vägen där vi hade vår brukdlave på vilken vi blandade cement gjutsand och vatten. Jag fick lära mig att det var bäst att vänta med att blanda, sedan man öst sand och cement till en homogen massa och sedan hällt på vatten, det skulle ha tid att dra ett tag; och det gäller nog mycket som man skapar, sådant som är nytt, som folk i allmänhet aldrig har sett. Det skall också dra ett tag. Kanse även detta stycke behöver lite tid på sig att finna intresserade läsare...
När vi hade röjt alla sikter var det dags för inmätning av gränspunkterna. Från polygonpunkten mätte man in de gränspunkter som man såg utan alltför mycket röjning. Blev det alltför svårt att få sikt till någon punkt lade man ut en piképunkt, en punkt en bit ifrån polygonpunkten och mätte in den med vinkel och längd, sedan stod man på piképunkten och nollade bakåt mot polygonpunkten och mätte in gränspunkten som vanligt. Det kunde hända att man måste lägga ut en räcka av pikéer och då talade man om ett pikétåg. Det var bra om man kunde ansluta det till en polygonpunkt längre fram, annars kallade man det för oanslutet.
Avståndet mellan gränspunkterna skulle också mätas. Vi var två man som arbetade med det i flera veckor. Fjällmo kom bara ut någon enstaka gång och kollade upp om allt gick bra, och det gjorde det.
Hur arbetet gick till på kontoret fick jag ingen hum om, eftersom jag var hantlangare. De teknister som praktiserade på sommarlovet fick tillbringa många timmar inne och se hur det gick till där. Det var därför dessa bara hade några kronor om dagen medan jag hade tre kronor i timmen.
Efter arbetet på Björnäs tyckte Fjällmo att jag arbetade som en hel karl, och skulle därför ha 4 kronor i timmen, och sedan började vi med ett stort arbete i Nykvarn; Ströpsta...
Hantlangaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det byggdes många sommarstugor vid den tiden...
Första området jag fick vara med på var ut mot Mariefred. Det var med mätningsingenjör Einar Fjällmo. Området hette då Björnäs, idag tror jag det heter Björnässtrand. Det var bara råmark när jag kom med, men ett stomnät hade Fjällmo lagt ut. Det var sommaren 1958, getingsommar...
Fjällmo, det var Kaptenen det, han kallade sig bara kapten två gånger och det första tillfället var i Uttran vid gamla skolan där vi hade löfte att äta vår medhavda matsäck. Han hade beställt deckslar, betäckningar som var skydd för mätpunkter som låg i gatan. På en fraktsedel såg jag att partiet var beställt av Kapten Fjällmo. Andra gången var då han skrev under mitt arbetsbetyg.
En sådan mätpunkt kunde bestå av ett rör som var ca 1,20 m och som vi gjöt betong runt upp till 10 cm. Det betydde att att man måste gräva ända ner och ge plats åt betongen. Högst upp lade man en ram av trä som man ställde betäckningen på. Om vägen var asfalterad skulle locket på betäckningen ligga någon cm under denna. Var det grusväg skulle locket ligga 1 dm under ytan så att väghyveln inte tog tag i betäckningen. Det var ett hårt jobb att gå från punkt till punkt hela dagen. Det betydde också att jag blev ganska stark. Vi var alltid två man som hantlangade åt Fjällmo då. Ett bra tag fick jag basa över min äldre arbetskamrat som var ovan med det där jobbet, han var skogsarbetare från Norrland och av honom lärde jag mig hur man håller en bågsåg då man fäller ett stort träd.
Vid Bjurnäs såg mätpunkterna, de så kallade polygonpunkterna annorlunda ut, där fanns inga vägar ännu. Punkterna lades i berg eller jordfasta stenar. De borrades ner för hand ca 10 cm och skulle bara sticka upp 2 cm. Att borra i berg med ett borr med koromant i spetsen var ett digert jobb för den som inte var van, sedan gick det galant. Man hade ett knoster att slå med. Ett knoster är en liten slägga.
I Rönninge var jag med lantmätare Lars Blomqvist ett tag, då var vi två hantlangare som hjälptes åt. En vände borren och en slog. Värst var det att slå, jag var rädd för att missa och slå den andra på händerna som höll borren.
Som sagt var, det var en varm sommar 1959 och det var flera tillfällen till bad i Mälaren. Men däremellan var det hårda pass. Jag minns att min hantlangarkompis pustade ordentligt, han var från Linga i Järna, kanske var det Hans. Han skulle sedan gå på gymnasiet, vilket var stort för mig.
Vi stakade ut tomtgränserna och markerade med en trästake i varje punkt. Så skulle det vara sikt emellan punkterna, och sikt till polygonpunkten som var närmast. Det var skogig terräng, och ibland gick sikten rakt mot ett stort träd. Jag minns att Fjällmo hade med sig en riktig timmersvans en dag, den skulle jag och min kompis fälla en stor tall med. Det var inte lätt, tur att vi fått Lasse Annala med oss, en finne som var duktig på det mesta. Han hade varit steward på sjön och fått medalj från kriget.
Polygon betyder "många hörn", dessa punkter satt i ett system där det var sikt till närmaste punkt, sikt framåt och bakåt och ibland till en punkt i ett annat tåg. En rad av punkter kallas tåg, polygontåg, och en punkt som hade en eller flera sikter till andra tåg kallas knutpunkt. Det blir alltså ett nät av det hela, polygonnät.
Ett sådant nät ute på landet där det inte finns någon överordnad punkt fick man orientera på kartan med en kompassriktning mellan två punkter, en polygonsida. Men fanns det möjligheter att rikta mot en triangelpunkt inom synfältet skulle man ta riktningen mellan den punkten och en polygonsida. Det kallas att man orienterar nätet.
Södertäljes första triangelnät skapades 1910 och orienterades genom att man mätte vinkeln mellan kyrkan och solen vid ett visst klockslag, Man stod då på triangelpunkt 7 som ligger i backen ovanför Sydpolen, föredetta Tältet.
Polygonnätet vid Björnäs orienterades med en kompass, mellan norr och en sida. Sedan mättes vinklarna mellan punkterna med en teodolit, ett vinkelmätningsinstrument som var tillverkat i Schweitz, en T 2:a. När vinkalarna var mätta sträckte man 100-metersbandet, först bakåt sedan framåt, och fäste bandet vid en fjädervåg så att man fick rätt båge på bandet som ju har en viss tyngd.
Då gällde det att vara noga i båda ändar av bandet för man läste av på metern och mätte sista biten med en tumstock. Avläsningen gjordes på mm när. Dessutom avlästes temperaturen i luften, ty stålbandet påverkades av den. När den sträckan var mätt gjorde man likadant framåt, och ibland åt ytterligare en eller flera punkter som man stod i en knutpunkt. Längre fram i min karriär kom modernare instrument i bruk.
När polygonnätet var inlagt på en översiktskarta över området började nästa fas i arbetet. Med ett avvägningsinstrument och en avvägningsstång gick man från den ena polygonpunkten till den andra och mätte differrensen. Utgånshöjden togs från någon känd fixpunkt så nära nätet som möjligt. När alla punkter avvägts kunde plushöjderna på punkterna beräknas. Man avvägde så att man fick kontroll på slutet. Om man gick ut från en punkt skulle man få samma resultat på slutet. Felen som ändå uppstod fick man jämna ut så gott det gick. Det fick inte vara allt för stort fel.
