Schamanen...Del 4... Kartografen

Ateljé Jerry Linder
Utsättaren

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

År 1959 lade man ut ett nytt polygonnät i Järna. Detta vilade på ett överordnat nät av punkter som i sin tur var anslutet till Nyströms Triangelnät. Detta var anslutet till Areskogs triangelkedja som gick från triangelpunkt 1 på  Ragnhildsborgsberget till Triangelpunkt 12 på Bränningeberget. Det är en sträcka på 1 mil. Det nätet mättes 1910 vid den tiden då man skulle gräva om kanalen och bygga ny järnvägsbro. Dessutom lade man ut ett polygonnät över Näset. Det var det första polygonnätet i Södertälje, innan dess mätte man med prisma och perpendiklar.

Nyströms nät nådde från Kumla i Turinge till Älgbostad i Nykvarns samhälle och vidare över Bystaberget till Hummelmoraberget och Pärlängsberget som ligger inom Södra Kallforsområdet.
Därifrån sträcker sig triangelnätet österut mot Viadberget och vidare mot Rönningeåsen och norrut över ett antal punkter till Slandör och tillbaka till Kumla i Turinge. Den här uppräkningen av punkter runt Södertälje är inte komplett, men den visar på hur Järnas triangelnät är anslutet till ett stort nät över Södertälje med omnejd.

Jag minns en natt då jag var med en ingenjör uppe på Järna Vattentorn. Vi konkade upp ett elverk och en bensindunk tillsammans med ett vinkelmätningsinstrument, en T 2:a och en geodimeter. En geodimeter är ett instrument med vilket man mäter längder på långt avstånd mot ett prisma. Ljuset går fram och tillbaka och instrumentet mäter tiden det tar. Eftersom man vet hur snabbt ljuset rör sig genom luften kan man räkna ut längden. Lufttryck och temperatur påverkar hastigheten och måste därför mätas.

I Järna lade man ut punkter så att alla kunde mätas från vattentornet, därför blev det flera timmars arbete där uppe utan uppehåll. Det var ett spännande arbete som jag ramlat på. Det var efter det som vi byggde triangelnätet i Rönninge med 5 torn. Ett torn stod på Rönningeåsen, det var 15 meter högt, och ett torn stod på Bergmans berg, det var på 12 meter. Bergman, det var Sten Bergman, upptäcktsresanden med alla fåglarna. Vi bar upp allt virke vid sidan om hans voljärer.

När vi arbetade i Rönninge kom ingenjör Fjällmo vid flera tillfällen och hälsade på oss utan särskild anledning. Jag tror att han saknade mig, att han ville visa att det hade hänt ett misstag då han sagt åt mig att uttrycka mig hövligare.

Men den vintern arbetade jag på en fabrik i Nykvarn vid Nedre Bruket. Man tillverkade P 2-tillsatser och det var ett jobb som var främmande för mig. Men verkmästaren uppskattade mitt arbete och jag fick arbeta självständigt. Trots det trivdes jag inte, kunde förlika mig med att det var mörkt när vi gick till bussen på morgonen och mörkt då vi gick hem. Därför gick jag upp på lantmäterikontoret på våren och frågade om jag kunde få följa någon lantmätare ut som hantlangare igen.

- Nej, sade distriktslantmätaren, det är flera gossar här som behöver ha praktik. Men Blomqvist stod på sig och menade att jag borde få en ny chans, och på det viset kom jag ut med Fjällmo igen.
Jag minns att vi gjorde några mätningar på norra sidan om järnvägen i Järna, och att jag låg och solade mig på en lutande lucka invid ett hus. Jag tror det var den andra april till och med. Jag njöt i stora drag av att få vara ute och jobba.

Vi åkte lite hit och dit och gjorde småjobb men till slut fick Fjällmo uppdraget att göra en grundkarta över Uttran. Det var tungt arbete och mycket röjning i tät skog. Jag minns att jag stundtals var ensam i skogen och att jag på rasten läste lite i min tyska grammatik, jag hade nämligen fått meddelande om att jag kommit in på gymnasiet.

En dag for vi till Tumba och gick på kondis. Fjällmo ville bjuda mig och jag tog en dricka och en bisqui, medan han själv bara tog en kopp kaffe. Som vi satt där mitt emot varandra räckte han fram handen och sa:

- Nu Jerry har det gått så bra att vi hädanefter säger du! Det var ett högtidligt tillfälle som skulle komma att betyda mycket för mig.

När jag flera år sedan kom hem från militärtjänsten efter att fått anstånd efter halva tiden var det han som ringde och sa:
- Jag har hört att du kommit hem, hänger du med?

 Hela det nya polygonnätet i Järna skulle höjdbestämmas. Arbetet låg på Fjällmos bord.

Ett nytt finfixnät var avvägt och beräknat. Nu skulle polygonnätet anslutas till de noggrant avvägda fixarna som var anslutna på några ställen till Kartverkets Fixar anno 1900.

Lasse Annala och jag hackade fram punkterna på vintern och avvägde mellan dem, det var ett evigt hackande i den frusna marken. Senare delade vi på oss så att Fjällmo och Annala arbetade tillsammans. Och jag, som just för detta ändamål köpte första bilen, hade löfte att arbeta självständigt, trots att jag egentligen var Fjällmos hantlangare.
Min svärmor, Elsa Karlsson, fick bli min stångbärare. Jag hade då bott i Norra Väsby sedan ett halvår, och vi hade börjat känna varandra. Det var nog en fin tid för henne att få komma ut och tjäna lite pengar.

Som sagt var, först var det min svärmor och jag som avvägde ett antal sträckor på våren. Det var vid Tuna, men det gick inte bra. Vi mätte alltid sträckorna fram och tillbaka och skulle då få samma resultat. Men det fick vi inte.

Jag hade nyligen läst ett Hermodsbrev i mätningsteknik och där fått kunskaper om hur man justerade ett avvägningsinstrument. Man skulle mäta upp en sträcka som var lagom lång så att man tydligt kunde läsa av stången. Sedan delade man den sträckan mitt itu. Därefter avsatte man ännu en kortare sträcka i den långa sträckans förlängning.

Om instrumentets trådkors stod fel blir resultatet ändå rätt om man står på mitten av den långa sträckan och läser bakåt och sedan framåt. Men då man ställer sig längst bort på den korta sträckan och läser mot stången, då den står i änden på den långa sträckan först, och den närmaste änden sist, då blir resultatet felaktigt. Men eftersom man vet den rätta höjdskillnaden kan man justera in korset rätt. Den närmaste avläsningen kan därvid betraktas som riktig, men avläsningen mot den långa sträckans bortre ändpunkt blir fel. Det var ju lite spännande att utföra den här operationen då min svärmor var med som kontrollant. Nästa sträcka gick bra, och nästnästa, men det var vid någon av de närmaste sträckorna jag läste 1 meter fel på stången, men det var ju en annan sak. Slutresultatet, 3 mm på en mils avvägning från Fix 3 via Herrvreten, ladan som jag sedan rev och körde hem, och tillbaka till Fix 3 vid 57:an slog fel på 3 mm; jubel i busken!!!

Sedan fick jag en ny stångbärare, det var en gammal lagårdskarl från Lida i Hölö. Många av kommunalarna i Järna kom från lantbruket. Min nya stångbärare hette Engelbrekt Segerhjälm. Vi avvägde polygonpunkter vid Mora där han hade bott en gång i en statarbostad. Han hade mycket att berätta om förr i tiden. Han sa också att han trodde att verkmästare Bengt Eriksson behövde någon till hjälp med utsättningen av vägar, vatten- och avloppsledningar.

- Gå till ingenjör Bergman och fråga om han inte behöver ha en utsättare, sa Engelbrekt med djupaste allvar, och då gjorde jag det. Det här var på hösten 1965 och snart kom snön och vintern. Kommunalgubbarna hade gjort färdigt Nedre Starrbäcken och flyttade upp alla maskiner till Övre Starrbäcken då jag kom med på allvar. Lite tidigare asfalterade man några gator i samhället och jag var med och visade att jag kunde ta i. Det uppskattades av gubbarna, att jag både kunde avväga och kroppsarbeta. Jag kan minnas att Fjällmo och Annala kom förbi och uppmanade mig att vara uppmärksam på polygonpunkterna som låg i gatan, så att även dessa betäckningar höjdes till rätt nivå.

Jag kan inte minnas att jag träffade min läromästare i mätningsteknik efter den här gången. Jag fick ett fint betyg, men han måste ha skickat det till mig. Det kom att betyda mycket för mig lite senare i livet då jag sökte jobb på Stadsingenjörskontoret. Nu började en nyttig tid för mig tillsammans med alla dessa kommunalarbetare som alla hade sin bakgrund inom olika yrken. Där fanns också två bröder som spelade en viktig roll i detta sammanhang: Bröderna Kollberg med sina grävmaskiner.