Fickteatern...

Ateljé  Jerry Linder / Flodområde 63



 

Denna bild innehåller en världssensation.

 

Om du tittar närmare på bilden i bilden kan du se att jag sitter med utsträckta armar. Jag visar hur stort universum är, ja lite  större.

Att universum utvidgar sig så kollosalt som vetenskapen säger är förmodligen inte sant.

Att allt vibrerar i tiden är sant, men allt tal om big bang beror förmodligen på att vi själva kommit till med en sådan bang, från ett ägg i livmodern till den person som har kraft att försvara idén om att cosmos blåser upp sig själv som en ballong.

En av våra kända förkunnare i praktisk filosofi, Joakim Israel, har sagt att språket är en spegelbild av verkligheten, det tror jag på.

Vi som åker tåg mellan Gnesta och Södertälje (Stockholm) har nog tänkt många gånger att det skulle vara bra med en tidning eller pocketbok att förströ sig med, något enklare, något som inte bara handlar om eländes elände. Nu har denna skapelse dykt upp från ingenstans, ja för all del, som universum som enligt vetenskapen kom från noll, en singularitet, och växte och växt tills den...ja vart är vi på väg...

Ja du ser, det är inte lätt att formulera sig, att fatta beslut och sätta ner foten...

Det är meningen att Fickteatern skall vara organ för Öknebo Häradsteater, och att vi tilldammans skall komma med synpunkter på hur vårt närområde skall utvecklas, expandera.

Om något skall växa och utvecklas måste något annat stryka på foten. Men när det gäller den här tidskriften - FICKTEATERN - finns den redan på nätet och kan printas ner till det format du önskar, och stoppa den i matsäcksväskan innan du rusar till tåget eller bussen.

Du skall här finna rubriker och de adresser på Blogger där du kan läsa om objekt som kan intressera dig för tillfället.

Vill du läsa om Moffas uppfattning om gravitationen går du in på: http://MoffaFridolinsKvantfysik.blogspot.com eller om du vill veta lite om Arla och Mejerigårdarna i Vårdinge. Kanske du vill veta varför man gjorde en vattensänkning av sjöarna i Stockholms län vid förförra sekelskiftet, 80% av sjöarna.

Jag har för närvarande 1000 inlägg som du kan ladda ner på ett enkelt sätt. Allt handlar om vägen mellan Södertälje och Gnesta. Vad skall hända i Järna, Mölnbo och Hölö, samt Trosa/Vagnhärad. Det är dessa orter som ligger intill Flodområde 63. Mer finns att läsa om flodområden.

Om jag fick bestämma skulle detta underbara naturområde sparas från större bebyggelse och bli ett friluftsområde, ett rekretionsområde för städerna runt omkring, och för turister från fjärran skoglösa länder. Den röda tråden skulle vara mjölkens väg till Stockholmsbarnen då järnvägen kom 1861, och exporterades vidare ut i världen, till...

...Världens Barn...

Kommentera den här sidan. Får jag positiv respons publicerar jag MoffasBloggKalender, där alla
berättelser finns noterade med sina adresser. I en vanlig pärm kan du förvara bloggarna och läsa om då du tror att du missat något, kostar 10 kronor på en secondhandbutik. Naturligtvis kommer jag att fortsätta att publicera alster, och kanske blir det så småningom en eller flera böcker. Kanske är jag för tidigt ute; ovan nämnda professor i praktisk filosofi hade ytterligare ett uttryck:

Att blåsa upp ballongen inifrån!!!

MVH / Jerry Linder / Moffas@Spray.se   www.AkterKastellet.jerrylinder.se     www.DigitaliaGalleri.se ...

Wåhlinge Marknad...

Ateljé Jerry Linder

www.DigitaliaGalleri.se


Wåhlinge är det gamla namnet på Vårdinge.

Många andra namn har funnits på denna socken som är en del av Öknebo Härad.
Jag har hittat på ett namn på en visuell teater som jag kallar ÖkneboHäradsteater. Som sagt var är den bara ett påhitt. Annars har jag försökt i möjligaste mån att hålla mig till sanningen då jag gjort denna resa till Wåhlinge Marknad.

Jag har en blogg som skrevs för länge sedan där jag fabulerar med mina barnbarn och föreslår att vi skall segla till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långsrtump som hamnat i en knipa. Man bygger en "optimistbåt" uppe vid sörmlandsleden och drar den över mossen och seglar nerför Långbroån till man kommer till Mölnboån, där gör FiaKanKälv det fatala misstaget att kommendera sina syskon och kusiner (morfar ligger på durken och sover) att dra båten uppströms och på så sätt kommer man till Lillsjön först och sedan till Långsjön. Genom att segla bidevind (kryssa) kommer man till slut till Nådhammar, men då vaknar morfar och upptäcker att man navigerat fel. Man vänder då och med en rasande fart får man bomgipp och i det kaos som då uppstår far man rakt in i Korpberget så att bara akterkastellet sticker ut, och då är man kommen till min sommarstuga i Ulriksdal, en del av Långsjödal som styckats upp och rymmer över tio tomter.

Efter den fadäsen bestämmer man sig för att lägga resan till Söderhavet på hyllan. I stället bildar man ett förbund som heter Moffa & Co och inreder ett kontor, den så kallade multimediasmedjan på AkterKastellet. Uppgiften man tar på sig är tills vidare hemlig, men så skall det vara säger den kände hembygdsmannen i Gåsinge/Dillnäs, Sive Karlsson, och det faller sig ganska lätt för mig.

När jag ljuger och fabulerar är jag en ganska komplicerad figur och det är då jag har tre olika karaktärer i mitt arma huvud: Moffa von Korpengebirge, herr Kamrer Goldfinger och Fridolin som är hämtad från Erik Axel Karlfeldts Fridolin som är fin och kan tala med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin.

Det där sista egenskapen kan vara bra att ha, som när man gör en interjuv med en mycket allmänbildad person som magister Elmstedt. Och nog känns det mycket ansvarsfullt och hedrande att ta i hand och tacka för en fin levnadsbeskrivning av en gammal man som bara efter några få månader fick lämna detta jordiska, tack magistern! Jag har fått det perspektiv på Vårdinge/Mölnbo som gör att jag kan visionera vidare in i framtiden.

Jag har ett barnbarn som nu gått några terminer på Södertörns högskola; han fick låna min ABC80, den första PC:n som dessutom var tillverkad i Motala. Mitt barnbarn som i storyn heter KaptenPersson har gått den linje som skall förse oss med dataspel, och där kommer jag äntligen fram till Wåhlinga Marknad, eller WahlingeMarket som det heter på nätet.

Som sagt var skymtar jag Wåhlinge, eller ska vi förutsäga Vårdinges framtid.

Jag tänker mig att gamla stationen, den som byggdes redan 1861, har utrymmen som kan härbergera ungdomar som är intresserade av att resa in i framtiden. Ungefär som de flygsimulatorer som finns hos flygvapnet, sitter man och träder in i ett interaktivt program som innehåller alla de uppgifter som man har i hembygdsarkivets arkiv, och andra berättelser som Vårdingebor kan leverera.

Landskapet är perfekt återgivet och tiden kan för en gång skull gå baklänges. Annars är detta just det som Einstein kallar tidrummet, man kan se hur allt växer fram i tiden. Man kan också se att det finns perioder, hur utveklingen stiger fram i kvanta.

Alla som sätter sig där kommer att påverka utveklingen av systemet, eftersom systemet håller ett minne med detaljer som kan hämtas hem om det är av intresse.

När jag nämner ungdomar, som dem som vill göra denna resa, Resan till Wåhlinge Marknad, är jag inte trovärdig, alldeles säkert skulle även vuxna vara intresserade av att se in i framtiden, det är ju ändå de som sitter i de politiska nämnderna och fattar beslut.

Det viktiga med det här programmet är att databasen innehåller data om just Vårdinge i första hand, och omvärden i andra, samt universum i tredje och så vidare till andra universa. På andra regioner i landet, eller i utlandet, har man andra in- och utgångsvärden.

Vad kommer t.ex. att hända nu i Vårdinge då marken ägs av icke verksamma bönder, då gårdar köps mera på spekulation. Moffa&Co har sina metoder, och först och främst finns MilkRiverUniversity till vårt förfogande, och teatern förståss, FICKTEATERN, där alla vi med G3 och G4 system kan gå in och spana. Men är du intresserad, sök då upp: http://WahlingeMarket.blogspot.com ...................