I Järna 1965 hade jag min svärmor som stångbärare, hon var bra. Ändå fick vi ett mycket stort fel vid en avvägning där tågets längd var ca en mil. Vi gick ut från Fix 3 vid 57:an, strax där vägen idag går in till ett industriområde vid järnvägen, strax då man åker in i samhället. Vi avvägde befintliga punkter i Järnas nya polygonnät, punkt 101, 102, och så vidare. Polygontåget gick förbi Herrvreten, ett litet hemman där boningshuset brunnit ner och bara ladan fanns kvar. När Fjällmo och jag lade ut ett polygontåg förbi det där stället sa han: - Av den där ladan skulle man kunna bygga tre hus av. De orden etsade sig fast i mitt huvud, och ett år senare var det jag som rev ladan och körde prima virke hem till Norra Väsby där vi bodde i ett litet hus, en sommarstuga.
Tillbaka till avvägningen:
När vi kom tillbaka till Fix 3 vid 57:an och jag kunde räkna ut hur det hela stämde, slog det fel på
1 m och 3 mm. Inte bra!!!
Jag funderade om jag inte kunnat läsa fel på stången den där hela metern och gissade mig till att det var mellan punkt 102 och 103, så vi avvägde om den sträckan och träffade spik, där var felet. Det betydde att vi bara missade målet med 3 mm i ett tåg som var 1 mil långt.
Efter arbetet i Järna fick vi ge oss på ett polygontåg nära Kämsta. Där skulle styckas sommarstugetomter. Det var ett jobb som låg lite efter och så blev Fjällmo plötsligt handikappad, han fick ryggskott och kunde inte arbeta på ett tag. Då sa distriktslantmätare Arne Jäderstrand:
- Jerry får mäta, och så blev det, trots att jag bara var hantlangare som sökte arbete efter halva militärtjänstgöringen. Några månader senare hade jag tillfällig tjänst som utsättare i Järna kommun.
OK, min svärmor, Elsa Karlsson var nu ute på sitt första jobb sedan barnen blivit stora, och vi avvägde alla punkter där vid Kämsta. allt gick mycket bra. När alla punkter blivit väl bestämda i höjd och sida markerade man dem på en plåt som hade en vit yta som det gick att rita på med en blyertspenna. Plåten sattes på en fyrkantig skiva, ett bord som var ca 35 cm i fyrkant och detsamma fästes på ett stativ så att man kunde vrida det i sidled. Bordet orienterades så att polygonsträckan på bordet stämde överens med polygonsträckan på marken.
Stativet placerades över en polygonpunkt med hjälp av lod och vid sidan ställde man ett avvägningsinstrument som man exakt visste vad det hade för höjd ( instrumenthöjden). Nu gällde det att finna rätt höjdkurva i naturen. Det var rätt svårt i början att se hur kurvan gick men tillslut lärde man sig. I avvägningsinstrumentet såg man på stången vilken höjd den stod på, och om det fattades några dm till närmaste höjdkurva lyfte man armen två gånger om det var 2 dm, annars pekade man neråt lika mycket. När rätt nivå hittats fick man gå till det andra instrumentet, det som man ställt på stativbordet. Det var ett finurligt instrument som en lantmätare i Stockholm hade konstruerat. Det var gjort så att man kunde läsa antalet cm mellan två hårkors i kikaren, och på så sätt finna längden från instrumentet till stången. På så sätt behövdes inget mätband. Dessutom reducerades längden automatiskt med det här instrumentet som heter Ljungströms distanstub.
För varje punkt man mätt in på nivåkurvan gjorde man ett litet hål i plåten med en särskild nål på instrumentet, och så fick man rita för hand hur kurvan drog fram i terrängen. När man kommit tillbaka där man började tog man nästa kurva. På ett tomtområde var ekvidistansen 1 m och det betydde att det blev många kurvor om marken lutade mycket, var marken slät blev det kanske bara någon enstaka kurva.
Enstaka detaljer, som befintliga hus eller gamla ägogränser mättes in med teodolit, men då med en T1:a, en Widt T1:a som inte var lika noggrann som T2:an. Det fanns även en T3:a som användes vid mätning av triangelnär, som vi skall komma till lite längre fram.
Den där Ljungström har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig. Det var nämligen så att jag fann en bok i vårt bibliotek på Stadsingenjörskontoret och det visade sig vara lantmätare Ljungstrums egna logaritmiska tabeller. Han hade skrivit sitt namn på insidan av pärmen och på ytterligare ett ställe i boken. När jag tog upp boken ramlade det ur några gulnade blad från en anteckningsbok och där stod: - Ja det ska jag komma till i nästa inlägg...
Vi fortsätter med kartan över Bjurnäs tomtområde:
På kontoret planerade man hela området så att man fick fram vägar och vändplaner och allmänna platser för bad och båtbryggor, sedan gällde det att skapa tomter som var ungefärligt lika stora.
Med den preliminära kartan blev det dags att mäta in alla gränspunkter med hjälp av vinkelprisma och 50-metersband. Man ritade in en punkt på en polygonsträcka, en punkt från vilken en vinkelrät linje träffade gränspunktens läge efter ett visst antal meter. Avståndet från polygonpunkten kallas abskissa och linjen vinkelrätt ut kallas ordinata. Det är lite svårt att sätta ut en punkt där marken lutar, men med lite vana går även det.
När alla gränspunkter var markerade med stakkäppar av trä, en tum gånger en tum, var det dags att markera dem med rör. Där punkten hamnade på berg eller sten fick vi borra. Nu skulle röret sticka upp 1 dm. Rör i mark skulle gjutas fast i marken, en sådan markering kallas rör i gjutning, rg. Är det bara rör nedslaget i mark kallas det rm. I berg blir förkortningen rb, så nu vet du det.
Det var ett tungt jobb att släpa på all betong; ibland var avståndet långt från den plats vid vägen där vi hade vår brukdlave på vilken vi blandade cement gjutsand och vatten. Jag fick lära mig att det var bäst att vänta med att blanda, sedan man öst sand och cement till en homogen massa och sedan hällt på vatten, det skulle ha tid att dra ett tag; och det gäller nog mycket som man skapar, sådant som är nytt, som folk i allmänhet aldrig har sett. Det skall också dra ett tag. Kanse även detta stycke behöver lite tid på sig att finna intresserade läsare...
När vi hade röjt alla sikter var det dags för inmätning av gränspunkterna. Från polygonpunkten mätte man in de gränspunkter som man såg utan alltför mycket röjning. Blev det alltför svårt att få sikt till någon punkt lade man ut en piképunkt, en punkt en bit ifrån polygonpunkten och mätte in den med vinkel och längd, sedan stod man på piképunkten och nollade bakåt mot polygonpunkten och mätte in gränspunkten som vanligt. Det kunde hända att man måste lägga ut en räcka av pikéer och då talade man om ett pikétåg. Det var bra om man kunde ansluta det till en polygonpunkt längre fram, annars kallade man det för oanslutet.
Avståndet mellan gränspunkterna skulle också mätas. Vi var två man som arbetade med det i flera veckor. Fjällmo kom bara ut någon enstaka gång och kollade upp om allt gick bra, och det gjorde det.
Hur arbetet gick till på kontoret fick jag ingen hum om, eftersom jag var hantlangare. De teknister som praktiserade på sommarlovet fick tillbringa många timmar inne och se hur det gick till där. Det var därför dessa bara hade några kronor om dagen medan jag hade tre kronor i timmen.
Efter arbetet på Björnäs tyckte Fjällmo att jag arbetade som en hel karl, och skulle därför ha 4 kronor i timmen, och sedan började vi med ett stort arbete i Nykvarn; Ströpsta...
tisdag 19 februari 2013
Schamanen i den stora granen...del 1
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
På Mangelgården stod en stor björk uppe i backen...
