Björn och Elvy bjuder PRO-C-Dur i Fristastugan...

Ateljé Living room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Elvy som står och vår körledare, Gerd, som sitter närmast musiken med ansiktet mot kameran.
Leif vänder ryggen till och John sitter berädd...

FristaStugan...PRO...Björn&Elvy...
De kom till Mölnbo, han från Wilhelmina och hon från Värmland anno 1955.
Björns pappa var en vallpojke i Norrland som skaffade sig kunskaper och blev rektor i Järna och Mölnbo. Björn blev också lärare och har tjänstgjort i Mölnbo, men också i andra skolor och jobbat med barn som hade särskilda behov. Nu är deras son också lärare och har skapat en skola för ungdomar som inte nått gymnasial nivå; han heter Peter.

När mina barn började 6-årsskolan var Elvy och Siv Tärnström, hon som växte upp på Sågartorpet bortom Ängen och Irsta, intill västra sidan av Långsjön, deras fröknar. Siv växte upp i en familj där alla utom hennes far spelade något instrument. Siv har systrar som spelar i gruppen Näckrosorna med henne. En systerson spelar elbas med dem. Hennes farbror, Kurt Andersson, hade Mölnbokvartetten med sin bror. Mitt barnbarns son, MaskisenDartanYang (Max), spelar nu olika instrument. Hans farmor är dotter till Kurt som också spelade dragspel.

Här har vi två släkter där man tydligt kan se att förmågan gått i arv; pedagogiken och musiken.

I torsdags var vi bjudna till Elvys 80-årskalas i FristaStugan. Det är ett hus som stog vid Långsjön, mellan Nådhammar och Vårdinge By, men som genom Björns idoga påverkan blev flyttad till Bergasjön där man skapade en badplats där barnen i Mölnbo fick lära sig simma. Björn och Elvys barn har också varit aktiva simlärare där och mina flickor har tagit sina märken där under deras ledning.

Vattnet i Bergasjön är visserligen brunt men håller högsta klass.

FristaStugan var helt nergången då Evangeliska Fosterlandsstiftelsens folkghögskola överlät stugan till Björn och Gymnastikföreningen, och nu är allt snyggt och fint med ett litet kök där det finns porslin så mycket att det räcker till en riktig fest.

Björn berättade att hans far finns dokumenterad i tre böcker och att den fjärde är på gång.
Vem skriver sagan om Björn och Elvy?

Den här gången var vi ca 20 personer som samlats vid borden med våra textblad; intill köksväggen satt Axel med sitt dragspel (ett av dem) och Jonny (John) med elgitarren, samt Leif med elbasen. Fattades nu bara Gunvor som spelar dragspel och nojsar med Axel.

Den här trion är gammal i gården, de har spelat otaliga gånger på den tiden det begav sig, när
Bror Lennart totade ihop sina Järnarevyer. Nu spelade man upp de melodier som församlingen åberopade, låtar om den röda stugan med vita knutar och vårvisor av allahanda slag. När vi sjungit upp oss blev det smörgåstårta och dricka, och därefter kaffe och gott bröd; verkligen flott, sedan sjöng vi igen tills det var dags att bryta upp. Ännu en termin med Gerds ledning fastän hon sagt att hon bara vill vara med och sjunga. Gott stöd har hon av Billy, maken, som är PRO Järna/Vårdinges ordförande. Det är han som gett mig alla sångtexter. På ett och halvt år har min pärm blivit smockfull; fantastiskt att vi kan så många melodier.

Visst vore det en forskargärning att lägga ut alla dessa texter på nätet, med både text och melodi. Kanske man kan söka bidrag för detta. Jag har tagit kontakt med ABF och informerat föreståndarinnan där om mina tankar om en dokumentationsgrupp i ABF:s regi, jag kallar dem
De Tre Dokumentatörerna, där jag själv skall vara den fjärde, liksom DartanYang i romanen om De tre musketörerna.

Den 5 maj spelade Kanalbandet i stora salen i ABF-Huset (Torekällskolan, min gamla småskola), de hade en gästartist som bodde första åren i vår uppgång, DorktorMartingatan 6b på Gulagårn.
Han heter Bertil Mollberger och har Ray Charles som idol. Temat för dagen var musik av denne musiker, och jag filmade hela föreställningen med min enkla utrustning. Endast jag dokumenterade, jag som börjar bli lite darrig på händerna. Jag menar att nu är det dags att få igång en grupp unga människor som kan ta till vara alla dessa tillfällen då god kultur växer fram i vår lilla stad; med omnejd. Det vill säga, utefter den röda tråd som jag försöker göra synlig, den väg som Hildemar Lidholm sände mjölk från Mejerigårdarna alltsedan 1861 då järnvägen var färdig förbi Mölnbo.

Det finns mycket som går att gräva fram i kommunens ytterområden, och det är främst där
De Tre Dokumentatörerna skall vara verksamma enligt min mening...

Också en skolresa...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Alsjökling är ett mäktigt berg som är tämligen svårt att bestiga, ändå finns det älgspillning ända uppe på toppen.
Det var där uppe jag hörde göken den 6 maj i år.
Utsikten är delkat.

Ännu en filosofitermin är till ända...
Min Guru blir 85 år i morgon, själv är jag bara barnet, 68 och en halv.
Vi har träffats i 12 år nu, varje månad, utom när det är sommarlov och det är det nu.
Igår gjorde vi som vi plägar göra, vi åker till någon plats i hembygden som jag finner lite speciell.
Vi har varit vid Grottberget i Hölö, även kallat Hölö Grottor, ett berg som gått sönder och stora klippblock rasat ner i vattnet och många ligger på varandra invid berget ovan strandkanten och bildar grottor av olika form. Det sägs att Hölöborna gömde sig där då Ryssarna härjade vår kust 1719, då de brände hus och kyrkor från Nyköping till Roslagen.

En sommar drog Tumba-Tarzan och hans bröder omkring i våra trakter. De var småtjuvar som jagades av polis med hundar. Men Tumba-Tarzan hade utbildning från hundskolan i det militära så han visste hur han skulle ta hundarna. Det sägs att han gömde sig i Grottberget. Om sanningen skall fram så tar jag inte det för sant, ty det är väldigt många platser som de gömde sig på den sommaren, och en del är nog bara påhittade, men vem vet.

Vad man säkert vet är att den så kallade Eremiten bodde i en av grottorna den sommaren han bygde
sitt lilla hus som ligger alldeles intill. Han var något över 60 år då hans fru dog. Han var ingenjör på Liljeholmens ljusfabrik och ville dra sig tillbaka från människorna i storstaden, därför sökte han upp en lugn plats där han kunde leva livet i samklang med naturen.

Där invid Grottberget odlade han exotiska växter och seglade med sin båt till Mölnbo och provianterade.

När vi slutade 9:an i Mariekällskolan var vi en liten klass; vi var bara 15 elever. En av oss hette Claes och hans föräldrar och morföräldrar hade några tomter vid Ernesidan. Vi åkte tåg till Norrvrå station och därifrån gick vi ner till vårt nattläger. Vi satt uppe hela natten i den grotta som ligger ända nere vid vattnet; på vägen hem igen sjöng vi om Johanssons ko som var dö för att hon fått för mycket hö:
Detta var första vers nu kommer andra vers; som var likadan. I den här klassen hade jag min kusin Birgitta som hade ännu en kusin i samma klass. Hon hette Anita. Men inte nog med det, Birgitta och jag träffade ännu en kusin på Norrvrå station, hon hette Ingrid och var på pricken ett år yngre än Birgitta som var en dag yngre än jag. Nu ligger min stuga (AkterKastellet) vid samma strand men någon kilometer längre norrut.

Idag har kommunen styckat av ett område runt berget, där det är en gammal fornborg på toppen varifrån man kan se över sjön till Vårdinge By och Nådhammar. Detta naturskyddade område ligger alldeles intill Eremitens stuga.

Hur blev det med hans dröm om lugn och ro invid Långsjön i Hölebo härad?

Jo, om vi säger så här! På tre år hade han 150 besökare från när och fjärran.

Ett av våra utfärder gick just till Grottberget, och det var inte första gången jag tagit någon med dit.
Jag brukar lägga ut kolor lite här och där och låter barnen leta, ja det har varit barngrupper, men det har också varit vuxna. En gång fick jag med mig Hugo Kimsjö som expert, det var när GGG, Gnesta Geologiska Grupp var där. Gunnar Eriksson i Hjälminge var ordförande då och jag var ny i gruppen, han frågade om jag kunde vara ciceron för den utflykten och jag svarade ja. När jag frågade dem i Hölö hembygdsförening om de visste någon som kunde följa med och guida så uppgav de Hugo som en lämplig person. Det var första gången vi träffades. Hugo är nu över 90 år och sjunger i vår kör; PRO-C-DUR i Järna/Vårdinge.

Många utflykter har det blivit. En annan var med båt från min stuga, den jag kallar AkterKastellet. Då rodde vi över sjön (MilkRiver), till Johannesberg där det också finns en fornborg uppe på berget. Vi gick från bryggan och satte oss på den gamla grunden till ladugården som fanns där en gång i tiden. Det är uppe på skullen där som jag låter Södertäljes Vatt-Anna födas i löndom. Hennes mor och morfar arbetar på Nådhammar i min story, morfar är körkarl, han kom ursprungligen från Dalarna, närmare bestämt från den ort som Claes Ohlsson och Åhlens kommer ifrån, men vandrade neråt Uppland och sedan Sörmland och hamnade på Nådhammar omkring 1842, för det är vid den tidpunkten jag låter Anna födas. Hennes mor sökte upp sin far som mer eller mindre flytt från sin fru som bodde på Ekerö, inte långt från det gods som släkten Af Klint var ägare till vid Hammora kvarn.

Annas mor hette Maja. Maja låg med herrarna i hagen och blev gravid och kunde inte peka ut någon som far till Anna ( i min historia över Anna i Oxviken kan det ha varit Oscar Dicksson som var hennes far), och därför flydde hon med det nyfödda barnet över skogen mot Lilla Småsjön där hennes liv höll på att ändas.

Mer vill jag inte yppa denna gång, bara det att den grund som vi dukat upp kaffe och smörgåsar på kunde vara historisk mark genom min hejdlösa fantasi. Som vi satt där och fikade kom arrendatorn till Nådhammar och ännu en karl, de gick runt och såg till stängseln för sommarens bete på ängen vid Oxviken; på gamla häradskartan finns ett torptecken och namnet Oxsundsviken antecknat där en bit ovanför sjön. Den stugan har också en stor betydelse i Annas liv, mer säger jag inte om det.

Däremot kan jag förtälja att jag en fredagseftermiddag tog roddbåten och begav mig mot Nådhammar och lade till vid bryggan nedanför Johannesberg. Jag ville stilla min törst efter historien efter Hildemars dagar. När jag stegade upp mot stugan såg jag att det fanns många barnleksaker utspridda på tomten framför huset, därför trodde jag att det bodde unga människor där, och att de som är unga nu inte känner sin trakts historia.

Min Gud vad jag tog fel...

Jag blev bjuden in att sitta till bords hos en familj på tre personer, av vilka en var ett sladdbarn, och därför fanns där mycket att berätta. Frun i huset var en äkta Waldensttrömmare, en släkt som har en mycket anrik historia.

En lärd man och präst och riksdagsman bröt sig ut ur Svenska kyrkan; hans namn var Paul Petter Waldenström och det var han som grundade Svenska Missionsförbundet.

Jag kan tillägga att det bildades en missionsförsamling i Mölnbo som är aktiv ännu. De som var med där som unga minns att de fick åka till Johannesberg på Scoutläger när de var unga.

Paul Petter fick en son som de döpte till Martin och denne Martin fick en dotter som hette Elisabet och minst två söner. En hette Erland och en hette Lars. Alla är borta nu sedan några år tillbaka.
Martin var vd för TGO som ägde Grängesbergsgruvan och Oxelösunds järnbruk, samt järnvägen därimellan TGOJ. Ja det var mycket mera. Erland blev vd efter Martin.

Släkterna Waldenström och Spendrup måste ha mötts vid Grängesberg ty när jag gjorde en resa dit och låg över på vandrarhemmet där berättade värdinnan att hon var skolkamrat med Jens och hans bror. Idag är det Jens som äger Nådhammar, men...

Innan man sålde egendomen gjordes en avstyckning av en del tomter, bland annat de Lars och Elisabet blev ägare till, och den distriktslantmätare i Södertälje Lantmäteridistrikt som hade förrättningen var just den man som satt på grunden till ladugården vid Johannesberg och hade picknick med mig då Hubert gick förbi för att se över stängsel ner mot Oxviken där Anna bodde hos sin fostermoder, vilken ingenting visste om Annas verkliga härkomst...

Det var där på berget strax ovanför den gamla torpgrunden vid Oxviken vi drack kaffe en annan gång och såg AkterKastellet på andra sidan sjön, men den gången hade vi bilen vid det gamla sandtaget vid Usta. Då gick vi vägen upp mot TV-tornet och vandrade till en fin plats invid Stora Småsjön; där åt vi middag med efterrätt; flott som fan, sedan vidare mot Långsjön och drack kaffe där.

Ja många utflykter har det blivit, och alltid inom mitt revir. Denna gång hamnade vi på en vacker plats vid Sörmlandsleden, närmare bestämt mellan Lilla och Stora Horssjön. När vi insupit lugnet i naturen, och inmundigat matsäcken gick vi tillbaka till bilen och gjorde en resa runt gårdarna i Vårdinges södra del.

Vi åkte förbi Molstaberg (Morstaberg) och över 57:an till vägen som går på Malmen. Sedan tog vi av mot Vårdinge Kyrka och såg den gamla skolan som nu är ett antroposofiskt dagis. Bredvid finns det gamla församlingshemmet.

På kyrkogården finns ett mausoleum, där ligger Hildemars dotter och hennes man, Fredrik Benzinger begravda. En annan raritet är Bellmans föräldrar, hans egen gravsten har jag sett flera gånger nu på kyrkogården utanför S:ta Klaras Kyrka i huvudstaden. Om du minns en talförd man som hade sportaffär strax nedanför Torekällskolan (ABF-huset) i Södertälje, hans namn var Olle Ström, så kanske du vet att hans far och mor är begravda på Vårdinge Kyrkogård. På den höga gravstenen står det 1918, och Olle har berättat för mig att de dog av spanska sjukan. Olle var bara 3 år då och fick flytta till sin mormor som bodde vid Maren då. Det var där Olle fick många bekanta bland fiskarna som kom med sina båtar och lade till.

Allt detta och mycket mer berättade han på stående fot mitt för Mc Donalts en solig dag.

Sven och jag åkte vidare förbi prästgården och Usta och såg arbetshästarna på vägen mot Edesta. Där svängde vi av och vände tillbaka förbi vägen som går ner till Nådhammar. Snart for vi genom Mölnbo som man vill kalla Mölnbo/Vårdinge, och jag själv skriver ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge för att uppmärksamma det hus som står mitt för stationen och som en gång var en kooperativ affär; konsum alltså.

Hem åkte vi på gamla Riksettan, genom Pershagen och förbi Södertälje Syd.

En innehållsrik färd som började på en liten snutt av Sörmlandsleden och avslutades på Slädvägen där förre distriktslantmätaren sven Engblom bor...

P.S. Av 200 kolor jag lagt ut i Grottberget är det bara två som inte upphittats; trot den som vill. D.S.

AkterKastellet mitt i världen...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Eftermiddagssolen skiner på två ledamöter, en som är ny i styrelsen och en som just har gått.
Det är här i den gamla ladan båtar förvaras på vintern, och på våren har vi årsmöte här.
På sommrarna var det förr liv och gamman här när Anders och Åke spelade på sina instrument.
Nu har pionjärerna dragit sig tillbaka, men vi får se hur det blir när unga viljor flyttat in i stugorna.

Årsmöte i vår lilla förening...
Det var på senhösten anno 1963 som vi ställde bilen vid Nysund och pulsade i snön; backe upp och backe ner tills vi var framme vid den stugan som sedan skulle kallas AkterKastellet i mina berättelser. Han som sålde stugan hade byggt en ny på andra sidan Ulriksdalsviken, och sedan ännu en på Österby udde.

Det var fantastiskt att mina föräldrar vågade satsa på det här projektet, med tanke på hur svårt det var och fortfarande är att komma ända fram. Ja ända fram kommer jag inte med bil förståss, det fattas säkert tjugo meter från vägen och in till min tomt.

Från början var alla husen vid Ulriksdal på ofri grund, men nu är alla tomter avstyckade, men alla är inte lösta. Det finns några ännu som inte köpt loss sina tomter.

Från början kom de första nybyggarna med båt till Ulriksdal. Numera är det bara de som har sina stugor på Österbys och Vretas mark som saknar väg och åker båt till sina stugor. Ja det förståss, de två första stugorna går det bra att gå till på en bred stig som Mattsons anlagt därför att frun i huset var handikappad och inte kunde kliva i båten. Det är ett underverk som man åstadkommit där i all tysthet.

I dag har vi träffats igen i ladan som finns kvar från den tid då det var ett litet hemman här som låg under Långsjödal. Dags att välja ny ordförande och sekreterare. Båda tämligen nya på området, och vår kassör har heller inte varit med så länge. Det känns lite speciellt med alla nya människor som kommer in i organsiationen, när de gamla går bort en efter en.

Vår förra kassör är äldst "i gården", och sedan kommer min syster och jag. Det finns ett dokument skrivet som behandlar tiden från 1972 då föreningen bildades, men det sträcker sig inte längre än till slutet på 80-talet då tomterna styckades och ytterligare en förening bildades med i princip samma medlemmar. Förr hade vi två möten om året, nu bara ett med protokoll, det andra är avsett för arbete på vägen som fortfarande är den stora stötestenen trots mycken huvudbry och stora uppoffringar.

Så kom ju mina barnbarn ett efter ett och jag tog över stugan och köpte tomten. Det var vid den tiden jag började fabulera med dem och skrev en saga som inte är avslutad än. Den handlar om Moffa&Co:s erövring av världen, hur vi av en slump hamnade just här vid Ulriksdal där gränsröset mellan Nådhammar och Hjortsberga finns på andra sidan sjön och där gränsen mot Hölö socken går in i viken och fortsätter upp utefter Svartsjömossen mellan Grävstasjön och Stegsjön.

På andra sidan sjön finns således Mejerigårdarna där Hildemar erövrade den ena efter den andra; även marken där våra stugor finns idag tillhörde Hjortsberga som han köpte in 1883.

Hildemar Lidholm styrde över all mark på östra sidan om Långsjön och Lillsjön ända till järnvägen.
Fagernäs och Kvarnen och Balsberga hörde också dit, samt Långbro gård som hans dotter köpte tillsammans med Fredrik Benzinger som blev Mjölkcentralens första direktör.

1917-18 avsöndrades en massa torp från Hjortsberga, så kallade småbruk, en form av jordbrukdfastigheter som skulle få unga starka människor att stanna kvar i landet, när andra flyttade till Amerika. Även från Bankesta i Järna gjordes många liknande förrättningar redan 1905.
I Vårdinge bildades således en mängd fastigheter med namnet Hjortsberga Egnahem det och det.

Utefter vår väg till Ulriksdal, på östra sidan sjön ligger först Udden högt på en kulle intill Lillsjön. Man kan förstå namnet om man har klart för sig att sjöns yta före 1991 låg ca en meter högre.

Sedan kommer man till Nysund där det finns en bro över till västra sidan. Men vi kör vidare och kommer till den plats där vi parkerade vår bil när vi första gången vandrade till stugan. Det fanns en lada då intill kurvan, men den är riven nu. Vi kör uppför backen och ser ner på husen som tillhör Nysund, en fastighet som inte tillhör dem som avsöndrades 1917-18. Jag återkommer till Nysunds ägare vid ett annat tillfälle och åker vidare. Uppe på höjden går en väg in till Durberget som en gång ägdes av en man som hade ett skivbolag som hette Reuter&Reuter, men även den bosättningen kör vi förbi trots att det finns mycket att förtälja. Jag lovar.

Nu kommer vi till Gruvstugan, ett hemman bland de andra egnahemmen, och därefter kommer Långsjödal, ett egnahem som består av tre bitar som låg i Hjortbergas hegemoni, nu är det Balsbergas. Den stora biten är där boningshusen finns nere vid Långsjön, där bodde en gång Nils Fredmark, far till häradsdommare Fredmark vars söner drev kvarnen, sågen och Mölnbotvätten.

Nils namn finns med bland de markägare och arrendatorer runt sjön vid den förrättning som hade sitt sista sammanträde 1891 då det blev klart att sjön fick sänkas dryga metern.

När sedan hemmanet bildades 1917-18 blev det Knut August Andersson som köpte stället. Hans fru kom från Karltorp en bit uppe i skogen på vägen mot Hejstalund och Hölö. Väg och väg, det var väg för hästfordon på den tiden, idag håller stigen på att växa igen. Idag går vägen ner till Udden. Anderssons hade tre barn, två pojkar och en flicka. Bara dottern lever idag och bor i det ursprungliga huset, medan barnen till syskonen fortfarande har de övriga husen.

Att det var hårda tider vid början av 1900-talet kan man förstå eftersom det avsöndrades en åkerlycka uppe på skogen, en inäga. Den planterades med gran omkring 1960, förmodligen 1964 samtidigt som man planterade Felängen som man kör förbi innan man når sista backen. På berget står det skrivet med stora bokstäver och siffror: PLANT 1964.

Vi tar sats och kör uppför den branta backen och kommer in på mark som tillhör Balsberga. Där har man till vänster om vägen planerat ut marken för att kunna lägga upp timmer. För några år sedan avverkade Olle Tunstam, som äger Balsberga, skogen innanför. Det var bastanta furor som bildade en pelarsal nära det stora flyttblocket som syns på håll idag innan granskogen växer upp. I närheten av den väldiga stenen finns tre kolbottnar. Många gånger gick jag över två av dem utan att märka något, men så en dag stannade jag till. Jag tänkte att man skulle kunna sätta upp ett stort tält runt en av de stora granarna. Då lade jag märke till att det fanns en släntning uppåt på ena sidan och nedåt på den andra. Några sparkningar i mossan avslöjade platsens användning för kanske 80-90 år sedan. Så gamla var säkert granarna.

På vintern får man tänka sig för några gånger innan man kör nerför backen mot stugområdet. Har man tur kommer man upp igen, men det har hänt att elverkets bil fick lov att vinscha sig upp en gång. Ja under årens lopp har det hänt ett och annat i den backen. Vi har försökt att ändra formen på vägen för att kunna ta mera sats, men det har inte förändrat så mycket. Fortfarande mal tankarna.

Nu passerar vi en stig/väg som går bort mot Svartsjömossen och ansluter på den skogsbilväg som kommer från vägen som går till Urvik. Det finns idéer om den sträckningen som infart till Ulriksdal, men det är många hinder i vägen, och dessutom går stigen idag i kanten  av mossen mitt för Svartputten, och det är berg på endra sidan. Men tankar finns...

Nu kommer vi ner till den tredje markbiten som tillhör Långsjödal. En gång har det bott folk här i en liten stuga som det nu finns några stora block kvar av. Ingen skulle någonsin kunna gissa sig till att det varit en del av en stuggrund, men Åke hade hört...

Ladan finns dock kvar, men troligen fanns det en ladugård också på ena sidan, men den är borta, och vi har bättrat på ladan i olika etapper.

Bakom ladan var det förr en åker. Man kan se backdikena en bit upp i backen. Innan sjön sänktes gick vattnet ända upp till den sista tomten som avstyckades här nere. Där byggdes två hus, ett är borta nu. Från ladan går vägen till parkeringsplatsen som Österby/Vretafolket köpte av Långsjödal för att kunna ställa sina bilar och ta båten sista biten. Därifrån går en spikrak väg mellan höga granar som också planterades 1964. Granarna står på spikraka linjer och är nu gallrade en första gång; det skedde härom året. Fastän huset som "Kula" byggde ligger en bit upp på berget finns det idag ingen utsikt mot sjön; bara grantoppar åt alla håll.

Innan man kommer till Ladan går en väg upp till höger och där finns en parkering för tre stugor.
Därifrån går en väg ner mot sjön till det första huset nervid sjön. Mot norr finns ytterligare ett hus lite uppe i backen, och så kommer sista huset; AkterKastellet som ligger vid foten av Korpberget.
För att komma dit svänger man till höger och åker uppför en brant backe och kommer till en vändplan. Då är man äntligen framme. Backe upp och backe ner ända från Nysund, och ändå är man inte framme. Kvarstår en stig ner till stugan som ligger alldeles vid sjön.

Härom hösten var vattenståndet så högt i sjön att bryggorna låg och flöt. När vågorna gick som högst slickade de marken under stugan. Måtte det inte bli som man visar att det är i norr, där vattnet går några decimeter över golven, men man vet aldrig. Olle Tunstam har rätten att reglera vattenståndet, men det finns gränser hur mycket som är möjligt. Sist hade han översvämning på åkrarna nedströms kvarnen. Förr fanns ett avtal om det lilla vattnet som fanns i Mölnboån. Man fick inte ta hur mycket vatten som helst vid Mölnbo Kvarn, ty det skulle räcka till Hjortsbergas Kvarn också.

Uppgifter om traktens förflutna strömmar in till MoffasMultiMediaSmedja, allt skall sorteras och ordnas för att kunna skickas vidare i någorlunda trevliga förpackningar. Somliga är adresserade till gamla gubbar och gummor och somt skall sockras på så att det passar dagens ungar.

Och när jag skriver ungar menar jag bland andra mina egna barnbarn som jag började skriva för; de som ingår i Moffa&Co, d.v.s. KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och
MaskisenDartanYang, samt MessiasMedMissilen, de som med sin Moffa skulle segla till Söderhavet
och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump. Det är 20 år sedan; att det blev som det blev är inte deras fel...

Vadå blev... tänker de då...ja att man hamnade inne i berget så bara AkterKastellet sticker ut...

Sök upp http://WahlingeMarket.blogspot.com där finns sagans begynnelse, punkt slut...

Vatt-Gruvan mellan Järna och Vårdinge...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Min blomma finner en blomma på vår vandring runt gruvhål och mossar vid Vatt-Gruvan i Järna.
Ett stort träd i tre delar har vuxit upp mitt i diket och höjer vttenytan i mossen med flera decimeter.

Vandring på den gemensamma leden...

På min vandring på Sörmlandsleden har jag nu valt ett stycke som också är en del av en gruvrunda vid Vatt-Gruvan i Järna.

Vi, min dotter och jag, gick först förbi den stabila källaren där man förvarade sprängmedel. Den är byggd helt av stora stenblock. Det skulle vara intressant att få se hur den bygnaden skulle bete sig om det blev en explotion. Om den skulle reagera på samma sätt som mossen som jag petade ner fem kilo dynamit i för att kunna få vatten därifrån. Jag stod en bit därifrån och tittade och såg hur hela täcket av växter reste sig upp en halvmeter eller så och snällt lade sig tillrätta igen. Försöket var helt misslyckat, men ett intressant skådespel var det. Skulle källaren reagera likadant?

Vi gick den blå leden tills vi nådde en stor mosse med ett stort dike som ledde vatten därifrån. Diket var så brett att vi inte kunde hoppa över, därför gick vi längs med tills vi kom till ett stort träd som stod mitt i diket. Trädet bestod av flera stammar och det gick att ta sig över genom att tränga sig rakt igenom. Det måste vara länge sedan man grävde det där diket eftersom trädet var så stort, och det stod så mitt i att det dämde upp vattnet som kom från mossen.

Vi kom då att tänka på att diket hade en ekonomisk funktion och att allt som människor skapar förr eller senare rasar ihop om man inte underhåller det.

Det är nu också så att vissa anläggningar förlorar sin lönsamhet men att utvecklingen på det tekniska området utvecklas så att verksamheten åter kan tas upp igen många år senare. så är det med gruvdriften idag. Många företag har prospekterat i vårt avlånga land och gjort inmutningar och börjat göra stora sår i markbädden, på samma sätt som jag försökte göra i den mosse (Tisjön) som jag försökte ta vatten ur. Vem vet när man börjar spränga i berget igen vid Vatt-Gruvan.

Det var flera gruvbolag som var verksamma här. Ett av dem hörde hemma i Vårdinge fastän detta är Järnamark. Kommer namnet Järna från dessa gruvor? Nej jag vet inte, men vem vet? Johan kanske, han vet mycket om Järna.

Vi vandrade vidare på leden runt mossen och glömde snart det gamla diket som förmodligen ska dikas om en vacker dag för att skogen runt mossen inte skall dränkas.

En dag var här en grund sjö där vattnet tog sig vägar där det rann fram på lättaste sätt. År efter år växte olika arter av växter däri, beroende av vattnets ph-värde. Vissa växter och djur trivs i basisk miljö, andra vill ha surt vatten. På senare tid har de små sjöarna i skogen blivit allt surare på grund av ämnen som kommer från indudtriområden långt bort. Det kan vara mycket långt ifrån. En del sjöar har man kalkat genom att flyga över skogen med helikopter, andra har man kalkat genom att lägga ut kalk vid tillflöden.

När en sjö ska bli en mosse, och sedan åkermark sker det efter ett visst mönster. Detsamma har vi upplevt på den flotte som mina döttrars ungar (rumpnissarna) var med att sätta istånd. Det är den flotte som ligger förankrad sedan 15 år utanför min stuga (AkterKastellet). Flotten låg och flöt i Oxviken och där fångade vi in den och ankrade upp den. Alla ungarna ville vara med att skrubba den helt fri från fågelträck, och sedan har den fått vara ifred. Nu växte där upp små alar, ja alen kommer först. Alen växer vid källan, sa min mamma när jag var liten, alens ved är röd. Det hade hon fått lära sig.

Sedan kom björken, flera stycken, och hela tiden kom olika grässorter och örter. Därefter kom en tall som nu är en meter hög, och sist kom en liten granplanta. Alen är nu tre meter hög.

Du kanske tror att jag dillar när jag berättar det här, men det är dagens sanning, och det lustiga är att det är precis så här en mosse utvecklas från att ha varit en grund sjö. Sist kom en andhona och la sina ägg på vår modifierade flotte, den jag kallar MilkRiverUniversity, och som om jag får fortsätta att verka ska bli ett folkuniversitet på nätet. Vi gick vidare, men nu hade de blå märkena blivit oranga kvadrater på träden, gud vet var det växlade.

Här på berget växer bara tall; endast någon enstaka gran. Så helt plötsligt var vi inne på det blå spåret igen som gick i bredd med Sörmlandsleden.

Nu har jag bara en kort sträcka kvar att gå för att nå ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge och där börjar sockenvandringen runt Mejerigårdarna och den cykeltur jag kallar ProstensVelocipedrunda som går till Vårdinge Kyrka och ner till Nådhammar dit Arlas grundare, Hildemar Lidholm kom 1858...

Vatt-Annas mamma hette Maja...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Här är ett av gruvhålen vid skottvång.
Det sägs att det försvann en liten pojke här som man aldrig återfann.

Järnet i våra trakter
Ute vid kusten finns en ö som heter Utö...där finns det gruvhål som tyder på att man en gång brutit malm ur berget.

En gång åkte vi båt över till Utö, vi som var med i en geologisk förening som hette
Gnesta Geologiska Grupp. Det var en intressant person från Hjälminge utanför Gnesta som startade gruppen.

Jag hade varit med ett av "Rumpnissarna" (barnbarnen) till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm
och funnit Geologernas tidskrift och på baksidan stod det uppdaterat en del föreningar ute i landet, bland annat GGG. där fanns också telefonnummer till en kontaktman som hette Sten.

Jag ringde upp Sten ty jag hade länge tänkt lära mig en del om bergarterna här hos oss i
Flodområde 63 och MilkRiverValley där jag har min lilla stuga (AkterKastellet). Jag hade tänkt börja med berggrunden och sedan fortsätta med allt som växer på den, för att gå vidare med vår kultur (odling) tills vi kommit in i vår nya livsrytm i den Europeiska gemenskapen. Nu är jag på etapp 2,
det biologiska. Berggrunden har jag klarat av så pass att jag hjälpligt kan skilja på Gnejs och Granit.
Ok då, dolomit och fältspat kan jag också ganska bra, men jag måste medge att det blev svårare och svårare ju längre tid jag var med Teo, vår store kännare inom geologin.

När det gäller Gunnar i Hjälminge, grundaren, så småste jag medge att han var mångfasiterad. Det var kul att åka med honom till olika utflyktsmål, som alls inte behövde vara av mineraliskt slag. En gång gick vi från hans gård vid Hjälminge, som sonen tagit över, och vandrade till ett soldattorp där trumslagare Hjelm hade bott. Gunnar berättade att trumslagaren var farfar till skådespelaren och regissören Keve Hjälm.

Keve har ju inget med mineraler att göra, men han har satt sina spår i Gnesta/Vårdinge ty det är där han är uppväxt. Jag ringde upp honom en gång och det blev ett trevligt samtal. Han berättade att hans första lägenhet, då han flyttat hemmifrån, var i huset nedanför min dotters utmed Mosebacke nedanför gamla vattentornet. Han sa också att en sekvens ur Godnatt jord spelades in där och att det var en film som bygger på Ivar Lo:s bok med samma namn. Han berättade att första gången han uppträdde offentligt var i Folketshus i Mölnbo, där han spelade fiol.

Gunnar måste få ett eget kapitel, så nu fortsätter vi med besök vid olika gruvor när och fjärran.

När det gäller fjärran får det bli några ord om Martin Waldenström som köpte Nådhammar.
Han var son till Paul Peter Waldenström som grundade Missionsförbundet i Sverige. Martin blev verkställande direktör för TGO, där G står för Grängesberg och O för Oxelösund.

Jag har varit vid kanten av gruvhålet i Grängesberg och tittat ner på vattnet som når ganska långt upp i dagen. Det är lite spökaktigt att tänka tanken att gå ner i mörkret och vara där ett helt pass, dag in och dag ut.

Ibland såg man gruvfrun som förebådade en olycka...det var guidflickan i Sala silvergruva som berättade det. Där var vi också en gång, ja två gånger faktiskt. En gån gick jag med en grupp som gick i trappor till 40-meters nivån. Därifrån såg vi rakt ner i ett schackt som var hur djupt som helst. Guiden tände eld på en trasselsudd och slängde ner den; verkade som den aldrig skulle komma till botten. En gång var kung Oscar där, kommer inte ihåg vilken. Han skulle hissas ner i en gruvkorg på samma sätt som arbetarna förr. De fick lov att stärka honom med brännvin först för att han skulle kliva i korgen.

I min story om Vatt-Anna kommer hennes mamma, Maja, i en situation som kunnat kosta henne livet. Det var när Anna var nyfödd i lönndom på skullen vid Johannesberg. Hon tänkte fly i panik med Anna i famnen och hoppade över bäcken som kommer från Lilla Småsjön strax ovanför Sågartorpet. Hon hade missbedömt avståndet och hamnade på isen och höll på att drunkna där. Barnet for iväg under en gran som stod vid kanten av bäcken, och när Paul kom med häst och timmerkälke och drog upp henne var hon så gott som livlös; flickebarnet blev därför kvar vid bäcken.

Om inte jägaren Karl-Otto kommit med hundarna hade min mistoria om Vatt-Annas ungdom aldrig skrivits. Nu har det blivit ett antal kapitel om henne och hennes vänner i MilkRiverValley och på vägen mot Södertälje stad under senare delen av 1800-talet.

På väg mot Mölnbo stationen, som blev byggd omkring 1861 då första tåget kom förbi, passerade hon Gruvstugan, där det finns några gruvhål som nog inte är särskilt djupa. En av dem är vattenfylld så man vet inte så noga. Men varphögarna är inte särskilt höga och därför har man nog inte tagit särskilt mycket berg därifrån. Men varthän fraktade man berget?

Mellan Mölnbo och Järna går en gammal väg som rustades upp som AK-projekt. AK betyder Arbetsmarknadskommissionen. En bit från Mölnbo samhälle finns en gammal skjutbana från den tiden då Skarpskytteföreningar bildades i hela landet, ja hela Europa. Fortsätter man sedan mot Järna kommer man till Vattgruvan som man kan vandra runt på upptrampade stigar. Den här gruvan är väl dokumenterad av Järna hembygdsförening.

Det är hit jag tänkt att vi skall åka den här gången. Här passerar också Sörmlandsleden.

För att gå tillbaka till Utö kan jag berätta att det fanns ett järnbruk vid norra änden av Klämmingen, och det sägs att malmen fraktades med båt från Utö. Jag förstår inte hur det kunde löna sig.
Ja det måste ju löna sig det är klart, och så var det också vid den gamla gruvan vid Dannemora där järnmalm brutits i hundratals år. GGG gjorde en utflyckt även dit och då var allt nerlagt sedan många år. Men nu är man igång igen. Ny teknik gör det lönsamt att utvinna malmen ur berget och på många håll i vårt avlånga land är man igång igen. Under Kiruna stads bebyggelse har man prospekterat så mycket malm att det ska löna sig att flytta hela staden.

Man talar inte så mycket om gruvor i Sörmland, men en gång hade vi Sveriges största schackt, ja så stort var det att Strängnäs Domkyrka kunde få plats där. Tänk dig att klättra på rangliga stegar ända ner till botten, nej det går inte att tänka sig.

När det gäller Stackars Maja, som för övrigt föddes vid Hammora Kvarn på Ekerö, så blev hon med Paul att köra gruvberg från Skottvångs Gruva till Åkers Styckebruk där man gjorde kanoner. Det gjorde man även vid Ehrendal söder om Gnesta.Det sägs att Paul och Maja bosatte sig i det gamla torpet som man nu har reveterat. Sitt lilla barn hittde man aldrig, och det har sin naturliga förklaring, men det tar vi inte upp här...

Huldran var ingen huldra det var Skogsmulle...

Ateljé Living Room/ 

MilkRiverUniversity.se
AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Lilla Horsjön från berget.
På andra sidan sitter skogshuldran och dinglar med benen.
Hon sitter i vindskyddet som är skymt av träd och buskar.
Spännande!

Skogsmulle en god vän...

Det finns inga skogshuldror, kvinnor med hål i ryggen, men det finns en skogsmulle för var och en.

För min del mötte jag första skogsmullen som TV visade i rutan. Hon var gift med en av dem som rekognocerade Sörmlandsleden genom södertälje kommun. Han hette Erik Söderström och var min lärare i kemi på gymnasiet. Jag har ett särskilt förhållande till honom, det var när vi skulle gå igenom den muntliga delen av studentexamen.

Det var nämligen så att jag för en gång skull skrev en fackuppsats sista året. Den handlade om Livets kemi, det vill säga, om kolväten, och den rättade han tillsammans med modersmålsläraren. Jag hade hittat en bok om en del av kemin som verkligen intresserade mig, märkligt nog. Hade ingen aning om att mitt intresse låg åt det hållet. Det visade sig också på sommaren när jag skulle plugga matte, eftersom det var mitt sämsta ämne.

Jag tillbringade några veckor vid Frisksportarnas skola vid Stensund. Mamma och pappa hade tältet uppe hela sommaren och jag var ensam där. Ja, där var jag förståss inte så mycket annat än på nätterna. Jag tillbringade timmar i min VKV-kajak och gjorde långa utflykter med min vespa Grand Sport, och så hamnade jag uppe på skolans bibliotek.

Där fanns böcker skrivna av några hälsoprofeter. Det var entusiaster inom olika medicinska områden: Are Wearland, dr. Ragnar Berg och en professor från Linköpings regionsjukhus.

Det visade sig att jag var mogen att ta till mig en hel del av det som dessa herrar presenterade, särskilt när det gäller syra/bas-balansen. Förmodligen var det där jag fick min första kick då det gäller balans över huvud taget. Ja det förståss, balansen då man sitter i en ranglig kanot mitt ute på fjärden är naturligtvis viktig.

Nu gällde det kolväten och deras kemiska formler.

Det finns kolväten som har en och samma formel, men ändå fungerar olika. Det beror på att bindningarna mellan atomerna skiljer sig en del i molekylerna; det kallas kolvätenas isomera former.

När magister, Erik Söderström, delade ut uppgifter mellan oss elever log han lite då jag fick redogöra för just den delen av kemin, och själv visste jag att jag kunde frågan. Jag riktigt längtade efter att få gå fram till tavlan, och när jag väl var där och ritade lite på den, sa min han att det där kunde jag hålla på med hur länge som helst; så var så god och sitt ner.

Men nu handlar min berättelse om Sörmlandsleden. Det var Friluftsfrämjandet som tog initiativet till denna stora satsning mellan olika län, och Erik var ordförande i föreningen. Han var också ordförande i Föreningsrådet i Södertälje, om jag minns rätt.

Sommaren 1966 då jag gjort färdigt lumpen, var vi, min fru och jag, vid Herrvreten, inte långt från Norrtuna i Järna och rev en lada som vi köpt av greve Stackelberg genom skogvaktare Darsell.
Rätt var det var kom det några herrar stigen fram, och en av dem var vår lärare; min fru hade också haft Erik i både kemi och matematik. Det var ju kul att träffas så där, men inte förstod vi då omfattningen av det de höll på med.

Ett år senare träffade vi Erik uppe på Fräkensjöberget, det som kallas Högtorn. Då hade de kommit så långt. Förmodligen var också Sive Karlsson med där, men jag kände inte honom då; han var skogvaktare över detta område och har senare givit mig en berättelse om en vandring från Nykvarn, med båt först till Gullsmedsmora, och sedan vandring över skogen och Högtorn ner till Klämmingen där ångbåten Maja hämtade och gick till Gnesta. Berättelsen stod i Turistföreningens årsskrift 1902.

Nu har Sörmlandsleden blivit över 100 mil, och jag har vandrat en ynka liten bit denna vår och min destination är Mejerigårdarna i Vårdinge, vilka jag avser att göra till föremål för en sockenvandring med flera olika slingor. För den som sedan vill gå vidare mot Gnesta så får man gå tillbaka en sträcka, och då kommer man till det naturskyddade området som ligger vid Stora Alsjön och
Lilla Horssjön.

Det är där jag såg ett väsen som jag fångade på en bild, vilken tyvärr har försvunnit under mystiska omständigheter.

Nu så här efteråt förstår jag att det måste ha varit Skogsmulle som satt där på vindskyddet och dinglade med benen. Jag vill minnas att det var precis så hon såg ut, hon som var med i Majtorpskolans gymnastiksal i Södertälje, det vill säga hon som var gift med min kemilärare och visade sig i vår TV-ruta som den första Skogsmullen i Svea Rike...ja vad ska man tro...är det kanske den städse återkommande våryran som drabbat mig...eller är det huldran...

Hantverksbyar...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539  

En liten förklaring kanske är på sin plats:
Hela bildsidan innehåller en logaritmisk spiral där proportionerna är desamma som ett folioark.
Först en kvadrat med sidan 1, och därtill ett tillägg på 0,618033989 så att hela långsidan blir 1,618033989, det vill säga
talet fi i matematiken.
I kvadraten har jag konstruerat två spiraler med samma dimentioner och där sker ett stort under, ja man får den kända cirkeln med yin och yang.
Men där finns mer. Man kan se hur en rörelse kommer i kläm och komprimeras tills just ingenting återstår; vart tar den vägen?
Jo, den tycks komma fram i den andra cirkelhalvan och växa igen tills den åter rör sig som den gjorde från början.
Men nu åt andra hållet...
Jag anar att allt i vår universum rör sig på detta sätt,
i princip alltså!

Hann skriva två stycken som jag tyckte blev bra, ja så bra att jag måste läsa upp det för Kristina.

När jag läst färdigt var det dags att åka; vi skulle nämligen bort några timmar, och därför blev jag lite splittrad och stängde av programmet utan att uppdatera. Förlorade därför allt som jag skapat när jag var inspirerad, bara själva nyckeln högst upp blev kvar.

Det var nog Guds mening, allt detta har jag ju redan berättat på min blogg som heter:

http://WahlingeMarket.blogspot.com  , eller varför inte googla direkt på WahlingeMarket, då får du en liten inblick i hur stor denna berättarserie är.

Det var förresten långt innan KaptenPersson kom till världen som jag började skriva och gav min berättelse namnet: Längs vägen till Wåhlinge marknad. Wåhlinge är det gamla namnet på Vårdinge socken. Det står så på min häradskarta över Vårdinge från 1697; den hänger på väggen i rummet i mitt lilla rödmålade hus med vita knutar som jag kallar AkterKastellet.

Att mitt intresse för Vårdinge brinner med stark låga beror på att jag byggt hus där och fått två döttrar som i sin tur givit mig fem barnbarn som jag ett och ett åkte till huvudstaden med och besökte olika museer för att få dem präglade vid hembygdens historia inom olika ämnesområden.

För att få min story färgad av min egen barndoms lekplatser har jag snott Södertäljebornas egen Vatt-Anna, hon som står i naturlig storlek på Torekällberget, ett av våra lekplatser, inne i museet. Hon var ett påhittat hjon som bar vatten från den kommunala brunnen hem till familjer som kunde betala.
Jag låter henne födas i lönndom på skullen ovanför korna en marsnatt på ett torp som heter Johannesberg, vilket ligger helt nära under Nådhammar.

Men vad var mitt egentliga motiv till alla dessa berättelser? Inte kan det väl vara så att jag bara ville tävla med Kalle Bildt och Blondinbella?

Om det hade varit så att jag fick betalt för var blogg jag lagt ut, då kan man ju förstå; nej det måste vara något annat.

Jag tror det började när jag var helt liten och vi bodde i ett bårsmanstorp på somrarna; utan el och vatten. Vedspisen glödde då vi var där på vinterloven, eller då mamma bakade i ugnen. Det fanns en riktig murad bakugn men den vågade vi aldrig använda; det var något med skorstenen.

Hämta ved i vedboden var en vanlig syssla, och vatten så småningom, för att inte tala om att gå ut med slasken till komposthögen. Ja där fanns många sysslor som inte fanns i stan.

Men så började jag läsa böcker. Vi hade inte särskilt många där ute på landet, men några var skrivna av Bernhard Nord. Det var om nybyggarna i Marsfjällets skugga. Om Jonas i Marsliden och om hans far Lars Hård som tog hand om en vargunge som sedan räddade dem från björnen när han stod på fähuset och hoppade så att taket höll på att rasa in. Men där var också en Helge som byggde nytt vid Bäversjön och tog hand om en svagsint flicka som sedan blev dödad av en björn. Helge hade rymt från rättvisan eftersom han trodde att han dödat en man som inte kunde låta bli hans syster. Det visade sig sedan att mannen inte dog och att Helge med sin nya kvinna och den son som Gudrun fött honom kunde vandra ner igen till bebyggda trakter; tror det var till Enköping.

De här historierna sjönk in i mitt ynglingasinne och vid tretton års ålder började jag snickra på mitt eget nybygge. Inte så stort, inte vinterbonat, men det blev ett kärt tillhåll för mig nägra år.

Åren gick fort i vanlig ordning, och när vi fick en tomt av svärföräldrarna var det bara att sätta igång.
En lada i Järna, Herrvreten där Sörmlandsleden går förbi, kördes hem och många fina stockar var rena kärnvirket; det blev verkligen ett hus som är beboelit, bara det att jag själv inte bor där längre.

Nej jag tog en häst, Rudolf, nordsvensk ettåring, med mig och flyttade tillbaka till stan; Brunnsäng, och där började sökandet, nybyggarandan igen, och snart fann vi ett tillhåll där föreningen Tälje Skog och Ungdom hållit till i trettio år; nu är det en ungdomsgård för flickor; en ridskola.

Men själv har jag en egen tomt invid Långsjön (MilkRiver) mitt emot där Anna (Vatt-Anna) växte upp inte långt från torpet där hon föddes. På den gamla kartan står det Oxsundsviken, idag säger man Oxviken. Där finns en husgrund som är registrerad och är inlagd på en karta som finns på Torekällberget.

MoffasMultiMediaSmedja finns där inne i Korpberget i min story, och det är därifrån alla Moffas visionära tankar utgår via WideWorldWebb, och landar i din monitor; eller rent av i din G-3 telefon, den jag kallar Fickteatern; ÖkneboHäradsteater.

Allt detta kunde ju rymmas i en bok. Kunde Bernard Nord, varför skulle inte jag kunna skriva, han var ju min guru när jag var ung. Det var bara några år efter det jag läst hans böcker som jag bytte syrrans och min skivspelare mot en reseskrivmaskin.

Men nu har vi ju ett sagolikt system som når ut äver hela världen, och vi har läsplattan som man kan ta med sig i sängen, så varför; ja det skulle vara det där med stålarna; jaja!

Men syftet med alla bokstäver som på ett eller annat är förknippat med trakten där mina barnbarn växt upp; Vårdinge socken, vad är det? Och nu har äldsta barnbarnet blivit pappa och jag själv är Gammelmoffa; och en nybliven mor finns nu också i församlingen; och hon är verkligen en församlingmedlem eftersom hennes far är präst, och själv har hon bott i den gamla prästgården i Vårdinge.

Syftet ja!

Jag tror att min barndom på landet har präglat mig. Från det gamla 1600-talshuset uppe på höjden där man kunde se bondgården långt borta där alla djuren och maskinerna fanns, tog det inte många minuter att cykla, och där fanns det stora företaget, ett mångdimentionellt system som lockade mig; där fanns allt.

Där fanns alla olika yrkena representerade under året. Där fanns ekonomi och försörjning; och på söndagen när korna var mjölkade, då cyklade tant Maria till kapellet i Pershagen.

Tidigt på morgonen när solen gick upp sköt farbror Axelsson ut båten och rodde med kraftiga årtag mot den plars där vakaren låg och guppade i vattenytan. Ur nätet plockade han gädda, gös och aborre. Lite skräpfisk åkte också med hem till katterna i ladugården.

Det är omöjligt att beskriva allt detta för en kompis som bara vuxit upp i stan. Och lika omöjligt är det att berätta för en av Axelssons ungar hur spännande det kan vara att ligga i en klädkista inne på ett vindskontor när en grabb ur det andra laget ( när vi lekte Polis & Tjuv) svepte med handen alldeles nära, då vi såg, och han ännu inte vant sig vid mörkret. Man kan med fog säga att man lever i olika kulturer; jag hade båda...

I mitt arbete med kartläggning, då jag fått färdas över hala Södertälje kommun, ja till och med den storkommunen man tänkte sig före 1971 då antalet kommuner minskade drastiskt, har jag spanat efter lämpliga platser där man skulle kunna avstycka tomter på samma sätt som man gjorde i Järna 1905. Då styckade man av egnahem (småbruk) där unga människor skulle bygga och bo, i stället för att flytta till Amerika; en fjärdedel av befolkningen emigrerade under åren 1860 - 1920.

Idag emigrerar unga människor till Storstockholm och snart kommer det att uppstå en infarkt på tillfartsvägarna som byggdes på slutet av 50-talet.

På samma sätt avsöndrade man småbruk från Hjortsberga, enheter som finns levande än idag. Många har styckats igen, men idag används jorden inte som förr när man odlade och fick mat till den egna familjen. Idag är det många hästar som betar dessa marker eller får vinterfoder därifrån.
Enstaka får finns det ännu som håller åkrarna fria från sly. Men korna har försvunnit, och här som det fanns sju bärkraftiga Säterier, alla med sin besättning. Då fanns det det arbete åt alla, då var det inte tal om någon gymnasiekompetens.

Men...vad skall det bli av mejerigårdarna Hjortsberga...och Långbro? Ofta möter jag ungdomar i Järnatrakten och i Vårdinge som skulle vilja köpa jord för att bygga åt sig och sin familj. Men...jorden är dyr, och hur skall den som inte har en akademisk examen, eller tjänat pengar på affärer eller ärvt en större summa pengar, ha råd att sätta sig i skuld, om det nu fanns jord att köpa. Jag inser nu att det gått ett varv i ekonomin och att det på nytt finns behov av en övergripande planering för att skapa förutsättningar för dessa unga människor att förverkliga sina drömmar.

Idag finns helt nya möjligheter att dela med sig av sina kunskaper. Man kan faktiskt arbeta hemma med multimedia (Moffa&Co på AkterKastellet) och synnergieffekter nybyggarna emellan kan bli betydande och så växer kunnandet samtidigt med samhället. Förr hade vi bondesamhället och de stora Säterierna, ett tag har industrisamhället gått oss förbi (tack och lov) och det kanske är den stora grejen. På så sätt kan det växa fram en turistnäring i MilkRiverValley och Flodområde 63 (sjösystemet där vattnet strömmar ut genom Trosa hamn mot de sjungande sju haven) där de stora gårdarna med sina tomma ladugårdar kan användas till logement bland annat.

Kontakt med hela världen ger oss möjligheter att bjuda hit ungdomar som får lära sig demokrati och kooperativa affärsmetoder. Och Lillen, han som kom till oss i mars, får lära sig att programera fram en rik och vacker socken av sin pappa som började redan på min gamla svensktillverkade dator... ABC80...

Nu när Corps de Logi har brunnit ner på Hjortsberga kan man undra om där kommer att bli något nytt i historien.

1883 köpte Hildemar Lidholm gården och lade den till de andra mejerigårdarna.

1917 avsöndrades minst tjugo småbruk från gården, de så kallade småbruken. Affärerna kunde verkställas genom att det bildats en särskild bank för detta ändamål. På Långsjöns östra sida har vi från söder: Långsjödal, Gruvstugan, Udden och Karltorp; på västra sidan många fler. Kanske är det dags för en ny syn på markresurserna nu då boskapsdriften inte är aktuell.
Datorkraft och bergvärme, vindkraft och solkraft direkt kan utgöra en bas för en ny ekonomi, en ekologisk ekonomi med mindre driftenheter som vi kan benämna hantverksbyar...

Kompassrosen ...

Ateljé Living room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Alla vägar bär till Rom...
ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge får bli centrum i Moffas kompassros.

När man förr ritade kartor över vårt landskap gick man upp på de högsta bergen. därifrån hade man utsikt över nejden och kunde få en ungefärlig skala genom att låta sikterna korsa varandra. På det viset fick man ett begrepp om hur byarna låg i förhållande till varandra.

När man i början på 1600-talet bildade ett kartverk som skulle mäta upp byarna tog man ingen hänsyn till deras läge i förhållande till varandra. Då var man mest intresserad av hur mycket spannmål och kött bonden kunde producera. Detta för att få in skatt till kronan, och för att det skulle bli någorlunda rättvist skattebetalarna emellan. Utefter älvarna uppskattade man även fisket.

Det är mest på gamla sjökartor vi upptäcker kompassrosor, men nu är jag ute efter något helt annat.
Jag kan rita en kompassros på ett antal ställen inom det område som mina vägar och stigar går, när jag tänker framåt. Den största rosen låter jag uppstå där lokaltåget stannar mellan Järna och Gnesta, således där de första tågen stannade 1861 och gjorde det möjligt för Hildemar Lidholm, Arlas grundare, att lasta mjölk från alla Mejerigårdarna i Vårdinge, således vid Mölnbos station, och jag kallar den ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge.

Den andra rosen ritar jag vid Nådhammar där Jens Spendrup numera har sitt residens, där förr Martin Waldenström, som en gång var boss över Grängesbergs gruvbolag TGO, blev ägare till detta vackra herresäte, som först i och med att Hildemar Lidholm och hans bror med deras mor började verka därifrån, blev riktigt mäktigt. Vill man se kartan i ett internationellt perspektiv får kompassrosen placeras över ett större område i Vårdinge, då kommer den att täcka alla Mejerigårdarna;
förutom Nådhammar även: Hjortsberga, Balsberga, Långbro och Fagernäs, och Mölnbo gård där den urgamla kvarnen finns. Den lär vara dokumenterad redan på 1200-talet.

Nästa ros lägger jag på Järna vattentorn. Där har jag varit uppe på toppen och gjort mätningar åt alla håll.

Som du ser drar jag en linje utefter järnvägen, ja egentligen ända från Gnesta till Södertälje och sedan till Stockholm där Arla hade en stor tomt mellan Torsgatan och Dalagatan vid Norra Bantorget.

Men medan mitt intresse för bilder, också en sorts kartor, har jag fastnat för Fotografiska Museet vid Gamla Tullhuset vid Stadsgårdskajen där de stora båtarna lägger till.

På senare år har mitt intresse för de stora religionerna tilltagit, och allt som vårt samhällsklimat hårdnat och solidariteten mellan olika grupper minskat har jag börjat inse att kyrkan trots allt har haft en stor betydelse för gemenskapen  och ekonomin.

Sockenvandringen jag går upp och skriver fram ska bottna i en vördnad för hembygden. Därför startar jag även från S:ta Klara Kyrka i centrala Stockholm, eller kanske rent att från ABBE´S och Sockenvandringen mot huvudstaden. Således åker man tåg till Mölnbo/Vårdinge och vandrar åt de håll man vill. Som Kompassrosen visar finns det många vägar och leder att välja mellan.

Jag skulle önska att sjöarna i Flodområde 63 också kunde beresas med turbåtar som kan lägga till på lämpliga platser där man kan vandra eller cykla vidare.

Min kompassros ser inte ut som de man ritade på sjökorten, mera som en sagolik blomma med rottrådar som som letar sig fram till spännande trakter i Östra Södermanland...