Skolan i Mölnbo...

Ateljé Jerry Linder




Som brukligt var anordnades skolgång i Vårdinge för barn som växte upp i familjer med jordbrukande föräldrar. Man anställde lärare som ibland fick ambulera mellan olika lokaler.
Vid kyrkan byggde man en rejäl byggnad som används än idag för skolverksamhet; förskola.
Så byggde man skola mitt emot sjunda Gård och vid Edesta. Jag är inte säker på om skolan låg i
det hus där Helgestahemmet ligger idag, men det fanns i alla fall ett antal läroanstalter i socknen, och då på rad där den bördiga jorden vinns i ett bälte från norr till söder, med kyrkan mitt i.

När sedan järnvägen kom, 1861, och stationen byggdes började folk bosätta sig där på mark som tillhörde Balsberga. Vid infarten till Mölnbo har vi fritidsområden som tillhör Balsberga egnahem; de finns på båda sidor om 57:an.

Det var bra för barnen som växte upp i stationsamhället att Berga skola kom till genom Per Sahlströms försorg. Vi skall nu ta del av magister Elmstedts egen berättelse om hans lärargärning i Vårdinge och Järna. Det var så att jag träffade magistern utanför Konsum en fredag och jag frågade honom om jag fick komma hem till honom och göra en interjuv.

- Kom på tisdag klockan 10, sa han, då har jag hunnit upp.

- Tack, sa jag, då tar jag bandspelaren med mig.

På tisdagen var jag på plats och snart satt vi vid bordet och jag knäppte på mitt sekundärminne.
Här nedan följer texten som Magister Lennart Elmstedt själv skrivit ner på några A4-sidor:

Erik Lennart Elmstedt, född i Ronneby 13/7 1923.

Skolgång:

Småskola och mellanstadieskola i Ronneby landskommuns skolhus (nu år 2000, rivet) som  låg nära Kockums emaljerverk. Skolform B1, d.v.s. 1-2, 3-4 samt 5-6 i samma sal och med en lärare.
Ronneby samrealskola med realexamen 1940. Karlskrona allmänna läroverk med studentexamen på latinlinjen 1944. Värnpliktstjänstgöring 1944 - 1945. Olika sysselsättningar 1945 - 1946.
Folkskoleseminariet i Gävle 1946 -1948 ("studentlinjen"). Tjänstgöring i Hasselstads skola utanför Ronneby under tre år 1948 - 1951.

Flyttade till Mölnbo med familjen (lärarinnan Elisabet och dottern Ingrid ). Bostad Rosenhill.

Lärare i klass sju under tre år 1951 - 54. ( A - form ).
Därefter lärare i klasserna 5 - 6, växlande A och B1 -form.

Skolan, byggd 1912, ( en stor träbyggnad mitt emot Berga skola, intill Björn och Elvys hus, min anmärkning) var en dåligt underhållen träbyggnad, som vintertid eldades med ved, vilket gjorde att temperaturen blev ojämn och ventilationen dålig. Barnen åt sina medförda smörgåsar i korridårerna, något "Lärarrum" fanns inte, utrymme för material var litet, toaletterna fanns i ett hus utanför skolhuset.

Vid skolan tjänstgjorde fru Elsa Runqvist, Harry Söderholm och Alice Karlsson ( i Berga skola ).

Ett bibliotek fanns, upprättat av pensionerade läraren Ture Runqvist och en slöjdsal för pojkar var inrättad ( på övre våningen, där också salen för klass sju låg ).

Nils Eriksson (Björn Erikssons pappa, min anmärkning), rektor för Järna och Mölnbo -Vårdingeskolorna kom 1952. Han införde skolfrukost, engelska (för mellanstadiet ), samt satte igång att planera en ny skola för Mölnbo. Björn Eriksson, som blev lärare vid Mölnboskolan, organiserade en namninsamling i bygden för byggandet av en ny skola, och en grupp med honom i spetsen och undertecknad ( Lennart Elmstedt), samt Elsa Karlsson i Norrväsby, åkte till Kommunikationsdepartimentet i Stockholm. Vi lämnade fram vår skriftliga anhållan om byggandet av en ny skola samt en gymnastiksal i Mölnbo.

Kanske hade detta en viss effekt, för en ny skola började byggas vid " Parmings ladugård" och den stod färdig 1962. När kommunalingenjören frågade oss lärare om den nya skolan, sa vi:
 " Att vi gick som på moln".

Den nya skolan bestod av fyra klassrum med bredvidliggande lokal för ätande av maten, som kom från Järna, ett rejält materialrum, ett uppehållsrum för lärare och övrig personal, ett skolbiblioteksrum och ett rum för skolsköterskan, samt bra korridorer för barnens kläder. Vidare fanns gymnastiksal och i anslutning till denna en sal för träslöjd för pojkarna. Flickorna fick ha sin syslöjd i något av klassrummen.

Lärarna som flyttade från den gamla slitna skolan: Elisabet Elmstedt, Alice Karlsson och jag. Från Kyrkskolan, som drogs in, kom kantor Sture Elmqvist och Ann-Margret Palmér. Vaktmästarparet Anna-Greta och Hugo Karlsson kom med, liksom en slöjdlärare för pojkar.

Åren gick och undervisningen i den nya skolan fungerade bra, även om vissa saker i byggnaden måste rättas till. 1966 förlorade skolan en mycket bra lärarinna, och jag och mina flickor vår kära Lisbet, som då avled i cancer endast 41 år gammal. Men livet måste gå vidare, så jag fortsatte som lärare och tillsynslärare vid Mölnbo skola. Vid några tillfällen kallades jag till studierektorstjänst vid skolan i Järna, men min huvudakliga tjänstgöring var förlagd till Mölnboskolan.

1988 avgick jag med pension efter att ha varit lärare i 40 år mesta tiden i Mölnbo. Mycket hade givetvis hänt under denna tid: den s.k. läroplanen hade förnyats flera gånger, engelska och samhällslära hade införts som nya ämnen och samarbete mellan folkskola och förskola (en byggnad för denna hade byggts i anslutning till Mölnboskolan) hade inletts.

Eftersom jag alltid varit idrottsintresserad (var ordförande i Mölnbo IF under 15 år) såg jag och Hugo Karlsson till att det blev en bra bollplan bakom gymnastiksalen. Björn Eriksson ordnade så att en skidbacke byggdes strax intill skolan och under många år var ishockeysargen uppmonterad på skolgården. Den flyttades sedan till den nya idrottsplatsen, som ju ligger bra till för skolans elever.

Här för jag, Jerry Linder, tillfälle att inflika några rader om den nya idrottsplatsen.
Axel Eriksson, en kommunalare i Järna kommun och jag, som nyss blivit fast anställd i kommunen som utsättare, fick i uppdrag att göra en karta över nya planen. Vi skulle även göra en markundersökning för att lokalisera berg. Det jag minns så här långt efteråt var att det var några mycket kalla dagar. Jag minns att vi fick löfte av Hugo Karlsson att sitta i pannrummet för där var det varmt och skönt.

På den tiden var Vårdinge en del av Järna kommun. Redan 1952 gjordes en stor kommundammanslagning i landet och Mölnbo gick uopp i Järna kommun. Redan 1971 gick järna/Mölnbo upp i södertälje kommun. Ett tag ville man göra södertälje till storkommun, och då skulle Trosa och Vagnhärad samt Gnesta och daga inlemmas med Södertälje, även Torsåkers församling. Men så blev inte fallet. Däremot hamnade Hölö/Mörkö inom södertäljes hank och stör. Efteråt drog sig Nykvarn ut från Södertälje och bildade egen kommun.

Vi fortsätter med magister Elmstedts berättelse:

Mina många år som lärare vid skolan i Mölnbo ser jag tillbaka på med glädje. Det är klart att det vissa tider var svårt att vara lärare även där, problem med mobbing, "utslagna elever", hög ljudnivå i matsalen, problem med rökning i personalrummet m.m. hade jag som lärare och tillsynslärare att ta ställning till och försöka lösa. Men i det stora hela så var det trevligt att undervisa elever vid dkolan i Mölnbo, de var för det mesta hyggliga och pålitliga och följde "spelets regler".

Med kolleger och övrig personal kom jag bra överens och de olika rektorerna under årens lopp hade jag god relation till. Att vra klasslärare vid en liten skola, är en fördel, alla känner varandra och då undvikes en del anonyma tråkigheter, man är mycket självständig, men har å andra sidan ansvaret för det mesta, en sak som kunde kännas arbetssam. Känslan att jag kunde lita på atttjänstgörande rektor
ställde upp och hjälpte till fanns där, och det var bra. Hjälp fick jag också av skolpsykologen
Stig Broqvist från Södertälje. ( Han avled tyvärr nyligen alltför tidigt).