Endast min bästis och jag kunde klättra upp i den för det fanns inga grenar att ta tag i, endast en grov gren högt upp. För att nå den måste man klättra på barken och sedan med en gymnastisk pendel ta sig upp på den. Det fanns väl en och annan som med hjälp av stege kunde ta sig dit då vi lekte Rymmare och Fasttagare, men sedan var det stopp. För att komma längre måste man utföra ännu en akrobatisk rörelse för att komma upp på gren nummer två, en ganska kort och smal gren. Där var det stopp för alla andra utom för mig och min kompis, vi som gått på frivillig gympa från andra klass. Från toppen på Stora Björken kunde man se till Järnvägsbron i Södertälje Södra.
Södertälje Gymnastik och Simförening hade gymnastikgrupper för pojkar ända tills vi såg oss tvingade att vända oss till en religiös förening för att fortsätta våra övningar i kroppskultur.
Det var KFUM, Kristna Föreningen Unga Män som gjorde ett upprop och lockade pojkar med Ragnar Lundberg som ledare. Han som stod för det hela hette Ljungberg vill jag minnas, en person som inte såg särskilt gymnastisk ut, men som höll det hela flytande till 1958, men då upphörde verksamheten genom att ingen ledare kom över huvud taget. Ragnar var svensk mästare i stavhopp och kom trea på OS i Mellburn i Australien. Han bodde på Dalgatan bara ett stenkast från Gulagårn och det var hans förtjänst att jag och en annan grabb från vår gård kom upp på prispallen vid
SkolDM ett år; det var vid internatskolan i Skärnhov där Jan Guillous gick - Solbacka läroverk.
Efter en kort tid fick vi en ny lärare, han hette Inge och var lite äldre men mycket spänstig. Vi fick lära oss att gå i takt, och många gånger marscherade vi till olika uppvisningar. Flera gånger defilerade vi genom stan till idrottsplatsen och en gång fick jag bära fanan, det var till IP i Tumba. I Mariekällskolans aula visade vi upp våra konster, och jisses vad vi var kissnödiga hela bunten innan det var vår tur att marschera in och visa våra konster. Överslag på plinten på längden var vår favorit, då ställde man först en plint på tvären.
Det var 60 grabbar som anmälde sig till uttagning av en A-grupp och en B-grupp. Min vän och jag placerade oss väl i A-gruppen, och vi förkovrade oss duktigt, ja så duktigt att jag, när vi hade slutat gå hela vägen från Gulagårn till Läroverkets gymnastiksal, och sedan till den nya gymnastiksalen i Mariekällskolan, fick A i gymnastik, lek och idrott. Till Mariekäll fortsatte vi att gå en hel termin utan att det kom någon ledare. Det klart att det blev mycket korgboll dessa kvällar.
När jag sedan började gymnasiet var jag rätt bra på att göra mål i den kupp som skolan anordnade, vilket renderade mig en oväntad uppmärksamhet; jag vann nämligen målligan den terminen.
Gula Gården var en underbar plats att växa upp på vid den tiden, gården var ett tillhåll där vi kunde leka många populära lekar, och där kunde vi träna friidrott med stavhopp och höjdhopp. Vi hade till och med en tiokamp som vi filmade; i Fantomens Idrotts Klubb. Den filmen fortsatte vi på när vi sedan fyllde 50 år, men det är en annan historia. Nu ska vi fortsätta med trädklättringen.
Det stod en stor morotsgran alldeles ovanför "grodan". Egentligen är det ingen groda utan en lotusblomma. Den finns på kanten av en liten damm som finns mitt för änden av Dalgatan, en bit in på Övre Badparken, just där Björn Borgs stig börjar. Där fanns en slänt och i den slänten stod granen.
Det var inte svårt att komma upp i den, man gick som en sengångare opp utefter en lång grov gren, så var man invid stammen. En liten bit upp i granen hade vi vårt hemliga ställe, ett av våra hemliga ställen, ty vi hade ett annat tillhåll också, under källartrappan i kompisens uppgång.
Från början var vi två dödspolare, sedan blev vi tre, i tredje klass. I fjärde, då vi var tio år och hade läst boken De fyra fjädrarna, en bok om fyra grabbar som lekte indianer en sommar, blev vi fyra.
Vi fyra klädde oss likadant, hade likadana dufflar och byxor, och framför allt likadana mössor. Vi hade skrinnarmössor som var blå, vita och röda. Många trodde att vi var bröder.
Där vi satt i Den stora Granen och rökte en pipa tobak som vi tillägnat oss genom att plocka fimpar ur rännstenen, ristade vi också vår hemliga siffra, en romersk etta, tvåa, trea och fyra, i barken;
våra liv var i högsta grad levande då.
När skolan var slut i nian kom en ny period med både björkar, aspar och lindar. Jag fick jobb som hantlangare på Lantmäteriet i Södertälje. Redan föregående år hade jag gått upp till Lantmäteriets kontor och pratat med distriktslantmätaren. Men han kunde inte lova mig någon praktikplats, han hade redan gossar som studerade på KTH som behövde ha praktik under sommaren.
Men när jag gick upp nästa sommar, då jag slutat nian och inte hade tänkt ut någon utbildning, fick jag klartecken att börja som hantlangare med lön från sakägarna. Jag skulle få tre kronor sa han och jag blev själaglad, tre kronor när pappa hade fyra och femtio. Jag sprang hela vägen från Bangatan hem till Gulagårn där mamma gick och stökade.
- Tre kronor, sa hon, var det om dan eller i timmen, det låter mycket.
- Jag vet inte, tänkte bara på tre kronor, att det var i timmen.
Mamma ringde upp lantmäteriet och frågade, och till vår glädje var det i timmen.
Jag började redan första måndagen efter det sommarlovet började, och ut genom porten kom en ganska kort men spänstig man med en omsydd militäruniform. Byxorna var av kavalerityp, och han såg mycket bestämd ut. Han bad mig sitta upp i hans lilla Folkvagn, och så åkte vi till ett förråd som låg någonstans, jag vet inte var, ty han hade förråd lite här och där i olika kommuner.
Jag har för mig att vi åkte till Åsgatan i Järna och tog några mått mellan gränspunkter, och jag skulle för första gången hålla i Nollan; änden på femtiometersbandet.
- Ropa jämt, när märket är mitt för staken, ropade han, och först förstod jag inte vad han menade, det klart att jag skulle hålla änden mitt för, det begrep jag väl. Nu var han lite väl militärisk. Det militära kom att rinna av honom med tiden, ingen utomstående har haft så stor betydelse för mig som den där lilla kaptenen i första reserven. Ja så skrev han: kapten i första reserven, lärare i mätningsteknik på gymnasiet, när han gav mig arbetsbetyget efter många års hantangande åt honom flera år innan jag fick mitt betydelsefulla uppdrag på Stadsingenjörskontoret i Södertälje; och det var då mina färdigheter att klättra i de stora träden skulle sättas på prov...
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
På Mangelgården stod en stor björk uppe i backen...
Endast min bästis och jag kunde klättra upp i den för det fanns inga grenar att ta tag i, endast en grov gren högt upp. För att nå den måste man klättra på barken och sedan med en gymnastisk pendel ta sig upp på den. Det fanns väl en och annan som med hjälp av stege kunde ta sig dit då vi lekte Rymmare och Fasttagare, men sedan var det stopp. För att komma längre måste man utföra ännu en akrobatisk rörelse för att komma upp på gren nummer två, en ganska kort och smal gren. Där var det stopp för alla andra utom för mig och min kompis, vi som gått på frivillig gympa från andra klass. Från toppen på Stora Björken kunde man se till Järnvägsbron i Södertälje Södra.
Södertälje Gymnastik och Simförening hade gymnastikgrupper för pojkar ända tills vi såg oss tvingade att vända oss till en religiös förening för att fortsätta våra övningar i kroppskultur.
