Vatt-Gruvan mellan Järna och Vårdinge...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Min blomma finner en blomma på vår vandring runt gruvhål och mossar vid Vatt-Gruvan i Järna.
Ett stort träd i tre delar har vuxit upp mitt i diket och höjer vttenytan i mossen med flera decimeter.

Vandring på den gemensamma leden...

På min vandring på Sörmlandsleden har jag nu valt ett stycke som också är en del av en gruvrunda vid Vatt-Gruvan i Järna.

Vi, min dotter och jag, gick först förbi den stabila källaren där man förvarade sprängmedel. Den är byggd helt av stora stenblock. Det skulle vara intressant att få se hur den bygnaden skulle bete sig om det blev en explotion. Om den skulle reagera på samma sätt som mossen som jag petade ner fem kilo dynamit i för att kunna få vatten därifrån. Jag stod en bit därifrån och tittade och såg hur hela täcket av växter reste sig upp en halvmeter eller så och snällt lade sig tillrätta igen. Försöket var helt misslyckat, men ett intressant skådespel var det. Skulle källaren reagera likadant?

Vi gick den blå leden tills vi nådde en stor mosse med ett stort dike som ledde vatten därifrån. Diket var så brett att vi inte kunde hoppa över, därför gick vi längs med tills vi kom till ett stort träd som stod mitt i diket. Trädet bestod av flera stammar och det gick att ta sig över genom att tränga sig rakt igenom. Det måste vara länge sedan man grävde det där diket eftersom trädet var så stort, och det stod så mitt i att det dämde upp vattnet som kom från mossen.

Vi kom då att tänka på att diket hade en ekonomisk funktion och att allt som människor skapar förr eller senare rasar ihop om man inte underhåller det.

Det är nu också så att vissa anläggningar förlorar sin lönsamhet men att utvecklingen på det tekniska området utvecklas så att verksamheten åter kan tas upp igen många år senare. så är det med gruvdriften idag. Många företag har prospekterat i vårt avlånga land och gjort inmutningar och börjat göra stora sår i markbädden, på samma sätt som jag försökte göra i den mosse (Tisjön) som jag försökte ta vatten ur. Vem vet när man börjar spränga i berget igen vid Vatt-Gruvan.

Det var flera gruvbolag som var verksamma här. Ett av dem hörde hemma i Vårdinge fastän detta är Järnamark. Kommer namnet Järna från dessa gruvor? Nej jag vet inte, men vem vet? Johan kanske, han vet mycket om Järna.

Vi vandrade vidare på leden runt mossen och glömde snart det gamla diket som förmodligen ska dikas om en vacker dag för att skogen runt mossen inte skall dränkas.

En dag var här en grund sjö där vattnet tog sig vägar där det rann fram på lättaste sätt. År efter år växte olika arter av växter däri, beroende av vattnets ph-värde. Vissa växter och djur trivs i basisk miljö, andra vill ha surt vatten. På senare tid har de små sjöarna i skogen blivit allt surare på grund av ämnen som kommer från indudtriområden långt bort. Det kan vara mycket långt ifrån. En del sjöar har man kalkat genom att flyga över skogen med helikopter, andra har man kalkat genom att lägga ut kalk vid tillflöden.

När en sjö ska bli en mosse, och sedan åkermark sker det efter ett visst mönster. Detsamma har vi upplevt på den flotte som mina döttrars ungar (rumpnissarna) var med att sätta istånd. Det är den flotte som ligger förankrad sedan 15 år utanför min stuga (AkterKastellet). Flotten låg och flöt i Oxviken och där fångade vi in den och ankrade upp den. Alla ungarna ville vara med att skrubba den helt fri från fågelträck, och sedan har den fått vara ifred. Nu växte där upp små alar, ja alen kommer först. Alen växer vid källan, sa min mamma när jag var liten, alens ved är röd. Det hade hon fått lära sig.

Sedan kom björken, flera stycken, och hela tiden kom olika grässorter och örter. Därefter kom en tall som nu är en meter hög, och sist kom en liten granplanta. Alen är nu tre meter hög.

Du kanske tror att jag dillar när jag berättar det här, men det är dagens sanning, och det lustiga är att det är precis så här en mosse utvecklas från att ha varit en grund sjö. Sist kom en andhona och la sina ägg på vår modifierade flotte, den jag kallar MilkRiverUniversity, och som om jag får fortsätta att verka ska bli ett folkuniversitet på nätet. Vi gick vidare, men nu hade de blå märkena blivit oranga kvadrater på träden, gud vet var det växlade.

Här på berget växer bara tall; endast någon enstaka gran. Så helt plötsligt var vi inne på det blå spåret igen som gick i bredd med Sörmlandsleden.

Nu har jag bara en kort sträcka kvar att gå för att nå ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge och där börjar sockenvandringen runt Mejerigårdarna och den cykeltur jag kallar ProstensVelocipedrunda som går till Vårdinge Kyrka och ner till Nådhammar dit Arlas grundare, Hildemar Lidholm kom 1858...