När jag gick i pension, beslöt jag mig för att sluta, definitivt som lärare. (Har alltså inte vikarierat efter denna tidpunkt). Jag kunde ju ägna mig åt andra aktiviteter efter alla läraråren. Har t.ex. varit kyrkvärd i 21 år, har arbetat inom Röda Korset och i vårdinge hembygdsförening, haft hand om "dagledigverksamheten" tillsammans med min fru Barbro. Man märker att man har nytta av erfarenheterna från åren som lärare, man kan ju "undervisa" männiksor, har lätt för att ha med barn och vuxna att göra samthar under åren blivit mer eller mindre tvungen att skaffa sig kunskaper i olika ämnen, man är med andra ord ganska allmänbildad.

För övrigt finns ju att göra, när man äger ett stort hus, bra hus (Björkvillan) med trädgård. Vidare har god kontakt med de tre döttrarna (varav en bor på Gotland, lärarinna förståss och två andra i Vårdinge, också lärarutbildning). De åtta barnbarnen inte minst är det stor glädje att få ha kontakt med och följa i deras utveckling.

Till sist är jag tacksam för att jag fått vara frisk och kry och kunnat hålla på med mitt läraryrke och de aktiviteterna efter pensioneringen och jag trivs med mina närmaste människorna och den vackra trakten här i Mölnbo och Vårdinge...

Mölnbo den 8/2 2000
Lennart Elstedt

Waldenströms i Grängsberg...

Ateljé Jerry Linder



Mellan Oxelösund och Grängesberg går en järnväg på vilken man fraktar malm till järverket.

Centralt i Grängesberg finns ett stort gruvhål som idag är fyllt med vatten. Det är kusligt att tänka sig att arbetare kämpat där nere i mörkret när länspumparna gick för fullt.

Verkställande direktör var en tid Paul Petter Waldenströms son, Martin Waldenström. När han avgick som ledare för TGO, Tågbolaget Grängesberg Oxelösund som ägde TGOJ, järnvägen, tillträdde hans son Erland, vilken alltså är P.P. Waldenströms barnbarn.

I Grängesberg finns ett bolag som tillverkar öl, ursprungligen kommer de från Danmark. Ledare för det företaget är två bröder, varav en är Jens som är ägare av Nådhammar. När jag för några år sedan var på besök i Grängesberg tog jag in på vandrarhemmet för en natt. Damen som ombesörjde inbokningen berättade att hon varit skolkamrat med bröderna Spendrup. Naturligtvis måste Waldenströms och Spendrups haft kontakt med varandra där i Grängesberg och det är av den anledningen som båda släkterna idag är representerade som ägare på Nådhammar.

Det kan löna sig att titta lite på Googles för att få lite fakta:

Martin Emanuel Waldenström, född 1 maj 1881 i Gävle, död 2 september 1962, var en svensk advokat och företagsledare.^[1]
Martin Waldenström var son till Svenska missionsförbundets grundare Paul Petter Waldenström och Mathilda Hallgren.
Han avlade hovrättsexamen i Uppsala 1903, arbetade på Nils Setterwall advokatbyrå i Stockholm 1903-1906, var delägare i advokatfirman Bendz & Waldenström i Malmö 1906-1911, innehavare av Martin Waldenström advokatbyrå i Malmö 1911-1917, var advokat i Stockholm 1918-1921, direktör i Skandinaviska banken AB 1921-1928, ledamot av dess styrelse från 1922, och ordförande från 1946. Han var vice verkställande direktör för TGO och LKAB från 1928 och verkställande direktör där 1930-1950, ledamot av bådas styrelser från 1929 respektive 1930.
Han var vidare styrelseledamot i SAF 1930-1951 (hedersledamot 1951), i Sveriges industriförbund 1935-1951, Sveriges allmänna exportförening 1942-1951, ledamot av Näringslivets skattedelegation 1936-1955, sakkunnig i Lagberedningen angående Aktiebolagslagen 1935-1941, och fullmäktig i Stockholms handelskammare 1931-1949.
Martin Waldenström var far till Erland Waldenström.

Missionskapellet i Mölnbo...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se


I Mölnbo samhälle finns idag ett litet torg mellan den gamla konsumaffären, som till slut blev
Abbes Restaurang och Pitseria, och ett rappat hus som är ett missionshus, ett kapell.

När det gäller skolan så har vis sett en utveckling såtillvida att skolan flyttades till stationsamhället när det växte fram efter det att tågen kom och stannade i Mölnbo.

Kyrkan låg en gång mycket centralt mellan de bärkraftiga jordbruken, de s.k. säterigårdarna balnd andra. Sedan drog väckelserörelsen genom landet och då var det lämpligt att bygga missionsföreningens kapell mitt i byn, som det heter. Idag finns där också en barack intill det lilla torget och där fanns Posten i ett antal år, den låg från början i stationshuset på den gavel som vätter upp mot centrum. Idag har Svenska kyrkan Postens lokaler intill torget och det finns ett stort samarbete mellan kyrkorna: den gamla kyrkan med utsikt över sjön sillen, missionskapellet och Postillan, som den nya lokalen så fyndigt heter.

Många Mölnbobor minns glada stunder då de som scouter fick åka till Johannesber som ligger vid Långsjön och är en av de fastigheter som vi styckade av för Waldenströms räkning.

Nu ska vi se hur missionsförbundet bildades av P.P. Waldenström, vars son, Martin, innehade Nådhammar innan Spendrups köpte det. På googles finner vi:

Paul Petter Waldenström, född 20 juli 1838 i Luleå, död klockan 21.30 den 14 juli 1917 i sitt hem i missionsskolan på Lidingö, fil.dr., lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, var grundare av och ledare för Svenska missionsförbundet.
Fadern var provinsialläkare. 1855 kom Paul Peter till Uppsala och blev två år senare student där. Han gifte sig med Matilda Fredrika Teodora Hallgren (f.1848 i Låssa, Uppsala län). De hade 1890 sex barn.^[1] Bland syskonen fanns häradshövdingen och riksdagsmannen Alfred Waldenström.^[2] Studierna blev framgångsrika och 1863 promoverades han till fil.dr. Han prästvigdes 1864 och blev då läroverksadjunkt i Växjö, 1864 lektor vid Umeå läroverk och tio år senare i Gävle.
År 1857 genomgick han en religiös kris och anslöt sig till den nyevangeliska riktningen. Vid Carl Olof Rosenius död 1868 blev han redaktör för Pietisten och kom genom att skriva där att utöva stort inflytande. Han utvecklade där 1872 den subjektiva försoningsläran och kom då i konflikt med kyrkans objektiva försoningslära. 1876 avskedades han som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens provinsombud efter att ha firat ett enskilt nattvardsfirande i Uppsala. Detta ledde till att han 1882 tog avsked från prästämbetet. Tillsammans med E.J. Ekman grundade han 1878 Svenska Missionsförbundet (SMF), som från och med 2003 heter Svenska Missionskyrkan. Ända från början stod Waldenström som en av dess främsta ledare. 1904 pensionerades han från sin lektorstjänst i Gävle, och blev, först som ordförande och sedan som missionsföreståndare, Svenska Missionsförbundets egentlige ledare. Han var också en tid föreståndare för dess pastorsseminarium på Lidingö, där han avled.
Åren 1884-1905 tillhörde Waldenström andra kammaren, invald i Gävle stads valkrets, och var medlem av konstitutionsutskottet, lagutskottet samt ett flertal kommittéer. Han var även lekmannaombud vid kyrkomötena 1868 och 1905.^[3] Waldenström gav ut ett stort antal mycket spridda och flitigt lästa uppbyggelseböcker. Hans författarverksamhet började i veckotidskriften Stadsmissionären 1862. Detta år publicerade han där ett tjugotal andliga sånger och utgav sin allegoriska skrift Brukspatron Adamsson.
P. P. Waldenström jordfästes under stora högtidligheter den 20 juli 1917 av sin forna kollega rektor Mosesson, som förrättade den första "lekmannajordfästningen", vilket dock direkt efter åtföljdes av en traditionell jordfästning.^[3]
Paul Petter Waldenström var far till advokaten och direktören Martin Waldenström, och farfar till direktören Erland Waldenström.

Arlas källa...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGallery.se


Nådhammar är Arlas källa...

Mejerigårdarna levererade mjölk till barnen i Stockholm.

När tågen kom 1861 kunde man leverera mjölk från Mejerigårdarna i Vårdinge. De var Nådhammar dit Hildemar, hans bror och deras mor kom 1858, Hjortsberga som man köpte 1883, och Balsberga, Fagernäs och Långbro Gård.

När modern dog övertog Hildemar Nådhammar medan brodern rörde sig vida omkring och arbetade för en sammanslagning av små mejerier till det som en dag skulle bli Arla. Hildemar hade en dotter och en dag skulle hon gifta sig med en duktig mejerist vid namn Fredrik Benzinger som blev Mjölkcentralens verkställande direktör 1915 då mjölkcentralen bildades. Vi ska se vad som ligger ute på nätet om Fredri Benzinger och Mjölkcentralen; var kommer han från och hur kopplades han samman med Hildemar Lidholms verksamhet i Vårdinge och Stockholm.

Fredrik Benzinger – internationell mejerist och filatelist

Vd för Mjölkcentralen 1915–1936

Via England kom tysken Fredrik Benzinger till Sverige och blev en ledande mjölkman. Hans liv var innehållsrikt och omväxlande. Han utsågs till Mjölkcentralens förste vd, utnämndes till konsul för Chile och ägde efter pensionen en av Sveriges finaste frimärkssamlingar.

Med sin internationella karriär var Fredrik Benzinger typisk för många av de affärsmän som verkade under industrialismens genombrott på 1800-talet. Han var född 1868 i Reutlingen i södra Tyskland, gjorde affärer i England och kom så småningom till Sverige. Här blev han ett av mejerinäringens stora namn under decennierna kring förra sekelskiftet. Hans intresse för omvärlden tog sig också uttryck i att han var filatelist. Intresset hade vuxit fram redan under pojkåren, men det var vilande under de mest intensiva arbetsåren för att åter vakna till liv under 1920-talet.
Framgången i England blev tämligen kortlivad. Där anlitades Benzinger av dåvarande vd:n för Stockholms Mjölkförsäljnings AB, Hildemar Albin Lidholm, som under 1890-talet startade och drev bolaget The Magnet Dairy Co Ltd i orten Hull på Englands nordöstra kust. Tillsammans med Lidholm och engelska intressenter ägde Benzinger mejeriet, som uteslutande fick sin grädde från Sverige. Men de långa gräddtransporterna blev snart ett problem och engelsmännen köpte upp svenskarnas aktier.
Kanske uppmuntrad av mejeripionjären H A Lidholm flyttade han 1896 till Sverige. Bara något år senare blev han Lidholms svärson genom giftermål med dennes dotter Elsa. Den nygifte Benzinger påbörjade en tillvaro som lantbrukare i Stockholms utkanter, men höll kontakten med mejerihandeln. Bland annat valdes han in i styrelsen för Mjölkbolaget, som Stockholms Mjölkförsäljnings AB också kallades.

Chef för Mjölkbolaget

År 1905 blev vd-posten i Mjölkbolaget ledig. H A Lidholm hade avgått redan 1896 och därefter hade Dick Östberg skött företaget. När denne slutade för att koncentrera sig på politiken var Fredrik Benzinger en naturlig efterträdare, med sitt kunnande och sitt ingifta släktskap med Lidholm. Benzinger hade ett genuint intresse för mejerinäringen, som tillsammans med hans stora arbetskapacitet och strategiska talang gjorde att han fick axla åtskilligt med ansvar.
Under några år drev han framgångsrikt Mjölkbolaget och blev så småningom huvudägare i företaget. Men vid den här tiden utvecklades mjölkhandeln i Stockholm snabbt. Efter att handeln länge varit oreglerad med stora hygieniska problem som följd ville stadens representanter organisera den bättre. Viktigt var också att den snabbt växande huvudstaden verkligen försågs med all den mjölk som behövdes.
Fredrik Benzingers företag var stadens största mjölkhandelsbolag vid den här tiden och skulle – enligt representanter för den av staden år 1912 tillsatta mjölkhandelskommittén – passa bra som utgångspunkt för ett producentkooperativt företag i Stockholm. Benzinger, som såg fördelarna med en ordnad mjölkhandel, accepterade förslaget.
Samma år, 1912, utnämndes den fortfarande internationellt orienterade Fredrik Benzinger till Chiles konsul i Sverige, och det dröjde inte länge innan han gick under namnet ”konsul Benzinger” även i mjölksammanhang.
Arbetet med att bilda ett producentkooperativt företag mynnade 1915 ut i grundandet av Lantmännens Mjölkförsäljningsförening, i folkmun kallad Mjölkcentralen (MC). Fredrik Benzinger utsågs till det nya företagets förste vd. Den lyckade planeringen och upplägget inför affären var till stor del hans förtjänst, och MC blev hans skötebarn de följande 20 åren. Hans son Kurt Benzinger (som ju var H A Lidholms barnbarn) kom också att arbeta på MC, bland annat som vice vd.

Psykologisk, auktoritär och artig

Fredrik Benzingers kanske främsta styrka var hans förmåga att ena stridande viljor och få dem att arbeta tillsammans, med resultatet att det kooperativa MC stadigt växte. För det krävdes insikter i psykologi liksom förmåga att se de stora linjerna i företagsutvecklingen. Benzinger hade båda egenskaperna.
Som chef kunde han vara auktoritär men var samtidigt uppmärksam på personalens behov. Med sin internationella bakgrund framstod han också som en gentleman, alltid välklädd och ständigt beredd att lyfta på hatten för damerna.
Efter ett halvsekel i branschen lämnade Fredrik Benzinger 1936 över rodret till Carl Utterström. Tjänsten som konsul hade han avträtt 1929 så efter pensioneringen kunde Benzinger bli filatelist på heltid ­– bortsett från de tillfällen han samlade gamla kollegor från MC omkring sig under opretentiösa former.
Benzinger kom att utvecklas till en framstående filatelist med omfattande samlingar. Han skänkte 1952 två stora studiesamlingar till Postmuseum i Stockholm, varav en innehöll förslagsgravyrer och provtryck till frimärken med Oscar II:s bild. Året därpå avled han, 84 år gammal. Det märkvärdigaste från Fredrik Benzingers donationer återfinns idag i Postmuseums svenska huvudsamling.

Skriven av Lisa Qviberg, arkivarie och skribent.

Mina kommentarer:
Idag är gårdarna, som Hildemar basade över, enskilda igen. Fagernäs ägs av AntiSimex efter att i många år varit ett väveri. Hjortsberga har nyligen bytt ägare, och där har boningshuset olyckligtvis brunnit ner. Gamle ägaren Olofsson berättade en gång att huset brann ner och att man då flyttade en av flyglarna till huvudbyggnad. Det skulle ha berott på att det utgick något bidrag om man gjorde så. Men nu har alltså den forna flygeln också brunnit ner. Den nya ägaren har nu även köpt Balsberga och det är ju tjänligt eftersom ägorna ligger bredvid varandra.

När det gäller Långbro gård kan mycket hända i framtiden. Arealerna gränsar direkt till samhället och för närvarande används marken mest till privat hästhantering. Här skulle jag helst se en anläggning för ponnyridning, men som tur är det inte jag som bestämmer. Vi får se vad det blir...

Hildemar och hans bror har nu varit döda i över hundra år och mjölkproduktionen är borta sedan några år då korna på Nådhammar såldes bort för evigt och ladugården byggdes om till ridmanege.
Taket i lagårn och golvet till skullen togs bort och nu finns där ett fantastiskt fint ridhus där många andra begivenheter skulle kunna utvecklas. Idag ägs Nådhammar av Jens Spendrup, och han arrenderar ut till Andreas & Therés Bjerketorp, som hyr ut stallar och föder upp Lipizzaner och halvblod. Idag finns bara två kor i Vårdinge, men däremot finns det 60 getter på granngården...

Före Spendrups ägde Waldenströms Nådhammar. Innan man sålde styckade man av ett antal tomter. Jag var själv med på det arbetet. Försedd med längdmätare och teodolit klättra vi sex meter på en utvändigt placerad stege för att komma upp till mätpunkten uppe på TV-tornet. Därifrån har man en vidunderlig utsikt vida omkring.

Martin Waldenström var son till Paul Petter Waldenström som grundade Missionsförbundet, vi skall titta lite på Googles vad som finns där om dem: Nej vi tar det på nästa inlägg...