Det var KFUM, Kristna Föreningen Unga Män som gjorde ett upprop och lockade pojkar med Ragnar Lundberg som ledare. Han som stod för det hela hette Ljungberg vill jag minnas, en person som inte såg särskilt gymnastisk ut, men som höll det hela flytande till 1958, men då upphörde verksamheten genom att ingen ledare kom över huvud taget. Ragnar var svensk mästare i stavhopp och kom trea på OS i Mellburn i Australien. Han bodde på Dalgatan bara ett stenkast från Gulagårn och det var hans förtjänst att jag och en annan grabb från vår gård kom upp på prispallen vid
SkolDM ett år; det var vid internatskolan i Skärnhov där Jan Guillous gick - Solbacka läroverk.
Efter en kort tid fick vi en ny lärare, han hette Inge och var lite äldre men mycket spänstig. Vi fick lära oss att gå i takt, och många gånger marscherade vi till olika uppvisningar. Flera gånger defilerade vi genom stan till idrottsplatsen och en gång fick jag bära fanan, det var till IP i Tumba. I Mariekällskolans aula visade vi upp våra konster, och jisses vad vi var kissnödiga hela bunten innan det var vår tur att marschera in och visa våra konster. Överslag på plinten på längden var vår favorit, då ställde man först en plint på tvären.
Det var 60 grabbar som anmälde sig till uttagning av en A-grupp och en B-grupp. Min vän och jag placerade oss väl i A-gruppen, och vi förkovrade oss duktigt, ja så duktigt att jag, när vi hade slutat gå hela vägen från Gulagårn till Läroverkets gymnastiksal, och sedan till den nya gymnastiksalen i Mariekällskolan, fick A i gymnastik, lek och idrott. Till Mariekäll fortsatte vi att gå en hel termin utan att det kom någon ledare. Det klart att det blev mycket korgboll dessa kvällar.
När jag sedan började gymnasiet var jag rätt bra på att göra mål i den kupp som skolan anordnade, vilket renderade mig en oväntad uppmärksamhet; jag vann nämligen målligan den terminen.
Gula Gården var en underbar plats att växa upp på vid den tiden, gården var ett tillhåll där vi kunde leka många populära lekar, och där kunde vi träna friidrott med stavhopp och höjdhopp. Vi hade till och med en tiokamp som vi filmade; i Fantomens Idrotts Klubb. Den filmen fortsatte vi på när vi sedan fyllde 50 år, men det är en annan historia. Nu ska vi fortsätta med trädklättringen.
Det stod en stor morotsgran alldeles ovanför "grodan". Egentligen är det ingen groda utan en lotusblomma. Den finns på kanten av en liten damm som finns mitt för änden av Dalgatan, en bit in på Övre Badparken, just där Björn Borgs stig börjar. Där fanns en slänt och i den slänten stod granen.
Det var inte svårt att komma upp i den, man gick som en sengångare opp utefter en lång grov gren, så var man invid stammen. En liten bit upp i granen hade vi vårt hemliga ställe, ett av våra hemliga ställen, ty vi hade ett annat tillhåll också, under källartrappan i kompisens uppgång.
Från början var vi två dödspolare, sedan blev vi tre, i tredje klass. I fjärde, då vi var tio år och hade läst boken De fyra fjädrarna, en bok om fyra grabbar som lekte indianer en sommar, blev vi fyra.
Vi fyra klädde oss likadant, hade likadana dufflar och byxor, och framför allt likadana mössor. Vi hade skrinnarmössor som var blå, vita och röda. Många trodde att vi var bröder.
Där vi satt i Den stora Granen och rökte en pipa tobak som vi tillägnat oss genom att plocka fimpar ur rännstenen, ristade vi också vår hemliga siffra, en romersk etta, tvåa, trea och fyra, i barken;
våra liv var i högsta grad levande då.
När skolan var slut i nian kom en ny period med både björkar, aspar och lindar. Jag fick jobb som hantlangare på Lantmäteriet i Södertälje. Redan föregående år hade jag gått upp till Lantmäteriets kontor och pratat med distriktslantmätaren. Men han kunde inte lova mig någon praktikplats, han hade redan gossar som studerade på KTH som behövde ha praktik under sommaren.
Men när jag gick upp nästa sommar, då jag slutat nian och inte hade tänkt ut någon utbildning, fick jag klartecken att börja som hantlangare med lön från sakägarna. Jag skulle få tre kronor sa han och jag blev själaglad, tre kronor när pappa hade fyra och femtio. Jag sprang hela vägen från Bangatan hem till Gulagårn där mamma gick och stökade.
- Tre kronor, sa hon, var det om dan eller i timmen, det låter mycket.
- Jag vet inte, tänkte bara på tre kronor, att det var i timmen.
Mamma ringde upp lantmäteriet och frågade, och till vår glädje var det i timmen.
Jag började redan första måndagen efter det sommarlovet började, och ut genom porten kom en ganska kort men spänstig man med en omsydd militäruniform. Byxorna var av kavalerityp, och han såg mycket bestämd ut. Han bad mig sitta upp i hans lilla Folkvagn, och så åkte vi till ett förråd som låg någonstans, jag vet inte var, ty han hade förråd lite här och där i olika kommuner.
Jag har för mig att vi åkte till Åsgatan i Järna och tog några mått mellan gränspunkter, och jag skulle för första gången hålla i Nollan; änden på femtiometersbandet.
- Ropa jämt, när märket är mitt för staken, ropade han, och först förstod jag inte vad han menade, det klart att jag skulle hålla änden mitt för, det begrep jag väl. Nu var han lite väl militärisk. Det militära kom att rinna av honom med tiden, ingen utomstående har haft så stor betydelse för mig som den där lilla kaptenen i första reserven. Ja så skrev han: kapten i första reserven, lärare i mätningsteknik på gymnasiet, när han gav mig arbetsbetyget efter många års hantangande åt honom flera år innan jag fick mitt betydelsefulla uppdrag på Stadsingenjörskontoret i Södertälje; och det var då mina färdigheter att klättra i de stora träden skulle sättas på prov...
onsdag 6 februari 2013
Skog och Ungdom...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Fickteatern
.JPG)
Här börjar en sagolik historia om en rödhårig och fräknig gosse som föddes på BB i Örebro.
Han blev döpt som alla andra gossar på den tiden och redan vid dopet gick det lite snett kan man säga, ty hans mamma som också var rödhårig och fräknig gjorte något som inte var just gentemot närmaste släktingar - hon lät prästen skriva in ett smeknamn i annalerna, ett namn som hon själv hade hittat på och som senare visade sig vara namnet på Jack Londons hund.
Stående mitt för prästen tvekade hon när hon skulle namnge pojken, och prästen sa med otålig stämma: - Se´n då! när hon sagt de två första namnen, och det var då hon klämde fram: - Jerry!!!
som var det namn som hon gett honom då han låg i hennes mage och splattrade med armar och ben.
På gården där de bodde fanns en liten hund som hette Jerry, och hon tyckte att barnet i magen var en liten hund, och på det viset har den individ som sedan växte upp i stan och på landet burit samma namn som Jack Londons hund.
På somrarna bodde familjen i en gammal torpstuga som byggts någon gång på slutet av 1600-talet.
Där fanns varken el eller vatten, och när det bar till fick man springa nerför backen till ena änden av en gammal lada nere vid åkerkanten. Där nere hade det en gång också funnits ett stall för en oxe som man delade med grannen. Med tiden rev man ladan och byggde en ny bod med dass lite närmare stugan; och när pojken var så där en tretton år byggde han ett litet krypin åt sig där det stått ett uthus över en källare där taket rasat in.
Pojken hade en syster också och hon fick ha lekstugan som sin och på så sätt blev föräldrarna ensamma i stugan med sina kärleksbestyr.
