MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| Alsjökling är ett mäktigt berg som är tämligen svårt att bestiga, ändå finns det älgspillning ända uppe på toppen. Det var där uppe jag hörde göken den 6 maj i år. Utsikten är delkat. |
Min Guru blir 85 år i morgon, själv är jag bara barnet, 68 och en halv.
Vi har träffats i 12 år nu, varje månad, utom när det är sommarlov och det är det nu.
Igår gjorde vi som vi plägar göra, vi åker till någon plats i hembygden som jag finner lite speciell.
Vi har varit vid Grottberget i Hölö, även kallat Hölö Grottor, ett berg som gått sönder och stora klippblock rasat ner i vattnet och många ligger på varandra invid berget ovan strandkanten och bildar grottor av olika form. Det sägs att Hölöborna gömde sig där då Ryssarna härjade vår kust 1719, då de brände hus och kyrkor från Nyköping till Roslagen.
En sommar drog Tumba-Tarzan och hans bröder omkring i våra trakter. De var småtjuvar som jagades av polis med hundar. Men Tumba-Tarzan hade utbildning från hundskolan i det militära så han visste hur han skulle ta hundarna. Det sägs att han gömde sig i Grottberget. Om sanningen skall fram så tar jag inte det för sant, ty det är väldigt många platser som de gömde sig på den sommaren, och en del är nog bara påhittade, men vem vet.
Vad man säkert vet är att den så kallade Eremiten bodde i en av grottorna den sommaren han bygde
sitt lilla hus som ligger alldeles intill. Han var något över 60 år då hans fru dog. Han var ingenjör på Liljeholmens ljusfabrik och ville dra sig tillbaka från människorna i storstaden, därför sökte han upp en lugn plats där han kunde leva livet i samklang med naturen.
Där invid Grottberget odlade han exotiska växter och seglade med sin båt till Mölnbo och provianterade.
När vi slutade 9:an i Mariekällskolan var vi en liten klass; vi var bara 15 elever. En av oss hette Claes och hans föräldrar och morföräldrar hade några tomter vid Ernesidan. Vi åkte tåg till Norrvrå station och därifrån gick vi ner till vårt nattläger. Vi satt uppe hela natten i den grotta som ligger ända nere vid vattnet; på vägen hem igen sjöng vi om Johanssons ko som var dö för att hon fått för mycket hö:
Detta var första vers nu kommer andra vers; som var likadan. I den här klassen hade jag min kusin Birgitta som hade ännu en kusin i samma klass. Hon hette Anita. Men inte nog med det, Birgitta och jag träffade ännu en kusin på Norrvrå station, hon hette Ingrid och var på pricken ett år yngre än Birgitta som var en dag yngre än jag. Nu ligger min stuga (AkterKastellet) vid samma strand men någon kilometer längre norrut.
Idag har kommunen styckat av ett område runt berget, där det är en gammal fornborg på toppen varifrån man kan se över sjön till Vårdinge By och Nådhammar. Detta naturskyddade område ligger alldeles intill Eremitens stuga.
Hur blev det med hans dröm om lugn och ro invid Långsjön i Hölebo härad?
Jo, om vi säger så här! På tre år hade han 150 besökare från när och fjärran.
Ett av våra utfärder gick just till Grottberget, och det var inte första gången jag tagit någon med dit.
Jag brukar lägga ut kolor lite här och där och låter barnen leta, ja det har varit barngrupper, men det har också varit vuxna. En gång fick jag med mig Hugo Kimsjö som expert, det var när GGG, Gnesta Geologiska Grupp var där. Gunnar Eriksson i Hjälminge var ordförande då och jag var ny i gruppen, han frågade om jag kunde vara ciceron för den utflykten och jag svarade ja. När jag frågade dem i Hölö hembygdsförening om de visste någon som kunde följa med och guida så uppgav de Hugo som en lämplig person. Det var första gången vi träffades. Hugo är nu över 90 år och sjunger i vår kör; PRO-C-DUR i Järna/Vårdinge.
Många utflykter har det blivit. En annan var med båt från min stuga, den jag kallar AkterKastellet. Då rodde vi över sjön (MilkRiver), till Johannesberg där det också finns en fornborg uppe på berget. Vi gick från bryggan och satte oss på den gamla grunden till ladugården som fanns där en gång i tiden. Det är uppe på skullen där som jag låter Södertäljes Vatt-Anna födas i löndom. Hennes mor och morfar arbetar på Nådhammar i min story, morfar är körkarl, han kom ursprungligen från Dalarna, närmare bestämt från den ort som Claes Ohlsson och Åhlens kommer ifrån, men vandrade neråt Uppland och sedan Sörmland och hamnade på Nådhammar omkring 1842, för det är vid den tidpunkten jag låter Anna födas. Hennes mor sökte upp sin far som mer eller mindre flytt från sin fru som bodde på Ekerö, inte långt från det gods som släkten Af Klint var ägare till vid Hammora kvarn.
Annas mor hette Maja. Maja låg med herrarna i hagen och blev gravid och kunde inte peka ut någon som far till Anna ( i min historia över Anna i Oxviken kan det ha varit Oscar Dicksson som var hennes far), och därför flydde hon med det nyfödda barnet över skogen mot Lilla Småsjön där hennes liv höll på att ändas.