 

Kunskapsmassa...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se



Per Sahlström på Balsberga i Vårdinge växte upp och blev en bygdens man, en av de omtänksamma och framåtblickande. Vi skall se vad Google har att säga om honom:

Per Sahlström

Född:1785-08-04 – Borås Caroli församling, Älvsborgs länDöd:1866-11-03 – Vårdinge församling, Stockholms län

Lantbrukare, Riksdagsledamot

Band 31 (2000-2002), sida 277

Meriter

Sahlström, Per, f 4 aug 1785 i Borås, d 3 nov 1866 i Vårdinge, Sth. Föräldrar: handlanden Peter S o Johanna Kindgren. Anställd i viktualieaffär i Sthlm 00-08, gårdsskrivare vid Sparreholms gods, Hyltinge, Söd, 08-10, inspektor på Långbro gård, Vårdinge, Sth, 10-18, arrendator där 19-41, ägare av Balsberga (Berga) gård, Vårdinge, från 31, led av bondeståndet vid riksdagarna 40-58 (led av lagutsk 40-41 o 47-48, av bankoutsk 44-45, av KU 50-58, statsrevisor 50-51 o 56-58), fullm i Riksgäldskontoret 40-41, led av komm ang nationalrepresentationens ombildn febr 46-juni 47.

G 1) 24 okt 1813 i Hyltinge m Anna Margaretha Lundberg, f 12 juli 1792 i Skellefteå, d 21 maj 1822 i Vårdinge, dtr till sågverksinspektorn Sivert L o Katarina EriksdtrÅström; 2) 28 sept 1823 i Spelvik, Söd, m Carolina Fogelström, f 18 nov 1800 där, d 14 okt 1862 i Vårdinge, dtr till trumpetaren Bengt F o Catharina Berggren.

Biografi

S:s levnadsbana skulle med ett senare språkbruk kunna betecknas som en klassresa. Fadern dog s å som S föddes och S:s uppväxtförhållanden var knappa. Redan vid do års ålder måste han lämna hemmet för att tjäna sitt levebröd, bla reste han omkring på landsbygden som gårdfari-handlare. Men han prövade också på en rad andra yrken, varvid han ofta fick slita ont, innan han vid 15 års ålder fick anställning som biträde i en viktualieaffär i Sthlm. 23 år gammal lämnade S handelsyrket för att bli jordbrukare. Han blev först gårdsskrivare vid adelsgodset Sparre-holm, därefter arrendator och slutligen självägande bonde. S blev med tiden en förmögen man, gården Balsberga i Vårdinge var ett skatterusthåll taxerat till 10000 rdr. Som ägare av denna gård tillhörde han landsbygdens skikt av välbärgade possessionaten Han skulle dock aldrig glömma sin sociala bakgrund, vilken kom att prägla hela hans politiska föreställningsvärld. Han har också anförts som ett exempel på hur kontakt med skilda sociala miljöer befordrade liberala och ståndsfientliga tänkesätt.

Bristen på högre skolutbildning kompenserade S med omfattande självstudier. Han hade även aktningsvärda framgångar som skriftställare. Från LA mottog han medalj för ett insänt förslag till bestämmande av värdet på jord. 1825 utgav han en sockenbeskrivning över Vårdinge med undertiteln Till förmån för en blifvande undervisnings-anstalt för allmogens barn i denna socken. Han blev 1833 riksbekant med den politiskt inflytelserika skriften Om folkundervisningen, där han pläderade för en bättre undervisning för allmogens barn. I Vårdinge hade han redan tillvunnit sig stort förtroende genom en omfattande kommunal verksamhet. Han var bla ledamot i hemmansklyvnings-, nödhjälps- och taxeringskommittéer, ägo-delningsrätt, skolstyrelse, kyrkoråd och sundhetsnämnd samt ordförande i sockennämnd.

Efter att ha visat sin duglighet och sitt intresse för allmänna angelägenheter valdes S till riksdagsman. Han hade då hunnit bli 55 år men skulle komma att i bondeståndet representera häraderna på Södertörn vid samtliga riksdagar mellan 1840 och 1858. Han fick genast en framträdande plats i riksdagsarbetet och var inte bara ledamot i en rad viktiga utskott utan erhöll dessutom andra förtroendeuppdrag som ordningsman i bondeståndets klubb, statsrevisor och fullmäktig i riksgäldskontoret.

S:s riksdagsmannabana inföll i en tid när bondeståndet hade börjat spela en dominerande roll i Sveriges politiska liv. Bondeekonomins expansion hade skapat en stark hemmansägarklass som nu trädde in på den politiska arenan. Det rörde sig om en parlamentarisk bondeoffensiv mot de skatte- och arbetsprestationer som den sv staten alltsedan 1600-talets stormaktstid avkrävt befolkningen. Detta politiska uppvaknande sammanföll i tiden med liberalismens genombrott i Sverige. För bönderna, som var anhängare av ett samhälle byggt på enskilt ägande, låga skatter och lokalt självstyre föll det sig naturligt att knyta an till liberalismens individualism och antibyråkratism. I kampen mot vad som upplevdes som sekelgamla orättvisor erbjöd den liberala jämlikhetstanken ett ideologiskt vapen. S var i mångt och mycket en typisk representant för denna allt mer liberalt sinnade bondeklass. Redan vid sitt första riksmöte, den stora oppositionsriksdagen 1840-41, framstod han vid sidan av dalslänningen Hans Jansson (bd 20) som en av de viktigaste ledarna för den liberala regeringsoppositionen i bondeståndet.

S var en flitig riksdagstalare och förespråkade en mängd liberala reformer, t ex införande av frihandel, strafflagarnas hu-manisering och stattorpssystemets inskränkning. Under tronföljdsriksdagen 1844 framstod han som den ledande företrädaren för de sk statsekonomerna. Uttrycket statsekonom, med nästan samma innebörd som den nutida termen nationalekonom, utgjorde beteckningen på en grupp frihandelsvänliga liberaler i bondeståndet, vilka förenades i kritiken av den sv handelspolitiken med dess höga tullar och många in- och utförselförbud.

S:s hjärtefråga framför andra var emellertid skolväsendets utformning och förbättring. För eftervärlden är han också i första hand känd som en av den sv folkskolans tidigaste pionjärer. I skriften Om folkundervisningen påvisade han orättvisan i att så litet gjordes för undervisning av allmogens barn, fastän bönderna stod för det mesta av statens skatteinkomster. Studier sågs enbart som utbildning för olika statliga ämbeten, vilket gjorde att andra yrken förlorat i anseende. Om jordbrukarnas barn kunde erhålla en efter deras behov anpassad utbildning skulle bondens yrke återfå sitt gamla värde. Den folkskola som S eftersträvade skulle med andra ord inte försöka locka in allmogens barn på ämbetsmannabanan eller den lärda banan utan göra dem till bättre lantbrukare och medborgare. S framhöll särskilt den politiska betydelsen av en upplyst bondeklass. Grunden skulle läggas i folkskolan, som inte bara skulle lära ut modersmålets, matematikens och religionens elementa. Stor vikt borde även läggas vid realiaämnen som geografi, naturkunskap och mekanik, liksom vid kunskaper rörande Sveriges historia, lagar och statsskick. Med en sådan läroplan skulle folkskolan kunna bli den bildningsanstalt som gav böndernas barn de kunskaper de behövde för att lättare kunna tillvarata sina politiska intressen, en bildning som gjorde ynglingen till "bonde och icke till herreman", som S skrev i en riksdagsmotion 1840. Målet var en medborgarskola för "den självständiga allmogen", dvs i första hand en bondeskola och i andra hand en skola för de obesuttnas barn. Sedan folkskolan blivit verklighet 1842 kom S med en rad förslag till hur den kunde förbättras. Han föreslog bl a statsbidrag till upprättande av sockenbibliotek och inrättande av en folkskoleinspektion.

