Bilder:Min installation den 8/7 på Café Åsgatan 2

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  

Vad var det jag ville säga...

Alltsedan jag var ung och flanerade i huvudstaden har jag haft en önskan att få visa upp några
konstverk som jag gjort.

Så hamnade jag av en viss anledning på Café Åsgatan 2 och där råkade jag ut för en snilleblixt;
jag skulle kunna utställa där, och så fick jag två veckor från den 8 juli och framåt. Jag hade god tid på mig och ingenting hände, men så blev det förståss bråttom på slutet; vad skulle jag välja och hur skulle jag arrangera det hela. Det blev hektiskt men samtidigt roligt; jag som väntat så länge...

Första dagen var det vernissage naturligtvis, och en påse med godis fick ligga kvar i bilen under natten. - ska du inte ta in de där, de kanske smälter; det var mest choklad. Asch, det är ingen fara sa jag och lät påsen ligga i baksätet. Men det var rätt varmt i somras de där dagarna och nästa morgon när jag skulle hälla upp godiset i en skål hade det blivit en enda stor härdsmälta, varför jag fick lov att åka och köpa en ny påse som jag hällde på den klump som låg i botten. Vilken kreasion!!!
Så bar det iväg från bostaden i Brunnsäng till Järna och bilen körde jag in på baksidan där det finns en dörr in till cafét.

Men vilken överraskning, där fanns redan en utställning; hade jag misstagit mig på tiden...

Ingen fara sade flickan som öppnade för dagen, det här tar jag ner på en liten stund; du kan bära in dina grejor, och så gjorde jag det. Tavlor och min gamla dator och så bragspel två stycken och en gitarr och en el-bas, samt en massa dokument om alla ting som jag burit in; en liten byst hade jag också tagit med, han skulle symbolisera ett särskilt dokument som jag skrivit med hjärteblod.

- Nu så, nu är det klart, var så god arenan är din! ropade tösen glatt.

Nu kom min dotter och hjälpte till som smakråd. Vi hade en timme på oss tills cafét skulle öppna.

Jag ställde upp stativet till min DVD-kamer och tog några sekvenser. Allt måste göras noga för det här blir nog bara en gång i mitt liv. Några stillbilder blev det också allt som mina prylar kom i ordning och nu skall ni få se hur det blev:

Något växer fram ur så gott som ingenting, nåväl en idé brukar ligga bakom det hela; men så var det inte denna gång. Jag höll på med mitt husbygge, som för övrigt också bara blev till. Den här gången hade jag av en slump en bit furuplyvood över när jag klätt en vinkelsoffa i TV-rummet med den sortens plywood. Jag tog min gasolbrännare och svepte över skivan ett tag och fann att det mönster som redan fanns blev förstärkt. Undras vad det skall bli för mönster, tänkte jag, och började slipa lite på vissa ställen. Plötsligt kom hon bara fram och jag tog en tuschpenna och förstärkte konturen lite.
Kanske man skulle ge tavlan lite färg, och så tog jag röd vattenfärg och målade runt om min figur, och så lackade jag den. Den kom fram ur det fördolda, och därför har jag satt den först i utställningen; den har inget namn. Den får symbolisera en skapande kraft som finns och ändå inte finns...

Bilden på väggen är en sammansättning av den logaritmiska spiralen, samtidigt är den digital. Den visar på ett förhållande mellan Brunnsäng där jag bor och Vårdinge/Mölnbo där jag lägger ner min själ. På vägen finns mycket mer, där har vuxit fram en pilgrimsfärd som ansluter i Nådhammar, Arlas källa och vänder åter på MoffaFridolinsMellanMjölkSafari. Att Nådhammar har ett förflutet som en av Mejerigårdarna i slutet på 1800-talet är sant, allt annat är bara sådant som växer fram ur min vilda fantasi. På det runda bordet finns en pärm som innehåller bilder och text. Den som tar sig tid och sätter sig ner och läser kan få veta mycket om vad som rör sig i den hjärnan; men få personer som kommer till cafét har den tiden.

Är det någon som kommer ihåg den här datorn, en ABC80, svensk tillverkning från Motala. Den lancerades naturligtvis 1980 och jag var en av dem som köpte en sådan, den som är i bild. Det bildades en klubb också och möter man en person som var med blir han nästan lyrisk. Jag för min del köpte sedan en ATARI, och det var egentligen på den som jag började skriva. Sedan kom PC:n, och så småningom kunde man gå ut på nätet och kommunicera med andra och framför allt surfa. Nu ser datorn ut som på bilden i ramen ovan. Ja det är ingen bild, det är min gamla G3-mobil som jag satt fast där.
Allt som jag lagt ut på mina tre hemsidor kan man se där, därför kallar jag den för en FICKTEATER.

Den här nischen innehåller mycket av det jag sysslar med i mina tankar; MUSICALEN.

Jag har fått vara med om något fantastiskt, hur vi arbetarungar på Gulagårn i Södertälje konverterade från friidrott på gården till musik på ungdomsgården som hette Dalgården. På mycket kort tid försåg vi oss med varsin gitarr. Från en musicerande familj blev vi tre Skiffleband, två i vår ålder och ett några år yngre; på samma gård! Vi övade på ungdomsgården, det här var på den tiden då
Elvis Presley och Tommy Steel tävlade om tonåringarnas gunst. Robban Broberg bildade ett skiffleband och så spred sig flugan. Det var enkelt att lära sig 9 accord i tre durer: G, D och A;
Living Doll spelade vi i A dur. En kväll spelade vi på Nalen och Burken Björklund var där.

Men den nedre raden innehåller mycket mer:

Just nu sjunger jag i en kör som heter PRO-C-DUR. Där spelar tre gamla rävar som var med på den tiden då Bror-Lennart skapade sina Järnarevyer; det var länge sedan. Det är Axel på dragspel och Gunvor, också dragspel, och John på el-gitarr och Leif på el-bas.

Här finns också musik från Vårdinge. Från Sågartorpet strömmar musiken över hela nejden. Förr var det Kurt och Gustav Andersson, Kurt på dragspel och brodern slagverk. I nästa generation har vi tre systrar som kallar sig Näckrosorna, och deras söner tar vid där mammorna slutar (förmodligen);
musiken finns överallt, bara att ta ner den och organisera.

På andra hyllan nerifrån har vi från vänster en gammal Kubb, en hatt som jag fyllde med visitkort där mina hemsidor och adresser finns. Många visitkort har jag delat ut det sista året. Det är ett bra sätt att presentera sina idéer. Jag har naturligtvis en idé om visitkorten också. När mina barn var små och vi gick längs Västerlånggatan var det nästan jämt några människor som spelade eller uppträdde på något sätt. Nu har jag tänkt att jag skall gå gatan fram med ett plakat på både fram- och baksidan.

Där skulle det stå:

BYTA VISITKORT MED MOFFAFRIDOLIN... 5kr...

Har du inget att byta med...10 kr...

Pengarna går oavkortat till Flickorna i Dahomey...

och då undrar du förståss: - Var ligger Dahomey?

Dahomey ligger på Slavkusten, Afrikas västkust. Sedan 1992 heter landet Benin. Dahomey
är jazzens hemvisst och idag är det många fattiga familjer som säljer sina flickor till rika släktingar.
Flickorna utnyttjas sexuellt och får AIDS och föder barn som har aids; det är värre än att vara född rödhårig och fräknig.

Vi går vidare utmed hyllan åt höger och där står den skapelse som jag tidigare talade om. Efter 14 dagar fanns det faktiskt några karameller kvar.

De dokument som ligger placerade på hyllan innehåller all den text som finns på detta utkast, men vem vill sitta inne och läsa då det är vackert väder och härliga miljöer ute i trädgården, vid två tillfällen satt vi där själva. Café Åsgatan 2 är ett spännande ställe där ungdomar med öppet sinnelag möts och talar om livet.

På tredje och högsta hyllan står till vänster en fågelholk. Den behöver en särskild förklaring.

En dag när jag gick på gågatan i Södertälje fick jag en idé, det dök upp ett namn som jag själv inte var säker på; KalleBlomqvistare...två unga polistjejer kom emot mig och genast dök jag på den ena och frågade om hon kände till begreppet KalleBlomqvistare.

Då sa hon direkt: - Är det inte du som är Jerry Linder?

- Kan jag inte neka till, sa jag.

Vet du om att man uppförde ett litet skådespel på hästryggen då din förening,
Tälje Skog och Ungdom, fyllde 30 år...varför var du inte där?

- Jag trodde ingen skulle känna igen mig, det var ju rätt länge sedan jag var aktiv.

- Men det är ju din förtjänst att det blev en ridskola på Bergtorp, det var jag som skrev manus och det var jag som spelade dig.

Jag talade sedan inget mer om KalleBlomqvistare, men det klart att en polis måste känna till Mästerdetektiven Blomqvist av Astrid Lindgren, en ung ambitiös person som inte ger upp så lätt.

Varför berättar jag det här? Jo längst till vänster på överta hyllan står en fågelholk. Jag fick den idén att en grandfather skulle kunna sätta upp en fågelholk tillsammans med sitt barnbarn, och att den holken ska koordinatbestämmas med GPS och sedan läggas ut på en särskild karta så att man kan se alla fågelholkarna växa fram på densamma. Som mätningstekniker har jag viss insikt om hur ett sådant atbete går till, därför tror jag att det kan vara en lämplig sysselsättning för en datatokig unge och hans vuxna medhjälpare som behöver motion.

Livsspiralen

Allt detta kan du läsa i en av dokumenten som ligger på hyllan. Där finns också ett dokument som beskriver en rörelse som leder fram till musik och teater, vi kan kalla projektet för en musical, en pilgrimsfärd som når ända till Dahomey, och det är därför den stora tavlan står bakom ett ansikte som lär vara Jesus. Bilden symboliserar en enhet, delad i två halvor, och i vardera finns en logaritmisk spiral. Den ena går åt vänster och den andra åt höger.

Man kan tänka sig att någon vandrar utefter den väg som hela tiden böjer av mot sin livsdröm (origa), men som aldrig når dit. I hela sitt liv söker hen (ingen felstavning) efter något, och gör till slut en story av alltsammans.
Allt finns till slut samlat i mittpunkten och med små berättelser strömmar hens liv ut i digital form med allt större styrka, ut till omgivningen, till barn, barnbarn och barnbarnsbarn...

På vägen finns historien om pojken som fick ett nytt medvetande, en syn på livet som få personer haft förut, det är Jesus. Naturligt vis möter han på motstånd därför att han påverkar sina medmänniskor och vill att de ska skippa rättvisa. Av den anledningen tar de rika livet av honom, liksom man gör än idag med dem som sticker ut hakan. Jag kallar den berättelsen för Jesus 2.0.

Den berättelse som börjar med att morfar börjar fabulera med sina barnbarn: KaptenPersson,
FiaKanKälv, FrökenPinYin, och MaskisenDartanYang, samt MessiasMedMissilen, följer på samma sätt den bana som livsspiralen visar, och har nu nått den punkt där allt skall bearbetas och ges den styrka att den kan motstå de allmänna gravitationen så att Musicalen når ut till VärldensBarn...

Djambétrumman med visitkorten får symbolisera den kommunikation som behövs för att släppa filckorna i Dahomey fria. Djambétrumman är tillverkas i Dahomey!



5 kr för ett byte av kort; 10 kr utan byte.
Pengarna går till flickorna i Dahomey.


Vill du läsa om Moffa&Co, och hur han fann den röda tråden, en mjölkström från Nådhammar till huvudstaden och sedan ut i alla världsdelar... sök då på:

http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com , och www.AkterKastellet.jerrylinder.se ...

                                                                         The End

Bilder:Vårdinge socken...150912, (tredje resan)

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  

Tredje resan:

KG passar på att informera om en ny aktivitet som man håller på att planera.
Den skall handla om Mälardalen.

Ingen kommentar!

Det är Leifs fel att jag hamnade i PRO-C-Dur.
Jag följde med Billy en dag in på Ljungbacken där Tälje-Bälgarna satt och tränade.
De sa att nu saknade de en basist, ty Leif skulle operera ögonen, och jag sa att jag hade en elbas
men visste inte om jag kunde spela på den; jag hade nämligen spelat kontrabas på Nalen
en kväll när jag var 16 år, och så köpte jag en elbas på en secondhandbutik vid ett tillfälle.
Nu skulle jag äntligen få tillfälle att pröva på en eldriven variant, och så dök jag ner i den kör
som Gerd leder och som saknade en bas. Men det gick inte alls, jag var inte mogen att så där
hoppa in och spela efter noter, däremot var det väldigt kul att sjunga alla härliga låtar som kören
övade på. På hösten var man till Hallunda Folketshus och sjöng med 180 andra pensionärer, och det
var en stor upplevelse.
Dagarna gick och snart kom Leif tillbaka med sin bas och Louise var glad igen. Hon var den som mest hade saknat
basen och hon hade själv försökt sig på att hantera den; man måste ha en viss styrka.
På varje kort jag tar där Leif är med kan man se hur nöjd han är att vara tillbaka och basa...



Billy är ordförande i PRO- Vårdinge/Järna. Han sjunger också med i PRO-C-Dur där hans Gerd är körledare. Billy förser oss med alla sångtexter, och här dyker han upp som cittraspelare i PRO-Citt.
Damen som står och hivar upp sitt dragspel har också ett namn, men som det nu är med mitt pensionärsminne kan jag inte redovisa det. Däremot kan jag berätta att vi satt bredvid varandra på en kurs som kommunen anordnade för mycket länge sedan, och som vanligt måste jag prata med folk till höger och vänster och då inträffade det som ofta sker, man har gemensamma bekanta. Hon åkte runt till gamlingar och hjälpte dem med det de inte klarade av själva, och nu handlade det om Sven Karlsson i Väsby, min förra frus farbror som jag haft så trevliga samtal med under årens lopp.
- Säg åt Sven att jag kommer, sa jag.
- Det ska jag göra sa vår dragspelande dam, och så for vi åt var sitt håll. Hon fullgjorde sitt uppdrag, men jag dröjde med mitt, och åren gick.
Till slut sa min dotter:
 -  Ska du inte åka och hälsa på Sven, han väntar på dig.
Så blev det då äntligen av. Då hade han flyttat till huset jag byggde, han bodde hos Margret den sista tiden. Vi gjorde en sväng ut mot landsvägen och Sven berättade att man hade en ko i varje hushåll på den tiden han var pojk.
Efter Sven gjorde jag en interjuv med Elsa, hon som då var ordförande i Hembygdsföreningen, och efter henne besökte jag Sive Karlsson nere vid klämmingen. Han gav mig råd att skriva lite hemligt, det tycker folk om att läsa, sa han.
Så vitt jag vet bor Sive på ålderdomshemmet i Gnesta. För inte alltför länge sedan hade han en trevlig gammal dam vid sin sida när man åt, hon gick bort helt nyligen, hon hette Majlis Andersson och var gift med Kurt som hade Mölnbokvartetten tillsammans med sin bror. De var bröder till Siv Ternströms pappa som inte spelade; han tog vid efter sin far som hade Sågartorpet i Vårdinge.
Kurts dotter, har en son som numera har en av gårdarna (åkrarna avstyckade till Sundby) i Väsby by tillsammans med min dotter. De har en son som  spelar liksom Sivs och hennes systers söner; vi ser hur allt är sammanvävt, och nu står damen i cittragruppen i begrepp att lyfta upp upp sitt belgaspel och ange i vilken tonart valserna skall gå.

Britt-Lis längst till vänster, därefter kommer Maud och Björn.
Jag sa åt Maud att hon framträdde med starkt glöd.
-Ja, sa hon, jag sjöng ju för dig!

Äntligen får Elvy och Lea sitta ner efter att ha försett alla med kaffe och dopp.

Bilder: Vårdinge Socken ...010912 , (andra resan)

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 


Andra Vårdingeresan:

Andra resan gick med buss från Nygatan, mitt för ABF-Huset. Vid Gamla skolan, där hembygdsföreningen har sitt näste, hämtade vi upp Hans Göthlin som skulle guida oss runt Vårdinge.
Så många bilder blev det inte tagna på resan runt, men så många fler inne i skolan där vi blev trakterade med mat och prat. Under resans gång har jag lärt känna ganska många nya människor, emedan jag är en ganska pratsam person. Det klart att efter många år i Vårdinge, 15 år mellan 1964 till 1979 som husbyggare och ägare av detta hus i Norrväsby, och från 1989 stugägre intill Långsjön vid Korpbergets fot, har kontakten blivit en hel del historia om de gamla säterierna, då särskilt de som ingick i Mejerigårdarna som Hildemar Lidholm var vd för. Här kommer några bilder från andra resan:

Här har vi Hans mitt för predikstolen. Det gamla altarskåpet som fanns här en gång i tiden finns numera i Dillnäs kyrka där
tre av mina barnbarn är döpta. Eftersom Vårdinge hade 7 rika gårdar, så kallade säterier, så finns här i kyrkan många spår från fornstora dar. Vill du veta mera om kyrkan får du fråga Hans. Jag för min del vet att en tämligen okänd person för oss idag gick runt och antecknade och målade av gamla antikvariska saker. Han hette Olof Hermelin och tillhörde en släkt som än idag sysslar med forntiden. När jag var till Nyköping i ett ärende gick jag in på museet och frågade efter en Hermelin som skulle arbeta där, och efter bara en kvart kom han ut till mig i cafét och frågade vad jag ville. Då berättade jag följande för Olof Hermelin, ja så hette han:

Anno 1875 gjorde en forskare från Antikvariskt Topografiska Arkivet (ATA) en sockenvandring i Vårdinge. Han ritade bland annat av lilla klockan i Vårdinge kyrka. Han hette Olof, liksom forskaren jag hade framför mig i Nyköping, och liksom sin anfader som också hette Olof Hermelin. Den förste Olof Hermelin hette ursprungligen Skragge, och han var Karl XII:s fältsekreterare. Denne hade en vass penna tyckte Tsar Peter som vid ett tillfälle tog chansen att sticka Olof med sin värja.
Det sägs att Olof den förste låstes in i ett nunnekloster i Astrakan och aldrig mera hördes av.

Fästsekreterarens sonson hette Samuel Gustav Hermelin och han var den som gav ut den första atlasen i Sverige. Han kom på obestånd, som många gruvägare gjorde på den tiden, och...det sägs att han for till Amerika vid den tiden man sökte efter dem som sammansvärjt sig mot Gustav III.

Samuel Gustavs barnbarn är således den Olof som jag fått tag på och som jag är inspirerad av. Han gjorde alltså en sockenvandring, och därför vill jag inspirera till en modern sockenvandring runt mejerigårdarna där naturligtvis Nådhammar är det värdefullaste målet, eftersom Hildemar kom till den gården 1858 tillsammans med sin mor och bror. Hildemar var den som bodde på Nådhammar medan brodern for vida omkring; dock står båda bröderna som grundare av Arla...
Ibland tänker jag mig att vandringen skall börja i S:ta Klara Kyrka i huvudstaden och gå med tåg till Södertälje och Torekällberget, och buss till Tveta Kyrka, för att sedan gå på Sörmlandsleden till Järna Kyrka och längs leden genom skogen till Långbro Gård och Vårdinge Kyrka, för att nå sitt mål vid Nådhammar för att hylla Bröderna Lidholm som gjorde en stor livsgärning.

Vad kallar man en sådan vandring...en pilgrimsfärd!

Kristina, uppvuxen på Molstaberg, visar här det allra senaste på Vårdinge kyrkogård,
ett glasklot mellan två händer på en stenstolpe, den 13:e som kringgärdar en minneslund.
Jag som inte tror på en Gud, men hyllar en människa med Jesus karaktär, tycker att
denna glaspärla fångar något väsentligt i universum.

Alla himlakroppar strålar ut krafter i form av elektromagnetism, och vår hjärna är så
 funtad att den påverkas av dessa vågor och frekvenser och gör att vi kan känna kraften,
som från en fader i himmelen. Att Jesus är både människa och Gud i vårt sinne är ganska
logiskt, hur skall vi annars få det stöd som vi behöver när livet självt är motigt...

Min ciseron på Vårdinge minneslund kallas vanligtvis Tina och hennes tvillingsyster
kallas Ta...Margareta...

På väggen mellan de stora fönstren sitter en tavla av den man som skänkte Berga skola till samhällets barn.
Hans namn är Per Sahlström och han var ägare till Balsberga, som på den tiden hette Berga. Att man lagt Bal till namnet
är egentligen rätt högtidligt, Bal är nämligen namnet på en gammal gud som förekommer i Gamla Testamentet. Judarna
hyllade sin Jahve, den ende guden, medan andra hyllade, bland andra, Bal...
Per blev tidigt faderlös men fick ändå möjligheter att studera. Han blev rättare på Långbro Gård och kommunalman, riksdagsman och riksbanksfullmäktige. Han var den som motionerade mest om den allmänna skolan och fick tillfälle att bygga Korps de Logi på Balsberga. Nu hänger han där och blickar ut över bygdens barn. Några i församlingen här ovan har börjat sin skolgång just i denna sal.

Sven-Erik vänder ryggen till, han är kassör i hembygdsföreningen.
Från ABBE`s kommer det här förtäring som vi som har åkt runt i Vårdinge socken
uppskattar. ABBE kom i grevens tid till Mölnbo när all affärsverksamhet höll på att
ta slut. Han köpte gamla Konsumhuset av Kent Gustavsson som också han försökt en
tid att hålla affären öppen. Genom att kombinera affär med pitseria har ABBE hållit
sig flytande. Hans lilla rörelse är en ljuspunkt i samhället. Jag hoppas han får bli kvar
i Mölnbo tills Vårdinge blommar upp igen. En gång var bygden omåttligt rik med sju
säterier och en massa affärer, nu är det bara ABBE kvar; eller?
Är det inte så att Anticimex räknas, och de verksamheter som finns i den byggnad där
Erik och Elsa Nygren hade sin verkstad och Gulfmack: en smedja för tillverkning av
rustningar, och en liten butik med eko-kläder som Johanna Hofring driver. Hon har minsann
haft eko-varuhus i både Stockholm och New York.

Hur många gånger har jag inte lurat mig på dessa töser. En av dem lärde jag känna redan
1965 när min fru gick på vinterkursen på Ökna lantbruksskola. Hon hade då en slidkniv vid sidan
och många är de gånger då jag stött på henne som hon hade kniven suttitande där. Nu är det ju förbjudet,
i alla fall i stan.
Damen ifråga är den som man kallar Ta, alltså Margareta, och det är hon som bor på Molstaberg,
och man kan nog utan att ljuga påstå att hon är Socknens Starke Man, om man kan säga så.
Hon är i alla fall Ordförande i Röda Korset m.m. och både hon och hennes tvillingsyster har
rötter in i denna rörelse, men det skall vi inte orda om här.

Så har vi Kristina...ingen har lurat mig så många gånger (utan att vara medveten om det).
Jag brukar hälsa på henne när vi möts i livets villervalla i den tron att hon är TA, och då brukar hon hövligt
tillrättavisa mig; men nästa gång är jag där igen. Det är nämligen så att damerna inte bara är lika till
utseendet, deras röster är också lika. Jag kom på ett knep, gud ske lov, Tina har glasögon men inte Ta...
men vad nu då... döm själv.
Det finns mycket mer att skriva om de här damerna, men det får bli en annan gång.

Längst nere i högra hörnet ser vi Hans Göthlin med en mikrofon, och på väggen en filmduk med en bild som han kan byta när han vill. Nu har det hänt något i den gmla skolbyggnaden som riksdagsmannen på Balsberga skänkte bygdens barn.
Somliga i församlingen gick här när de var i skolåldern och då hade man inte så sofistikerade läromedel som vi har idag.
Det finns skolor där alla elever har var sin bärbar dator som den Hans har här på bordet.
Nu till bilden...
På vår bussresa for vi aldrig in till Nådhammar, men dock till Edesta som en gång var ett av säterierna, en stor gård alltså.
Men då Hildemar kom och utvecklade sin rörelse i Vårdinge blev Nådhammar den större gården och jag kallar den
Arlas Källa.
Korp de Logi var en stilig byggnad, tyvärr brann den ner och en ny byggnad uppförses i dess ställe.
En dag gick jag förbi huvudbyggnaden och såg att det stod en sportig bil utanför porten. Jag gick fram och ringde på klockan och fick en massa skäll, ända till husse kom och körde undan hunden. Det var jens som kom och öppnade och han var mycket vänlig, dock hade han som alla företagare rätt brottom så jag fick snabbt lägga fram mitt ärende. Jag berättade att jag gick och funderade på att rekognocera fram en sockenvandring runt Mejerigårdarna, och nu ville jag veta hur nära gården och huset jag kunde gå.

- Inte för nära huset här, men vägen ner till sjön är fin och så kan ni gå över stenbron ut på ön, där är det fint, ja dit måste ni gå, sa Jens och så bytte vi visitkort och gick vidare i livet...

Sockenvandringen bör planeras tillsammans med Hembygdsföreningen.

Ett huvud sticker upp i nederkanten på bilden, det tillhör en person som jag fick anledning att tänka mycket på de närmaste dygnen. Vid matbordet fick vi tillfälle att tala lite med varandra, men det var så stojigt i lokalen så det blev mest hans fru som fick förmedla samtalet. När vi gick till bussen hann han tala om vad han hette och att han kände till Oxhuvud och Västergärde två gårdar som jag kände till från det jag var liten. Vem var han? Han sa hen hette Lennart Eriksson och var ordförande i PRO-Centrum. Vi bytte visitkort och bestämde att vi skulle kontakta varandra igen.
På natten fick jag svar, han måste vara son till Helmer Eriksson, en person med anknytning till Mölnbo och Fredmarks såg.
Han hade kört ner stock från Österby udde genom att lasta där uppe och släppa ner kälken med stockarna utan häst, och sedan gått ner med hästen och hämta kälken.
Helmer bodde i sina barnaår på Västergärde och gick i Brandalsunds skola, en bra bit att gå varje dag. I sitt vuxna liv hade hans fru, alltså Lennarts mamma Helney, en syster som arrenderade Nytorp, där jag sprang omkring på somrarna, för att vara exakt i 16 år då vi hade torpet, och en annan syster som hette Ingegärd som hade Oxhuvud, där för övrigt Erik Nygrens far och mor bodde och verkade.
Lennart och jag träffades sedan på PRO:s expedition nere på stan. Vår första anknytningspunkt var Unga Örnar i
Gamla Badhuset där man förvarade buntar med tidningar som vi samlat in för vidare transport till något pappersbruk.
 

"PRO-Generalen" (KG) ordnar matkön. Kyckling och potatis från ABBE´S kök var inte fy skam. Vi hade varit med om en trevlig tur runt Vårdinge och Hans berättade om de olika gårdarna som vi åkte förbi. Tyvärr kunde vi inte åka till Molstaberg där Tina och Ta vuxit upp och där Ta varit aktiv bonde tillsammans med sin man som är utbildad agronom. Tina bor numera intill 57:an strax före avtagsvägen mot Nyköping; stället heter Charlottendal. Hennes man är pensionerad militär,
 (Greger Lööf); han är också aktiv i hembygdsföreningen.
Orsaken till att vi inte kunde komma till Morstaberg är att man då måste åka över järnvägen på en gammal bro som kanske inte håller för en modern buss.

Anledningen till dessa tre resor är att det är så många människor i kommunen som inte känner till Vårdinge/Mölnbo.
Vårdinge var fram till 1952 en egen kommun, men då gick den upp i Järna. Det betydde att jag som blev fast anställd i Järna kommun 1966 fick vara med och göra mitt första jobb i kommunen just där. Vi lade ner vatten och avlopp från 57:an över fotbollsplanen och genom trädgården vid Mölnbo Gård (innan radhusen kom) och gick uppför hela Kvarnvägen till Lindholms där vi fick kaffe och bullar. Sedan gick vi från Konsum till Kvarnvägen och in på Trollvägen.
Det märkliga var att det fanns många gamla som bodde utefter den sträckningen och bara några år senare bodde där yngre familjer. Det har ju flyttat in många unga familjer på senare år och de vet inte särskilt mycket om Vårdinges historia.
Det finns alltså ett stort behov av historieundervisning, och varifrån skall den komma om inte från Hembygdsföreningen som nu fått verktyg att jobba med.

När jag nu ser tillbaka på mina år i Vårdinge blir jag mest uppslukad av den rörelse som växte fram här i slutet på 1800-talet där Hildemar Lidholm agerade och skapade först de så kallade Mejerigårdarna AB och sedan lade grunden till Mjölkcentralen i Stockholm, det som sedan blev Arla och sedan ArlaFoods och som säljer sina produkter över hela världen till Världens Barn.
I huvudstaden hade man stallplatser för 250 hästar som körde ut mjölk till barnfamiljer.

Hildemar drog igång en kommision som skulle få bort tuberkulosbakterier från kornas djuver, vilket förorsakade stort lidande och ibland död bland barnen. En av Mejerigårdarnas besättningar blev först att bli fri från TBC, och det var den som finns nere vid gamla järnvägsstationen; Fagernäs...

Någonstans borde det sättas upp en skyllt där en hyllning till Hildemar och hans bror Wilhelm finns.

Bilder:Vårdinge Socken... 18/8-12 (första resan)

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Bilddokument från Vårdinge Socken...HighArtFlo63...

Du kanske undrar vad HighArtFlo63 betyder, det skulle i alla fall jag göra.

Sjösystemet där samhällena Mölnbo, Gnesta, (Vårdinge By) och Trosa/Vagnhärad finns
tillika Hölö och Laxne, har förbindelse med Världens Barn på orter som är kringgärdade av Världshaven; vattnet rinner ut i Trosa hamn...

För 100 år sedan föddes ett företag som hette Mjölkcentralen och som grundades av två bröder som kom till Nådhammar i Vårdinge anno 1858.

Man kan säga att vägen från Nådhammar till Stockholm och sedan ut i världen är den röda tråd som jag följer i mitt arbete att sätta Flodområde 63 under lupp. Flodområdet, ovan nämnt, benämnes på Länsstyrelsens kartor: Flodområde 63. I rubriken för detta stycke använder jag Flo63 för att det skall låta konsfärdigare. Annars finns det flodområden runt hela Östersjön, och nu vill jag tända en eld som skall sprida sig runt hela vårt innanhav; jag vill skapa en tävling i Musical...

Arbetsnamnet på denna tävling skall heta just HighArtFlo63, och nu skapar jag ett fotoalbum där jag kan placera alla bilder som hör hemma utefter MoffaFridolinsMellanMjölkSafari, en sträcka, kanske en pilgrimsfärd, från S:ta Klaras Kyrka i Stockholm via Torekällberget i Södertälje och Järna och vidare till Mölnbo där en sockenvandring till Arlas Källa vid Nådhammar tar vid.

Det här är ett stort projekt, alltför stort för Jerry Linder, men kanske lagom för Moffa&Co, ett företag som skapades i begynnelsen för att föra detta projekt framåt. Mycket är redan skrivet och nu gäller det alla bilder som jag har i min dator, bilder jag samlat i 20 år. Idag har jag av en slump sammanträffat med en fotograf (Olof Näslund) som jag träffade när en annan person, en författare av en bok (Thomas Nilsson: Solsidan ) som handlar om den trakt som jag bor i, hade vernisage här i Brunnsäng Centrum; det var för ungefär tjugo år sedan. Det är nästan magiskt att vi skulle träffas hos Gallerikretsen uppe i Gamla Flickskolan, där jag förresten kom på namnet High Art, när jag gick nerför den långa trappan med många och bekväma steg, för några år sedan.

Därför har jag bestämt mig för att datera detta stycke: 19 - 09 - 12, som får bli den kod som skall följa det här dokumentet som börjar med bilder tagna under de tre resor som PRO-Akademin arrangerat tillsammans med ABF i Södertälje. Att ABF är med på ett hörn här har också det en viss betydelse för mig, eftersom jag som  22-åring blev studieorganisatör för kommunalare i Järna/Vårdinge, då jag var utsättare i kommunalarbetarförbundets avdelning 25... vårt material fick jag från Anna-Stina Frej Standin ...tror vi kan börja nu...

Första Vårdingeresan...



KG ser hur många som skall med på första resan.

Berga skola, Vårdinge Hembygdsförening.

Värdfolket från Vårdinge Hembygdsförening: Gunnar, George och Hans.

Damen med väskan är gift med en man vars morfar körde med häst
i Gnesta. Han spelade dragspel och lärde Gnesta-Kalle en del gamla
låtar. Per Grunden lär ha tillhört deras krets. Vinlöten hette han!

Berit från Akademin på trappen.
Gunnars öra!
Gunnar är son till Fotokalle i Mölnbo.

Var inte blyga, magistern har ringt och eleverna förväntas gå in
i Gamla skolan som Per Sahlström skänkte till stationsamhällets barn.
Per var den riksdagsman som motionerade flitigast om den allmänna folkskolan.

Tyst i klassen, "magister" Göthlin hälsar sina elever välkomna.
 

Här står Verner Eriksson och svarvar på ett ämne från marmorbrottet.
Verner var en kulturarbetare, det var han som skapade det första biblioteket
 i Mölnbo.
Han har en sondotter som varit med att starta ridskolan i Brunnsäng;
Stall Bergtorp. Jag kom med en häst från Vårdinge till Brunnsäng 1979,
också med ett ämne; nordsvenske ettåriga hingsten Rudolf...

Kanske du hört talas om Mölnbotvätten. Den låg intill Mölnbo
kvarn och såg. Häradsdomare Fredmark hade söner som drev
dessa företag. Idag står lokalerna tomma; varför inte göra ett
Vårdingemuseum i kvarnen, den äldsta byggnaden i Mölnbo
som lär vara daterad från 1200-talet.

 

Den gamla stationen som byggdes när första spåret kom förbi anno 1861 och
passerade Gnesta och Björnlunda ända till Sparreholm. Från Göteborg var man färdig
till Hallsberg det året. Nästa år kunde man åka från Stockholm till Göteborg; det tog
två dygn och vid varje station tog man en hutt.

Mölnbo station var försedd med en vändskiva så att det gick att dra en vagn in till Fagernäs,
varifrån man levererade tuberkulosfri mjölk på 4% till barnen i huvudstaden.

 




 

Här bestäållde jag kaffe och bröd till våra kurser i Kommunal när jag var
studieledare på slutet av 60-talet. alltid trevligt bemötande. På den tiden
var kondiset ungdomarnas samlingsplats. På somrarna träffades man också
på Konsumberget, den släta ytan bredvid huset där ABBE har sin butik idag.

 

Här ser vi några arbetare vid Marmorbrottet. Det ser ut som gravstenar som de gjort. Den här bilden ville jag lägga vid den bild som finns längre ner över Övre Marmorbrottet, men den ville absolut ligga hör, så då ger jag mig; förlåt!



Mina barns mamma har sina rötter i Mölnbo. Hennes mors far och två av bröderna jobbade på sågen åt John Fredmark.
Stockarna kom från skogen runt om Långsjön och flottades in till sågen i en ränna utifrån Lillsjön. Det var ett tungt arbete att
skilja ut stockarna som skulle in till sågen. Herbert, en av sönerna har berättat. Hans bror hette Arthur och fadern kallades för Fribo-Olle eftersom han bodde i Fribo som ligger ovanför sågen. Annars hette han Hjalmar Ohlsson.

 

Hildemar Lidholm startade ett organ bland mejerister som hade till uppgift att befria mjölken från TBC.
Det lyckades också och den här byggnaden rymde en av de modernaste ladugårdarna i landet. Den uppfördes något år efter den som byggdes på Hjortsberga Säteri i slutet av 1890-talet. Byggnaderna är snarlika varandra, och idag har Antisimex
sin verksamhet där. Där har också varit väveri en gång i tiden. Boningshuset ner mot Lillsjön finns inte längre kvar; där är Hans Götlhin, hembygdsföreningens ordförande född.

 

Här står hela personalen på perrongen. På gaveln fanns postkontoret.
Där var Kerstin Kilberg chef en tid. Kerstin har haft mycket att berätta
om Vårdinge på den läsecirkel som Björn och Elwy haft i många år.
Hon var gift med polisen i trakten och mins när Martin Waldenström
kom till Nådhammar som nu ägs av Jens Spendrup.
 

Det fanns en pressbyråkiosk vid stationen.
Där kunde man köpa serietidningar, och man kunde få
den undanlagd så att man inte riskerade att misa ett nummer,
säger FotoKalles Gunnar. Damerna på bilden är kända för traktens
barn, nu gamla gubbar och gummor som jag.

 

Berga skola skänktes till barnen i Mölnbo av den person som började sin karriär som rättare på Långbro Gård och som sedan blev kommunalman och riksdagsman, tillika riksbanksfullmäktige. Han var den som avgav flest motioner om den allmänna folkskolan som klubbades 1842. Han skänkte virket men måste sedan bygga skolan också innan barnkullarna fick gå där innan Nya skolan byggdes på andra sidan vägen. Idag är den riven.

Hans Göthlin visade naturligtvis många flera bilder från Vårdinge och berättade en massa om varje fotografi.

 

 

 



Med buss längst vägen till Wåhlinge Marknad...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Torekällskolan som den såg ut då jag gick i första och andra klass.
På andra sidan gatan hade Olle Ström sin butik en halvtrappa ner.
Idag heter huset ABF-Huset; där finns lokaler för flera idéella föreningar
med anslutning till arbetarna.

Vi samlades vid min gamla skola där jag gick i första och andra.

Idag heter Torekällskolan ABF-Huset och där har PRO-Akademin sitt tillhåll.
Den här gången bjuder man hembygdsintresserade människor på en unik resa; inte alltför långt bort, men ändå, åt ett håll dit man sällan brukar åka; och åker man åt det håller blir man knappast varse att det är ett samhälle av stor dignitet som man passerar mellan Järna och Gnesta; Mölnbo...

På annonsen stod det att det skulle bli tre resor: Den första 18 augusti, den andra den 1 september och den tredje nu i går, den 15 september. Första resan med bilar, men andra resan gick med buss från ABF-Huset. Igår var vi nog så många som fördelade oss på ett antal bilar.

Berit är med i PRO-Akademin.
Här tar hon emot på trappen till Gamla Skolan i Vårdinge.
Gunilla, en av de aktiva i Hembygdsföreningen, kommer bakom knuten
tillsammans med två damer från Södertälje.

 

Värd för dessa tre resor var Hembygdsföreningen i Vårdinge med trogna medlemmar som servade oss på olika sätt. I går fick vi se bilder från Vårdinge; det var ordförnaden Hans Göthlin som bjöd oss att önska vad vi ville se för några, och så berättade han ur sitt stora minne från bygden. Hans är född och uppväxt i Mölnbo, har gått i skolan i Mölnbo och vet mer än de flesta om Vårdinges historia.

Hans Göthlin greppar mikrofonen, det är han inte allt för van vid.
Föreningen har skaffat sig den bästa utrustning för att sprida de
kunskaper som ligger samlade i arkivet; och det är inte lite det.
Den tekniska utvecklingen har äntligen nått den punkt att det
är möjligt att bjuda in grupper och presentera den socken som
för länge sedan bar fröet till Arla, som kom att exportera mjölk
till Världens Barn. Själva källan sprang fram på Nådhammar
anno 1858 under Hildemar Lidholms ledning.

Faktiskt bor Hans i det hus där Södertäljepojken Olle Ström var född. Olles far var slaktare, men både far och mor dog samtidigt i Spanska sjukan när han var 3 år; 1918, och finns jordfästa på Vårdinge kyrkogård.
En gång då vi var ute och spatserade vid Maren stötte vi på Olle, och på stående fot berättade han sin historia som jag gick direkt hem och nedtecknade. Han berättade att han fick flytta till sin mormor och att han kallade henne mamma. Ni kommer väl ihåg sportbutiken som låg en halvtrappa ner mitt för skolan på Torekällgatan. Sedan flyttade han ner och hamnade en halvtrappa upp på samma sida som skolan, några butiker längre ner. Olle ivrade för sportfisket i kommunen; och orsaken var att han växte upp bland yrkesfiskarna som lade till sina fiskebåtar nere vid kajen. Och nu bor alltså Hans i det huset där en av kommunens idogaste småföretagare tog sina första andetag.

Första resan ställde kosan till den gamla skolan i Mölnbo. Vårdinge är en långsträckt socken som börjar vid Vårdinge By i söder, en folkhögskola som idag drivs av antroposoferna, dock inte med deras ideologi.

Så här såg Nådhammars huvudbyggnad ut, ett slottsliknande hus
med många krussiduller. Tyvärr brann huset ner och det hus som
idag står på samma plats har en gedigen utsikt över Långsjön, men
har en enklare framtoning. Ett anex till det första huset flyttades
på isen rakt över sjön; där ligger Hållsnäs på Hölösidan.

Längre norrut ligger Nådhammar, som idag ägs av Jens Spendrup, och före honom av Waldenströms, som har några fastigheter där fortfarande. För inte alltför många år sedan hade man en fin kobesättning, men idag satsar man på hästar, och därför har man rivit taket i ladugården och golvet på skullen och fått en stor ridmanege med högt i tak. På östra gaveln finns en lång läktare och över den en mindre VIP-läktare. Jag kan tänka mig att det skulle kunna presenteras allahanda evenemang där en vacker dag; utöver ridsport...

På västra sidan om Långsjön finns den bördiga jorden ända upp i norr, och här har funnits sju säterier som idag är stora gårdar med jordbruk, men utan mjölkproduktion. När tiden var mogen, alltså 1858, kom två bröder till Nådhammar som var kunniga i mjölkproduktion. 1883 köpte man Hjortsberga och hade Balsberga och Fagernäs, samt Långbro Gård i ett företag som samarbetade med ett företag i huvudstaden; man kunde sända mjölken på järnvägenen som kom 1861. Företaget i Vårdinge hette Mejerigårdarna AB, och det som växte fram i Stockholm på Dalagatan och Torsgatan intill Norra Bantorget, minns vi som Mjölkcentralen.

Jag tog lillbåten över sjön vid gränsen mellan Nådhammar och
Hjortsberga och gick över skogen för att gå till stationen på västra sidan
om Långsjön. Invid stigen hittade jag många kantareller och stoppade dem i
den plastkasse som jag brukar ha med mig för detta ändamål.
Så kom jag ner mitt för Hjortsberga och vandrade över stubben och kom upp mitt för
Corp de Logi.
Jag fick en snilleblixt och tänkte att detta var ett bra läge att knacka på hos
Godsägare Olofsson, en tanke jag länge ruvat på.
Tyvärr var det ingen som öppnade och därför
gick jag ner mot arrendatorbostaden där sonen bodde.

Just då kom skoltaxin dit med en massa ungar som stojade när de gick in i huset;
Tydligen var de ensamma i huset vid det tillfället.
Lite lekfull som jag är ibland gick jag efter barnen och frågade om det var någon som vågade sloss med mig,
och av den sorten fanns det flera stycken. När jag fått ut dem utanför huset ställe jag upp dem på en linje,
och så började jag predika.

Tänk er, sa jag, om vi skulle bilda en förening och ta kontakt med andra föreningar i fjärran land; nu när vi har
datorer och mobiltelefoner. Det här var några år sedan. Det var före G3-mobilen, den jag kallar Fickteatern.
Det här var ju inte klokt, de här ungarna, lantisarna svarade direkt på mitt påfund, och när vi stod där och språkade
kom en bil hem till stora huset. Jag tackade barnen för visad uppmärksamhet och vandrade bort till köksdörren och
knackade på.

- Ursäkta, sa jag och räckte fram påsen med kantarellerna, kan jag få komma nå´n dag och ställa några frågor om
Hjortsberga Säteri. - Varför inte göra det nu, sa Olofsson, vi skall just dricka kaffe, om du extemerar.

Så kan en dag i en pensionerad kartläggares liv gestalta sig; vad vi pratade om skall redovisas en annan gång.
Vill bara berätta att jag tyvärr måste avbryta vårt givande möte för att hinna småspringa till tåget...
 Idag är Olofsson död och begraven, och huset där vi satt har brunnit ner. 

Mjölkcentralen köpte upp många andra mindre mejerier och ett av dem som införlivades 1960 var NEN:s, alltså Nils Erhard Nilsson som för övrigt köpte Nibble Gård i Ytterjärna där Antroposoferna har sina skolor och sitt kulturhus. Snart blev man Arla och nu ArlaFoods sedan man gått ihop med ett danskt företag MD Foods, och därmed flyttade man huvudkontoret till Köpenhamn.

Den här byggnaden är en skola, det syns på de stora fönsterna.
Hit fick Mölnboungarna ta sig innan det byggdes någon skola i
Mölnbo. På andra sidan vägen ligger Vårdinge Kyrka.
Idag är vägen avstängd, men en bit ner i backen låg Ålderdomshemmet,
och nedanför det ligger det hus där Harry Martinsson bodde på slutet.
Utsikten ut över sjön Sillen, från den plats där kortet togs, är sagolik...

Gamla skolan var inte den först i Vårdinge. Eftersom Mölnbo inte var centrum i socknen förrän järnvägen kom och Mölnbo blev ett stationsamhälle, låg den äldsta skolan invid Vårdinge kyrka. Idag är det ett antroposofiskt dagis där. Men bygdens man, Per Sahlström, en kommunalman och tillika reksdagsman som också var riksbanksfullmäktige, som började sin bana som rättare på Långbro och som sedan fick tillfälle att köpa Balsberga, skänkte virke till skolan. Men när inget hände såg han till att skolan blev byggd. Det sägs att han var den riksdagsman som avlade flest motioner om den allmänna folkskolan som lagstadgades 1842.
Ett porträtt av Per Sahlström finns på väggen ut mot 57:an i den stora skolsalen. En skola fanns ochså vid Skarlunda och en vid Sjunda Gård.

Andra resan som började med buss och regnigt väder startade alltså i Södertälje och passerade Järna där PRO Järna/Vårdinge har många körer som tränar i Futurum och spelar upp på olika ställen. Ålderdomshemmet Ljungbacken är ett sådant ställe och ibland spelar vi i Kyrkan och Församlinghemmet. Den här dagen passerade vi bara Järna och fortsatte mot Gamla skolan där vi fångade upp Hans Göthlin som var vår siceron på resan runt socknen, från gård till gård. Det var skönt att sitta tryggt inne i bussen medan Hans berättade.

När vi kom längst upp i norr, förbi Åle Gård och kom till Yngsviken måste vi tyvärr vända; annars hade vi kunnat åkt en bit till på Sjundavägen och tagit av mot Molstaberg, men bron över järnvägen vid Skillöt är inte dimentionerad för ett så tungt fordon.

Sålunda började hans den sista guidningen på bildskärmen med att visa bilder från Molstaberg och sedan gick han över till Malmorbrottet där många arbetare från den farliga arbetsplatsen ställde upp sig på rad. Damen som hade ett fotografi av sin mans morfar, Vinlöten, frågade om han lagt in den bilden ännu i det rika bildarkiv som hembygdsfolket gestaltat de senaste åren. Någonstans fanns den men han fick inte tag på den på stört, tyvärr.


Här sitter Vinlöten. Det sägs att han och Per Grunden och GnestaKalle brukade träffas och musicera.
Vinlöten är morfar till min granne i Brunnsäng och dennes brors fru var det som hade med sig tavlan.
Annars var Vinlöten ett ställe som låg mitt för vägen in till Vårdinge Kyrka. Idag finns bara en husruin.

 

Sedan fick vi kaffe och tilltugg, rulltårta bland annat; jag tog två men jag tror inte att någon såg det, men jag gillar rulltårta, fast drömtårta bäst. Till slut ställde Cittragruppen, PRO-Citt, upp sina instrumentställ och lade cittrorna därpå och framför dem ställde de notställena och började spela sina hjärtskärande låtar. Vilken glöd...kommer denna musikform att överleva alla dem som nu traktera cittrorna? Vi hoppas det, Gerd och jag. Gerd är boss för PRO-DUR där jag är med och sjunger.

Av åtta spelemän i cittragruppen är hela fem stycken med i den
kör som jag gick med i för två år sedan. Här sitter Leif närmast kameran,
och längst bort sitter gamla skolläraren Björn Eriksson, en man från
norr som kom till Vårdinge 1955 och startade en mängd ABF-kurser
tillsammans med sin hustru, som för närvarande hålls i köksregionen
och kokar kaffe och bakar rulltårta åt oss. Hon heter Elvy och är en
aktiv del av många föreningar i Vårdinge idag. Björn brukar berätta
 om min  gamla svärfar, Harry Carlson i Norrväsby, som var med i
en av de första cirklarna.
- Han föreslog att vi skulle ha en kurs i grisuppfödning, sa Björn.

Harry var, och hade tidigt bestämt att han skulle bli ett orginal,
vilket han också blev.
När Harry begravdes på Vårdinges kyrkogård hade jag filmkameran med mig.
När alla åkt till Gamla skolan i Mölnbo för att dricka kyrkkaffe, blev jag varse
att det nu bara var Harry och jag kvar på kyrkogården, och jag riktade kameran ner
mot den vidbrättade hatten som låg på kistan. Det var högtidligt...

Fastän jag vet mycket om Vårdinge var det en hel del nytt jag fick lära mig, och framför allt gläder det mig att man kommit så bra igång med den elektroniska utrustningen. Bakom kulisserna vet jag att Hans bror, Göran, finns samt George och Fotokalles Gunnar inte minst. Där finns säkert många fler och tredje resans värdinnor var Elvy och Lea. Från Akademin har vi KG och Berit...

I köket finns service att användas vid uthyrning av lokalen.
Björn och Elvy svrar för uthyrningen.

Nog finns det fler, men inga som jag känner, nja skulle vara mina barns mor (Harrys uttryck) som har sin mor hänger på väggen till höger då man kommer in, Elsa Karlsson, som föddes i Mölnbo, på Fribo, och som kom att leva sina dagar tillsammans med Harry i Norrväsby, dit jag kom från Gulagårn när jag var 22 år, och fick två jäntor som tillsammans fick fem "rumpnissar", vilka fick sin morfar att börja skriva om Vårdinge.

Sök gärna upp: http://WahlingeMarket.blogspot.com , där kan du läsa om mjölkens väg till
Världens Barn... En mera lättläst upplaga finner du på: http://MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com  juni/Moffa&Co från början...

MVH/Jerry Linder