Schamanen i den stora granen...del 1

Ateljé Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


På Mangelgården stod en stor björk uppe i backen...

Endast min bästis och jag kunde klättra upp i den för det fanns inga grenar att ta tag i, endast en grov gren högt upp. För att nå den måste man klättra på barken och sedan med en gymnastisk pendel ta sig upp på den. Det fanns väl en och annan som med hjälp av stege kunde ta sig dit då vi lekte Rymmare och Fasttagare, men sedan var det stopp. För att komma längre måste man utföra ännu en akrobatisk rörelse för att komma upp på gren nummer två, en ganska kort och smal gren. Där var det stopp för alla andra utom för mig och min kompis, vi som gått på frivillig gympa från andra klass. Från toppen på Stora Björken kunde man se till Järnvägsbron i Södertälje Södra.

Södertälje Gymnastik och Simförening hade gymnastikgrupper för pojkar ända tills vi såg oss tvingade att vända oss till en religiös förening för att fortsätta våra övningar i kroppskultur.

Det var KFUM, Kristna Föreningen Unga Män som gjorde ett upprop och lockade pojkar med Ragnar Lundberg som ledare. Han som stod för det hela hette Ljungberg vill jag minnas, en person som inte såg särskilt gymnastisk ut, men som höll det hela flytande till 1958, men då upphörde verksamheten genom att ingen ledare kom över huvud taget. Ragnar var svensk mästare i stavhopp och kom trea på OS i Mellburn i Australien. Han bodde på Dalgatan bara ett stenkast från Gulagårn och det var hans förtjänst att jag och en annan grabb från vår gård kom upp på prispallen vid
SkolDM ett år; det var vid internatskolan i Skärnhov där Jan Guillous gick - Solbacka läroverk.

Efter en kort tid fick vi en ny lärare, han hette Inge och var lite äldre men mycket spänstig. Vi fick lära oss att gå i takt, och många gånger marscherade vi till olika uppvisningar. Flera gånger defilerade vi genom stan till idrottsplatsen och en gång fick jag bära fanan, det var till IP i Tumba. I Mariekällskolans aula visade vi upp våra konster, och jisses vad vi var kissnödiga hela bunten innan det var vår tur att marschera in och visa våra konster. Överslag på plinten på längden var vår favorit, då ställde man först en plint på tvären.

Det var 60 grabbar som anmälde sig till uttagning av en A-grupp och en B-grupp. Min vän och jag placerade oss väl i A-gruppen, och vi förkovrade oss duktigt, ja så duktigt att jag, när vi hade slutat gå hela vägen från Gulagårn till Läroverkets gymnastiksal, och sedan till den nya gymnastiksalen i Mariekällskolan, fick A i gymnastik, lek och idrott. Till Mariekäll fortsatte vi att gå en hel termin utan att det kom någon ledare. Det klart att det blev mycket korgboll dessa kvällar.

När jag sedan började gymnasiet var jag rätt bra på att göra mål i den kupp som skolan anordnade, vilket renderade mig en oväntad uppmärksamhet; jag vann nämligen målligan den terminen.

Gula Gården var en underbar plats att växa upp på vid den tiden, gården var ett tillhåll där vi kunde leka många populära lekar, och där kunde vi träna friidrott med stavhopp och höjdhopp. Vi hade till och med en tiokamp som vi filmade; i Fantomens Idrotts Klubb. Den filmen fortsatte vi på när vi sedan fyllde 50 år, men det är en annan historia. Nu ska vi fortsätta med trädklättringen.

Det stod en stor morotsgran alldeles ovanför "grodan". Egentligen är det ingen groda utan en lotusblomma. Den finns på kanten av en liten damm som finns mitt för änden av Dalgatan, en bit in på Övre Badparken, just där Björn Borgs stig börjar. Där fanns en slänt och i den slänten stod granen.
Det var inte svårt att komma upp i den, man gick som en sengångare opp utefter en lång grov gren, så var man invid stammen. En liten bit upp i granen hade vi vårt hemliga ställe, ett av våra hemliga ställen, ty vi hade ett annat tillhåll också, under källartrappan i kompisens uppgång.

Från början var vi två dödspolare, sedan blev vi tre, i tredje klass. I fjärde, då vi var tio år och hade läst boken De fyra fjädrarna, en bok om fyra grabbar som lekte indianer en sommar, blev vi fyra.
Vi fyra klädde oss likadant, hade likadana dufflar och byxor, och framför allt likadana mössor. Vi hade skrinnarmössor som var blå, vita och röda. Många trodde att vi var bröder.

Där vi satt i Den stora Granen och rökte en pipa tobak som vi tillägnat oss genom att plocka fimpar ur rännstenen, ristade vi också vår hemliga siffra, en romersk etta, tvåa, trea och fyra, i barken;
våra liv var i högsta grad levande då.

När skolan var slut i nian kom en ny period med både björkar, aspar och lindar. Jag fick jobb som  hantlangare på Lantmäteriet i Södertälje. Redan föregående år hade jag gått upp till Lantmäteriets kontor och pratat med distriktslantmätaren. Men han kunde inte lova mig någon praktikplats, han hade redan gossar som studerade på KTH som behövde ha praktik under sommaren.

Men när jag gick upp nästa sommar, då jag slutat nian och inte hade tänkt ut någon utbildning, fick jag klartecken att börja som hantlangare med lön från sakägarna. Jag skulle få tre kronor sa han och jag blev själaglad, tre kronor när pappa hade fyra och femtio. Jag sprang hela vägen från Bangatan hem till Gulagårn där mamma gick och stökade.

- Tre kronor, sa hon, var det om dan eller i timmen, det låter mycket.

- Jag vet inte, tänkte bara på tre kronor, att det var i timmen.

Mamma ringde upp lantmäteriet och frågade, och till vår glädje var det i timmen.

Jag började redan första måndagen efter det sommarlovet började, och ut genom porten kom en ganska kort men spänstig man med en omsydd militäruniform. Byxorna var av kavalerityp, och han såg mycket bestämd ut. Han bad mig sitta upp i hans lilla Folkvagn, och så åkte vi till ett förråd som låg någonstans, jag vet inte var, ty han hade förråd lite här och där i olika kommuner.
Jag har för mig att vi åkte till Åsgatan i Järna och tog några mått mellan gränspunkter, och jag skulle för första gången hålla i Nollan; änden på femtiometersbandet.

- Ropa jämt, när märket är mitt för staken, ropade han, och först förstod jag inte vad han menade, det klart att jag skulle hålla änden mitt för, det begrep jag väl. Nu var han lite väl militärisk. Det militära kom att rinna av honom med tiden, ingen utomstående har haft så stor betydelse för mig som den där lilla kaptenen i första reserven. Ja så skrev han: kapten i första reserven, lärare i mätningsteknik på gymnasiet, när han gav mig arbetsbetyget efter många års hantangande åt honom flera år innan jag fick mitt betydelsefulla uppdrag på Stadsingenjörskontoret i Södertälje; och det var då mina färdigheter att klättra i de stora träden skulle sättas på prov...