Huldran var ingen huldra det var Skogsmulle...

Ateljé Living Room/ 

MilkRiverUniversity.se
AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Lilla Horsjön från berget.
På andra sidan sitter skogshuldran och dinglar med benen.
Hon sitter i vindskyddet som är skymt av träd och buskar.
Spännande!

Skogsmulle en god vän...

Det finns inga skogshuldror, kvinnor med hål i ryggen, men det finns en skogsmulle för var och en.

För min del mötte jag första skogsmullen som TV visade i rutan. Hon var gift med en av dem som rekognocerade Sörmlandsleden genom södertälje kommun. Han hette Erik Söderström och var min lärare i kemi på gymnasiet. Jag har ett särskilt förhållande till honom, det var när vi skulle gå igenom den muntliga delen av studentexamen.

Det var nämligen så att jag för en gång skull skrev en fackuppsats sista året. Den handlade om Livets kemi, det vill säga, om kolväten, och den rättade han tillsammans med modersmålsläraren. Jag hade hittat en bok om en del av kemin som verkligen intresserade mig, märkligt nog. Hade ingen aning om att mitt intresse låg åt det hållet. Det visade sig också på sommaren när jag skulle plugga matte, eftersom det var mitt sämsta ämne.

Jag tillbringade några veckor vid Frisksportarnas skola vid Stensund. Mamma och pappa hade tältet uppe hela sommaren och jag var ensam där. Ja, där var jag förståss inte så mycket annat än på nätterna. Jag tillbringade timmar i min VKV-kajak och gjorde långa utflykter med min vespa Grand Sport, och så hamnade jag uppe på skolans bibliotek.

Där fanns böcker skrivna av några hälsoprofeter. Det var entusiaster inom olika medicinska områden: Are Wearland, dr. Ragnar Berg och en professor från Linköpings regionsjukhus.

Det visade sig att jag var mogen att ta till mig en hel del av det som dessa herrar presenterade, särskilt när det gäller syra/bas-balansen. Förmodligen var det där jag fick min första kick då det gäller balans över huvud taget. Ja det förståss, balansen då man sitter i en ranglig kanot mitt ute på fjärden är naturligtvis viktig.

Nu gällde det kolväten och deras kemiska formler.

Det finns kolväten som har en och samma formel, men ändå fungerar olika. Det beror på att bindningarna mellan atomerna skiljer sig en del i molekylerna; det kallas kolvätenas isomera former.

När magister, Erik Söderström, delade ut uppgifter mellan oss elever log han lite då jag fick redogöra för just den delen av kemin, och själv visste jag att jag kunde frågan. Jag riktigt längtade efter att få gå fram till tavlan, och när jag väl var där och ritade lite på den, sa min han att det där kunde jag hålla på med hur länge som helst; så var så god och sitt ner.

Men nu handlar min berättelse om Sörmlandsleden. Det var Friluftsfrämjandet som tog initiativet till denna stora satsning mellan olika län, och Erik var ordförande i föreningen. Han var också ordförande i Föreningsrådet i Södertälje, om jag minns rätt.

Sommaren 1966 då jag gjort färdigt lumpen, var vi, min fru och jag, vid Herrvreten, inte långt från Norrtuna i Järna och rev en lada som vi köpt av greve Stackelberg genom skogvaktare Darsell.
Rätt var det var kom det några herrar stigen fram, och en av dem var vår lärare; min fru hade också haft Erik i både kemi och matematik. Det var ju kul att träffas så där, men inte förstod vi då omfattningen av det de höll på med.

Ett år senare träffade vi Erik uppe på Fräkensjöberget, det som kallas Högtorn. Då hade de kommit så långt. Förmodligen var också Sive Karlsson med där, men jag kände inte honom då; han var skogvaktare över detta område och har senare givit mig en berättelse om en vandring från Nykvarn, med båt först till Gullsmedsmora, och sedan vandring över skogen och Högtorn ner till Klämmingen där ångbåten Maja hämtade och gick till Gnesta. Berättelsen stod i Turistföreningens årsskrift 1902.

Nu har Sörmlandsleden blivit över 100 mil, och jag har vandrat en ynka liten bit denna vår och min destination är Mejerigårdarna i Vårdinge, vilka jag avser att göra till föremål för en sockenvandring med flera olika slingor. För den som sedan vill gå vidare mot Gnesta så får man gå tillbaka en sträcka, och då kommer man till det naturskyddade området som ligger vid Stora Alsjön och
Lilla Horssjön.

Det är där jag såg ett väsen som jag fångade på en bild, vilken tyvärr har försvunnit under mystiska omständigheter.

Nu så här efteråt förstår jag att det måste ha varit Skogsmulle som satt där på vindskyddet och dinglade med benen. Jag vill minnas att det var precis så hon såg ut, hon som var med i Majtorpskolans gymnastiksal i Södertälje, det vill säga hon som var gift med min kemilärare och visade sig i vår TV-ruta som den första Skogsmullen i Svea Rike...ja vad ska man tro...är det kanske den städse återkommande våryran som drabbat mig...eller är det huldran...