Schamanen...del 3 Forskaren

Ateljé Jerry Linder
Hantlangaren

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Varför heter rubriken Schamanen?

Försynen ville att jag skulle bli en kartläggare i min hemkommun, det bara blev så av ekonomiska själ. Familjebildning allt för tidigt och behov av någonstans att bo, samt en skapande förmåga. Sedan första året som hantlangare med mätningsingenjör Fjällmo och lantmätare Blomqvist, samt vid några tillfällen som hantlangare åt en nybakad mätningstekniker som heter Veiko Nieminen hade jag en brinnande lust att bygga mitt eget hus. Jag spanade på olika hustyper i Rönninge kommer jag ihåg, och så en dag var jag där. Det gick bra för mig, men ändå var där något som skavde och jag har haft svårt att få klart för mig vad det var. Vid några tillfällen har jag faktiskt hoppat av och sökt mig till arbeten där man försökt läka sargade själar. Nu först börjar jag kunna formulera mina behov, jag är ingen tekniker, jag är en humanist, men i min släkt fanns ingen att jämföra sig med, och inom det konstnärlig hade ingen fått schans att spränga gränser, alltför stor försörjningsbörda har dämpat dessa "avarter".
Faktum är att mina skolbetyg visar pricis hur det är. Matematik, fysik och kemi, nja organsik kemi  och biologi undantaget, var mina svaga ämnen, medan gymnastik, musik och teckning, samt historia, var mina starka. Nu som pensionär, nedskrivande mina minnen från ett händelserikt liv, måste jag hålla med om att det i alla fall inte var så dumt att gå reallinjen i gymnasiet, jag tror att jag fått en helhetssyn som gagnar det arbete jag håller på med varje dag. Vi skall skapa en musical, ja, vi skall skapa flera i Flodområde 63 där jag är självutnämnd ambasadör...

Nu vill jag fortsätta att berätta om lantmätaren som skapat Ljungströms distanstub...

Ljungström var en uppfinnartyp, han hade söner som också var uppfinnare. Deras stora uppfinning var Ljunsströmsturbinen. Gamle Ljungström satt och gjorde beräkningar på jordens avrundning och fann att A.E. Nordenskiölds rekognoceringar på spetsbergen inte fått något resultat. Orsaken till att man rekognocerade ett triangelnät där uppe i norr berodde på att Newton menat att klotets rotation borde orsaka en tillplattning av polerna. Denna deformering borde kunna mätas genom triangulering på Spetsbergen. En expedition med Nordenskiöld som ledare kom till stånd och allt gjordes klart för mätning. Men så somnade projektet in och det var vid den tiden då Ljungström upptäckte att ingenting skett som det började hända saker igen.

I Ljungströms logaritmiska tabeller som jag hittade i Stadsingenjörskontorets arkiv ramlade det ur några gulnade sidor ur en anteckningsbok, och där kunde jag läsa ett utkast till Nordenskiökd från Ljungström. Där skriver Ljungström att han själv är för liten för att åstadkomma ett snöskred, är bara snöbollen som sätter igång det hela, men att Nordenskiöld är den som kan få igång en expedition som kan mäta färdigt triangelnätet. Kanske en sådan expedition är för dyrbar för Sverige, kanske man borde ta med Ryssland, och så blev det.

Jag tog de gulnade pappren med till Stockholms universitetsbibliotek och visade dem för en bibliotekarie som hämtade upp resultatet av mätningarna ur arkivet, och jag fick genast ett lånekort och fick ta handlingarna med mig hem en tid. Där fanns en redogörelse på franska som förklarade att resultatet av mätningarna presenterats för en konferrens i paris 1902.

Historiens vingslag snuddade vid mig, och det var vid den här tiden jag försökte göra det omöjliga möjligt; att skapa en ungdomsgård för flickor, en ridskola. Det där med en snöboll som sätter igång ett skred fick mig att tänka stort, men var det rätt?

Vi fortsätter på min introduktion inom mätningstekniken. Efter det att vi mätt färdigt vid Björnäs påbörjade vi ett stort arbete i Nykvarn, mi skulle göra en ny grundkarta över Ströpsta. Jag minns hur vi satt i skogskanten och hade benmjölsfabriken framför oss på andra sidan gärdet. Jag hade korv på mina smörgåsar och inandades luften och stanken från fabriken. Vi hade passerat några vagnar med kadaver uppe vid järnvägen och jag tyckte att det krälade i min korv; inte trevligt...

Jag minns också att det var min första gång då jag gick med stången och sökte nivåkurvorna, det snurrade i huvudet på mig. Men det snurrade säkert i huvudet på min chef också då han fått en hostatack igen då han hade rökt för mycket. Han stod med ryggen mot mig och hostade och när han vände sig om hade han en protes i vardera handen.

- Nu får det vara slut på rökandet, sa han, och ordnade tilldet i sin mun. så gick det en stund.

- Nu slår vi in en spik till i likkistan ,sa han, och letade fram cigarettpaketet igen, så arbetade vi vidare.

Jag tycker faktiskt lite synd om Fjällmo när jag tänker tillbaka; han hade en massa otur, och jag var i viss mån orsak till hans problem.

Det var så att ett instrument var trasigt och han måste åka in till kontoret i stan. Men vi kom inte så långt, endast till Kyrkan, där gick hans Wolksvagen sönder strax innan den gått 10 000 mil. Hade bilen klarat den gränsen hade ägaren fått något pris, jag minns inte vad, men nu måste ha ta bärgning till Södertälje. Jag fick gå tillbaka till samhället och vidare ut i skogsdungen där vi hade alla våra redskap, och det var inte lite det. Allt tog jag med mig i ett tag, det mesta jag någonsin släpat på, och slängde in det i ett förråd som vi hade i en källare på ett hyreshus. Sedan började jag gå hemåt utan ett öre på fickan. När bussen kom frågade jag om jag kunde få lift, och bussföraren var en hygglig typ, han gav mig skjuts till stan.

Så gick det några dagar och något nästan löjligt inträffade som fick allvarliga följder för Fjällmo, och som kanske gav mig en chans - jag sa vid upprepade tillfällen ni till chefen, och det här var på den tiden då man ännu inte infört du reformen. Fjällmo blev uppretad på det där "ni", så han sa:

- Nu är jag trött på det där niandet, hädanefter heter det ingenjör Fjellmo, och det skulle han inte ha sagt. Vi hade arbetat intimt ihop i tre månader, och så kommer han med ett slag i ansiktet på en ung vildhjärna. Jag bad genast om att bli avkopplad från allt arbete med honom och det var då jag fick arbeta med Lars Blomqvist i en månad, en betydelsefull månad i Rönninge där vi rekognocerade ett nytt triangelnät med fem vinkelmätningstorn. Det var då mina tallanger kom på prov, min förmåga att klättra i träd.