Schamanen... Del 10 Mölnbo stomnät

Ateljé Living Room
Månskensbonden

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 


En gång i tiden fanns det bara en kvarn vid bäcken från Lillsjön. Det var på 1200-talet har man sagt.
Mölnbo har fått sitt namn därav. Det var inte många som bodde runt kvarnen då, och allt som barnen växte upp och ville ha eget, måste man komma sams om hur tegarna skulle vara utformade. Ofta var det någon, den äldste, som bestämde hur man skulle fördela arbetet och när det blev allt för komplicerat att hålla reda på var och ens ägor, var man tvungen att markera gränserna med rör och rösen. Man ställde stenar så att de syntes i terrängen, och i skogen placerade man en hjärtsten med andra stenar runt omkring. När man kunde tillverka jernrör använde man sådana för att markera fastighetsgränser.

Omkring 1900 åkte många unga svenskar till Amerika och andra länder för att klara livhanken. Då fick man den idén att skapa en ny sorts fastighet, småbruk, där en familj kunde låna pengar till det belopp som det stora bolaget, egnahemsbolaget krävde för att lämna ut papper på köp av detsamma.
Man kallade förättningen för avsöndring och gjorde den så enkel som möjligt. En enkel karta och träpålar till att markera gränspunkterna var allt som behövdes för att göra förrättningen giltig.

Vanligtvis användes järnrör och dessa mättes in från linjer i kartan. Snart nog anlades polygonnät med markerade punkter, ofta i berg eller sten, men gick inte det måste man anlägga rör i gjutning.

Ett sådant nät fanns i Mölnbo samhälle när jag kom dit första gången, 1965, men jag vet inte när det anlades. Många punkter var naturligtvis borta, men ett visst antal kunde användas på nytt och nymätas i samband med det nya polygonnätet som vi anlade 1975 - 76, då vi planerade för en flygfotografering av två kartor:  1:400 och 1:1000. Vita skärmar sattes ut på förut bestämda avstånd från varandra, och dessa mättes in från de nya polygonpunkterna. Vid flygfotograferingen syns skärmarna tydligt, och de negativ som man får vid framkallningen placeras i en stor sterioapparat, två i taget så att man kan få en modell i vilken man kan mäta höjder genom att placera ett märke på det objekt man skall mäta in. De gränspunkter som vi hittade mätte vi naturligtvis in och på så sätt kunde de markeras på den nya kartan. Andra gränspunkter digitaliserades.

För att få höjdkurvor och andra höjdangivelser på kartan gick vi ut ifrån Riksfixar. Dessa låg förr utefter järnvägen med ca 2 km avstånd.

1900 gjordes en rikstäckande avvägning med utgångspunkt vid Riddarholmskyrkan. Den fixen låg på 4 meter över medelvattenståndet i Östersjön. Man gick från punkt till punkt i polygoner, det vill säga, man utgick från en punkt och kom tillbaka till samma punkt från ett annat håll.

När vi anlade det lokala fixnätet i Mölnbo gick vi ut från rikets punkter med höjdangivelse från 1900 års system, och från det lokala nätet som vi anlade höjdbestämde vi alla nya polygonpunkter.

Skillnaden mellan 1900 års system och det system som Lantmäteriverket skapade år 1970 visade sig vara 36,8 mm då vi tog med ca 20 punkter i jämförelsen. Det var punkter från norr till söder och från öster till väster över Södertälje kommun. I stort sätt kan man säga att höjdskillnaden beror på landhöjningen som vanligen betecknas som 50 cm på hundra år här i Stockholmstrakten. Norrut är
landhöjningen större, och mest i Sundsvallstrakten.

Södertälje stads lokala höjdnät skiljer sig nästan 4 meter från Rikets höjdnät. Det beror på att man valde att utgå från det system som man använde då man byggde slussarna som reglerar vattnet i Mälaren. Man utgick från slussen i Stockholm och avvägde till slusströskeln i Södertälje, och slusströskeln ligger ca 4 meter under vattenytan, som är den nivå som riksnätet utgår från.

Anledningen till att man valde en utgångshöjd som ligger under vattenytan är den att byggnaderna i staden inte skulle få negativa höjder.

Tillbaka till Mölnbo:

Hela det nya systemet som vi skapade 1975 - 76 utgick således från ett antal triangelpunkter som ligger runt Mölnbo. Det var en punkt uppe på TV-tornet och en punkt som ligger på berget nedanför Gamla Vattentornet i Gnesta. Själva punkten ligger på berget men uppe på kupolen finns ett märke som är inmätt och beräknad i det stora systemet. Punkten där nere är sedan inmätt excentriskt från kupolen. Vi snickrade ihop ett golv där uppe och lyfte bort vimpeln som alltid stått där, och under den finns ett rör. När vi sedan satte dit vimpeln igen kom den att sitta lite snett, och hade förmodligen alltid gjort det, men jag kunde inte släppa tanken på att den en dag skulle rasa ner. Men...den sitter där än, alltsedan 1971.

Ytterligare en triangelpunkt som vi anslöt på var Igelsjön som ligger ovanför skjutbanan vid AK-vägen mellan Järna och Mölnbo. Ännu en punkt behövde vi ha att ansluta det nya nätet till, därför gjorde vi en punkt norr om 57:an en bit utanför Mölnbo samhälle på väg mot Järna. Den punkten låg så till att vi måste sätta upp vår 12-metersmast för att kunna mäta från Rösjön, en andra ordningens punkt som ligger på berget nära sjön Röstjön. Från dessa triangelpunkter utgick vi med ett glest polygonnät som de nya täta nätet anslöts till.

Vi ser här hur man hela tiden växlar ner, samtidigt som noggrannheten minskar. Andra ordningens
triangelnät var förr anslutet till ett första ordningens nät där avståndet var ca tre mil.

Första ordningen: 30 km.
Andra ordningen: 10 km.
Tredje ordningen: 7 km.
Storpolygonnätet: 1 km.
Detaljpolygonnätet: 200 - 300 meter.
Fixar 1900: 2 km.
Fixar 1970: 1 km.
Lokala fixar: 500 meter.

Idag mäter kontorets mätningsingenjörer med GPS-instrument och använder bara i undantagsfall det gamla lokala nätet. Vill man vara riktigt noga, för att få nya punkter att stämma överens med de befintliga gör man en differensmätning, och då kan man komma ner på cm-noggrannhet.
Jag har aldrig mätt med den nya tekniken, och känner inte till hur metoden är.

I Vårdinge fanns det sju säterier. Ett säteri är en gård som kan hålla en ryttare till landets försvar.
Vårdinge ligger lagom långt från huvudstaden så att ägaren till godset kan fara fram och tillbaka inom en begränsad tid. Dessutom är marken sådan att den kan brukas rationellt. Det finns en remsa med bördig jord från Nådhammar/Edeby förbi Vårdinge kyrka upp mot Kläckeskulla i norr.

Socken kommer av det tyska ordet sochen, vilket betyder söka. De som bodde i samma socken sökte sig till samma kyrka. Det var kyrkan som organisation som hade ansvaret för sina medborgare, men succesivt tog den borgerliga organsiationen över medborgarnas välfärd och nu är det en kommunal angelägenhet.

Vårdinge kyrka låg väl till för alla människor som bodde och arbetade på dessa gods. Innan jordbruket mekaniserades måste driften hållas igång med en massa arbetsfolk och då låg kyrkan centralt. Därför byggdes den första skolan just intill Kyrkan, men så skapade man några skolor till i socknen. En vid Helgesta och en vid Sjunda.

Så kom tågen och maskinerna; ångmaskinen och råoljemotorn. Tyngdpunkten flyttades då till området runt stationen. Det var 1961 som tågen gick en bit bortom Gnesta. Nästföljande år kom man vidare till Hallsberg och sedan till Göteborg. 1962 kunde man sålunda resa från Västerhavet till Östersjön. Då började två bröder rumstera om i Vårdinge. Hildemar och Wilhelm Lidholms mor hade köpt Nådhammar, och när hon dog tog Hildemar över Nådhammar och började lägga grunden till en världsomfattande verksamhet där.

1883 köpte man Hjortsberga och snart hade man Fagernäs, Långbro och Balsberga. Hildemar var
verkställande direktör för Mejerigårdarna AB.

De gårdar som var säterier var skattebefriade, och därför fanns det ingen anledning för staten att kosta på någon karta över dem; därför kan det vara svårt att finna kartor långt tillbaka i tiden. I Länsstyrelsens arkiv finns det några få kartor, bland annat över Långbro Gård på den tiden då bygdens starke man, Per Sahlström, var rättare på Långbro.

När vårt lag mätte för flygfotografering 1976 fanns det en karta över Mölnbo som Lantmäteriet gjort.
Den var i skala 1:2000, ett vanligt format på kartor som Lantmäteriet gjorde i samhällena runt Södertälje. Den kartan som nu ritades var i skala 1:400 över tätbebyggelsen och 1:1000 i och utanför samhället...

Vid den här tiden hade jag själv snickrat ihop ett hus i två våningar, byggt hagar och skaffat får och getter. Getterna var killingar då vi hämtade dem i Hälsingland, alla utom Greta och Brunette som vi köpte från Edesta. Greta skulle vara dräktig, och bukstinn var hon minsann, men inte kom där några killingar. Vetrenären konstaterade att hon var skendräktig. så bar det iväg till bocken i Edesta och den här gången kom Fantomen. Länstidningen kom och plåtade när min dotter höll Fantomen i famnen.
Svärfars oxe var stallad hos oss tillsammans med första hästen, Brasse, som vi hyrde över vintern 1994. Oxen hette Eske och jorunalisten Ankarstrand fotograferade Eske och mig då vi gillrat på honom ett oxok och vid detta satt linor vid en svängel, och i svängeln en plog. Bilden kom sedan i tidningen, liksom min dotter och Fantomen.

Det är mycket man måste lära sig då man ska bo på landet, tur för mig att jag sprungit i vägen på Glibotorps Gård då jag var liten.... I 15 år bodde jag längst ute i Vårdinge, sedan flyyade jag tillbaka till Södertälje med en häst, Rudolf, en ettårig hingst som kastrerades nere hos Carapi, i fårhagen vid Ragnhildsborg...