Anna i Oxviken...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se

Vatt-Anna står på Torekällberget...

Som en gammal kvinna, inte särskilt fager, står hon med vattenhinkar hängande i ett ok;
hon bar vatten från den kommunala brunnen till rikt folk som kunde betala.

Jag har spånat litet om hennes härkomst och Göran Gelotte och Majbritt Ahlin har försäkrat att hon inte är någon person med stamtavla, nej hon är ett hjon bland andra hjon som hette Anna på den tiden. Kanske bodde hon på Atrursbergs ålderdomshem öster om kanalen.

I min story får hon bli en av huvudpersonerna som föds och växer upp på båda sidorna om Långsjön, på Nådhammars mark på västra sidan och på Orrlöt på Hölösidan, ett gammalt torp som inte längre finns kvar, men ändå har en rolig historia som vi ska ta en annan gång. Jag tror vi börjar nu och finner Moffa stående bland alla andra som vill se kungen och drottningen passera Södertälje Syd då X-2000 ska invigas...

Öknebo Häradsteater / Vatt-Annas väg

Han stod på perrongen och väntade som alla andra. Tåget var på väg från Järna och skulle snart vara framme vid den nya stationen; Södertälje syd.
Han hade stått där förut; medan de byggde stationen, och han hade sett den första bropelaren stiga mot skyn. Han hade också blickat in mot staden med kyrkan mitt i byn. Nedanför berget såg han ån som förr var farled in mot stan, långt innan man grävde sig in i åsen vid Igelstaviken. Av massorna skapade man den bank som lokaltågen går på från Södra station, förlåt, Södertälje Hamn, fram till berget. Det sägs att Strömtunneln rasade. Bergmassorna ramlade ner så att det blev ett stort hål där man än idag kan se tågen passera i rasande fart.

- Fasligt vilken tid det tar, tänkte, han där han stod och trampade bland alla nyfikna människor. När man sitter på tåget och ser banvaktstugorna fara förbi en efter en, då står tiden stilla. Han kommer ihåg banvaktarna, och sången de sjöng när de baxade räls tillsammans: - Hi bax o hå bax o hi bax o hå bax, varma, nästan svarta, svettiga karlar…

Tankarna far…han drömmer sig bort, skaran av nyfikna människor suddas ut. Nu ser han hur hon kom till stan, hon som han undrat så mycket över; Vatt-Anna. Hon som skulle bli ett hjon som bar vatten. Men inte än. Först måste Anna bli ett lindebarn som mister sin mor när de flyr över bäcken.. Ja isen brast, och nära var det den gången att hon blivit kvar där, om inte…. Nåväl, en bortbyting blev hon och när hon orkade hantera årorna rodde hon tvärs över Långsjön till Vandrar-Ulrik. Det var i Vårdinge socken.
Ulrik berättade om Arabien och hon satt vid härden och stoppade hans strumpor. Ulrik var omvänd, hade vandrat till Mecka och kommit hem som en annan människa. Annars milade han på skogen. Där hade han en koja ingrävd i sandbrinken. Dit brukade Johannis komma från Orrlöt, i Hölöskogen, för att lyssna till gubbens spännande berättelser.

Det var där de möttes, Anna och Johannis. De jagade varandra på tuvorna runt Svartputten tills han till slut fångade in henne. Om han inte varit så blyg och dum hade han fått ta´na där på den mjuka mossan, men han hade inte förstånd för så´nt. Ett par skulle de i alla fall bli, det lovade han. Han skulle komma på midsommarafton och fria, och då skulle de ro till Lindholmen. Men inte kom han den dagen, och inte nästa dag heller; sedan var det ju för sent. Först många år efteråt fick hon veta varför han inte kom som han lovat, men då hade de bara några år kvar att leva.

Anna var som ung en grann tös med friska anletsdrag, talförd var hon också.
Många historier kunde hon berätta, det var Ulriks förtjänst, och nu fick hon bruk för sin talekonst.

Folkmassan applåderade då tåget anlände, men då var hans tankar långt borta hos Anna, och någon skymt av drottningen fick han aldrig se, hur underligt det än kan låta. Nej som sagt var, han var långt…, nja så verst långt bort var det inte heller, egentligen bara några kilometer; på andra sidan Lanaren; där Anna befinner sig på skullen med den blivande prosten i Södertälje. Inte så att…, nej långt ifrån, de är arbetskamrater kan man säga, hmm!
De tar emot hö som bondgubben hivar upp genom gluggen. Anna tar emot och skickar vidare till kandidaten. Och så valsar de runt där uppe för att packa så att mera hö ska få plats. Munnen går i ett på Anna, hon har så mycket att fråga kandidaten om. Om han tror på Gud; om moral och sedlighet; och om det är fel att sova hos den man har kär innan vigseln. Kandidaten ser in i hennes leende ögon men säger ingenting; det är väl inget konfirmationsförhör heller! Så tar han henne om livet och kastar omkull henne så att nästa höfång begraver dem båda under den stickiga härvan. Arbetsamma dagar har de där tillsammans och på kvällarna skall korna hämtas hem och mjölkas.
Den som varit med en hel dag på skullen, han vet hur det känns under byxlinningen; det är inte rart; och därför är det skönt att gå ner till sjön och tvaga sig ordentligt. Och det är precis vad kandidaten gör. Och nu står han på den lilla hällen en bit från land. Helt naken står han där när han får se någon komma ner mot stranden, bara några famnar bort. Som tur är står det några buskar i vägen och nu behöver han bara sätta sig och kana rakt ner i vattnet. Men av någon underlig anledning gör han inte det; Gud vet vad som flyger i honom; och därför blir han stående där och skymtar Anna bakom buskarna när hon drar av sig kläderna och lindar en handduk runt håret så att det inte ska fara ner för ögonen på henne då hon böjer sig fram och sköljer tvätten hon haft med sig. Plagg efter plagg hänger hon upp på en av buskarna. Så med ens bugar den sig, och där står två unga människor och ser på varandra, helt nakna utan en tråd på kroppen; och Anna ser…
Vem som sade vad och vem som tog initiativet är kanske oväsentligt i ett sådant läge, men här sker ett underbart möte mellan två så rena kroppar. Kanske var det här som Amoralen avlades. Ja, hans mor brukade kalla honom så, Amoralen, men hans kristna namn var annars Aron, efter Moses bror; den första prästen i tabernaklet.

Kungen ser glad ut; vädret vackert; alltid trevligt med folket som vinkar. Uppehållet varar bara några minuter, sedan drar det nya loket X 2000 vidare mot Flemmingsberg, Stockholm Syd; en nygammal station. Inte ens då folkmassan skingrades kom han till medvetande. Han ser hur Anna fortsätter sin vandring mot staden, hon såväl som många andra. Staden lockade och staden tvingade, och Anna kan inte styra sig och hamnar i trångmål. Räddningen finns hos hennes moster Moa, och hennes man Harry, som bor en bit nordost om stan, inte långt från sjön Tullan. Men vad är nu detta?

En fru, som måste se om sitt lilla barnbarn i vagnen medan hon väntade på hissen, blev efter i skaran av alla dem som lämnade perrongen. Hon blev varse den ensamma mannen som varken såg eller hörde, och tog honom lätt vid armen och undrade om hon kunde hjälpa till på något sätt. Men han bara muttrade något och vred sig loss. Han hade upptäckt lågor som hoppar från träd till träd. Och på den svartbrända förnan sitter Anna hjälplös och kan inte förmå sig att resa sig upp. Harry måste ingripa, och länge efter det att skogsbranden blivit släckt blir Anna kvar i sitt frånvarande tillstånd. Hon som förförde sjöfararen och blev hans älskarinna innan han på nytt seglade iväg. Nu har blicken slocknat och hon orkar inte med sin son som så småningom ska mönstra på och segla med till Tjuktjsernas land.

Äntligen vaknade han till och upptäckte att han stod där alldeles ensam på perrongen. Tåget X 2000 var för länge sedan borta på andra sidan bron, på väg mot Stockholm på sin ärevördiga jungfruresa.

Sedan vandrade han in mot stan, längs Nyköpingsvägen där järnvägen gick till Saltskog station, och tog av över bron mot Världsholmen. När han gick på bryggan mitt mot Sydpolen kom han att tänka på gamla järnvägsbron över kanalen, den som inte var så hög som den nuvarande. Han hade läst någonstans att det till slut blev ett elände med båtar och tåg som korsade kanalen, och att man hade tänkt att en ny bro skulle byggas inne i stan, så att tågen kunde köra till Dalparken innan de vände kosan söderut mot Saltskog station och Nyköping. Det lär vara därför Läroverket byggdes där det ligger; nära Rosenborg.
Nåväl, det finns ett och annat hus kvar från förra sekelskiftet, och flera uppe på Torekällberget. För lite sedan besökte han handelsboden där grosshandlare Ekdahl sitter vid sitt skrivbord. Lite längre in i huset träffar han på Vatt-Anna i naturlig storlek; och det är då, när han ser hennes stå där mitt framför sig, som han anar hennes ungdoms glada levnadsdagar. Kanske även hon kommit utifrån och flyttat in för att slippa den vita piskan. Kanske, kanske inte, vem vet egentligen något om Vatt-Anna. Så tänker han. Därför ringde han upp stadsantikvarien och frågade; men, ingen vet, sa han. Då ringde han till sin barndoms sagotant, Majbritt, hon som läste för ungarna i gamla Folkets Hus; och startade amatörteatern i Södertälje; men inte heller hon visste vem av alla Annor som dog på Artursbergs ålderdomshem vid förra sekelskiftet som var den riktiga Vatt-Anna. Så malde tankarna vidare, och när han kom in i stan och promenerade längs gatan mitt för kyrkan, där Myrorna hade sin försäljning, klev han plötsligt in på det lilla cafét med sjuttonhundratalsstil. Han gick upp på andra våningen och beställde en kopp kaffe och ett vinerbröd. Men efter en stund kom det unga biträdet och frågade om han inte ville komma ner och bekanta sig med sällskapet som just kommit in.
- Han ska säkert känna sig välkommen, sa hon och blinkade lite hemligt, innan hon försvann igen lika snabbt som hon kommit. Medan han går nerför trappan igen glider tiden sakta bakåt till förra sekelskiftet, och då han kommer ner känner han igen gamla prosten och Anna som sitter vid varsin ände av bordet. Och invid Anna sitter Hanna-Vanna, den blinda kvinnan som en gång blev bortbytt, men räddad från en grym död på Svartmossen, där hon blev lämnad att dö för att hennes ögon inte var som andras. Nu är hon lyckligt gift med lantmätaren som sitter på hennes andra sida. - Jag fick musiken i blodet som kompensation, säger hon och tummar på sin balalajka som ligger i knät. Där finns ytterligare två personer runt bordet, av vilka en är svart som en neger, vilket hon också är, och så en karl. - Är det inte Johannis, säg? frågar Anna. Johannis berättar att han hade hört alltför många historier av Ulrik och därför vägrade gå till kyrkan i Hölö. Det var en lång väg från Orrlöt till kyrkan, och då gick han hellre till Ulrik i dalen. På det viset blev han varnad av prästen och när han ändå inte kom skickade prästen länsman på honom. Det var därför han flydde fältet, medan Anna väntade på honom vid midsommartid. Johannes tog första bästa båt över atlanten och hamnade i Haiti i Karibien till slut. Där gifte han sig med den svarta damen.

Det är nu frågan ställs som ingen kan svara på, och i samma veva kommer en medelålders man in genom dörren. På huvudet har han en svart vegamössa.
- Jag har seglat med de stora, säger han. På vintern låg fartyget Vega fast i isen i nio månader och då fick han en kär liten vän bland infödingarna. När kapten Palander sa att ingen fick lämna båten, eftersom isen snart skulle gå upp, då gick han ändå iland för att än en gång få smita in till den flicka han var så innerligt kär i. Men när han kom ut ur hennes tält igen såg han fartyget långt borta i fjärran. Akterseglad! Hur han kom hem till Gamla Svedala igen vet bara han själv. Men det sägs att han lär ha blivit upphängt på en krakstör av en svartsjuk kines, och att han blev en läcker munsbit åt en björnhona med ungar, då han trängde in i deras ide för att undgå Taigans smällkalla vinternatt. Men här är han nu, på Syrrans Café, och han hälsar artigt på alla dem som sitter vid bordet. En efter en tar han dem i hand och presenterar sig själv som Aron, eller som mor plägar säga; Amoralen; säger han, och sätter sig till rätta med en frågande min.

- Men vad var det jag hörde då jag kom in genom dörren, säger han, skulle mor vara en bortbyting, hur hänger det ihop?

Anna och Hanna-Vanna ser på varandra och så stannar deras blickar naturligtvis på mig; som hittat på allting. Men vad ska jag säga? inte kan jag i min vildaste fantasi tro att nå´n vill ta mina ord på allvar…