Stugan tillhörde en bondgård som låg vid pass två kilometer bort utefter en kurvig grusväg, och den sträckan cyklade de gärna för att få tillbringa dagarna bland djuren och bondens barn.
Pojken kunde gå timme efter timme och se hur kärvarna bands ihop av skördetröskan som drogs av traktorn. När man slog vallen som skulle hängas till hö använde bonn sina parhästar, Maja och Kajsa.
En dag skulle han få sitta på slottermaskin och sköta spakarna, medan bonden körde traktorn.
När man sedan räfsade ihop klöver och timotej till krakstörarna där det skulle hängas på metalltråd, fick pojken redan i tolv års ålder ta tömmarna och köra släpräfsan. Maja var lite hetsig och gick en aning för fort, och Kajsa var slö, då gick det för sakta. När man körde hem höet på stora vagnen spände han hästarna i par, och då gick det mycket bra. Att åka i hölass är något ett barn bara kan drömma om idag, men pojken hann åka i åtskilliga lass som sedan hivades upp på skullen. Utrymmet ovanför ladugården där korna stod kallas skulle, utrymmet intill där spannmålen förvarades kallas loge; det var där man tröskade. Intill logen fanns spannmålsvinden en brant trappa upp. Där torkades
den tröskade spannmålen. Det var havre och korn som foder till djuren, och vete till bullar i korgen som bondens ogifta syster hade med att mumsa på till hett kaffe och vinbärssaft där man satt intill en härsa i skuggan.
Hemma var det ensamt för mamman när barnen var borta, och pojken hade inte någon annan än sin syrra att leka med. Därför drog han till skogs.
På andra sidan skogen låg sjön, och vid sjön gick en stig som ledde ner till sjökanten där sannoligt en
färja var förtöljd en gång i tiden. Men var någonstans på andra sidan sjön var ankringstället, var det vid Kvedesta eller var det vid Åleström där vägen går vidare mot Tvetaberg. Tre personer har antytt att det fanns en färga i Lanaren en gång i tiden. Hade den förbindelse med den hålväg som Helmer Eriksson talade om, den som gick nära Västergärde, och Edvard Cederlund talade om när vi möttes på biblioteket en dag.
Det är först nu som jag finner intresse i sådana uppgifter, men när jag var en liten skit och gav mig iväg till skogs sökte jag andra skatter. Efter att ha sett Det stora äventyret på bio blev de vilda djuren något att smyga på: grävling, räv och rådjur, men även älgar fanns i skogarna runt omkring. Senare kom en period då jag var indian, det var då vi byggde en hydda och hade en totempåle där vi band fast syrran. Då blev pappa arg. Ner mot vårt metarställe fanns ett stort flyttblock där vi en gång såg en rävhona med sina ungar.
Gick man stigen utefter sjön kom man till Sjöhaga och sedan Glibotorp som alltid var det hägrande målet. Många spännande tilldragelser dök upp på den skogsstigen, och det är där mitt intresse för skogen grundades, och än idag kan jag gå i skogen och njuta av den mångfald som finns där...
Så kom jag då tillbaka till staden efter femton år i Vårdinge som byggare och månskensbonde.
Jag hade en häst med mig i grimman, en nordsvensk vallack som var ett år. Han hette Rudolf
och var det tredje fölet efter Biggan. Hon premierades på Taffsnäs en dag och hade Carmensita med sig. Biggan kom från Löppsjötorp utanför Katrineholm, och hennes mamma hette Svartlis.
På ett par år hade vi sex hästar innan vi sålde bort någon. Vi hade också en schettis som hette Pärla, hon fick två föl hos oss uppe i vinterhagen. Alla hästarna gick ute hela vintern. Det var lite känsligt då, men nu är det helt ok att ha djur som hästar och nötkreatur att gå ute året om.
När Rudolf och jag kom till Brunnsäng visste jag att de kunde gå ute, och det var just det som gjorde att vi kunde starta en förening; Tälje Skog och Ungdom. Ganska snart kunde vi ha sex hästar ute vid Björkmossen, men först hade jag Rudolf nere hos Carapi i Ragnhildsborg, och efter några månader även tre fjordingar ute på Ragnhilds Holme där det finns rester av en gammal borg.
Sedan började vi göra en hage vid Björkmossen som tillhörde Lilla Ritorp som ägdes av Visnapu, en estländare vars fru kom från Tyskland. Visnapu var en gång i tiden en duktig trädgårdsmästere, men vid den här tiden, 1980, både gammal och sjuk. Jag och Joakim slog gräset på Lilla ritorp men en gammal slottermaskin som jag bytt till mig mot en getost. Jag fann den utanför Järna och han som ägde den visade sig senare vara den man som friade till min mor när hon gick nere vid stugan och suckade. Han hette Hugo och körde traktor när man byggde Eneområdet i Järna. Han lastade den gamla slottermaskinen på min traktorkärra och så körde jag hem den och lät den stå ett tag.
Jag ville gärna prova att använda den och låta hästen dra, som förr i tiden, och därför skaffade jag ett par skacklar. Jag antog att allt var ok, för det såg så ut, och så smackade jag på Biggan och for iväg ett par meter. Sedan trodde jag hästen skulle flyga till månen, det smattrade så in i Bellman, men jag lyckades hålla in henne. Orsaken till oväsendet var att vevstaken av trä var helt genomrutten inunder, men såg frisk ut ovanifrån. När jag gjort en ny vevstake gick det bättre, och ett litet fält har jag i alla fall slagit av med häst. Nu vet jag hur det var för bonden på Glibotorp innan han fick traktor med gummihjul, bara det att han hade parhästarna när han slog vallen. Det där att vevstaken såg bättre ut än den var kan lätt liknas vid vad som hände med vår förening sedan jag blev tvungen att lägga av.
Skog och Ungdom är en förening som bildades för att ungdomar skall lära sig mer om skogen. Min avsikt med föreningen på Bergtorp var att det skulle vara som en skogsgård där, en gård där man odlade och hade olika djur för sin försörjning, men så blev det ju inte då nästa grupp fick förvalta gården. Man gjorde det lätt för sig och nöjde sig med ridverksamhet, vilket inte är dåligt, men jag tycker att Förbundet skulle ha lagt sig i avdelningens verksamhet och sett till att det jag byggt upp skulle förvaltas bättre: Skog och Ungdom betyder något...men som det heter i visan:
Men tiden den var sådan, att inga blommor fanns. Idag har man kanske 20 hästar, och man kan ju lätt förstå att de tarvar stora arealer. Med verksamheten på en skogsgård kan man utnyttja resurserna bättre.
Jag för min del ville lägga vikt vid ledarutbildning och andra kurser, samt en enhet för teater och skoj. Därför började jag filma och fotografera. Snart är min film om Tälje Skog och Ungdom klar att visas. Den handlar om pionjärtiden, och det kan vara bra med en sådan dokumentär för dem som skulle vilja starta upp en egen avdelning någon annan stans.
Med den verksamheten som nu skall bedrivas på Bergtorp med bidrag från EU, kommer många elever (600 under ett år) att kunna föra idéerna vidare till andra kommundelar.
Min önskan är att verksamheten skall få en mera 4H-karaktär med flera aktiviteter i skog och mark.
Mitt MilkRiverValley skulle kunna vara en utmärkt tummelplats för ungdomar från kommunens skolbarn. Varför inte starta upp en särskild avdelning för skogen, en enhet som i början får stöd av avdelningen på Bergtorp...
Tillbaka till föreningens tillblivelse:
På Lilla Ritorp hade vi åtta härsor med elva störar, och Visnapu var högst förvånad att det fanns någon i stan som kunde det där hantverket. Hans fru bad mig vid tillfälle att komma och hälsa på honom någon gång, han var nämligen mycket ensam.