Mer vill jag inte yppa denna gång, bara det att den grund som vi dukat upp kaffe och smörgåsar på kunde vara historisk mark genom min hejdlösa fantasi. Som vi satt där och fikade kom arrendatorn till Nådhammar och ännu en karl, de gick runt och såg till stängseln för sommarens bete på ängen vid Oxviken; på gamla häradskartan finns ett torptecken och namnet Oxsundsviken antecknat där en bit ovanför sjön. Den stugan har också en stor betydelse i Annas liv, mer säger jag inte om det.
Däremot kan jag förtälja att jag en fredagseftermiddag tog roddbåten och begav mig mot Nådhammar och lade till vid bryggan nedanför Johannesberg. Jag ville stilla min törst efter historien efter Hildemars dagar. När jag stegade upp mot stugan såg jag att det fanns många barnleksaker utspridda på tomten framför huset, därför trodde jag att det bodde unga människor där, och att de som är unga nu inte känner sin trakts historia.
Min Gud vad jag tog fel...
Jag blev bjuden in att sitta till bords hos en familj på tre personer, av vilka en var ett sladdbarn, och därför fanns där mycket att berätta. Frun i huset var en äkta Waldensttrömmare, en släkt som har en mycket anrik historia.
En lärd man och präst och riksdagsman bröt sig ut ur Svenska kyrkan; hans namn var Paul Petter Waldenström och det var han som grundade Svenska Missionsförbundet.
Jag kan tillägga att det bildades en missionsförsamling i Mölnbo som är aktiv ännu. De som var med där som unga minns att de fick åka till Johannesberg på Scoutläger när de var unga.
Paul Petter fick en son som de döpte till Martin och denne Martin fick en dotter som hette Elisabet och minst två söner. En hette Erland och en hette Lars. Alla är borta nu sedan några år tillbaka.
Martin var vd för TGO som ägde Grängesbergsgruvan och Oxelösunds järnbruk, samt järnvägen därimellan TGOJ. Ja det var mycket mera. Erland blev vd efter Martin.
Släkterna Waldenström och Spendrup måste ha mötts vid Grängesberg ty när jag gjorde en resa dit och låg över på vandrarhemmet där berättade värdinnan att hon var skolkamrat med Jens och hans bror. Idag är det Jens som äger Nådhammar, men...
Innan man sålde egendomen gjordes en avstyckning av en del tomter, bland annat de Lars och Elisabet blev ägare till, och den distriktslantmätare i Södertälje Lantmäteridistrikt som hade förrättningen var just den man som satt på grunden till ladugården vid Johannesberg och hade picknick med mig då Hubert gick förbi för att se över stängsel ner mot Oxviken där Anna bodde hos sin fostermoder, vilken ingenting visste om Annas verkliga härkomst...
Det var där på berget strax ovanför den gamla torpgrunden vid Oxviken vi drack kaffe en annan gång och såg AkterKastellet på andra sidan sjön, men den gången hade vi bilen vid det gamla sandtaget vid Usta. Då gick vi vägen upp mot TV-tornet och vandrade till en fin plats invid Stora Småsjön; där åt vi middag med efterrätt; flott som fan, sedan vidare mot Långsjön och drack kaffe där.
Ja många utflykter har det blivit, och alltid inom mitt revir. Denna gång hamnade vi på en vacker plats vid Sörmlandsleden, närmare bestämt mellan Lilla och Stora Horssjön. När vi insupit lugnet i naturen, och inmundigat matsäcken gick vi tillbaka till bilen och gjorde en resa runt gårdarna i Vårdinges södra del.
Vi åkte förbi Molstaberg (Morstaberg) och över 57:an till vägen som går på Malmen. Sedan tog vi av mot Vårdinge Kyrka och såg den gamla skolan som nu är ett antroposofiskt dagis. Bredvid finns det gamla församlingshemmet.
På kyrkogården finns ett mausoleum, där ligger Hildemars dotter och hennes man, Fredrik Benzinger begravda. En annan raritet är Bellmans föräldrar, hans egen gravsten har jag sett flera gånger nu på kyrkogården utanför S:ta Klaras Kyrka i huvudstaden. Om du minns en talförd man som hade sportaffär strax nedanför Torekällskolan (ABF-huset) i Södertälje, hans namn var Olle Ström, så kanske du vet att hans far och mor är begravda på Vårdinge Kyrkogård. På den höga gravstenen står det 1918, och Olle har berättat för mig att de dog av spanska sjukan. Olle var bara 3 år då och fick flytta till sin mormor som bodde vid Maren då. Det var där Olle fick många bekanta bland fiskarna som kom med sina båtar och lade till.
Allt detta och mycket mer berättade han på stående fot mitt för Mc Donalts en solig dag.
Sven och jag åkte vidare förbi prästgården och Usta och såg arbetshästarna på vägen mot Edesta. Där svängde vi av och vände tillbaka förbi vägen som går ner till Nådhammar. Snart for vi genom Mölnbo som man vill kalla Mölnbo/Vårdinge, och jag själv skriver ABBE´S/Mölnbo/Vårdinge för att uppmärksamma det hus som står mitt för stationen och som en gång var en kooperativ affär; konsum alltså.
Hem åkte vi på gamla Riksettan, genom Pershagen och förbi Södertälje Syd.
En innehållsrik färd som började på en liten snutt av Sörmlandsleden och avslutades på Slädvägen där förre distriktslantmätaren sven Engblom bor...
P.S. Av 200 kolor jag lagt ut i Grottberget är det bara två som inte upphittats; trot den som vill. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar