Ateljé Living room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
 |
| Stugan som i min fantasi blev ett AkterKastell... Moffa och hans Rumpnissar rände rakt in i Korpberget när de skulle segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump. Det var efter den malören de bildade företaget Moffa&Co som skulle dokumentera MilkRiverValley. |
Det kom två bröder till Nådhammar i nådens år 1858. De hade stora planer för mjölkbönderna i trakten. I Stockholm ägde de resurser, bland annat Nådhammarsbodarna som var först med att sälja en blandning av smör och margarin och kalla den för restaurangblandning. Bröderna skildes åt och det blev Hildemar som blev kvar hemma i Vårdinge dit det första tåget kom 1861 så att han kunde skicka mjölk till Stockholm. Den andra brodern, som hette Wilhelm, begav sig till andra delar av Sverige och organiserade bönderna så att man till slut kunde framställa produkter i sitt nystartade ångmejeri i Stockholm, det första i Sverige.
Hildemar hade en dotter som gifte sig med Fredrik Benzinger, en skicklig mejerist som Hildemar hade hittat i England, dit bröderna levererade smör till konditorierna. Verksamheten gick inte bra där, men Fredrik var så mycket bättre, och därför blev det just han som 1915 blev Mjölkcentralens förste verkställande direktör.
Idag är namnet på den rörelse som började invid stationen i Mölnbo...Arla..Arlafood....och ingår i en koncern som spänner över hela jordklotet; Europas största. Paret Benzinger bosatte sig på Långbro gård alldeles utanför Mölnbo...
Moffa hade blivit morfar för andra gången och när tösen kom emot honom med öppna armar och ropade Moffa, Moffa, Moffa, var hans öde avgjort. Sedan kom den ena idén efter den andra och här ska du få höra hur Arla länkades vid Moffa och hans Rumpnissar.
Kapten Persson kom först, sedan FiaKanKälv och kusinen FrökenPinYin, samt MaskisenDartanYang. Sist kom MessiasMedMissilen. Fem ostyriga ungar från Wåhlinge som alla ville följa med på en äventyrssresa på DeSjungandeSjuHaven. De skulle till Kurreduttön och rädda Pippi Långstrumps pappa, Efrahim Långstrump som blivit fångad av pirater.
Någon lång seglats blev det dock inte av den anledningen att FiaKanKälv inte förstod att man inte kan gå motströms om man skall ner till havet.
Emellertid drog man Optimisten, ja så hade Moffa döpt båten, nedför Vitmossen, ner genom bäcken till Mölnboån, och det var där det fatala misstaget gjordes. Följaktligen hamnade man i Lillsjön och seglade vidare mot okända mål. När man kom till Nådhammar (Arlas källa) vaknade Moffa, som tagit sig en tupplur, och upptäckte att man navigerat fel. Det var bara att vända om, och det var då det hände!
Från Nådhammar gick det fort kan man säga, ty vinden kom akterifrån och Optimisten krängde än åt babord och än åt styrbord. Och när man väl kommit in i lagunen i Milk River gjorde seglet en bomgipp, som vi säger på sjön, och då fick Moffa bommen i bakhuvudet så han trillade avsvimmad ner på durken. MaskisenDartanYang tappade roderpinnen och FrökenPinYin miste taget om storskotet, medan Kapten Persson och FiaKanKelv ramlade över bord.
MessiasMedMissilen låg och sov så skönt under aktertoften. Till slut rände man rakt in i Korpberget där Moffas sommarstuga ligger.
Moffa vaknade till slut och hans huvud hade väl klarat sig rätt bra, men det är från den episoden som han blev lite kluven, på ett tokroligt sätt. Mer om det längre fram.
Emellertid kom hela besättningen överens om att man tills vidare skulle lägga projektet på hyllan. I stället sjösatte man ett nytt företag som man kallar:Moffa & Co, vars första uppdrag var att ordna MultiMediaSmedjan på ort och ställe.
Kontoret kallar man Akterkastellet och det är därifrån texten ringlar sig ut i världen.
Det är drygt en km från Akterkastellet till Nådhammar och rakt över Lagunen ligger torpet där Anna växte upp.
Rumpnissarna hade precis fått färdigt i Akterkastellet då Albin Svensson, grannen, tittade in ett tag. Klockan var nio på kvällen och det höll på att mörkna medan fullmånen sakta rörde sig över en sjärnklar himmel. Han berättade att det fanns mycket som var fördolt vid Svartputten, där uppe på storskogen, och att Ulrik i dalen lämnat några skrifter efter sig.
Eftersom Moffa & Co ännu inte fått något uppdrag, var alla utom MessiasMedMissilen och Moffa med på noterna, och därför bjöd de in Albin till en rundabordskonferrens för att samla fakta genom att läsa igenom den gamla skriften i folioformat.
Där uppenbarade sig, på gammeltysk stil, en berättelse som fick blodet att isa sig i ådrorna; även på Moffa; Messias förstod ännu inte livets allvar. Ett flertal luckor fanns nu, många år efter präntandet, och det var dem som man borde täcka upp genom att genomföra en expedition mitt i natten.
Svartputten, en liten tjärn med en blank svart yta, var bara en relik av den sjö som en gång låg där mellan bergen. Men som alltid hade vitmossan utbrett sig runt sjön, och därefter alen, följd av björkar och tallar. En gång hade sjön varit full med rudor, men det var länge sedan.
Kapten Persson tyckte att det knackade på dörren...men det var bara katten, DenSvarteSatans ättelägg, som smidigt hoppade upp på bordet där alla satt och samlade sig!
FrökenPinYin ska bli skollärare när hon blir stor, det har hennes morfar sagt. Nu blir det ju inte jämt som man tänker sig, men så tänkte Moffa när han gav henne namnet. Vilket är då sannolikare än att det blir just hon som får i uppdrag att svara för pedagogiken i denna osannolika historia. Efter ett kort möte runt RundaBordet kom man till följande resultat:
Hädanefter skall dokumentationen av detta ärende delas upp i ett antal länkar för att de olika trådarna skall kunna utvecklas var för sig, och på intet sätt sätta krokben för varandra. Således kommer huvudstråket, med mjölken som drivande kraft, att fortsätta att sökas på länken:
http://wahlingemarket.blogspot.com/ ,
medan första sidolänken kommer att heta:
http://Vatt-Anna.blogspot.com/ .
Den senare länken handlar i huvudsak om Vatt-Anna och hennes samtida "vänner" i Vårdinge och i staden Södertälje. Så fort det dyker upp nya vibrationer i SvartaPutten, kommer FrökenPinYin att annonsera detta i slutet av stycket genom att ange den föreslagna länken, så det bara är att markera denna för att hamna på rätt plats i texten. Kapten Persson ser till att ordningen hålls. Vi fortsätter forskningen nu!
http://Vatt-Anna.blogspot.com/
Nu är klockan tio, vi bör vara däruppe före tolv när månen är full. Jag vägrar, sa Messias! Jag orkar inte, sa Moffa, jag har så ont i höften, förresten tror jag inte ett dyft av det där, men gå ni om ni vågar. Den Svarte Satans barnbarnsbarnbarnsbarn sträckte på sig och gjorde sig klar att visa vägen i mörkret. Ja riktigt mörkt var det ju inte, eftersom solen sken på månen och månen sken på stigen upp till tjärnen som en gång varit en sjö.
Så kom man så igång i alla fall, och Moffa gick sist och Katten S först. Klockan var nu halv tolv och Kapten Persson läste högt ur det åldriga dokumentet. Här står det om en flicka som bodde på andra sidan sjön i ett torp som idag bara är en grund, hon hette Anna och var kär i en gosse som bodde på andra sidan Stegsjön, på Hölösidan om gränsen som går intill Svarta Putten. Anna gick aldrig i skolan fast hon var född 1842 och den allmänna skolplikten kom just detta år, men hon var ofta hos Ulrik i Dalen, här nere där våra stugor ligger tätt packade vid sjön. Hos Ulrik fick hon lära sig räkna och skriva ty han var en bildad man som rest långt i unga år. Han blev visst en ivrig hyllare av Allah och Muhammed. Ulrik kom från en rik familj men hade gjort sig omöjlig hemmavid.
MilkRiver är en del av LongMilkRiver. Det är en konstig sjö, ty den rinner ut vid kvarnen i Mölnbo, när man väl kunde tänka sig att den skulle ha sitt utlopp dryga en mil söderut. Men så är det. Ungefär på en tredjedel från norr, där Nysundsbron ger oss möjligheter att åka bekvämt till stugområdet på östra sidan, går ett smalt sund några hundra meter, det är MilkRiver. Vid änden av sundet utvidgas det och ser ut som en lagun från Moffas fönster.
En mörk kväll när dimmorna dansade över vattnet i lagunen tyckte Moffa att han kunde se en stor roddbåt, en sådan som man brukade ro stora mjölkflaskor i till mejerit längst in i kanalen från Lillsjön. Men han kunde inte se någon som rodde och därför gick han ut och ställde sig på bryggan för att se bättre. Just när han kom ut på bryggan ändrade båten kursen och när båten visade sin bredsida mot honom såg han en liten späd varelse som med nöd och näppe orkade hålla de klumpiga årorna ovanför vattnet. När båten gled in i vassen i badviken, där Ulriks lada ligger, hoppade den lilla människan ur båten och då kunde han se att det var en flicka. Var det Anna i Oxviken tro?
Anna som hade en kär vän som hette Johannis.
Den här sommaren hade han fått många varsel och därför var det inte konstigt att han ändå gav sig iväg med ungarna som naturligtrvis var sugna på äventyr.
http://Orrlot.blogspot.com/ .
När Anna bankade på dörren var där en ung pojkröst som svarade: - kom in! eller stå kvar! snart kommer StoraBockenBruse! Anna öppnade raskt dörren och steg in i den timrade stugan. I gungstolen satt Ulrik själv med brillerna på nästippen, och i ett hörn, nära fönstret, satt "rösten".
Det var Johannis, som du väl kan förstå.
Gamlingen rätade på ryggen och lade ifrån sig den stora boken som han släpat hem från Konstantinopel, och hälsade Annna välkommen in i helgedomen.
- Då kan vi sätta igång då, sa han, ska du Johannis börja.
Johannis tog upp en av böckerna som låg på en pall längst inne i hörnet, och Anna bar dit en talgdank som spred en svagt ljus omkring sig.
- Det var en gång en jägare, han skulle ut och jaga. Han kopplade loss hundarna och drog iväg långt in i skogen...o.s.v..
Johannis läste nog så bra att prosten i Hölö kyrka gott kunde skriva...läskunnig... vid nästa husförhör.
- Nu vill jag läsa, sa Anna, jag måste snart ro hem igen, annars blir mor orolig.
- Läs du Anna, sa Ulrik, går det lika bra för dig som för Johannis kan vi öva oss i skrivkonsten i morgon kväll. Synd att att du måste kvällsmjölka åt Hildemar så många kvällar i veckan, kan du inte tala honom tillrätta, säg att du går i skola hos mig.
- Nej, det går inte, då måste mor ta kvällsmjölken. Nu läser jag ett stycke innan jag ror hem! Och Anna läste.
- Det var mörkt mellan granarna och jägaren ropade in hundarna... plötsligt stod han intill en tjärn han aldrig varit framme vid förut. En kall kåre gick mellan skjorta och rygg och eftersom skogen var svart nu så gick han tillbaka samma väg som han kommit, tur att jag har hundarna tänkte han.
-Bra, bra, sa Ulrik, alldeles utmärkt! Kila iväg nu och kom igen i morgon kväll.
Johannis slängde en kyss till Anna när hon öppnade dörren och slank ut i mörkret. Det var ingen tvekan om att de två tyckte mycket om varandra. När Johannis tog på sig jackan och skulle gå frågade Ulrik när han kunde få hjälp med att ställa tjärdalen i ordning.
- Vi får se, sa pojken, kanske på söndag, de har börjat mila igen och det kan hända att far måste ha hjälp med trean, i år tänker de nämligen ha en ny mila igång samtidigt med de andra två. Som sagt var, vi får se. Med de orden smög Johannis igen dörren och började den mödosamma vägen hem till Orrlöt, som låg en bra bit uppe på skogen. Men Johannes hade gått vägen många gånger, ja väg var det ju inte, snarare en lättrampad stig mellan en yngling och hans guru.
När han kommit en bit upp i backen, invid den breda stigen mellan Långsjödal och Urvik, snubblade han på ved som gubben lagt upp för tjärbränningen intill en smal gång som klätts med stenar. Meningen var att tjärtunnan skulle stå i gången och att tjäran skulle rinna ner i den direkt utan någon ränna, som man eljest brukar ha. När han gått förbi den stora stenen vid bergfoten kom han ner till första milan och då han hoppat nerför sluttningen kom han till den andra. Marken var tilljämnad där milan stod, ungefär tio, elva meter i omkrets. Mellan milorna fanns en koja och där satt Johannis far och vilade sig en stund.
- Han slog den jäkeln, sa fadern, men jag bankade till han så han blev tyst.
- Ska ni tända den tredje med? frågade Johannis och såg lite orolig ut, ska ni verkligen göra det far.
- En lär vänta och se!
- Jag går vidare hem jag, kanske faster behöver ett handtag.
Så gick pojken vidare och tog matkorgen med sig. Han gick förbi östra sidan om Stegsjön och förbi änden av Grövstasjön och var snart uppe på vägen mellan Karlstorp och Nytorp. I Nytorp lyste det i stallet men han gick raskt förbi ty han var illa tåld i den gården på grund av något som hänt för länge sedan. Här gäller det att komma förbi innan byrackan skäller.
Nu var det bara en liten bit kvar till Orrlöt och snart kände han röken från den öppna spisen. Faster satt i lagårn och väntade på att Bojan skulle kalva. Det var bäst att vara med när det skulle till.
- Kommer du nu pojk, det var bra det, då kan du vakta här för jag kokar mese på spisen. När det är klart kommer jag ut med skravlen till dig. Måsste du gå till Ulrik i morron kväll?
- Jamen!
http://ulrikidalen.blogspot.com/
Ulriksdal ligger intill sjön vid vägs ände. Dit kom han, Ulrik, på gamla dagar efter att ha vandrat genom Europa till Turkiet och det Osmanska riket. Du kan tro att han fick uppleva ett och annat under den resan.
Egentligen kom han från en burgen familj i Sörmland och redan tidigt lärde han sig läsa och skriva. Men när han läst alla böcker i sin fars bokhylla hade han fått så många "griller" i huvudet, som hans styvfar sa, fadern dog när han var fyra år, varför han tröttnade på ståndsfasoner i släkten och packade ränseln och gav sig av.
Först bara ett kort stycke, ty under några år bodde han på det gamla båtsmanstorpet Nytorp hos en gammal gumma som hette Augusta. Men när gumman slöt ögonen för sista gången drog han iväg till Tyskland, Frankrike och Italien.
Efter att ha upplevt S:t Peterskyrkan, Katakomberna och ruinerna i Gamla Rom, for han vidare till Venedig.
Han levde med de fattiga och träffade folk av olika religiösa församlingar. Därmed insåg han att det fanns en kärna i alla religioner som var lika, och att den religiösa tro som fanns där hemma i Sverige på intet sätt skilde sig från Judendom eller Katolsk lära i sak. Det fanns en dubbel botten i alla de kända troslärorna som han såg mycket tydligt när han befann sig långt från sitt fädernesland.
I Grekland vandrade han länge och upplevde demokratins vagga och alla Gudarna som han läst om i sin fars böcker. Många fattiga människor mötte han på vägen, och det var inte svårt att få tak över huvudet när kvällen nalkades.
Hans öppna frimodiga utseende var honom till stor hjälp. En dag blev han bekant med en skeppare som skulle segla in i Svarta havet, och med denne gled han genom Bosboren och blev kvar i den stora urgamla staden Konstantinopel. Det var där han konverterade och blev muslim. Allt blev så mycket lättare om han hade den rätta tron när han var där.
Under de år han bodde i Turkiet lärde han sig läsa koranen och när han vände kosan hemmåt igen släpade han boken med sig hela vägen. Han fann många av de judiska profeterna i sin bok och uppfattade Muhammeds skrifter som en utveckling av Bibeln. (En uppdatering med andra ord.)De övriga världsreligionerna visste han mycket lite om, men han var naturligtvis mycket intresserad.
Att Taoism och Konfutsianism var förhärskande i Kina det visste han, och kanske Buddism, men Hinduismens och Buddismensutbredning hade han bara ett hum om. I Indien naturligtvis, men se´n...
Ja, mycket fick han lära om forna tider och när han kom hem fick han bo hos en torpare under Hjortberga i Vårdinge socken, och när denne inte orkade göra dagsverken längre, fick Ulrik ta vid. Nu hade torparen lagts i vigd jord i Vårdinge kyrka och Ulrik var för evigt "Ulrik i dalen".
Ulriks spännande historier var en tillgång för Anna och Johannis, men eftersom Johannis var lättpåverkad kom han att ta åt sig alltför mycket av det som Ulrik berättade. När far och faster gick till kyrkan i Hölö och Anna och hennes mor och syskon till Vårdinge kyrka, då ville Johannis gå ner till Ulrik. Det skulle så småningom bli ett dilemma.
http://wahlingemarket.blogspot.com/ .
Moffa var inte så pigg på den här vandringen upp till Svartputten, ja på vissa kartor står det faktiskt Svartputten, på andra står det Svarta Putten. DenSvartaSatansättelägg verkade mera alert, medan Arnold Svensson bara följde med en bit innan han insåg att han bar sig barnsligt åt, så han gick hem igen till fru Svensson. Bäcken från Stegsjön och Grävstasjön går i en bred fåra den första biten från MilkRiver, eller Långsjön som den egentligen heter. I höjd med Ruggebo gör den en kraftig sväng runt en skogsklädd kulle och så fortsätter den igen upp mot Svartsjömossen, kärt barn har många namn.
Intill den svarta spegelytan går ett dike upp till Grävstasjön, en sjö som man rotenonbehandlade och planterade ädelfisk i. Från Grävstatiön är det ungefär elva meter upp till Stegsjön och avståndet horisontellt är så där hundra meter. Ett gott fall sålunda. Det sägs att fisk från Stegsjön, som inte behandlades, tog kål på ädelfisken och att man skräpade ner runt sjön så att ägarna satte stopp för det hela. Jag vet inte riktigt säkert hur det förhöll sig. Men ett vet jag med bestämdhet, att Svartputten för en generation sedan var full av fisk, och att Svartputtens historia äger en nyanserad profil som få personer är medvetna om, det vill säga, de som inte har tillgång till Ulriks dokument som nu finns i Moffa & C0´s ägo.
När Kapten Persson kom fram ställde han ner sitt universella instrument, en transistorradio, bland pors och skvattram. FrökenPinYin tog fram fickdatorn medan MaskisenDartanYan gjorde sig beredd att åla sig fram till fritt vatten där antennen skulle sänkas ner.
Ja ända fram kunde han ju inte komma, men med ett långt spö kunde han klara sitt delikata uppdrag.
Moffa satt på en gammal stubbe och funderade medan FiaKanKälv och MessiasMedMissilen packade upp matsäcken som Fia tagit med sig i ryggsäcken.
Moffa tänkte än en gång igenom det som Ulrik präntat för många år sedan.
Alltså, en gång var här en sjö, klar och fin, full av våra vanligaste fiskar. De levde här århundrade efter århundrade. Men så började utloppet mot bäcken slamma igen och växterna vid stranden multnade och bildade ditritusgyttja. I gyttjan växte snart andra växter och allteftersom jordlagret växte kom det så småningom upp till utan där Vitmossan tog överhand. Detta hände lite för vart år och snart slog alfrön rot.
Eftersom alen kan växa helt i vatten blev plantorna buskar och buskarna stora träd.
Svartputten är nu bara mitten av Svartsjömossen och nu växer där också björkar, tallar och granar. Således är mossen skicktad som årsringar eftersom växterna bara växer till på sommaren, tänkte Moffa, och om vi söker och får tag på varje årsrings frekvens med vår antenn, och känna av den med transistorn genom att vrida kondensator, så borde vi kunna analysera bandet och få reda på vad som har hänt här i alla år.
På det viset kan vi kontrollera Ulriks utsagor. Vi får väl se hur det går. Du vet, för hundrafemtio år sedan var det många som bodde runt sjön och de bördiga åkrarna. Samhället växte inte förrän järnvägen kom till Mölnbo 1861.
http://jarnvagen.blogspot.com/
Utan tvekan var vattenfallet i ån den första ekonomiska kraften i den trakt som idag kallas Mölnbo. Bara namnet säger en del: möln-bo, platsen där man malde till mjöl. På häradskartan från 1697 över Öknebo Härad finns mycket riktigt tecknet för kvarn angivet och inget mera.
Det var först när järnvägen drog fram genom Mölnbo som samhället började växa. Det blev ett s.k. stationsamhälle. Det var säkert inte bara kvarnen och Mölnbo gård som bestämde platsen för en station i Mölnbo, ty här i Vårdinge fanns stora herresäten. Sålunda kom järnvägen till Mölnbo 1861 och var färdig till Sparreholm detta år. Järnvägen från Göteborg var färdig till Hallsberg samma år. Ett år senare hade man byggt ihop ändarna så att man kunde åka från Stockholm till Göteborg på tre dygn.
Det betydde att man kunde frakta mjölk från stationen i Mölnbo till bröderna Lidholms anläggningar i Stockholm.
Sålunda kunde man skjutsa både gods och människor mellan stationerna.
På så sätt skulle en dag vår vän Anna i Oxviken för första gången stiga på tåget i Mölnbo, och med en hisnande fart åka hela vägen till Järna, men mer om det längre fram. Först ska vi studera vad Moffa & Co får ut av sin expedition i den mörka natten där fullmånen lyser på hans ivriga medarbetare; och vad DenSvarteSatan får för roll i detta spel.
Nåväl, kanske vill du veta lite mera om järnvägens historia?
Redan i forntiden förstod man sig på att frakta stora klippblock till pyramiderna på stenar eller annat hårt material. År 1676 hade man gott om järn i England och började därför experimentera med att lägga ut räls av stål. Man lade rälsen så att det blev fem fot emellan dem, och fem fot är 1 435 mm, d.v.s. normalspårvidd. 1801 byggde man den första riktiga järvägen in till London.
Dragare var förståss hästar och banan var i första hand till för att frakta förnödenheter till staden. I Början var det svårt att bromsa vagnarna.
Vid en tävling 1829 mellan Stephenssons lok Rocket, och John Erikssons lok Novelty, förlorade svensken på grund av att loket gick sönder. Rocket vann trots att det var dubbelt så tungt och gick hälften så fort. George Stephensson kallas därför Järnvägens fader.
År1835 öppnades en bana i Bryssel med ånglokomotiv; 1837 i Ryssland. De första banorna i vårt land kom till stånd innan statsbanorna kom på tal. Ett stort nät av banor växte fram mellan bruken i Värmland. Fryksta järnvägsaktiebolag byggde en bana som var 8 km lång 1849. Den invigdes av Oscar I under en resa till Norge. I början användes bara hästar.
Till en början var man motståndare till järnvägar i Sverige, eftersom man lagom hade lärt sig att bygga kanaler. Men A.E. von Rosen kom från utlandet och ivrade för järnvägar, och så blev det. Han trodde att han själv skulle bli Statens järnvägars verkställande direktör, men det blev i stället John Erikssons bror, Leif Eriksson, som fick ta rodret till von Rosens stora förtret. Von Rosen ivrade för en dragning av stambanan norr om Mälaren över Västerås, medan Leif Eriksson valde att dra banan äver Södertälje.
Sålunda blev det nära mellan ladugården i Fagernäs och Mölnbo station. Ja, så nära att man lätt kunde dra ett spår mellan de både punkterna. Att kossorna på Fagernäs var de första som kontrollerades och befriades från tuberkulos har kanske inte något med järnvägen att göra, men faktum är att mjölken var ämnad till barnen i Stockholm och höll 4% fetthalt.
http://svartasatan.blogspot.com/
Tuberkulos är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av en fortskridande utveckling av tuberkler i kroppens organ. Mycobacterium bovis är den vanligaste orsaken till tuberkulos hos nötkreatur. Ett flertal djurarter är känsliga för infektion med mykobakterier. Mycobacterium bopvis har exempelvis påvisats hos nötkreatur, svin, får, get, kamel, hjort, bison och grävling.
Hästar och får är inte så känsliga. Katter och hundar smittas också.
Under senare delen av 1800-talet grasserade tuberkulosen i Sverige. Så också i Vårdinge. Genom mjölken kom smittan till Stockholm när barnen drack av den opastöriserade annars så nyttiga varan. Senare har man kommit på att bakterien avdödas om man värmer mjölken till kokstadiet, men det var efter Hildemars tid på jorden. Hildemar anade att det skulle gå att få bort smittan och på så sätt blev den fina ladugården vid Fagernäs den första i landet som blev tuberkulosfri.
Vi möter honom, DenSvarteSatan, blöt och frusen och besviken, man har stängt honom ute; inte bra...
Varthän skall han nu ta vägen när han inte får komma in i den nya fina ladugården på Fagernäs, ja, ja, det finns väl flera lagårdar där han kan smyga sig in och få både mjölk och värme, synd bara att han har så ont i magen. Ack ja, det ger väl med sig; kan det vara den där döda hönan han var och rev i för några dagar sedan.
Han smög utmed sjökanten nedanför Udden men vågade inte fram på grund av hunden, en grythund; inte god att tas med. Gick vidare genom Nysund.
Snart var han uppe vid Gruvstugan, där smög han in till de tre korna och lade sig vid kalven, efter att ha sörplat i sig mjölken som fanns kvar i skopan. Det skymde på och snart var det alldeles mörkt utanför knuten. Oj, nu kommer Murre, det var inte bra, Murre är inte god att ha att göra med, han har drivit Svarten på dörren förut. Det syns på svansen att han anar ugglor i mossen.
Det blev porten även denna gång; illa riven drar han iväg upp utefter bergsbranten ovanför gruvhålen och kommer till slut ner till Stegsjön där han lägger sig ner och vilar. Det har tagit hårt på krafterna att komma hit, nu har han börjat hosta. Det är inte lätt att vara en strykarkatt, ingenstans där man är riktigt välkommen; men alla känner igen en.
Magen, känns som om han hade flera liter vatten i buken.
Vad är det, låter som Mickel är på jakt.... Kommer han hit blir det mitt sista andetag, tänker S. Han kryper ihop det mesta han kan, men nu är räven framme och nosar. Vittringen av katt frestar räven och nu är där en vådlig vals som slutar med att katten sitter uppe i ett träd nere vid sjöstranden. I många timmar sitter han där och darrar innan han vågar sig ner och skuttar runt sjön. Hans sista krafter lämnar honom medan han sakta sakta rör sig utefter Grövstasjön och Svartsjömossen. Där är hans saga all.
http://svartputten.blogspot.com/
Svarte Satan hade kommit hem till slut. Här låg han död, helt avslappnad bland odon och kråkbär i den fuktiga mossan, nästan ända framme vid den krusiga vattenspegeln, med tungan hängande utanför tänderna och med ögonen slocknade.
Han hade gjort ett sista varv runt gårdarna som Hildemar enväldigt styrde över. Det var inte bara mjölkgårdarna som låg under Lidholms domvärjo, även kvarnen var hans och därför var det inte konstigt att Hildemar var sökande till den förrättning som syftade till en sänkning av Långsjön med dryga metern från det gamla märket.
En karta var uppgjord över hela sjöns areal som visade att man skulle vinna mycket åkermark genom sänkningen. Än i dag kan man skönja den gamla vattenlinjen runt sjön; särskilt vid Urviken.
Det var nödvändigt att hushålla bättre med alla resurser ty befolkningen hade inte mat för dagen och därför packade de och lämnade landet. De flesta for till Nordamerika.
År 1891 samlades alla markägare runt sjön, och de som inte kunde komma sände sitt ombud i stället. Vid sjöns ände äger den kungliga förvaltningen en bit, annars var det brukare i Hölö, Vagnhärad och Vårdinge. På Långsjödal bodde Nils Fredmark som var far till häradshövding Fredmark, vars söner drev sågen i Mölnbo.
Enligt ett köpebrev som undertecknades av Hildemar Lidholm, står det faktiskt Riddaren H.L..
På Ulriksdal fans en god famn för halvvilda kattor, men endast en hanne fick tillträde till det närmaste reviret, vilket sträckte sig upp till Svartputten, där gick gränsen. Därför måste den lilla svarta ungen flytta på sig när han blev könsmogen. En av de gamla hankatterna som strök omkring ägde detta revir, från mossen och utåt, i över tio år, men nu hade han stupat uppe vid Korpberget där han blivit jagad av tre korpar som hackat ut ögonen på honom. På det viset blev Svartputtenreviret ledigt och han fick sitt otrevliga smeknamn, Den Svarte Satan. Men varför Satan, är inte satan Guds avigsida; ondskan?
Nu var det det där med tuberkulosen som skördade så många människoliv. Visst gjorde det ont när lungorna var angripna av tuberkler, vem vet varifrån denna ondska kom. I vår skröna ger vi Den Svarta Satan hela skulden, därför att vi inte vet bättre. Så mycket vet vi i alla fall att tuberkulosen härjar över hela jordklotet och att den kommer och går. I slutet hade vi en epedemi i Sverige och byggde särskilda sjukhus, sanatorier, lite här och var i landet. I Uttran, som ligger mellan Rönninge och Tumba, byggde man ett.
Nåväl, vi låter S.S. vandra över isen till torpet i Oxsundsviken, där mor kommit hem efter mjölkningen på Nådhammar. Där blir den lilla katten klappad av ömma händer som för bara någon timme sedan dragit i ömma spenar, infekterade av tuberkulosbakterier. Den älskliga handlingen blir då något ont, ty efter denna omhuldande behandling blir S.S. bärare av en dödlig smitta som kommer att göra honom dålig i matsmältningskanalen många gånger tills döden befriar honom från vidare vandring. När gårdskatten kom var det bara att ge sig iväg igen. Han drog iväg uppför den leriga vägen som går förbi Stora Småsjön. Han gick vidare och kom ner till Skarsjön, en liten sjö som kom bort. Två man grävde ett helt år och ändrade utloppet så att vattnet i sjön rann mot Sillen, i stället för Långsjön som det gjort i alla tider. Diket lär ha varit fem meter djupt, och man grävde för hand. Svarten gick vidare utefter vägen intill Jullen och kom till slut fram till Hjortsberga kvarn. Där stannade han ett par veckor hos mjölnaren som var en hygglig man.
http://wahlingemarket.blogspot.com/
MaskisenDartanYang krälar sakta tillbaka till fast mark, och Moffa knäpper på strömbrytaren för att kalibrera systemet. Det går några minuter, det går några till, men det verkar inte funka som det ska. Moffa stänger av transistorradion och knäpper på igen, men signalen låter inte riktig ändå.
-Jävla klantskallar säger FiaKanKelv, att man jämt måste vara med och kolla! Förlåt Moffa, men jag blir så grymt arg när det inte flyter som det ska, har ni kollat läget? Vidga vyerna, vet jag, spana in kissemissen, den svarte---..., vad skådar mitt norra öga..., en svart katt som sitter och putsar sig på brädan som ligger i vattenbrynet; kan det va nå´t?
- Skynda på nu, säger FrökenPinYin, månen har flyttat sig nära midnatt och vi har ännu inte fått en just signal.
- Se här, säger Fia, ta en macka var ska ni se att det går bättre, så kan du Messias gå och köra bort katten från mossen.
MessiasMedMissilen tar ett långt spö med sig och går runt Svartputten för att mota katten in mot land men råkar själv gå för långt ut i mossen och trampar igenom med ena foten; och han kommer inte loss utan Fias hjälp, och får en massa ovett förståss.
Tiden går, månen rör sig sakta mot den absoluta nollpunkten och ännu har man inte fått den efterlängtade signalen som innebär att instrumentet kan börja sondera mossens forna status.
- Nu tror jag, säger Moffa, nu hörde ljud på långt håll, tror jag... det kan vara Häradsridaren...
http://haradsridaren.blogspot.com/
Vattenytan mottar ständigt vågor från etern, säger Moffa till sina vakna adepter, hela tiden passerar elektromagnetiska energier genom vattnet och träffar växter som finns på bottnen av det lilla skogsögat. Det gör att sjön för varje växtperiod blir grundare och grundare och därmed blir vattenspegeln mindre till ytan. Inte så att vi kan stå och titta på och se hur den förändras men, med jämna mellanrum, säg vart tionde år så där, kan vi se förändringen.
Hemma igen:
Messias har lagt sig på Moffas säng och somnat, medan Fia börjat göra ordning något varmt att dricka. FrökenPinYin kollar upp sina anteckningar och endast Kapten Persson håller koll på vad Moffa docerar. För att visa sin delaktighet anmärker han att det inte finns någon eter, det har vetenskapen kommit överens om. Man har nämligen inte kunnat mäta eller väga något som man kan kalla eter, och därför finns den inte heller. Visserligen trodde man det förr i tiden men sedan man ställde kraven får man inte räkna med någon eter.
-Kan väl hända, säger Moffa, men ett är säkert, när ljusvågor går genom vatten bromsas hastigheten upp, elektromagnetiska vågor rör sig långsammare i vatten med andra ord och vågor som rör sig genom etern bromsas också upp från energirika blå vågor till röda snabba men svaga vågor, det har min vän i Södertälje sagt. Därför kan man tänka sig att himlakropparna som sänder ut energier inte alls rör sig bort från oss, som vetenskapen påstår med den s.k. rödförskjutningen, utan det är vågorna som ändrar form så att de i våra ögon uppfattas från blått till rött.
Kapten Persson som gått i skolan, och fått lära sig hur allt förhåller sig, får ett förnuftigt uttryck i sitt unga ansikte och tillrättavisar gubben: - Skulle min lärare i fysik komma med falska påståenden, och skulle det som står i skolboken vara fel, det tror jag inte, tänk själv hur många prefessorer som står bakom det vi får lära oss i skolan, du pratar bara skit Morfar, rena dyngan. - Se lagom mallig ut min unga vän, säger Moffa, det har hänt många gånger i historien att hela etablissemanget har haft fel och en ensam pionjär haft rätt, tänk på Galileo och hans kamp mot hela den katolska kyrkan.
- Det var då det, säger Kapten Persson segervisst, nu händer inga sådana fadäser, nu har vetenskapen tillgång till så sofisktikerade instrument, och allt måste kunna kontrolleras.
- Ja det är just det, säger Moffa, allt måste man kunna väga och mäta som sagt var, men det finns mycket som man fortfarande kan ana sig till genom att lägga ihop ett och annat. Vad tror du själv.
En gång fanns det en märklig man, ja jag besökte honom själv i ett ärende, som kunde spela in andar på sin bandspelare. De lärde kunde aldrig komma på hur han gjorde. Andarna var röster av människor som var döda, människor som han själv kände igen. Sveriges radio var där och gjorde en kontroll. Genom att lägga ett elektroniskt nät över Nysund, där han bodde, tänkte man att det skulle vara omöjligt att få in ljud utifrån universum. Ändå kunde han påvisa ljud som inte fanns på bandet då man påbörjade försöket. Mannen hette Jyrgensen, han var berömd i hela världen.
- Han hade väl något knep, sa Kapten Persson, det klart att han kommit på något tekniskt.
- Just det, sa Moffa, han hade uppfunnit något som vetenskapen inte ännu kände till, och han trodde nog inte att man skulle tro honom om han sa vad det var, eftersom det är så svårt att ävertyga professorer, de har nämligen betalt för att försvara den beprövade kunskapen.
- När ska vi annalysera vårt band, Moffa! Det är FrökenPinYin som börjar bli otålig. Vi kan väcka Messias nu och så dricker vi lite varmt som Fia gjort i ordning, hon är en riktig matmor, sedan tar vi fram bandet och ser om vi fått kontakt med Häradsridaren som är vår egen ande från förr i tiden.
Barnens morfar ler och ser nöjd ut.
http://Hjortsberga.blogspot.com/
Hildemar var en duktig företagare trots att han hade mist sin syn vid en olycka i unga år. Även hans bror, Wilhelm hade mist sin syn och var så gott som blind. År 1858 kom det till Vårdinge, först till Usta men sedan till Nådhammar, enligt Tage Larsson, en mycket tekniskt kunnig Vårdingebo vars far arbetade på Hjortsberga gård. Även Tage arbetade där och kunde därför berätta ett och annat. Han kom ihåg en gammal vagn som det stod MEJERIGÅRDARNA på. Hildemar införlivade Hjortsberga med verksamheten 1883 och efter några år byggde man om ladugården till en av de modernaste i landet. Därefter byggde man den vackra byggnaden på Fagernäs; med Sveriges första tuberkulosfria besättning.
Vid den här tiden flyttade många familjer till Nordamerika och många liberala författare, bl.a. Strindberg skrev en del om att jorden borde delas upp så att de stora gårdarna fick större antal brukare med moderna metoder. Eftersom gårdar som Hjortsberga inte fick säljas till andra än frälse måste man lagstifta och därmed kunde särskilda bolag, s.k. egnahemsbolag, få tillägna sig dessa gårdar s.k. säterier, för att avstycka lämpligt stora arealer till egna hem.
Sålunda avstyckade man en stor areal runt huvudbyggnaden och en skogsfastighet
(Berga jord), på andra sidan Långsjön, samt ett antal ställen runt sjön. Försäljningen gjordes 1917 - 1918.
http://muloklovsjuka.blogspot.com
Mul och klövsjuka är en av de mest smittsamma djursjukdommar som finns. Infekterade djur utsöndrar smittämnet från blåsor, andningsluft, saliv, mjölk, sädesvätska, faeces och urin. Smittan sprids lätt via direktkontakt mellan djur och därför är livdjurshandel en väsentlig sjukdomsspridare. Personer kan lätt föra sjukdomen vidare genom kontaminerade kläder och instrument och även genom förekomst av smittämnen i sina näshålor. Sjukdomen sprids ofta genom att vetrenären åker från gård till gård. I Europa kan smittan spridas via vindarna. Det kan röra sig om avstånd upp till 10 km, men över vatten kan smittan flyttas upp till 25 km. I slutet av 1800-talet hade vi en allvarlig epedemi, men så sent som 1951 - 52. Människorna smittas inte så lätt som tur är. Vi känner inte till huruvida tuberkulos eller mul och klövsjuka har härjat just i Vårdinge, men vet du något kan du göra en kommentar.
Vi vandrar vidare förbi marmorbrottet och får veta att marmorn i Mölnbo ingår i en stor marmorkropp som går upp till ytan med jämna mellanrum. Det lär vara fyra km mellan ryggarna. Marmorn i Mölnbo är av hög kvallitet, åtskilliga block har levererats till stora viktiga byggnader i kungliga huvudstaden. Bl.a. till riksdagshuser. Mortlarna har varit populära och en verkstad mitt för kvarnen/sågen i Mölnbo har hållits igång långt fram i tiden. Det lär ha varit många arbetare vid marmorbrottet som var anslutna till syndikalisterna, men det var länge se´n. Vi vandrar vidare under viadukten där vägen går in till Långbro gård.
http://langbrogard.blogspot.com/
Den bondgård som ligger närmast Mölnbo samhälle, på norra sidan om järnvägen, är Långbro gård. Om vi ser oss om efter gårdar på södra sidan har vi Balsberga gård närmast. Båda dessa gårdar är förknippade med en man som hette Per Sahlström. När Per var fyra år dog hans far, och när han var tio år fick han lov att börja arbeta. Per hade gott läshuvud och lätt för att lära sig över huvud taget, och när han var omkring tjugo år hittar vi honom som rättare på Långbro.
Han fick snart kommunala uppdrag som han skötte med den äran, och till slut kunde han köpa sig eget; Berga gård, som idag heter Balsberga.
Vid 1840 års riksdag blev han invald i riksdagen för bondeståndet. Ännu hade vi fyra stånd i landet; först 1865 fick en ny riksdagsordning med två kamrar; första och andra. Sahlström var öppen och frisinnad och mycket självständig och kom med äventyrliga förslag.
För honom själv var dock en bättre undervisning för vanligt folk det viktigaste. Han var väl den i landet som mest ivrade för folkundervisningen, som till slut kom (1842) som den allmänna folkskolan. Vid 1840 och 1847 års riksdagar tillhörde han lagutskottet och 1844 bankoutskottet. De senaste tre åren i riksdagen tillhörde han statsutskottet. Redan innan han blev riksdagsman (1825) författade han en skrift över Vårdinge.
1858 tyckte Sahlström att det var dags att lägga av med politiken emedan han började känna sig gammal och skraltig. Han föddes 1777 och dog hemma i Berga 1866, 89 år gammal.
Ett stort porträtt av Per Sahlström hänger på södra väggen i Berga skola där hembygdsföreningen huserar.
Nu tar vi oss över hela Mölnbo och far längs Milk River, förbi Nysund, Gruvstugan och Långsjödal till Korpberget, och rundar av en aning; där har vi AkterKastellet där
Moffa & Co har sitt tillhåll.
http://svartputten.blogspot.com/ .
Ungdomen av idag är bortskämd med musik, tycker Moffa, därför lyssnar de alltid på
FM-sända kanaler, ja deras atiraljer saknar något som alltid fanns på radioappareter förr i tiden. Vad kan det ha vart? Jo, en möjlighet, ett val som användes mycket under andra världskriget. En spak på fronten som man kunde ställa om så att man kunde lyssna på olika våglängder, eller frekvenser om man så ville. Eftersom vågornas hastigheter är konstant kan man räkna om våglängder till frekvenser. Nu är det så att blå korta vågor, s.k. kortvågor går långsammare genom etern... - Förlåt, säger FiaKanKälv, nu handlar det om att analysera det här bandet, var det inte så att vi skulle göra om ljudvågor till bilbvågor för att kunna se vad som egentligen har hänt i Svartputten de närmaste tvåhundra åren, sätt igång nu.
-Stopp och belägg nu, säger Kapten, vi måste lyssna på Häradsridaren, vi hörde ju aningens aning när vi var där uppe, när vi satte på bandspelaren. Vi kan sätta på play nu och höra djudet genom högtalarna.
Moffa ser försmädlig ut men håller masken tills Kapten inte kan hålla sig för skratt. Den rysktalande mansrösten svajar fram genom rymden men rumpnissarna kan inte förstå någonting av allt han säger.
- Ska det där vara en ande, likt dem han spelade in på Nysund, då ska jag äta upp din gamla kulliga hatt, säger FrökenPinYin. Moffa du kan väl översätta, säger MessiasMedMessilen, jag förstår inte!
- Ok, är alla med, det här kommer att ta en stund, säger Moffa och harklar sig.
Vi känner Anna i Oxviken och Johannis från Orrlöt sedan gammalt. Två ungdomar som har Ulrik i Dalen att tacka för så mycket; han har lärt dem läsa och skriva utan att behöva traska långan väg till ett skolhus. Annars var det så att rätt många skolmogna barn blev nekade att gå till skolan; det kunde vara bönderna som inte ville avvara dem i arbetet, eller deras egna föräldrar; barnen började tidigt arbeta förr i tiden.
Moffa som fick börja skolan vid sju års ålder, läste engelska vid elva och tyska när han var tretton, och franska i nionde klas och två klasser till i gymnasiet, han började nu långsamt översätta rösten som man infångat i Svartputten i månens sken mitt i natten. Man fick köra bandet fram och tillbaka men det funkade rätt bra: Moffa fabulerar...
- Det var en gång en ung kvinna som kom från Ekerö där hennes mor bodde hos sina föräldrar en bit från Hammora kvarn, alldeles intill sjön Mälaren. Ja egentligen hade hennes far också bott där i många år. Han hade blivit upptagen i familjen en dag då han kommit resande från Dalarna, med slitna kläder och totalt utsvulten. Majas mor,Sara var kvinnans namn, tyckte det var något bekant över honom, och det var väl för att även hon kom från Dalarna, hon från Tjugarebyn och han från Insjön. Vi ska inte gå närmare in på hans bakgrund ty det är inte han som är huvudperson här, men det var han som kom först till Vårdinge och Nådhammar som skjutsdräng. Han hade flytt från Ekerö, och han tyckte han hade skäl för det. Det värsta var att han saknade sin dotter Maja så mycket att han till slut måste sända henne ett kort med sin adress på.
-Moffa, sa MessiasMedMessilen, va bra att du förstår vad han säger, han Häradsridaren, jag förstår ingenting.
- Inte vi heller, säger FiaKan Kälv och FrökenPinYin.
-Jag tror jag förstår... säger Kapten Persson och ser illmarigt på sin morfar som börjar ana att hans äldsta barnbarn inte längre går att hålla utanför det där med kortvåg och långvåg. Nu fortsätter vi, var va vi nu? Maja fick ett kort där det stod var hennes far befann sig, ok, då fortsätter vi där. Sedan dröjde det inte länge förrän Maja kom till Nådhammar och där fick hon anställning i ladugården som mjölkerska. Tre gånger om dagen måste hon gå till korna och dra i spenarna och det var inte lätt i början. Inte bara att dra, inte bara att klämma, kossan måste vara välvillig också och släppa till.
På försommaren kom där fint folk från Skeppsta bruk, vi säger inte mer, men eftersom Maja var en grann tös i sina bästa år, blev hon uppvaktad av en av herrarna, och på en av öarna i MilkRiverValley blev ett barn alstrat av den helige ande.
http://hembygdsforeningen.blogspot.com/ .
Beskrivning över Vårdinge socken i Stockholms län och Södermanland; med strödda ekonmomiska anteckningar, tvenne tabeller och en karta. Till förmån för en blivande undervisningsanstalt för allmogens barn i denna socken. Av P. Sahlström 1825. Vårdinge socken, belägen i yttersta sydvestra delen av Stockholms Län, Öknebo Härad, och i den del av Södermanland som kallas Södertörn, lyder under Strängnäs Stift, Södertälje Prosteri och Södermanlands lagsaga. Fögderiet utgöres av Svartlösa och Öknebo Härader, varav det senare har sin tingsplats i Södertälje. På 3:ne sidor begränsas denna socken av Nyköpings län, och på 4:de, eller nordöstra sidan, Turinge och Järna socknar inom Häradet, vilket till största delen ingen annan landsvägsförbindelse äger med den övriga delen av länet, än den Södertälje kanal medelst sina broar medgiver. Genomskuren av vattendrag och till större delen uppfylld av berg, höjder, skogar och sjöar, har den likväl flera vackra belägenheter, varibland den vid kyrkan intager ett utmärkt rum. Storleken av socknen kan antagas till omkring en kvadratmil, emedan dess form, en avlång oregelbunden fyrkant, närmast utgör i bredden trekvarts mil och i längden en och en halv mil.
Fortsättning följer men först lyssnar vi på Moffa som översätter inspelningen av Häradsridaren för sina barnbarn, av vilka Kapten Persson börjat fingra på knappar och spakar som sitter på radion/bandspelaren.
Aha, säger han, och ser sig omkring för att upptäcka att FrökenPinYin har lagt märke till att han kommit på något. Kan någon kasta ut katten, säger FiaKanKälv, han kan inte låta bli korven, vi har lärt oss på skolan att kattor och hundar kan bära på lite av varje. Hur är det nu med Vårdinges geografi? ska vi inte fortsätta där vi var! Sakta i backarna, säger Moffa, vi har glömt någon på vägen, inte för att jag tror han mår illa av det, men är man en strykkatt så är man, dessutom börjar värdfolket ana ugglor i mossen, säkert bäst att låta Svarten löpa.
http://egnahemsbolaget.blogspot.com/ .
Svarten måste dra vidare. Han var inte längre välkommen till kvarnen vid Hjortsberga. Annars var det goda jaktmarker kring Jullen som höll på att växa igen. Det fanns gott om fågel och sork runt sjön och upp i Mälnboån, och nu är han på väg till den första bosättningen uppströms som kommer att avstyckas omkring 1917.
Endast adel hade rätt att köpa herresäten av Hjortsbergas och Nådhammars rang. Men nu blåste nya vindar över hela Europa. Revolutionen i Ryssland var en vägvisare och Första världskriget hade härjat alla länder. Strindberg skrev om egna hem för ekonomins förkovran. I Tyskland hade man kommit längre än i Sverige.
Det fanns flera egnahemsbolag vid den här tiden. Ett annat som är förknippat med Vårdinge är Balsberga egnahem där själva stationssamhället har vuxit fram. Idén med egnahemmen på landet var att varje småbruk skulle klara sig självt med försörjningen av mat och ved, men att man troligtvis skulle vara tvungen att ta jobb utanför den egna torvan. Frun och ungarna fick slita.
Hjortsberga fick nu försäljas till ett sådant bolag, vilket betydde att adeln icke längre hade förköpsrätt. På Länsstyrelsens lantmäterienhet i Stockholm fann jag handlingarna berörande fastigheterna på Hjortsberga som avstyckades 1917-18.
Först avsöndrades Berga jord från Hjortsberga säteri och benämndes Hjortsberga egnahem 1:2.
Från Hjortsberga egnahem 1:1 avsöndrades den 7 oktober 1918:
Hjortsberga småbruk n:o 1, eller Lilla Lundby, benämnt Hjortsberga egnahem 1:3. Arealen var 28,20 hektar. Köpare var S.G. Strid.
Från Hjortsberga egnahem 1:1 avsöndrades den 7 oktober 1918: Hjortsberga småbruk n:o 2, eller Sänkestad, benämnt Hjortsberga egnahem 1:4. Arealen var 16,17 hektar. Köpare var Carl Gustav Fahlén.
Från Hjortsberga Egnahem 1:1 avsöndrades den 7 oktober 1918: Hjortsberga småbruk n:o 3, eller Båtsmanstorpet, benämnt Hjortsberga egnahem 1:5. Arealen var 14,15 hektar. Köparen var torparen E.A. Gustavsson.
Från Hjortsberga egnahem 1:1 avsöndrades den 7 oktober 1918: Hjortsberga småbruk n:o 4, eller Hagstugan, benämnt Hjortsberga egnahem 1:6. Arealen var 13,33 hektar. Köparen var telefonreparatören Gustav Adolf Lundström.
Från Hjortsberga egnahem 1:1 avsöndrades den 7 oktober 1918: Hjortsberga småbruk n:o 5, eller Ängen n:o 2, brnämnt Hjortsberga egnahem 1:7. Areal 10.04. Köpare: trädgårdsmästare Edvin Pettersson.
Vi utesluter härmed första meningen och går direkt till:
Småbruk n:o 6, eller Ängen n:o 3. Hjortsberga egnahem 1:8.
Areal: 18,06. Käpare: Ingeniör Carl Ludvig Moberg.
Småbrik n:o 7, eller Sågartorp. Hjortsberga egnahem 1:9.
Areal:19,59. Köpare: Karl August Andersson.
Småbruk n:o 8, eller Ihrstad. Hjortsberga egnahem 1:10.
Areal:14.90. Köpare: Ivar Leufstedt.
Småbruk n:o 9, eller Ängen. Hjortsberga egnahem 1:11.
Areal:14.27. Köpare: trädgårdsmästare David Eklund.
Köpebrev för Ängen n:o 2
Mälarprovinsernas egnahemsaktiebolag upplåter och försäljer härmed till trädgårdsmästaren Edvin Petersson från oss tillhöriga inom Vårdinge socken, Öknebo härad och Stockholms län belägna Hjortsberga egnahemsområde n:o 1 för alltid avsöndrade lägenheten Hjortberga småbruk n:o 5 eller Ängen n:o 2 med en areal av 10,04 hektar, för en köpskilling stor kronor Tretusen fyrahundrafemtio (3.450:-) och som nämnda köpeskilling blir till fullo gulden, alltså avhänder sig bolaget denna egendom att av köparen ägas och besittas såsom annan hans välfågna egendom, vilket skedde i Stockholm den 1 augusti 1917.
Mälardalens egnahemsaktiebolag
Adrian Molin
Köpebrevet för Sågartorp och de andra avsöndringarna skrevs likadant och innehåller uppgiften att lantmätaren som gjort kartan hette
G.E. Milton och att Adrian Molin undertecknat köpebrevet för Mälarprovensernas egnahemsaktiebolag räkning. I. Gröndahl och E. Lindgren bevittnade namnteckningen.
Den 4 juni 1917 köpte David Eklund Ängen, Hjortsberga egnahem 1:11 för 7.800 kronor.
Den 27 november 1918 avsöndrades Hjortsberga småbruk n:o 10 eller Hjortsberga egnahem 1:12 till kamreraren Axel Bengtsson. Areal: 6.22 ha.
Hjortsberga småbruk försåldes den 27 november till Anna Grahn. Areal 1,25 hektar.
Hjortsberga småbruk n:o 12 eller Hjortsberga egnahem 1:14 försåldes till telefonförmannen G.A.Lundström för 1000 kronor.
Småbruk n:o 13 gick till godsägaren E.O. Forsell den 27 november 1918.
Hjortsberga egnahem 1:15 var på 7.69 hektar.
Småbruk n:o 14 eller Hjortsberga egnahem 1:16 försåldes tillstenhuggaren Carl Vilhelm Oscarsson den 27 november 1918.
Areal: 1.07 hektar.
Småbruk n:o 15 eller Hjortsberga egnahem 1:17 försåldes samma dag till Carl Vilhelm Oscarsson. Areal: 1. 36 hektar.
Småbruk 16a och 16b eller Hjortsberga egnahem 1:18. Registrerad 27 november 1918. Såld till torparen C:A: Carlsson. Köpebrev 14 mars 1918.
Areal:9.78 hektar. Pris: 7000 kronor.
Småbruk n:o 17a och 17b eller Hjortsberga 1:19. Registrerad till torparen Johan Viktor Ekström den 27 november 1918. Areal: 21,15 hektar.
Småbruk n:o 18 eller Stora Lundby 1:20 såldes till torparen Carl Gustaf Kling den 14 mars 1918 för 7000 kronor. Areal: 21,15 hektar.
Småbruk n:o 19 på 5,94 hektar köptes av Carl Viktor Andersson.
Småbruk n:o 20 på 17000 kvm köptes utan karta av
Gustaf Oscar Palmgren.
Småbruk n:o 21 eller Karltorp. Hjortsberga egnahem 1:21 såldes till arbetaren Sven Rudolf Pettersson den 14 mars 1918 för 4000 kronor.
Småbruk n:o 22 eller Gruvstugan. Hjortsberga egnahem 1:22 såldes till torparen V. Andersson för 3,500 kronor. Areal: 14,20 hektar.
Småbruk n:o 23 eller Långsjödal. Hjortsberga egnahem 1:23 såldes till arbetaren Knut Andersson den 14 mars 1918. Areal: 30.80 hektar.
Ingen karta.
Mer finns att berätta om jordens uppdelning i världen och i Sverige. På lantmäteriet arkiv finns kartor och deras beskrivning att ta del av som ofentliga handlingar.
I Gävle har vi huvudaekivet där de äldsta handlingarna finns och i Stockholm på länsarkivet finns kartor över Stockholms län, där har vi varit och "snokat" och funnit en del. Sedan finns det förståss en del nyare kartor på lantmäteriet i Södertälje kommun. Vi ska gå vidare och följa Svarten på hans väg runt sjön.
Nu kommer han till Hagstugan med sin dödande smitta, men det är inget han själv förstår, han känner bara att han har en mördande smärta i magen.
På sin väg mot en smärtsam död är den svarta katten framme vid Hagstugan där vi hundra år senare finner Elfride Malmaström ensam i sitt propra hus. Vi har ringt och meddelat om vi får komma och kaffet är färdigt när vi kommer. Elfride kommer ursprungligen från Tyskland, men har bott i Vårdinge nu så länge att hon har mycket att berätta. Åren går...
Elfride är också borta nu, men stället har gått i arv till släktingar. Så är det med de flesta småbruken som avsöndrades från Hjortsberga.
Själva företeelsen är intressant, att en stor jordbrukdenhet styckats upp i mindre enheter, och så har det varit i många år, men även motsatsen har också förekommit, att en liten enhet har lagts till en större bärkraftigare gård.
Så´nt är livet, i en levande bygd sker en omfördelning av resurser ständigt och jämt; precis som Den Svarte Satan blev uppäten av ett antal korpar som hade boet fullt av ungar på en klippskreva. Boet finns på sjösidan av Korpberget ovanför AkterKastellet som ruvar på en framtid för Moffas barnbarnsbarn som "kläcks" en efter en; tänka sig...
I nästa nummer av AkterKastellet/Moffas Tidskrift ska vi följa Anna i Oxviken och hennes vän, Johannis från Orrlöt, på deras väg mot staden Södertälje...
Redigerat den 23 juni 2012
Jerry Linder