Jag gjorde så, och det var mycket trevligt att sitta och lyssna på hans berättelser. Han hade bland annat tagit emot ett pris ur kungens hand, han var nämligen mycket duktig på att odla cyklamen.
Visnapu sålde sedan Lilla Ritorp till kommunen och köpte en villa på Enegärdet.
En annan familj som flydde från Estland skulle etablera sig strax utanför Södertälje. Jag blev varse deras historia ur en bok som skrivits av en känd pianist, en kvinna som var gift med Ingvar Bergman en tid och har ett barn med honom. Hon nämnde i sin bok att Visnapu hjälpte hennes pappa att starta upp ett trädgårdsmästeri, hennes namn var Käbi Larwetei.
Många flickor kom nu och ville rida och några fick ansvar för en häst var vilket gav dem motivation att hjälpa till med det arbete som behövdes för att ro det hela iland. Där var också några pojkar som var mycket duktiga. Jag anordnade studiecirklar på Studiefrämjandet som i början stöttade oss mycket bra, sämre några år senare.
Skog och ungdom kommer från 4H (1962) och Studiefrämjandet kommer ur Skog och Ungdom.
Vår förening är en avdelning av Distriktet som är en del av Förbundet. Vi fick bidrag för varje aktivitet som vi kunde redovisa, och pengar kom då från kommunen, länet och staten, från tre håll alltså. 1992 hade vi många aktiviteter och jag fick åka till Folkets Hus i Stockholm och mottaga en liten silveryxa och 300 kronor ur Jordbruksministerns hand. Hela skogssverige satt i den stora salen.
Sedan blev jag interjuad av några jourrnalister och slutligen, innan jag åkte hem, blev jag intevjuad i en lokalradio som kunde höras här hemma.
Vi hade nu kommit till Bergtorp och installerat oss där. Där fanns redan en spillta och en liten box.
Den första hästen som stallades in där var en av fjordingarna (Läppe) som jag hyrde, men efter en sommar tillbaka på Taffsnäs köpte jag honom av Klangestam på Taffsnäs. Det var på vintern, strax före jul, och vi gick med honom hela vägen till Norra Väsby där jag bott i 15 år och byggt hus och ett getstall. Efter helgen gick vi sedan hela vägen ( 4 mil) med Läppe till Bergtorp, och så blev han vår första häst där. Rudolf var den första hästen i föreningen. En häst som var allas kärlek var islandshästen Bläsa, och så var det gottlandsrusset Assar förståss.
Ett tag hade jag också hästar på Talby Västergård där jag hyrde ladugård och stall, men det var bara en mellanperiod och egentligen var inte föreningen inblandad där. Det blev Bergtorp som kom att bli föreningens hemvisst, och efter en dramatisk period då kommunen hade köpt fastigheten och tänkte hyra ut den till en privatperson, fick vi kontraktet till slut. Klockan tio en kväll när fastighetsnämnden skulle fatta beslut nästföljande dag, ringde jag och pratade med fastighetsintendenten Jonasson och uppmanade honom att tänka på att vi var redan etablerade där och att vi var en registrerad ideell avdelning av Förbundet Skog och Ungdom. Det var nog en avgörande episod, hade vi fått lov att flytta på oss hade jag säkert lagt av, och då hade allting fallit platt.
Nu kunde vi utvidga hagarna, och det må jag säga att vissa unga tjejer kan vara nog så målmedvetna och duktiga. En av dem som var med i styrelsen har idag en egen hästgård i Vårdinge inte långt från Nådhammar. En annan är ekonomichef i Gnesta och bor utanför samhället och har hästar, ja det fanns fler.
Redan från början hade jag kontakt med Brunnsängsskolan och genom ungdomsgården hade vi sommarläger och tillgång till Örnstugan som nu är riven. Det var då vi hade första övernattningen i höet på Bergtorp.
En sommar slog vi gräset och härsade, och när det hade torkat körde vi in det. Det var Elinors mamma och pappa som stod för maskinerna.
Under hela tiden jag var aktiv inom förening hade jag en Fergusontraktor, en Grolle som grabbarna älskade att köra. En gång hade vi en traktorkurs och jag minns särskilt en kväll då vi körde nere vid Ragnhildsborg. Viktoria skulle backa med kärra men det knöt sig för henne och då sa jag:
Nu åker vi hem! Men det ville inte Vicka, hon ville så gärna prova en gång till, så då fick hon det;
och genast gick det som förut, och då åkte vi.
Pionjärtiden är den bästa tiden, man behöver inte ta så många hänsyn. Idag är det värre.
Talade med Thomas på Tajen härom dagen och han berättade att han varje vecka tar en grupp ungdomar med till Bergtorp, och det är ju kul att höra. Han sa också att man tänkte bilda en särskild klubb från Tajen (ungdomsgården i Brunnsäng). Det skulle vara lätt att genomföra om man fick bidrag, men se där sprang man på pumpen. Hälsovårdsförvaltningen kräver att man måste ha vattenklosett och ett bra kök där för att få tillstånd att uppföra det man tänkt sig.
Hur skulle Tälje Skog och Ungdoms tillblivelse ha genomförts från mina enkla verktyg, om myndigheterna skulle ha lagt sig i vår verksamhet, den som jag fick åka till Folkets Hus i huvudstaden och bli hyllad för. Folk har gått på dass i alla tider, och gör det än ute i sportsugeområdena, varför skulle inte det duga; torrdasset fungerar bra på Bergtorp som det är.
Har länge tänkt på en teater med namnet FriaDassTeatern...
En flicka som halkar snett i tillvaron kostar samhället miljoner kronor i pengar, förutom allt lidande, därför får vi inte låta en instans ensidigt se på en blivande verksamhet som gagnar alla.
Sunt förnuft är detsamma som bondförstånd. Passar bra i detta fall... En gammal bonde hade ett helt universum att styra: djur, åkerbruk, trädgård. På söndagen gick han med familjen till kyrkan. Kanske var han med i kyrkokören. Dessutom lade han ut nät sent på kvällen efter mjölkningen och tog upp dem tidigt i ottan. Det kan också hända att han representerade sitt politiska parti...
I skogen är sorgen kort, säger Arne Suckstorf i filmen: - Det stora äventyret - när en rävunge vaknar och börjar leka igen, efter det att bonden sprängt rävlyan i luften och dödat honan och alla hans bröder och systrar... I skogen finns bara mer att finna ju bättre dina kunkaper är om djuren och naturen.
MilkRiverUniversity erbjuder barn och ungdom en massa aktiviteter, och allt skall dokumenteras och visas upp för alla dem som ännu inte fått upp vittringen av räven där han gått över stigen...
Stigen ligger väl fördåld i MilkRiverValley, men med rätt kod: www.akterKastellet.jerrylinder.se letar du dig snart in till den heliga gralen: Arlas källa...
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Fickteatern
 |
| Över hela världen kan man läsa Moffas texter i sin mobil... |
.JPG)
Här börjar en sagolik historia om en rödhårig och fräknig gosse som föddes på BB i Örebro.
Han blev döpt som alla andra gossar på den tiden och redan vid dopet gick det lite snett kan man säga, ty hans mamma som också var rödhårig och fräknig gjorte något som inte var just gentemot närmaste släktingar - hon lät prästen skriva in ett smeknamn i annalerna, ett namn som hon själv hade hittat på och som senare visade sig vara namnet på Jack Londons hund.
Stående mitt för prästen tvekade hon när hon skulle namnge pojken, och prästen sa med otålig stämma: - Se´n då! när hon sagt de två första namnen, och det var då hon klämde fram: - Jerry!!!
som var det namn som hon gett honom då han låg i hennes mage och splattrade med armar och ben.
På gården där de bodde fanns en liten hund som hette Jerry, och hon tyckte att barnet i magen var en liten hund, och på det viset har den individ som sedan växte upp i stan och på landet burit samma namn som Jack Londons hund.
På somrarna bodde familjen i en gammal torpstuga som byggts någon gång på slutet av 1600-talet.
Där fanns varken el eller vatten, och när det bar till fick man springa nerför backen till ena änden av en gammal lada nere vid åkerkanten. Där nere hade det en gång också funnits ett stall för en oxe som man delade med grannen. Med tiden rev man ladan och byggde en ny bod med dass lite närmare stugan; och när pojken var så där en tretton år byggde han ett litet krypin åt sig där det stått ett uthus över en källare där taket rasat in.
Pojken hade en syster också och hon fick ha lekstugan som sin och på så sätt blev föräldrarna ensamma i stugan med sina kärleksbestyr.
Stugan tillhörde en bondgård som låg vid pass två kilometer bort utefter en kurvig grusväg, och den sträckan cyklade de gärna för att få tillbringa dagarna bland djuren och bondens barn.
Pojken kunde gå timme efter timme och se hur kärvarna bands ihop av skördetröskan som drogs av traktorn. När man slog vallen som skulle hängas till hö använde bonn sina parhästar, Maja och Kajsa.
En dag skulle han få sitta på slottermaskin och sköta spakarna, medan bonden körde traktorn.
När man sedan räfsade ihop klöver och timotej till krakstörarna där det skulle hängas på metalltråd, fick pojken redan i tolv års ålder ta tömmarna och köra släpräfsan. Maja var lite hetsig och gick en aning för fort, och Kajsa var slö, då gick det för sakta. När man körde hem höet på stora vagnen spände han hästarna i par, och då gick det mycket bra. Att åka i hölass är något ett barn bara kan drömma om idag, men pojken hann åka i åtskilliga lass som sedan hivades upp på skullen. Utrymmet ovanför ladugården där korna stod kallas skulle, utrymmet intill där spannmålen förvarades kallas loge; det var där man tröskade. Intill logen fanns spannmålsvinden en brant trappa upp. Där torkades
den tröskade spannmålen. Det var havre och korn som foder till djuren, och vete till bullar i korgen som bondens ogifta syster hade med att mumsa på till hett kaffe och vinbärssaft där man satt intill en härsa i skuggan.
Hemma var det ensamt för mamman när barnen var borta, och pojken hade inte någon annan än sin syrra att leka med. Därför drog han till skogs.
På andra sidan skogen låg sjön, och vid sjön gick en stig som ledde ner till sjökanten där sannoligt en
färja var förtöljd en gång i tiden. Men var någonstans på andra sidan sjön var ankringstället, var det vid Kvedesta eller var det vid Åleström där vägen går vidare mot Tvetaberg. Tre personer har antytt att det fanns en färga i Lanaren en gång i tiden. Hade den förbindelse med den hålväg som Helmer Eriksson talade om, den som gick nära Västergärde, och Edvard Cederlund talade om när vi möttes på biblioteket en dag.
Det är först nu som jag finner intresse i sådana uppgifter, men när jag var en liten skit och gav mig iväg till skogs sökte jag andra skatter. Efter att ha sett Det stora äventyret på bio blev de vilda djuren något att smyga på: grävling, räv och rådjur, men även älgar fanns i skogarna runt omkring. Senare kom en period då jag var indian, det var då vi byggde en hydda och hade en totempåle där vi band fast syrran. Då blev pappa arg. Ner mot vårt metarställe fanns ett stort flyttblock där vi en gång såg en rävhona med sina ungar.
Gick man stigen utefter sjön kom man till Sjöhaga och sedan Glibotorp som alltid var det hägrande målet. Många spännande tilldragelser dök upp på den skogsstigen, och det är där mitt intresse för skogen grundades, och än idag kan jag gå i skogen och njuta av den mångfald som finns där...
Så kom jag då tillbaka till staden efter femton år i Vårdinge som byggare och månskensbonde.
Jag hade en häst med mig i grimman, en nordsvensk vallack som var ett år. Han hette Rudolf
och var det tredje fölet efter Biggan. Hon premierades på Taffsnäs en dag och hade Carmensita med sig. Biggan kom från Löppsjötorp utanför Katrineholm, och hennes mamma hette Svartlis.
På ett par år hade vi sex hästar innan vi sålde bort någon. Vi hade också en schettis som hette Pärla, hon fick två föl hos oss uppe i vinterhagen. Alla hästarna gick ute hela vintern. Det var lite känsligt då, men nu är det helt ok att ha djur som hästar och nötkreatur att gå ute året om.
När Rudolf och jag kom till Brunnsäng visste jag att de kunde gå ute, och det var just det som gjorde att vi kunde starta en förening; Tälje Skog och Ungdom. Ganska snart kunde vi ha sex hästar ute vid Björkmossen, men först hade jag Rudolf nere hos Carapi i Ragnhildsborg, och efter några månader även tre fjordingar ute på Ragnhilds Holme där det finns rester av en gammal borg.
Sedan började vi göra en hage vid Björkmossen som tillhörde Lilla Ritorp som ägdes av Visnapu, en estländare vars fru kom från Tyskland. Visnapu var en gång i tiden en duktig trädgårdsmästere, men vid den här tiden, 1980, både gammal och sjuk. Jag och Joakim slog gräset på Lilla ritorp men en gammal slottermaskin som jag bytt till mig mot en getost. Jag fann den utanför Järna och han som ägde den visade sig senare vara den man som friade till min mor när hon gick nere vid stugan och suckade. Han hette Hugo och körde traktor när man byggde Eneområdet i Järna. Han lastade den gamla slottermaskinen på min traktorkärra och så körde jag hem den och lät den stå ett tag.
Jag ville gärna prova att använda den och låta hästen dra, som förr i tiden, och därför skaffade jag ett par skacklar. Jag antog att allt var ok, för det såg så ut, och så smackade jag på Biggan och for iväg ett par meter. Sedan trodde jag hästen skulle flyga till månen, det smattrade så in i Bellman, men jag lyckades hålla in henne. Orsaken till oväsendet var att vevstaken av trä var helt genomrutten inunder, men såg frisk ut ovanifrån. När jag gjort en ny vevstake gick det bättre, och ett litet fält har jag i alla fall slagit av med häst. Nu vet jag hur det var för bonden på Glibotorp innan han fick traktor med gummihjul, bara det att han hade parhästarna när han slog vallen. Det där att vevstaken såg bättre ut än den var kan lätt liknas vid vad som hände med vår förening sedan jag blev tvungen att lägga av.
Skog och Ungdom är en förening som bildades för att ungdomar skall lära sig mer om skogen. Min avsikt med föreningen på Bergtorp var att det skulle vara som en skogsgård där, en gård där man odlade och hade olika djur för sin försörjning, men så blev det ju inte då nästa grupp fick förvalta gården. Man gjorde det lätt för sig och nöjde sig med ridverksamhet, vilket inte är dåligt, men jag tycker att Förbundet skulle ha lagt sig i avdelningens verksamhet och sett till att det jag byggt upp skulle förvaltas bättre: Skog och Ungdom betyder något...men som det heter i visan:
Men tiden den var sådan, att inga blommor fanns. Idag har man kanske 20 hästar, och man kan ju lätt förstå att de tarvar stora arealer. Med verksamheten på en skogsgård kan man utnyttja resurserna bättre.
Jag för min del ville lägga vikt vid ledarutbildning och andra kurser, samt en enhet för teater och skoj. Därför började jag filma och fotografera. Snart är min film om Tälje Skog och Ungdom klar att visas. Den handlar om pionjärtiden, och det kan vara bra med en sådan dokumentär för dem som skulle vilja starta upp en egen avdelning någon annan stans.
Med den verksamheten som nu skall bedrivas på Bergtorp med bidrag från EU, kommer många elever (600 under ett år) att kunna föra idéerna vidare till andra kommundelar.
Min önskan är att verksamheten skall få en mera 4H-karaktär med flera aktiviteter i skog och mark.
Mitt MilkRiverValley skulle kunna vara en utmärkt tummelplats för ungdomar från kommunens skolbarn. Varför inte starta upp en särskild avdelning för skogen, en enhet som i början får stöd av avdelningen på Bergtorp...
Tillbaka till föreningens tillblivelse:
På Lilla Ritorp hade vi åtta härsor med elva störar, och Visnapu var högst förvånad att det fanns någon i stan som kunde det där hantverket. Hans fru bad mig vid tillfälle att komma och hälsa på honom någon gång, han var nämligen mycket ensam.
Jag gjorde så, och det var mycket trevligt att sitta och lyssna på hans berättelser. Han hade bland annat tagit emot ett pris ur kungens hand, han var nämligen mycket duktig på att odla cyklamen.
Visnapu sålde sedan Lilla Ritorp till kommunen och köpte en villa på Enegärdet.
En annan familj som flydde från Estland skulle etablera sig strax utanför Södertälje. Jag blev varse deras historia ur en bok som skrivits av en känd pianist, en kvinna som var gift med Ingvar Bergman en tid och har ett barn med honom. Hon nämnde i sin bok att Visnapu hjälpte hennes pappa att starta upp ett trädgårdsmästeri, hennes namn var Käbi Larwetei.
Många flickor kom nu och ville rida och några fick ansvar för en häst var vilket gav dem motivation att hjälpa till med det arbete som behövdes för att ro det hela iland. Där var också några pojkar som var mycket duktiga. Jag anordnade studiecirklar på Studiefrämjandet som i början stöttade oss mycket bra, sämre några år senare.
Skog och ungdom kommer från 4H (1962) och Studiefrämjandet kommer ur Skog och Ungdom.
Vår förening är en avdelning av Distriktet som är en del av Förbundet. Vi fick bidrag för varje aktivitet som vi kunde redovisa, och pengar kom då från kommunen, länet och staten, från tre håll alltså. 1992 hade vi många aktiviteter och jag fick åka till Folkets Hus i Stockholm och mottaga en liten silveryxa och 300 kronor ur Jordbruksministerns hand. Hela skogssverige satt i den stora salen.
Sedan blev jag interjuad av några jourrnalister och slutligen, innan jag åkte hem, blev jag intevjuad i en lokalradio som kunde höras här hemma.
Vi hade nu kommit till Bergtorp och installerat oss där. Där fanns redan en spillta och en liten box.
Den första hästen som stallades in där var en av fjordingarna (Läppe) som jag hyrde, men efter en sommar tillbaka på Taffsnäs köpte jag honom av Klangestam på Taffsnäs. Det var på vintern, strax före jul, och vi gick med honom hela vägen till Norra Väsby där jag bott i 15 år och byggt hus och ett getstall. Efter helgen gick vi sedan hela vägen ( 4 mil) med Läppe till Bergtorp, och så blev han vår första häst där. Rudolf var den första hästen i föreningen. En häst som var allas kärlek var islandshästen Bläsa, och så var det gottlandsrusset Assar förståss.
Ett tag hade jag också hästar på Talby Västergård där jag hyrde ladugård och stall, men det var bara en mellanperiod och egentligen var inte föreningen inblandad där. Det blev Bergtorp som kom att bli föreningens hemvisst, och efter en dramatisk period då kommunen hade köpt fastigheten och tänkte hyra ut den till en privatperson, fick vi kontraktet till slut. Klockan tio en kväll när fastighetsnämnden skulle fatta beslut nästföljande dag, ringde jag och pratade med fastighetsintendenten Jonasson och uppmanade honom att tänka på att vi var redan etablerade där och att vi var en registrerad ideell avdelning av Förbundet Skog och Ungdom. Det var nog en avgörande episod, hade vi fått lov att flytta på oss hade jag säkert lagt av, och då hade allting fallit platt.
Nu kunde vi utvidga hagarna, och det må jag säga att vissa unga tjejer kan vara nog så målmedvetna och duktiga. En av dem som var med i styrelsen har idag en egen hästgård i Vårdinge inte långt från Nådhammar. En annan är ekonomichef i Gnesta och bor utanför samhället och har hästar, ja det fanns fler.
Redan från början hade jag kontakt med Brunnsängsskolan och genom ungdomsgården hade vi sommarläger och tillgång till Örnstugan som nu är riven. Det var då vi hade första övernattningen i höet på Bergtorp.
En sommar slog vi gräset och härsade, och när det hade torkat körde vi in det. Det var Elinors mamma och pappa som stod för maskinerna.
Under hela tiden jag var aktiv inom förening hade jag en Fergusontraktor, en Grolle som grabbarna älskade att köra. En gång hade vi en traktorkurs och jag minns särskilt en kväll då vi körde nere vid Ragnhildsborg. Viktoria skulle backa med kärra men det knöt sig för henne och då sa jag:
Nu åker vi hem! Men det ville inte Vicka, hon ville så gärna prova en gång till, så då fick hon det;
och genast gick det som förut, och då åkte vi.
Pionjärtiden är den bästa tiden, man behöver inte ta så många hänsyn. Idag är det värre.
Talade med Thomas på Tajen härom dagen och han berättade att han varje vecka tar en grupp ungdomar med till Bergtorp, och det är ju kul att höra. Han sa också att man tänkte bilda en särskild klubb från Tajen (ungdomsgården i Brunnsäng). Det skulle vara lätt att genomföra om man fick bidrag, men se där sprang man på pumpen. Hälsovårdsförvaltningen kräver att man måste ha vattenklosett och ett bra kök där för att få tillstånd att uppföra det man tänkt sig.
Hur skulle Tälje Skog och Ungdoms tillblivelse ha genomförts från mina enkla verktyg, om myndigheterna skulle ha lagt sig i vår verksamhet, den som jag fick åka till Folkets Hus i huvudstaden och bli hyllad för. Folk har gått på dass i alla tider, och gör det än ute i sportsugeområdena, varför skulle inte det duga; torrdasset fungerar bra på Bergtorp som det är.
Har länge tänkt på en teater med namnet FriaDassTeatern...
En flicka som halkar snett i tillvaron kostar samhället miljoner kronor i pengar, förutom allt lidande, därför får vi inte låta en instans ensidigt se på en blivande verksamhet som gagnar alla.
Sunt förnuft är detsamma som bondförstånd. Passar bra i detta fall... En gammal bonde hade ett helt universum att styra: djur, åkerbruk, trädgård. På söndagen gick han med familjen till kyrkan. Kanske var han med i kyrkokören. Dessutom lade han ut nät sent på kvällen efter mjölkningen och tog upp dem tidigt i ottan. Det kan också hända att han representerade sitt politiska parti...
I skogen är sorgen kort, säger Arne Suckstorf i filmen: - Det stora äventyret - när en rävunge vaknar och börjar leka igen, efter det att bonden sprängt rävlyan i luften och dödat honan och alla hans bröder och systrar... I skogen finns bara mer att finna ju bättre dina kunkaper är om djuren och naturen.
MilkRiverUniversity erbjuder barn och ungdom en massa aktiviteter, och allt skall dokumenteras och visas upp för alla dem som ännu inte fått upp vittringen av räven där han gått över stigen...
Stigen ligger väl fördåld i MilkRiverValley, men med rätt kod: www.akterKastellet.jerrylinder.se letar du dig snart in till den heliga gralen: Arlas källa...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)