En annan politisk stridsfråga som engagerade Svar representationsfrågan. Redan 1840 antog bönderna som det första av riksdagsstånden ett förslag om ståndsriksdagens ersättande med en riksdag på de samfällda valens grund. Förslaget vann tillräckligt stöd i KU för att förklaras som vilande men föll vid riksdagen 1844. Ett nytt men för bondeintresset mindre fördelaktigt förslag utarbetades. Det understöddes av borgarståndet, medan bönderna antog ett av hallandsbonden Bengt Gudmundsson (bd 17) förordat radikalt förslag, som anknöt till den norska enkammarriksdagen. Följden blev en brytning mellan de både lägre stånden och en långvarig splittring av det liberala partiet i bondeståndet. Hans Jansson förlorade med ens sin ställning som bondeståndets obestridde ledare och reducerades till anförare av en minoritet av liberala storbönder, som tillsammans med borgarståndet försökte närma sig den liberalt sinnade Oscar I och hans reformvänliga regering. Förhållandet mellan regering och opposition blev under en tid så hjärtligt att man allmänt började tala om en förtjusningsfeber bland de forna regeringsmotståndarna. Dessa stämningar bemäktade sig även sinnena hos bondeståndets liberala ledare och bland dem S, vilka av motståndarna anklagades för att ha övergivit den tidigare oppositionspolitiken.

Enligt S kunde den infekterade representationsfrågan endast lösas genom att bondeståndet i samverkan med borgarståndet lade fram ett förslag som vann regeringens stöd. Han kom därför att i förbund med borgarståndets liberaler förorda det k representationsförslag som Oscar I tvingats kasta fram för att gjuta olja på de radikalismens svallvågor som följde på 1848 års franska februarirevolution. Det k förslaget föll dock vid riksdagen 1850, då borgarna som enda stånd gav det sitt stöd. Det var först under striden om 1865 års representationsreform som det av S eftersträvade samarbetet mellan de båda lägre stånden och regeringen blev verklighet.

S var av samdda vittnesmål att döma en pliktmänniska som åtnjöt stor respekt för sin integritet och arbetskapacitet men som inte alltid vann gehör för sina förslag i det egna ståndet. I sina minnesanteckningar, som publicerades efter hans död, framställer han sig själv som en sakskälens man, mer fallen åt logik än åt retorik och därför ingen politisk ledartyp. Hur det än må förhålla sig härmed är det ett faktum att han ofta hade svårt att få stöd för sina liberala idéer bland ståndsbröderna.

På 1850-talet utgav S anonymt och i samarbete med publicisten och bondepolitikern Paul Mengel (bd 25) två karakteristiker av bondeståndets ledamöter, vilka han bedömde efter åsikter och förmåga. Dessa broschyrer har beskrivits som mönster av objektivitet, men syftet var att påverka valmännen inför valen av bonderiks-dagsmän och de båda skrifterna har drag av partsinlaga. Greppet att inför ett riksdagsval offendigt recensera de tidigare riksdagsmännen hade framtiden för sig. Enligt S skulle bondeståndets sammansättning ha varit annorlunda om man tidigare på ett liknande sätt gjort de enskilda riksdagsmännens politiska åsikter allmänt kända. Tillsammans med Mengel utfärdade S även ett offentligt sändebrev till 1859 års bondestånd vari han uppmanade leda- möterna att i representationsfrågan handla i överensstämmelse med borgarståndet.

Författare

Jan Christensen


Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a till P A Wallmark oj A Zetterberg) o i RA (bl a till P F Mengel o många till Sofia Lovisa Sprengtporten).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Beskrifning öfver Vårdinge socken i Stockholms län och Södermanland, med strödda eco-nomiska anteckn ... Till förmån för en blifvande undervisnings-anstalt för allmogens barn i denna socken. Strengnäs 1825. 48 s, (5) s tab, 1 karta. - Om den så kallade gårdfarihandeln (Journalen, 1828, Sthlm, 4:o, n:o 224 (25/9); anon). - Om svenska skjuts-inrättningen (ibid, 240 f (14-15/10); anon). -1 anledning af anmärkningarne uti n:o 137 och 138 [= 237 o 238] af Journalen, till försvar för gårdfari-handeln (ibid, 282 (2/12); anon, undert Också Landtman; svar till W Tham). - Om höst- och vårplöjning å gammal åkerjord (LAH, 1829, Sthlm, s 102-109; anon omtr: Arkif för hushållningen och näringarne, 1831, Sthlm, 4:o, s 2-4). — Om besparing af arbete vid potäters plantering och upptagning (ibid, s 110-115). - Om diligens--inrättningen (Journalen, 1832, n:o 76 (30/3); anon).

- Om folkundervisningen. Framställn till den upplysta allmänheten, samt Sveriges bondestånd. Sthlm 1833. 71 s. - Berättelse ull mina kommittenter, de ull riksdagsmannaval för bondeståndet berättigade jord-egarne inom Sotholms, Öknebo och Svartlösa härader af Stockholms län. [Rubr.] Sthlm 1848. 20 s. [Undert.] - Till mina kommittenter, de till val af riksdagsman i bondeståndet berättigade inom ... län! [Rubr.] Sthlm 1851. 14 s. [Undert.] - Till ... län! [Rubr.] Sthlm 1855. 16 s. [Undert.] - Till ... till riksdagsmannaval i bondeståndet ... Sotholms, Svartlösa och Öknebo härader ...! [Rubr.] Sthlm 1858. 16 s. [Undert.] - Försök till en karakteristik öiver bondeståndets ledamöter vid 1854 års riksdag. Upsala 1855. 24 s. [Anon; uppsatta av P F Mengel efter uppg av S.]

- Försök ... vid 1856 års riksdag. Sthlm 1859. 27 s. [Anon; tillskr.] - [En riksdagsbondes anteckningar. Suppl till den politiska afd:] Lefnadsminnen (C Ak-rell o S. G. von Troil, Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:sdagar, d l.Jemte Supplement, Sthlm 1885, s 317-367). - Bidrag bl a i Allmänna journalen 1828 o 1832.

Källor och litteratur

Källor o litt: K Aquilonius, Det sv fo!kundervisn:vä-sendet 1809-1860 (Sv folkskolans hist, 2, 1942); S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); J Christensen, Bönder o herrar: bondeståndet i 1840-talets liberala representauonsdebatt: exemplen Gustaf Hierta oj P Theorell (1997); L Furuland, Statarna i litteraturen (1962); N Holmberg, Medelklassen o proletariatet: studier rör 1840-41 års riksdag o dess förutsättningar i sv samhällsliv (1934); L Petterson, Frihetjämlikhet, egendom o Bentham: utveckklinjer i sv folkundervisn mellan feodalism o kapitalism 1809-1860 (1992); riksdagstrycket 1840-58; SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883); S Swensson, Bonderiksdagsmän i frihetskamp (1946).

Mina egna kommentarer:
 

Vi ser att Per Sahlström fick vara med om något utöver det vanliga under sin levnad på jorden.

Finns det några spår i Vårdinge efter en sådan rese?

Ja naturligtvis, men hur många invånare i Mölnbo/Vårdinge känner till honom? Hur många vet att det var han som tyckte att barnen i stationsamhället Mölnbo skulle ha sin skola nära hemmet, och att det var han som lät bygga Gamla skolan, där hembygdsföreningen har sitt fäste idag. Hur många har sett tavlan som hänger i stora lektionsalen, på väggen ut mot väggen? Det var ju så förr att socknen svarade för vård och utbildning innan den borgerliga kommunen uppstod med krav att överta utbildning av barnen; minst sex år skulle man gå i skolan, men det var inte jämnt detta förhållande som gällde emedan föräldrar och arbetsgivare behövde deras arbete. Förre skolläraren, Lennart Elmstedt, som skall presenteras på nästa inlägg poängterade detta och att det ändå blev långt för vissa elever att ta sig till skolan. Barnen från Långsjödal och Gruvstugan hade långt till skolan fastän den nu flyttats till Mölnbo, och en elev kom ända från ett ställe nere vid Yngern. Innan Gamla skolan kom till fanns det skolor vid Sjunda och Edesta. Många nu levande Vårdingebor har gått i Kyrkskolan som ligger helt nära kyrkan. Idag är det fortfarande en skola, en förskola som drivs av en antroposofisk förening. Ännu hänger den gamla byggnaden med, men visst är det mycket som behöver renoveras.

Per Sahlström, den fattige pojken som gjorde en klassresa, men måste börja arbeta i unga år, blev jordbrukare med egen gård till slut. Han fick tillfälle att köpa Balsberga (Berga) och det var han som lät uppföra huvudbyggnaden där. Idag har Balsberga lagts samman med Hjortsberga. En gång i tiden tillhörde Balsberga gårdarna som vi benämner Mejerigårdarna som drevs av Hildemar Lidholm på Nådhammar. Mejerigårdarna var: Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt Balsberga och Långbro gård. Hildemar och hans bror Wilhelm är grundare av Mjölkcentralen som blev Arla, som blev Arla Foods, en sammanslutning av bönder som levererar till barn i hela världen.

Statarna...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se


Lo-Johansson var son till Johan Gottfrid Jansson (1857-1932) och Anna Lovisa Andersson (1863-1937). Han föddes i en arrendatorsfamilj, som senare, år 1911, flyttade till ett egnahemsbygge i Djurgårdsgrind. Han närde tidiga drömmar om att bli författare eller journalist och tog sig i tjugoårsåldern in till Stockholm. Som ung man prövade på flera olika yrken, bland annat gårdfarihandlare, stenhuggare och skulptör men mot slutet av 1920-talet gjorde han en serie reportageresor utomlands, bland annat till Ungern, Frankrike (där han även lärde känna Eyvind Johnson) och England, och inledde författarbanan.

Under 1930-talet blev han en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna och räknades till statarskolan. Han umgicks också i kretsen kring Klarabohemerna. Statarsystemet hade börjat minska i omfattning, men Lo-Johanssons arbete, både genom att belysa det litterärt i novellsviterna Statarna (1936-37) och Jordproletärerna (1941) och genom direkt agitation, bidrog till att det avskaffades i kollektivavtal 1945. Efter denna tidpunkt avvisade han alla direkta politiska lojaliteter i sitt skrivande men det hindrade inte att flera av hans senare böcker (till exempel Geniet, 1947) blev kontroversiella, inte minst genom hans förmåga att skildra erotiska motiv.
Serien av självbiografiska böcker som börjar med Analfabeten, 1951 - titeln syftar på hans far - och avslutas med Proletärförfattaren. Uppgifterna ovan hämtat från Google den 24/1 -13.

Ivar Lo har skrivit en bok som heter Traktorn. Där skildrar han en ladugårdskarl som byts ut mot en ung lantbruksutbildad person. Men eftersom det är gamlingen som besitter störst kunskap om besättningen och avelstjurarna blir det en kamp mellan honom och ägaren till avelsgården. Nu är det så att en av tjurarna har särskilt långa bakben och därför inte ser så bra ut som avelstjur, men samma tjur har mycket goda mjölkanlag. Fortfarande är det den gamle som praktiskt svarar för betäckningen av korna. Fastän den nya lagårdskarlen visserligen väljer ut vilken tjur som skall användas så tar den gamle långskanken till ko efter ko. Detta sker i smyg. Således föds på gården kalvar med ovanligt långa bakben, och det är märkligt, och i viss mån katastrof. Vem vill komma och köpa en tjur som ser ut som en älg. Så får den gamle skulden, fast man kan ju inget bevisa. Avsked på grått papper blir det då, och det är här det intressanta i berättelsen kommer; den gamle har betalt sin fackföreningsavgift oklanderligt och får därigenom stöd från fackföreningen. Det slutar med att han blir kvar bland sina tjurar, han som ändå besitter kunskaper som ingen annan. Boken handlar om en episod under
30-40-talet på en gård i Södermanland.

Ivar Lo´s far och mor är statare på en stor gård, men så införs något nytt på den svenska landsbygden.
Man väljer ut en stor gård och styckar den i mindre bitar. Så har man gjort i Järna där man valde Bankesta och skapade egna hem åt dem som vågade sätta sig i skuld. Det finns än idag rätt många hemman mellan Billsta och Koppartorp, om än vissa har lagts ihop till större enheter igen.

I Vårdinge finns ett antal egnahemsområden varav Hjortsberga är det största. Här sparade man ett större stycke runt själva gården, samt en stor enhet på andra sidan sjön som heter Berga jord.
Berga var granngården österut, men den heter Balsberga idag, där verkade Per Sahlström,Vårdinges stora man, i många år till sin död 1866, men mer om honom senare.

Det var svåra tider i Gamla Svedala, barnkullarna hade vuxit på grund av skiftesreformerna som gjorde att bönderna kunde producera mera mat; färre barn dog och de flesta uppnådde vuxen ålder. En femtedel av befolkningen emigrerade och man började fundera över hur det skulle gå med industrin om alltför många unga starka krafter gav sig av utomlands. Då kom man på att man skulle stycka upp vissa stora gods till mindre enheter och locka ungdomarna att köpa dessa och på så sätt bli egna företagare.

Så var det i Järna och så var det i Vårdinge också. Jag har varit på Länsstyrelsen och rotat i Lantmäteriets arkiv och funnit uppgifter om Hjortsbergas egnahemaktiebolag, och jag har tagit hem uppgifter som finns på nätet om Bankestas egnahem. Många namn från nybyggarna i Vårdinge finns ännu kvar i bygden. Det var också många under den här tiden som måste ge upp och sälja. Jag vet inte hur det är i Vårdinges egnahemhistoria, men om man vill tro Ivar Lo var det vanigt. Han beskriver sin fars grävande på den egna täppan och sin egen dragning mot skrivandet. Han ville minsann bli författare, inte hålla på med något som aldrig kunde ge någon trygghet. Far och son kunde inte förstå varandra och först då far och mor ville sälja för att bli skuldfria vände sig fadern till sin son om hjälp. Han ville sätta in en annons i tidningen där Ivar jobbade, men då hade sonen gått vidare på sin litterära banan och kunde inte göra mycket för fadern.

Ivar var med om att få slut på statsystemet i Sverige, och han verkade för zigenarna i landet.

Två böcker som Ivar författat handlar om hans tid under beredskapsåren. Han är placerad på en ö i skärgården. Där beskriver han en åkare som han tycker mycket om, en person med stil och som har klackring. Jag uppmärksammade den här personen och fann honom mistänkt på något sätt; var det inte farbror Arthur, en person som jag satt uppe med till över midnatt en midsommar i Ljusdal. Vi diskuterade landets utvekling och kom fram till att det måste bli fritt fram för folket att ställa krav utan ombud.

Så fick jag tag i nästa bok och där finns det några inlägg som också handlar om den där åkaren, och hur han förlorar pengar på att vara skild från sin firma. Nu var jag säker på att det var farbror Arthur som de kallar honom i min sambos familj.

Behovet att få göra sin röst hörd är större än någonsin, och även möjligheterna. Förutsättningarna finns alltså rent tekniskt, men det saknas en viktig parameter; kunskap.

Enskifte...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se


Under 30-åriga kriget och under Sveriges stormaktstid var bönderna illa ute.

Man värvade män och pojkar till soldater; de flesta kom aldrig hem igen. På gårdarna stretade kvinnor och gamla gubbar för sin försörjning, och när krigsherrarna kom hem från utlandet med sina dyrgripar fick de stora förläningar av kronan. Drottning Kristina var mycket generös mot herrar som far och son De la Gardie.

Det fanns olika hemman, de som betalade skatt till kyrkan och de som betalade till ett stort gods. Det fanns även de som betalade till staten som man gör idag. Wilhelm Moberg har beskrivit en by där man var tvungen att betala med arbete till godsägren, men bonden Svedje vägrade och måste fly för sitt liv. Boken heter - Rid i natt - och där berättar författaren om en budkavle som grävs ner hos svinen för att åldermannen inte vågar gå vidare med ärendet.

Men under Gustav III:s tid gör man ett försök att dela upp de stora gårdarna så att arrendatorerna själva får/måste råda över sina marker - det kallas enskifte - . Det var inte lätt för de fattiga att klara av en sådan omställning. Om rutger Maclean kan man läsa på Google...

Rutger Maclean föddes den 27 juli 1742 och han göra en revolution i Skåne innan han begravdes den 14 januari 1816. Han var emot kungadömet och tillhörde dem som ville ha bort Gustav III och sedan hans son Gustav IV; som också måste avträda kronan och fly ur landet. Gustav uppträdde sedan under namnet Överste Gustavsson och drev omkring som en tragisk figur i Europa.

Enskiftet är ingen lantbruksreform, utan en revolution av hela det svenska samhället med lantbruk som utgångspunkt. Det blev lag för Skåne 1803 och för Sverige 1827 och har haft avgörande betydelse för utvecklingen fram till vår tid. Enskiftet blev genom rationaliseringen en direkt förutsättning för industrialismen. Utflyttningen ur byalagen innebar en brutal förändring av människans liv och ledde till uppkomsten eller utvecklingen av folkrörelserna, t ex arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Men den ledde också till emigrationen till Amerika. Ökningen av befolkningen efter skiftet förde med sig en stor nyodlings- och torprörelse i Sverige. När behovet av arbetskraft åter växte under 1800-talets högkonjunkturer utvecklades statarsystemet.

En mera indirekt följd av enskiftet blev den fria sockenstämman och den kommunala självstyrelsen samt grunden till ändrade tänkesätt och nya värderingar i samhället.

Det viktigaste dokumentet om Mackleans skolpolitik är hans "Lärobok i Landtbruket för Skurups socken", tryckt i Lund år 1845. Rutger Mackleans lärobok kom inte att användas i hans egna skolor, men hans tänkande slog igenom ändå. Mackleans enskifte och skolor var avgörande för bondens frigörande. År 1842 antog riksdagen den allmänna folkskolestadgan och redan 1846 byggdes den s.k. Mackleanska skolan i Skurup (Kyrkogatan nr 10) - väl att skilja från nuvarande Mackleanskolan.

Ideologiskt bekände sig Rutger Macklean till fysiokraterna, en rörelse som grundats av den franske läkaren Francois Quesnay. Fysiokraterna hävdade särskilt två punkter som grundläggande för all samhällsutveckling: att jorden ekonomiskt sett är den ursprungliga värdekällan och att allmän skolgång är basen för alla framtida sociala, kulturella eller tekniska förändringar.

Demokratiseringsprocessen...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se



Rödhårig och fräknig...

På Stortorget i Örebro står bondeledaren Engelbrekt med sin yxa. Bakom honom ståtar den gamla kyrkan där en gång Engelbrekts skelett bevarades en lång tid, men nu har man slarvat bort hans benknotor.

Så är det i denna världen, det som en gång växer fram och verkar skall snart skingras igen. När det gäller den före detta rödhåriga gossen som då och då smet iväg från sin mormors gård vid Oscarsparken, håller även han på att skingras allt som tiden går. Bland annat har han ingen röd kalufs längre som i forna dar, nej nu har han snart en vit krans kring huvudet.
På sätt och vis har han blivit en munk, en person som dragit sig tillbaka från marknaden och ägnar sig åt att tänka. Men sitt namn som han fick i Nicolai Kyrka invid Stortorget i Örebro har han ännu kvar på de flesta brev som med jämna mellanrum dimper ner i brevlådan. Men - ibland står det Bo Linder, mindre ofta Arne, Jerry är det namn som förekommer mest, men det var inte det som hans mor fått order om att uppge till prästen. Dock var det bestämt att han kulle heta Bo Arne Linder för tid och evigheter.

- Vad skall pojken heta? sa prästen.

- Bo Arne, ähh, sa modern, den rödhåriga och fräkniga hon också, och drog ut på meningen som om hon ville säga något mer...

- Sen då, sa prästen barskt, och tittade frågande under buskiga ögonbryn på Asta; ja det var så hon hette.

- Jerry!!! sa Asta, och bröt mot den överenskommelsen som hon och hennes man, pojkens pappa, hade gjort upp, och så blev det Bo Arne Jerry, vilket också står i kyrkboken.

Nu är det så att det fanns en orsak till att mamma Asta innerst inne tyckte att hon skulle ha berövat pojken sitt namn om hon följt överenskommelsen. Det var nämligen så här att det fanns en liten hund på mormors gård vid Oscarsparken, och när Asta var gravid och barnet där inne i magen började sparka, tyckte hon det var som när den lilla hunden sprang omkring på gården. Hon sa:

- Jag har en liten Jerry i magen.

Så var det utrett, men historien är inte slut med det. För några år sedan besökte jag Frälsningsarmens sekondhandaffär som låg mellan kanalen och St:a Ragnhilds kyrka. En trappa ner fanns ett rum med en massa böcker. Där fanns flera böcker av Jack London, en författare som jag var sugen på att läsa.
Jag bestämde mig för sex stycken som låg framme på ett bord, men strax innan jag gick ut ur lokalen fick jag se Jack Londons samlade verk, 17 stycken, för 10:- styck; men jag hade ju bestämt mig.     Jag åkte hem, detta var en fredagkväll, och under lördag och söndag kunde jag inte släppa tanken på hela hans verk. Således åkte jag ner på stan på måndag förmiddag och rafsade åt mig hela verket, men vad skulle jag ta dem i? I rummet bredvid fanns ett bord med gamla väskor, och där fanns räddningen, en ryggsäck med mes. Med 17 Jack London i en mes gick jag ut i världen och kalaset kostade bara 215 kronor. En bra investering? vänta får du se. Hemma igen gick jag igenom alla titlarna, och hör och häpna, på ryggen av en av böckerna stor det Jerry, och den boken handlade om Jack Londons hund.

Det är inte svårt att räkna ut att den lilla rödhåriga gossen fick sitt namn efter en hund som i sin tur fått sitt namn efter Jack Londons hund...

Beträffande författaren Jack London finns mycket att berätta. Han var en fattig grabb som föddes 1876 i San Fransisko. Han prövade på många sysslor innan han blev författare. Bland annat försökte han sig på att gräva guld i Alaska. Han skrev sedan många böcker om naturen; den viktigaste:
Skriet från vildmarken, handlar om en draghunds hårda liv i norr.
Men, Jack London var också samhällskritikern som inte kunde tåla den råa kapitalismen. En ruggig bok heter East End och beskriver hur han lämnar över en summa pengar och lite fina kläder till en familj i London, och sedan ger sig in i den hårda djungel som finns bland människor som lever i absolut fattigdom. Han får då erfara hur människor mals ner i slummen på några månader. Själv lyckas han dock ta sig tillbaka och fann att han hade värderat den familj rätt som hyst hans tillhörigheter. Jack London dog alkoholiserad 1916, samma år som Asta föddes. Jack var en revolutionär, en person som aldrig gav upp kampen för rättvisan. RE betyder ÅTER och EVOLUTION betyder utveckling. Man kan också kalla honom för en rebell, där Belle betyder bra.

Vi står kvar på torget och ser ner mot den lummiga parken. Gatorna omgärdar hela härligheten och mormors hus fanns inne på en gård där vägen in gick på båda sidor om huset som låg paralellt med gatan. Det var som två tunnlar in till gården. Det var där utanför den ena tunneln som vi ungar stod på trottoaren och kastade sten på bilar som for förbi. Efter ett kast sprang man in på gården. Nu var det så att en taxibil blev träffad av en sten, men föraren var en smart rackare. Han fortsatte till andra sidan parken, och sedan kom han för fot mot oss och tog den rödhåriga illbattingen i örat. Inte vet jag om hans bil blev träffad av min sten, men där fick jag mig en ordentlig åthutning, så stark att jag minns det som igår. Gör man något dumt skall man straffas så det känns, annars är bestraffningen skadlig, men... den skall vara rättvis!

För att återgå till frihetshjälten Engelbrekt.

Det var på 1400-talet innan Sverige blev en egen nation. Vid den här tiden var vi i union med Danmark och Norge. Fogdarna som tog upp skatt från bönderna härjade fritt, och till slut kunde bönderna inte längre tåla den regim som rådde. Då samlades man under Engelbrekt och slog tillbaka fogdarna. Det var väl inte det lättaste och regerandet under den här tiden var ganska förvirrat, och jag går inte in på några detaljer. Engelbrekt, liksom många frihetshjältar sedan tidernas gryning, fick så småningom plikta med sitt liv. Det jag vill säga här att bönderna samlades i Arboga under former som liknade en traditionell riksdag.

Fram till 1867 bestod Sveriges riksdag av fyra stånd: Adel, Präster, Borgare och Bönder. Nu fick man en rikstad som bestod av två kammare: I:a kammaren och II:a kammaren. De rika männen ( det var bara män, kvinnorna kom inte in i riksdagen förrän 1921) satt i Första kammaren, medan arbetare satt i andra kammaren. Andra kammaren avskaffades 1970. Den ordning med vilken Sverige styrs kallas parlamentarism och lyder under den Lutherska läran.

Genom att folkskolan kom 1842 och bildningsorganisationer som ABF, har folk i gemen kunnat vara med att fatta beslut om vilka regler som skall gälla i vårt land. I många år hade vi en ekonomi i detta land som reglerades av tre starka parter: Lo, SAF och Staten; det avtal som slöts mellan parterna kallades Saltsjöbadsavtalet...

Idag är, både privata människor och organisationer, på väg över den linje som grundlagen drar upp.
Vi har nått en materiell standard som tvingar oss att kämpa mot varandra, och ständigt öka effektiviteten i arbetet så att många människor blir försvagade och sjuka. Man säger att det är girigheten som driver oss mot avgrunden...