MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| Här är ett av gruvhålen vid skottvång. Det sägs att det försvann en liten pojke här som man aldrig återfann. |
Järnet i våra trakter
Ute vid kusten finns en ö som heter Utö...där finns det gruvhål som tyder på att man en gång brutit malm ur berget.
En gång åkte vi båt över till Utö, vi som var med i en geologisk förening som hette
Gnesta Geologiska Grupp. Det var en intressant person från Hjälminge utanför Gnesta som startade gruppen.
Jag hade varit med ett av "Rumpnissarna" (barnbarnen) till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm
och funnit Geologernas tidskrift och på baksidan stod det uppdaterat en del föreningar ute i landet, bland annat GGG. där fanns också telefonnummer till en kontaktman som hette Sten.
Jag ringde upp Sten ty jag hade länge tänkt lära mig en del om bergarterna här hos oss i
Flodområde 63 och MilkRiverValley där jag har min lilla stuga (AkterKastellet). Jag hade tänkt börja med berggrunden och sedan fortsätta med allt som växer på den, för att gå vidare med vår kultur (odling) tills vi kommit in i vår nya livsrytm i den Europeiska gemenskapen. Nu är jag på etapp 2,
det biologiska. Berggrunden har jag klarat av så pass att jag hjälpligt kan skilja på Gnejs och Granit.
Ok då, dolomit och fältspat kan jag också ganska bra, men jag måste medge att det blev svårare och svårare ju längre tid jag var med Teo, vår store kännare inom geologin.
När det gäller Gunnar i Hjälminge, grundaren, så småste jag medge att han var mångfasiterad. Det var kul att åka med honom till olika utflyktsmål, som alls inte behövde vara av mineraliskt slag. En gång gick vi från hans gård vid Hjälminge, som sonen tagit över, och vandrade till ett soldattorp där trumslagare Hjelm hade bott. Gunnar berättade att trumslagaren var farfar till skådespelaren och regissören Keve Hjälm.
Keve har ju inget med mineraler att göra, men han har satt sina spår i Gnesta/Vårdinge ty det är där han är uppväxt. Jag ringde upp honom en gång och det blev ett trevligt samtal. Han berättade att hans första lägenhet, då han flyttat hemmifrån, var i huset nedanför min dotters utmed Mosebacke nedanför gamla vattentornet. Han sa också att en sekvens ur Godnatt jord spelades in där och att det var en film som bygger på Ivar Lo:s bok med samma namn. Han berättade att första gången han uppträdde offentligt var i Folketshus i Mölnbo, där han spelade fiol.
Gunnar måste få ett eget kapitel, så nu fortsätter vi med besök vid olika gruvor när och fjärran.
När det gäller fjärran får det bli några ord om Martin Waldenström som köpte Nådhammar.
Han var son till Paul Peter Waldenström som grundade Missionsförbundet i Sverige. Martin blev verkställande direktör för TGO, där G står för Grängesberg och O för Oxelösund.
Jag har varit vid kanten av gruvhålet i Grängesberg och tittat ner på vattnet som når ganska långt upp i dagen. Det är lite spökaktigt att tänka tanken att gå ner i mörkret och vara där ett helt pass, dag in och dag ut.
Ibland såg man gruvfrun som förebådade en olycka...det var guidflickan i Sala silvergruva som berättade det. Där var vi också en gång, ja två gånger faktiskt. En gån gick jag med en grupp som gick i trappor till 40-meters nivån. Därifrån såg vi rakt ner i ett schackt som var hur djupt som helst. Guiden tände eld på en trasselsudd och slängde ner den; verkade som den aldrig skulle komma till botten. En gång var kung Oscar där, kommer inte ihåg vilken. Han skulle hissas ner i en gruvkorg på samma sätt som arbetarna förr. De fick lov att stärka honom med brännvin först för att han skulle kliva i korgen.
I min story om Vatt-Anna kommer hennes mamma, Maja, i en situation som kunnat kosta henne livet. Det var när Anna var nyfödd i lönndom på skullen vid Johannesberg. Hon tänkte fly i panik med Anna i famnen och hoppade över bäcken som kommer från Lilla Småsjön strax ovanför Sågartorpet. Hon hade missbedömt avståndet och hamnade på isen och höll på att drunkna där. Barnet for iväg under en gran som stod vid kanten av bäcken, och när Paul kom med häst och timmerkälke och drog upp henne var hon så gott som livlös; flickebarnet blev därför kvar vid bäcken.
Om inte jägaren Karl-Otto kommit med hundarna hade min mistoria om Vatt-Annas ungdom aldrig skrivits. Nu har det blivit ett antal kapitel om henne och hennes vänner i MilkRiverValley och på vägen mot Södertälje stad under senare delen av 1800-talet.
På väg mot Mölnbo stationen, som blev byggd omkring 1861 då första tåget kom förbi, passerade hon Gruvstugan, där det finns några gruvhål som nog inte är särskilt djupa. En av dem är vattenfylld så man vet inte så noga. Men varphögarna är inte särskilt höga och därför har man nog inte tagit särskilt mycket berg därifrån. Men varthän fraktade man berget?
Mellan Mölnbo och Järna går en gammal väg som rustades upp som AK-projekt. AK betyder Arbetsmarknadskommissionen. En bit från Mölnbo samhälle finns en gammal skjutbana från den tiden då Skarpskytteföreningar bildades i hela landet, ja hela Europa. Fortsätter man sedan mot Järna kommer man till Vattgruvan som man kan vandra runt på upptrampade stigar. Den här gruvan är väl dokumenterad av Järna hembygdsförening.
Det är hit jag tänkt att vi skall åka den här gången. Här passerar också Sörmlandsleden.
För att gå tillbaka till Utö kan jag berätta att det fanns ett järnbruk vid norra änden av Klämmingen, och det sägs att malmen fraktades med båt från Utö. Jag förstår inte hur det kunde löna sig.
Ja det måste ju löna sig det är klart, och så var det också vid den gamla gruvan vid Dannemora där järnmalm brutits i hundratals år. GGG gjorde en utflyckt även dit och då var allt nerlagt sedan många år. Men nu är man igång igen. Ny teknik gör det lönsamt att utvinna malmen ur berget och på många håll i vårt avlånga land är man igång igen. Under Kiruna stads bebyggelse har man prospekterat så mycket malm att det ska löna sig att flytta hela staden.
Man talar inte så mycket om gruvor i Sörmland, men en gång hade vi Sveriges största schackt, ja så stort var det att Strängnäs Domkyrka kunde få plats där. Tänk dig att klättra på rangliga stegar ända ner till botten, nej det går inte att tänka sig.
När det gäller Stackars Maja, som för övrigt föddes vid Hammora Kvarn på Ekerö, så blev hon med Paul att köra gruvberg från Skottvångs Gruva till Åkers Styckebruk där man gjorde kanoner. Det gjorde man även vid Ehrendal söder om Gnesta.Det sägs att Paul och Maja bosatte sig i det gamla torpet som man nu har reveterat. Sitt lilla barn hittde man aldrig, och det har sin naturliga förklaring, men det tar vi inte upp här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar