Johannis i Orrlöt...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Venn jemand eine reise tot, dann kann er was erzählen.
På svenska:
Då någon gör en resa har han något att berätta...
Johannis är inte ensam om att göra en lång resa ut i världen.
När Ullrik i dalen var ung reste han ut från sin faders hus, och kom liksom Abraham
aldrig hem igen, MilkRiverValley blev hans land.
Johannis måste fly från kyrkan och ordningsmakten i Hölö och hamnade i Karibien, där han träffade
en ny kärlek som han hade med sig hem till Södertälje...

Från Wåhlinge Marknad till Karibien...

Öknebo Häradsteater / Johannis i Orrlöt

Som så många gånger förr har mina tankar vandrat hän över Wåhlinge Marknad….om jag bara bleve klok på var den ligger någonstans…men jag anar. Mjölk och kött, bär och ved, finns det gott om i Vårdinge socknen; naturligtvis, tillika med träkol och marmorberg; förutom arbetskraft åt städerna som börjar växa så det knakar i fogarna. Många far till Amerika och ger sitt tillskott av växtkraft till det stora landet på andra sidan Atlanten... men var är min marknad, och, är det en riktig marknad?
En av dem som emigrerar är ynglingen Johannis, men vi börjar väl från början, eller hur Anna? säger jag och ser ut över den församlade menigheten vid bordet i bottenvåningen på Syrrans Café vid slutet av förra sekelskiftet. Visst, visst, det klart vi ska höra början, säger alla unisont och negressen tittar på Johannis och småler, - visst vill jag höra början, låt höra nu. Negressen är Johannis fru.

- Ska du Johannis börja? frågar jag, men han ruskar på huvudet och menar att han inte kan komma ihåg hur han kom till Hölö och när han träffade Ulrik första gången. Anna kommer jag ihåg nu, då jag ser henne livs levande, men att jag lovade att gifta mig med henne, det kan jag inte komma ihåg.
- Se där säger jag, vissa händelser vill man inte minnas, och då förtränger man dem; nåväl, jag börjar väl då; eller hur prosten? om jag får säga så.
Prosten som i sin ungdom hade ett kärt möte med Anna, kommer mycket väl ihåg deras sammanträffande nere vid sjön, den där sommaren när han arbetade på gården ett par veckor, men att det skulle få konsekvenser för Anna det hade han ingen aning om. Men det kvittat väl nu, säger han sedan han hjälpt henne att komma på fötter igen, efter hennes långa och svåra depressionstid.

- Förlåt, säger Einar, lantmätaren, var det inte Johannis vi skulle prata om? och ser menande på sin fru, Hanna-Vanna, som just lagt undan sitt fina instrument, vilket berikat hennes liv och gjort henne lycklig, trots att hon inte kan se som de andra. Från köket ropar Märta, hon som äger cafét, att vi kan börja. - Jag hör ändå inte vad ni säger, jag måste stöka undan lite, jag kan ju fråga Aron om det är något jag inte förstår. Aron och mor Anna blir kvar när det är dags att stänga, vi måste ju sopa lite, och vad ska man ha släkten till om man inte får be om lite hjälp. Brorsan har lovat att ta övervåningen. Så är väl alla närvarande presenterade för läsekretsen och vi kan börja då, jag förstår att du är nyfiken, säger jag och ser på den mörkhyade damen.

- Låt se nu! din mor dog när du var mycket liten, två tre år var du nog, och din far måste ta dig med till sin syster som bodde i ett torp på Hölöskogen. Det hette Orrlöt.

- Det torpet är bara ett minne nu på ett fotografi som jag såg på hembygdsgården i Hölö. Jag var där på hemvändardagen och bad att få tala med ordföranden ett tag, och när han äntligen kom och satte sig bredvid mig hade han ett fotografi i handen. - Säg inte att det är Orrlöt, det där, sa jag. - Visst, hur kan du se det? - Jag bara gissade, ty det är just Orrlöt jag ville fråga lite om, sa jag. - Det är damen där borta som gav mig fotografiet, sa han, och vinkade till sig en medelålders fru och hennes man, här är en som vet var torpet låg. - Vet du verkligen det? sa damen, tror du att du kan visa oss det; när du ska åka förståss? - Ja det är en ära för mig, sa jag, vi kan åka med det samma om det passar er!

Så åkte vi dit tillsammans, det vill säga, inte ända fram, ty sista biten är inne i storskogen. Därför gick vi till fots och jag märkte att spänningen steg då vi närmade oss torpet; det var nämligen hennes morfar som växte upp där, inte långt från Hejstalund där vi ställde bilen.
Nu är det så att tiden har kommit ikapp mig lite, medan jag vandrat på Wåhlinge Marknad, och, att, nu blir det lite "knivit", jag är inte helt säker på att torpet var byggt när Johannis bodde där, jag vill minnas att jag läst någonstans att torpen här i skogen, det var flera stycken, inte byggdes förrän någon gång på 1870 -talet, och det är ju märkligt, med tanke på att de redan är borta. Kvar finns endast några grundstenar och lite tegel där skorstenen stod. Kanske även en grop där jordkällaren låg. Frun berättade att hennes farfar sagt en gång att han cyklade från Mölnbo station när han besökte sina föräldrar sista gången.
(Du kanske undrar hur personerna runt bordet, inklusive Märta i köket, uppfattar mig som ideligen hänvisar till att jag är både textförfattare och berättare, men… allt har sin naturliga förklaring, vänta bara…
Jag fortsätter att berätta för mina vänner runt bordet.)
Alldeles utanför stugan finns en stor sten, ett flyttblock där grävlingen har sitt bo, och en bit bort på stigen ligger en liten ladugård, inte större än att där ryms en ko och kalv, kanske också en oxe, ja, en oxe måste de ha, eller…Kanske har de oxen ihop med Nytorparn, han som bor på andra sidan berget, längre norrut. Det är fattiga tider och din farbror hade blivit svårt klämd under en stor gran, och så har din far tagit dig med och flyttat hem till sin syster en tid. Eftersom din fasters man inte lever längre än en vecka efter olyckan så blir du kvar där på Orrlöt ända till du måste ge dig iväg. Din mor dog i barnsäng när du var fyra år, ja så kan livet leka med oss som små damtussar…
På torpet finns flera barn, och de andra torpstugorna ligger inte långt borta, så nog finns det barn att leka med, om det nu fanns tid för lek när alla måste hjälpas åt för att få det hela att gå runt. Någon gång då och då får du gå med mat till din far som kolar på skogen, mellan Karlstorp och Långsjödal, strax intill inägan som ligger nedanför Stegsjön. Karlarna hade rest milor på tre ställen och hade en koja ingrävd i sandbanken där de kunde dra sig tillbaka och vila lite när milorna var "snälla". Det kunde också hända att täcket av granris och stybb blåst av och gav fritt spelrum för de "elaka" lågorna, och då måste de upp på milan och "klubba", som man sa. Det var ett livsfarligt arbete och nog var det många nätter där uppe på skogen som man inte fick sova en blund.
Det var där du träffade Ulrik, han som kunde berätta, och det var hemma hos honom i dalen du första gången träffade den blonda tösen som kunde ta sig en prilla under läppen. Ja, det var Anna i Oxviken, hon som rodde över sjön från Oxsundsviken som det står på häradskartan.
Det var när ni, alla tre, varit hos Långsjödalarn och slaktat en gris som Anna och du dansade runt skogsögat på den förrädiska Svartmossen.
Ulrik var trött och gick stigen hemåt, medan Anna var ung och kåt och lurade dig neråt mossen, men det hade hon inget för, och fastän du lovat att komma, kanske för att fria, som du sa, kom du aldrig tillbaka.
När länsman jagade dig mot Ömanstorp var din väg mot Karibien redan utstakad.
Så fort du fick tillfälle rände du över skogen till Ulrik i dalen. Han var en gammal man; mycket hade han att berätta, som sagt var. Han hade en stor bok som han läste i på kvällarna innan det blev mörkt. - Den har Muhammed dikterat, sa han; i min ungdom köpte jag den på marknaden i Istanbul. Jag tror mera på Muhammed än profeterna i den Heliga skrift.
När jag var ung växte jag upp i ett rikt hem där böckerna stod tätt i bokhyllor, berättade Ulrik, hyllorna gick ända upp i tak. Jag hade lov att läsa alla dem som jag kom åt, och jag läste mig högre och högre upp på hyllorna, och till sist hade jag plöjt igenom så många böcker att min inre värld inte längre stämde överens med den som min familj levde i. Det var då jag vandrade ut i världen för att söka sanningen…
Johannis och Anna sitter inne hos gubben och lyssnar. De har hört hans berättelser många gånger nu, han minns inte själv vad han har sagt och inte sagt, men han fortsätter sin berättelse för var gång de kommer och hälsar på. Det är inte så många som hittar ner till honom, mest är det Anna som har tråkigt hemma och vill ha lite tidsfördriv. Många gånger har de suttit och ritat i sanden nere vid stranden och nu kan Anna läsa själv i den stora boken, bara det att hon inte förstår språket. Men Ulrik har berättat så många gånger vad där står så hon kan peka med fingret och läsa högt för sig själv. På så sätt får hon tidigt lära sig läsa fastän hon inte går i skolan. Egentligen borde hon gå, men hon bor så avsides och på gården där hennes mor arbetar i ladugården har de inte råd att undvara hennes arbete, säger de. Johannis går inte heller i skolan, det är för långt dit, och vem skulle gå alla ärenden om inte han fanns, hans ena hand gör honom oduglig för grovarbete. En råtta åt på handen då han var liten.
Ulrik berättar vidare och Johannis och vi andra lyssnar.
- I den stora svarta boken berättas om en man i staden Ur, långt borta i Arabien. Han skulle söka nytt land och begav sig med sin fru till landet Kanan. De var bönder och därför hade de sina djur med sig. Han hette Abram och hon hette Sara. Gud hade lovat Abram att han skulle bli stamfader till ett helt folk. Så gick det många år men Sara blev inte havande. Då började Abram misströsta. Ta tjänstekvinnan Hagar, sa Sara då till sin man, och så gjorde Abram det, och hon blev genast havande och födde en son åt Abram. Han fick namnet Ismael. Då Hagar kunde föda men inte Sara blev tjänstekvinnan nedlåtande mot Sara och därför blev Sara ond på sin tjänarinna. Men efter en tid blev även Sara havande och födde även hon en son åt Abram, och nu hade Abram två söner med två olika mödrar. Det var rätt tyckte Abram, nu har Gud hållit en del av sitt löfte.
Johannis lyssnar spänt på gubben som älskar att berätta när någon är intresserad, och så fortsätter han.
- Men en dag kommer en Herrens ängel till Abram och säger att han skall ta sin son med sig och offra honom på ett Offerberget. Förstår du Johannis, frågar Ulrik, begriper du vad Gud begär av Abram, han vill att Abram ska tro på sin Gud, tro att det han lovat honom skall bli besannat, men hur? Förstår du? - Nej, säger Johannis, som nu börjar bli trött. Jag förstår inte. Fortsätt nu! - Gud begär ett stort offer av Abram, och efter många dagar och nätter då Abram legat vaken och sömnlös, bestämmer han sig för att göra det Gud har befallt. Så tar han sin son Isak, sa jag att han hette Isak, nej det gjorde jag inte, men han tog Isak med till offerberget och tänkte sticka kniven i honom, samtidigt som en ängel visar sig och ber honom offra en bergsget i stället.
Förstår du nu? Nej, inte det, Hur skulle Gud ge Abram ett helt folk om han dödade den livsfrukt som skulle leva vidare och få söner och döttrar som i sin tur skulle få söner och döttrar o.s.v.
- Nu tror jag att jag förstår, sa Johannis, men han hade ju en son med tjänstekvinnan också, räknas inte han? Nu förstår jag ändå inte, var inte Ismael lika mycket värd som Isak?