MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| Eftermiddagssolen skiner på två ledamöter, en som är ny i styrelsen och en som just har gått. Det är här i den gamla ladan båtar förvaras på vintern, och på våren har vi årsmöte här. På sommrarna var det förr liv och gamman här när Anders och Åke spelade på sina instrument. Nu har pionjärerna dragit sig tillbaka, men vi får se hur det blir när unga viljor flyttat in i stugorna. |
Årsmöte i vår lilla förening...
Det var på senhösten anno 1963 som vi ställde bilen vid Nysund och pulsade i snön; backe upp och backe ner tills vi var framme vid den stugan som sedan skulle kallas AkterKastellet i mina berättelser. Han som sålde stugan hade byggt en ny på andra sidan Ulriksdalsviken, och sedan ännu en på Österby udde.
Det var fantastiskt att mina föräldrar vågade satsa på det här projektet, med tanke på hur svårt det var och fortfarande är att komma ända fram. Ja ända fram kommer jag inte med bil förståss, det fattas säkert tjugo meter från vägen och in till min tomt.
Från början var alla husen vid Ulriksdal på ofri grund, men nu är alla tomter avstyckade, men alla är inte lösta. Det finns några ännu som inte köpt loss sina tomter.
Från början kom de första nybyggarna med båt till Ulriksdal. Numera är det bara de som har sina stugor på Österbys och Vretas mark som saknar väg och åker båt till sina stugor. Ja det förståss, de två första stugorna går det bra att gå till på en bred stig som Mattsons anlagt därför att frun i huset var handikappad och inte kunde kliva i båten. Det är ett underverk som man åstadkommit där i all tysthet.
I dag har vi träffats igen i ladan som finns kvar från den tid då det var ett litet hemman här som låg under Långsjödal. Dags att välja ny ordförande och sekreterare. Båda tämligen nya på området, och vår kassör har heller inte varit med så länge. Det känns lite speciellt med alla nya människor som kommer in i organsiationen, när de gamla går bort en efter en.
Vår förra kassör är äldst "i gården", och sedan kommer min syster och jag. Det finns ett dokument skrivet som behandlar tiden från 1972 då föreningen bildades, men det sträcker sig inte längre än till slutet på 80-talet då tomterna styckades och ytterligare en förening bildades med i princip samma medlemmar. Förr hade vi två möten om året, nu bara ett med protokoll, det andra är avsett för arbete på vägen som fortfarande är den stora stötestenen trots mycken huvudbry och stora uppoffringar.
Så kom ju mina barnbarn ett efter ett och jag tog över stugan och köpte tomten. Det var vid den tiden jag började fabulera med dem och skrev en saga som inte är avslutad än. Den handlar om Moffa&Co:s erövring av världen, hur vi av en slump hamnade just här vid Ulriksdal där gränsröset mellan Nådhammar och Hjortsberga finns på andra sidan sjön och där gränsen mot Hölö socken går in i viken och fortsätter upp utefter Svartsjömossen mellan Grävstasjön och Stegsjön.
På andra sidan sjön finns således Mejerigårdarna där Hildemar erövrade den ena efter den andra; även marken där våra stugor finns idag tillhörde Hjortsberga som han köpte in 1883.
Hildemar Lidholm styrde över all mark på östra sidan om Långsjön och Lillsjön ända till järnvägen.
Fagernäs och Kvarnen och Balsberga hörde också dit, samt Långbro gård som hans dotter köpte tillsammans med Fredrik Benzinger som blev Mjölkcentralens första direktör.
1917-18 avsöndrades en massa torp från Hjortsberga, så kallade småbruk, en form av jordbrukdfastigheter som skulle få unga starka människor att stanna kvar i landet, när andra flyttade till Amerika. Även från Bankesta i Järna gjordes många liknande förrättningar redan 1905.
I Vårdinge bildades således en mängd fastigheter med namnet Hjortsberga Egnahem det och det.
Utefter vår väg till Ulriksdal, på östra sidan sjön ligger först Udden högt på en kulle intill Lillsjön. Man kan förstå namnet om man har klart för sig att sjöns yta före 1991 låg ca en meter högre.
Sedan kommer man till Nysund där det finns en bro över till västra sidan. Men vi kör vidare och kommer till den plats där vi parkerade vår bil när vi första gången vandrade till stugan. Det fanns en lada då intill kurvan, men den är riven nu. Vi kör uppför backen och ser ner på husen som tillhör Nysund, en fastighet som inte tillhör dem som avsöndrades 1917-18. Jag återkommer till Nysunds ägare vid ett annat tillfälle och åker vidare. Uppe på höjden går en väg in till Durberget som en gång ägdes av en man som hade ett skivbolag som hette Reuter&Reuter, men även den bosättningen kör vi förbi trots att det finns mycket att förtälja. Jag lovar.
Nu kommer vi till Gruvstugan, ett hemman bland de andra egnahemmen, och därefter kommer Långsjödal, ett egnahem som består av tre bitar som låg i Hjortbergas hegemoni, nu är det Balsbergas. Den stora biten är där boningshusen finns nere vid Långsjön, där bodde en gång Nils Fredmark, far till häradsdommare Fredmark vars söner drev kvarnen, sågen och Mölnbotvätten.
Nils namn finns med bland de markägare och arrendatorer runt sjön vid den förrättning som hade sitt sista sammanträde 1891 då det blev klart att sjön fick sänkas dryga metern.
När sedan hemmanet bildades 1917-18 blev det Knut August Andersson som köpte stället. Hans fru kom från Karltorp en bit uppe i skogen på vägen mot Hejstalund och Hölö. Väg och väg, det var väg för hästfordon på den tiden, idag håller stigen på att växa igen. Idag går vägen ner till Udden. Anderssons hade tre barn, två pojkar och en flicka. Bara dottern lever idag och bor i det ursprungliga huset, medan barnen till syskonen fortfarande har de övriga husen.
Att det var hårda tider vid början av 1900-talet kan man förstå eftersom det avsöndrades en åkerlycka uppe på skogen, en inäga. Den planterades med gran omkring 1960, förmodligen 1964 samtidigt som man planterade Felängen som man kör förbi innan man når sista backen. På berget står det skrivet med stora bokstäver och siffror: PLANT 1964.
Vi tar sats och kör uppför den branta backen och kommer in på mark som tillhör Balsberga. Där har man till vänster om vägen planerat ut marken för att kunna lägga upp timmer. För några år sedan avverkade Olle Tunstam, som äger Balsberga, skogen innanför. Det var bastanta furor som bildade en pelarsal nära det stora flyttblocket som syns på håll idag innan granskogen växer upp. I närheten av den väldiga stenen finns tre kolbottnar. Många gånger gick jag över två av dem utan att märka något, men så en dag stannade jag till. Jag tänkte att man skulle kunna sätta upp ett stort tält runt en av de stora granarna. Då lade jag märke till att det fanns en släntning uppåt på ena sidan och nedåt på den andra. Några sparkningar i mossan avslöjade platsens användning för kanske 80-90 år sedan. Så gamla var säkert granarna.
På vintern får man tänka sig för några gånger innan man kör nerför backen mot stugområdet. Har man tur kommer man upp igen, men det har hänt att elverkets bil fick lov att vinscha sig upp en gång. Ja under årens lopp har det hänt ett och annat i den backen. Vi har försökt att ändra formen på vägen för att kunna ta mera sats, men det har inte förändrat så mycket. Fortfarande mal tankarna.
Nu passerar vi en stig/väg som går bort mot Svartsjömossen och ansluter på den skogsbilväg som kommer från vägen som går till Urvik. Det finns idéer om den sträckningen som infart till Ulriksdal, men det är många hinder i vägen, och dessutom går stigen idag i kanten av mossen mitt för Svartputten, och det är berg på endra sidan. Men tankar finns...
Nu kommer vi ner till den tredje markbiten som tillhör Långsjödal. En gång har det bott folk här i en liten stuga som det nu finns några stora block kvar av. Ingen skulle någonsin kunna gissa sig till att det varit en del av en stuggrund, men Åke hade hört...
Ladan finns dock kvar, men troligen fanns det en ladugård också på ena sidan, men den är borta, och vi har bättrat på ladan i olika etapper.
Bakom ladan var det förr en åker. Man kan se backdikena en bit upp i backen. Innan sjön sänktes gick vattnet ända upp till den sista tomten som avstyckades här nere. Där byggdes två hus, ett är borta nu. Från ladan går vägen till parkeringsplatsen som Österby/Vretafolket köpte av Långsjödal för att kunna ställa sina bilar och ta båten sista biten. Därifrån går en spikrak väg mellan höga granar som också planterades 1964. Granarna står på spikraka linjer och är nu gallrade en första gång; det skedde härom året. Fastän huset som "Kula" byggde ligger en bit upp på berget finns det idag ingen utsikt mot sjön; bara grantoppar åt alla håll.
Innan man kommer till Ladan går en väg upp till höger och där finns en parkering för tre stugor.
Därifrån går en väg ner mot sjön till det första huset nervid sjön. Mot norr finns ytterligare ett hus lite uppe i backen, och så kommer sista huset; AkterKastellet som ligger vid foten av Korpberget.
För att komma dit svänger man till höger och åker uppför en brant backe och kommer till en vändplan. Då är man äntligen framme. Backe upp och backe ner ända från Nysund, och ändå är man inte framme. Kvarstår en stig ner till stugan som ligger alldeles vid sjön.
Härom hösten var vattenståndet så högt i sjön att bryggorna låg och flöt. När vågorna gick som högst slickade de marken under stugan. Måtte det inte bli som man visar att det är i norr, där vattnet går några decimeter över golven, men man vet aldrig. Olle Tunstam har rätten att reglera vattenståndet, men det finns gränser hur mycket som är möjligt. Sist hade han översvämning på åkrarna nedströms kvarnen. Förr fanns ett avtal om det lilla vattnet som fanns i Mölnboån. Man fick inte ta hur mycket vatten som helst vid Mölnbo Kvarn, ty det skulle räcka till Hjortsbergas Kvarn också.
Uppgifter om traktens förflutna strömmar in till MoffasMultiMediaSmedja, allt skall sorteras och ordnas för att kunna skickas vidare i någorlunda trevliga förpackningar. Somliga är adresserade till gamla gubbar och gummor och somt skall sockras på så att det passar dagens ungar.
Och när jag skriver ungar menar jag bland andra mina egna barnbarn som jag började skriva för; de som ingår i Moffa&Co, d.v.s. KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och
MaskisenDartanYang, samt MessiasMedMissilen, de som med sin Moffa skulle segla till Söderhavet
och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump. Det är 20 år sedan; att det blev som det blev är inte deras fel...
Vadå blev... tänker de då...ja att man hamnade inne i berget så bara AkterKastellet sticker ut...
Sök upp http://WahlingeMarket.blogspot.com där finns sagans begynnelse, punkt slut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar