Schamanen...Del 9 Mätningsteknikern

Ateljé Jerry Linder
Triangelmästaren

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Bakom skrivbordet satt på rad: Erik Wallin, Sven Engblom och Nils Hedlund...mätningsingenjör, biträdande stadsingenjör och stadsingenjör. Erik var boss för mätlagen och Sven var stadens fastighetsbildare, medan Nils var chef för hela kontoret.

Framför cheferna satt en nyklippt yngling på 27 vårar. En tjänst efter Mr Herre var ledig och nu sökte jag den genom att frankt stega in på Stadsingenjörskontoret på Holmfstvägen, samma byggnad som Energiverken huserade i.

Herre och Melle var två gamla trotjänare som hjälpt till med lite av varje (hantlangare). Bland annat hade de markerat åtskilliga polygonpunkter i det stora nätet, och byggt vinkelmätningstorn hade de gjort.
Melle hade redan slutat och nu hade också Herre gått i pension, och hans tjänst skulle besättas.

Det blev jag som fick den och jag skulle sitta vid Martin Normans bord änn så länge, tillsammans med honom. Kartor inköptes att täcka alla triangelpunkter över hela storkommunen. Här skulle röjas sikter mellan punkterna som för det mesta låg på de högsta bergen. Några fanns på vattentorn och några var punkter som skulle mätas excentriskt från kyrktorn. Det här var spännande, just det arbete som jag bara kunde önska mig, och det visade sig passa mig som handen i handsken.

Jag skulle ha två man med mig i mitt lag, och det blev lite turbulent på jobbet ett tag då de fackligt anslutna till Saco strejkade. Det blev faktiskt så att jag så gott som själv fick utse mina medarbetare och därmed kom mitt lag att bestå av en 40-årig jägare, Nils Andersson från Tystberga och en orienterare, Lars-Erik Thofeldt från Järna.

Den 1 september skulle jag börja och det var en fredag.

 - Kommer du på en fredag, sa Erik Wallin.

- Ja, sa jag, jag skulle ju komma den 1 september, och det är idag.

Både Martin och Erik var gamla i gården och hade varit med om det arbetet som jag var satt att leda.
Jag fick fria händer och snart var vi igång i terrängen. Jag vill minnas att Lasse och jag började vid skjutbanan invid AK-vägen mellan Järna och Mölnbo. Vi skulle leta rätt på en punkt som var markerad med en vimpel i ett träd. Jag märkte då att Lasse var en god stigfinnare; det här var i början på oktober. På måndag nästa vecka var vi på Albyberget och då var även Nisse med.

Nu började en period med klättring i träd mest varje dag i tre månader. Då fick jag nytta av all träning från barn och ungdomen. Ibland var det bara en eller ett par grenar som skulle tas bort från varje träd, ibland var det många träd. På slutet hade vi en kottplockarstege med oss. Med den kunde vi klättra 9 meter upp, och ibland kanske man måste klättra ytterligare några meter för att komma åt grenen som skymde sikten.

Schamanen i den stora granen, det var jag det. Var det en något vidlyftigare klättring ställde jag alltid upp, och på det viset var de andra två också villiga att klättra, även om Nisse var något tung i gumpen; men viljan var det inget fel på.

Det där med schamanen har jag lite svårt att förklara, men med åren har det blivit allt tydligare, men ok, som sagt var, något svårbegripligt är det, men nära anslutet till den svenska naturen.
Det har alltid varit något stort att röra sig fritt i naturen, särskilt i skogen. Där finns så många tecken som skall tydas; så många varför. Bara det att börja upptäcka hur träden tar hänsyn till varandra, hur en gren får vika för en annan. Hur en ung gran själpts omkull av snön på vintern och blivit liggande som för att torka och dö, men så har några rötter blivit kvar i jorden och så börjar toppen böja sig uppåt mot ljuset igen. Det är nästan man börjar gråta. Vilken seghet, vilken okuvlig vilja.

Särskil intresserad har jag blivit av de stora trädens vridning. Ofta ser man att fibrerna vrider sig runt trädet när barken ramlat av. Inte såg man sånt där när man var liten. Men de där åren då vi var ute i skogen varje dag hann man se mycket, och så har det blivit en bank av upplevelser i huvudet som med jämna mellanrum gör sig påmind även då det rör sig om människor i flock. Där finns en kraft som driver masan framåt, vi har alla vår individuella karaktär och de gamla och kloka har talat om Ande, kropp och själ. Själen utser vilken gren som kanske håller när jag klättrar, ett tag om ytterligare en gren kan vara bra att säkra klättringen. Min erfarenhet när det gäller grenar, ger mig större trygghet än när det gäller stegar på husväggar eller balkonger, där blir jag osäker och kan inte kolla bärigheten på samma sätt. Kroppen, materien, materialet kan vara nog så starkt, massivt, men kopplingen mellan kroppar kan vara bristfälliga, det är sådana spörsmål själen jobbar med...

Den med kraft fyllda kroppen stretar upp mot den speciella grenen som skymmer sikten mot en flagga som satts upp för att visa var nästa triangelpunkt är, kanske en mil bort. Där svajar den i vinden och ser märkligt levande ut. En man står på den rådande punkten och blickar fram mot flaggan där borta. Det är lite svårt att se eftersom flera grenar är i vägen, men upe i granen syns flaggan vaja från en talltopp där borta.

Genom kommunikation mellan han där nere och han där uppe börjar man ana vilka grenar som skall bort i just det trädet, det kan vara flera i nästa träd, man får se. Så börjar gallringen med en liten bågsåg och om det är rätt gran och rätt gren bör sikten där nere förbättras och så småningom har samarbetet resulterat i en fri sikt mellan punkterna från detta håll. Sedan gäller det att göra likadant från andra hållet innan sikten är totalt klar så att man skan sätta upp stativ och instrument och mäta längden mellan punkterna. Den längd man erhåller med instrumentet kan vara felaktig, inte mycket, men ändå, och när hela nätet är mätt jämnar man ut spänningarna mellan punkterna. Blir spänningen för stor måste man kanske mäta om några sträckor. Resultatet av Hedlunds Triangelnät  gav koordinater som svarar mot någon enstaka centimeters fel, vilket är otroligt, sett ur schamanens
perspektiv från Stora Granen...

Vi skulle ha en sikt från Storkullen, som ligger vid Ogan i Järna. Det är kommunens högsta punkt, ca 90 meter över havet. Sikten skulle gå mot Albyberget som finns inte långt från Sjunda Gård. Det satt en flagga i en talltopp och signalerade trianglepunkten, men vi kunde inte se den hur mycket vi än tittade i kikare eller teodolit. Det var säkert många träd i vägen på den bergplatå som finns ungefär halvvägs mellan punkterna. Vad skulle vi göra?

Kvällsjobb...ja vi bestämde oss för att sätta upp en lykta, en sådan man har vid vägarbete, och gå upp på Storkullen och se om lyktan syntes mellan träden, det gjorde den. Vi hade teodoliten med oss och tog bäringen till lyktskenet, och nästföljande dag var Nisse uppe på den där platån och började fälla trän som vi ansåg stod i vägen, sett från Storkullen. Det klart att det kanske blev ett eller annat träd fällt i onödan, men snart nog hade vi sikten klar och kunde blåsa av. Hur skulle vi ha kunnat klara av det här jobbet utan radiokommunikation.

Schamanen ja, där fanns 92 triangelpunkter i ett nät, triangelnät, där många punkter var hade många sikter ut mot andra punkter, och de sikterna skulle vi, Nisse, Lasse och jag, samt Olle och Bosse,  ha klara till april nästa år och då skulle vi också bygga ett vinkelmätningstorn, som består att två bockar. Det skulle vara 12 meter och gjort så att man kunde fästa en geodimeter högst upp på innerbocken. Tornet byggdes vid Murmästartorp, av granspiror som vi fick uppsläpade med en traktor. När vi byggde färdigt golvet på ytterbocken hade vi blivit fem man, Olle och hans son Bosse skulle vara med ett halvår medan vi började mäta nätet. Det var två ingenjörer från Lantmäteristyrelsen som mätte med sin Laser 8, en geodimeter som kunde mäta längderna på mm när.

Vissa triangelsträckor var omöjliga att mäta från marken (då stod vi i torn), och andra gick inte att  se vid marken (då mätte vi mot master). Det var ett bestyr att sätta upp masterna, och tornen var ännu jobbigare att släpa upp på berget och montera ihop. Men det gick bra trots att vi inte hade någon erfarenhet att sådant jobb. Alla var praktiskt lagda, och Olle var lantbrukare från Väsby, dit han kom som dräng och gifte sig med dotra i familjen. En av punkterna låg på Långberget. Där var vi och letade efter en gammal triangelpunkt som teknisterna vid Sjunda lagt ut och byggt ett torn på 40-talet, när professor Fagerholm hade Sjunda Gård. Han brukade ha ett antal lärjungar där på sommaren. En av dessa var stadsingenjör Hedlund som nu fick ge sitt namn till detta nya triangelnät;
Hedlunds Triangelnät.

Nätet kom att sträcka sig över hela den tilltänkta storkommunen med Trosa och Vagnhärad, Gnesta och Daga, samt Torsåkers församling. Det vetydde att vi mätte från Askö (ett vinkelmätningstorn av stål) i söder, till Kalkudden i Mariefred i norr. Rönningeåsen var den ostligaste punkten och så var det en punkt som hette Tuna i Flen. Det blev många långa resor med vår oranga LandRover, och hur väl var det inte att ha dessa hemtama medarbetare i laget, ofta måste vi leta bra länge för att finna en gammal punkt som låg gömd under mossan. Lasse var som en spårhund, envis och noggrann, han gav sig inte.

Ingenjör Wallin och Martin Norman hade gjort sina pass när vi började. Det var svårt att tänka sig att de hade varit ute på liknande äventyr, men så är det. Nu är det svårt att förstå att vi kunde gå iland med den uppgift vi fått, men det gick, inte minst genom allt stöd vi fick från kontoret.

Nu sitter inte schamanen längre i den Stora Granen, snart ligger han under Stora Granen, men ännu finns levande celler i hjärnan som samverkar på ett mystiskt sätt så att nya upptäckter görs i vår herres hage. Min Gud, var får jag alla orden ifrån...

När det här jobbet var färdigt skulle kontoret utökas med en mätningstekniker och två mätare, ett helt nytt lag som skulle gå över alla ytterkommuner som Lantmäteriet haft i alla år; jobbet blev vårt och i och med det blev jag 1:e mätningstekniker. Mitt betyg från ingenjör Einar Fjällmo spelade nog en viss roll, men ännu mera mina goda medarbetare, Lasse och Nisse...som naturligtvis fick de andra tjänsterna, och så var vi ett lag igen som karterade ytterområdena under många år...