GammelMoffa berättar...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 

Jag hade varit uppe vid Stockholms gamla observatorium en gång
och sett denna fantastiska skapelse, det var när KaptenPersson var liten
och jag gjorde en film om honom. Den började hemmavid och slutade
här uppe i huvudstaden. Det blev bråttom och jag åkte ganska sent hemifrån
och räknade ändå med att hinna innan solen gick ner; men så var det på det viset att
min orienteringsförmåga i huvudstaden inte var den bästa, och solen dalade. När jag
äntligen kom upp på höjden satt det två fyllegubbar på muren intill skulpturen, och det fick mig
att misströsta; skulle jag våga be dem flytta på sig?
Ibland har man änglavakt; två snälla och rara, dock fulla gubbar reste sig självmant och kom fram till
stativet och frågade om de fick titta in i kameran; och det fick de naturligtvis, sedan tacka de och lullade iväg.
Den här bilden är tagen den dagen i våras som jag fick för mig själv, en fantastisk dag i solen.

Fakta/

GammelMoffa berättar om:
Mausoleet: Fredrik Benzinger med fru

Vårdinge kyrka ligger högt belägen över sjön Sillen. Redan på 1200-talet fanns där en träkyrka och före det sägs det ha varit en vårdkase där. Man säger att dessa brasor var så belägna att man kunde skicka signaler från den ena till den andra om det var fara på färde. Man kan mycket väl stå där på kyrkogården och fantisera om främmande skepp som kommer glidande i dimman.

Kyrkan ligger mitt i ett bälte av odlingsbar jord, och det är där vi finner de rika gårdarna, de som kunde ställa upp med en beväpnad ryttare till häst. Dessa gårdar kallades säterier, och i Vårdinge hade man sju stycken. Avståndet till huvudstaden hade en stor betydelse ty ägarna till gårdarna hade alltid ett förhållande till kronan. Då som nu hade det en viss vurm att odla jorden, precis som det än i dag finns en viss dragning till den röda stugan med vita knutar. Så var det också för min morfar och mormor som hyrde en stuga med trädgårdsland, liksom pappa och mamma som cyklade en mil för att komma till torpet med potatisland och blomrabatter. Det här förstod jag inte förrän jag själv blev stor och månskensbonde i Vårdinge. Farmor och jag fann varandra först då jag var 30 år, då berättade hon om sina föräldrar som hade en gård i Botkyrka när hon var liten.

De gårdar i Vårdinge, eller Wåhlinge som det står på häradskartan från år 1697, som jag bäst känner är de som Hildemar Lidholm basade över. Det var först Nådhammar som han blev ägare till när hans mor gick bort. Hildemar och brodern Wilhelm kom med sin mor till Usta, men sedan flyttade de till Nådhammar. Det var där Hildemar påbörjade mejerihanteringen. År 1861 kom järnvägen, och 1883 köpte man Hjortsberga. Man bildade ett aktiebolag där även Balsberga och Fagernäs ingick och man byggde nya ladugårdar vid Hjortsberga och Fagernäs. Även Långbro gård inlemmades och där bodde paret Benzinger en tid.

Hildemar blickade långt ut från Vårdinge, ja man exporterade smör till Hull i England. Men det var för långt dit och transporten gick för sakta så den affären var mindre lyckad. Däremot kan man säga att Hildemar importerade en mågstump därifrån, och han hette Fredrik Benzinger; han var från Tyskland; en mejerist.

I Stockholm byggde man den första ångdrivna mejerihanteringen och redan tidigt hade man Nådhammarsbodarna och man var först med den s.k. restaurangblandningen; smör blandat med margarin. Hela tiden inkorporerade man mejerier och blev allt större, och så småningom, och då var Hildemar och Wilhelm redan hädangångna, bildade man den organisation som skulle heta Mjölkcentralen och sedan Arla. Idag är det ArlaFoods sedan man gått ihop med MD Foods i Danmark. Det är fortfarande fria mjölkbönder som äger företaget och det expanderar ständigt. Milko i Dalarna ligger närmast i tid, men det finns företag i både England och Frankrike som kan komma i fråga. Men nu börjar bönderna knorra, man måste få mera för mjölken annars går man på knäna. Sannolikt finns det en gräns för hur stora man kan bli. Ett är dock säkert...det var på Nådhammar man började och Hildemar var Mejerigårdarnas direktör, medan hans dotter gifte sig med Benzinger som blev Mjölkcentralens förste vd anno 1915. När makarna, som ärvde Hildemars kvarlåtenskap, gick ur tiden begravdes de i det lilla huset som står på kyrkogården; det som kallas mausoleet...det finns de som säger att Benzinger själv är krimerad och att urnan finns på Gustav Wasas kyrkogård i huvudstaden, och att Hildemars dotter och ett barn ligger begravda i gravkapellet...


Olle Ströms föräldrar (spanska sjukan)

Vi var ute på en söndagspromenad, min fru och jag. Jag brukar säga fru om min sambo eftersom vi har hängt ihop i 33 år nu. Vi gick nere vid maren och tittade på den fantastiska byggnaden som
Mc Donald´s uppfört i våran stad.

Nu är det inte så med mig, jag tycker ofta olika, och när det gäller den här byggnaden så tycker jag den passar in i ett fiskeläger, för det är just så jag ser på Maren med sin kaj och sina bryggor där det fanns flera håvar när jag var liten. Särskilt det inre hörnet längst åt vänset om man står vid det fantastiska huset och blickar ut mot bron i andra änden av Maren. Undras just hur djupt det är; maren betyder grunt hav. Kan man stå där ute, eller är det fyra meter, kanske åtta, vem vet. Jag tror att barnen en dag kan bada där igen...

När vi gick fram till hörnet där bryggorna går bort mot slussen, där den stora håven tog upp den ena stora fisken efter den andra på den tiden när det låg stora fiskebåtar invid kaj, kom han spänstigt gående, han som hade så många minnen från den tiden då han bodde hos sin mormor, vilken han kalla de mamma. Det var nämligen så att hans mamma och pappa alltsedan 1918 låg begravda på Vårdinge kyrkogård.

När min pappa köpte skidor och skridskor till syrran och mig, då gick han ner till Torekällgatan, mitt för Torekällskolan, där Olle Ström hade sin lilla butik.

I butiken fanns allt man behövde för ett aktivt friluftsliv. Förutom skidor och skridskor fanns där också ryggsäckar och allt man kunde önska sig när det gällde jakt och fiske. Och om det var något som Olle kunde, så var det att tala för varan, och nu när vi stod där framför Maren började han tala om sig själv.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle få ett svar på frågan: - Varför slutade man med ädelfiske i Grävstasjön. Men Olle som tydligen var på bra humör, och som kände igen mig genom min pappa som var årsbarn med honom, och liksom Olle var en hängiven paddlare, så flödade historier ur hans minne. Det var en tävling i Vårdinge på skidor då man kom upp på skogen alldeles intill Hejstalund, där han hade bekanta som hejade på honom och gav honom att dricka. Naturligtvis vann Olle det rännet, mycket tack vare bussiga människor.

Han berättade också om en paddeltur ner till Kalmar där man vilade på en sandbank där det också låg sälar och dåsade. På den tiden hade man långfärdskanoter som var försedda med en mast som kunde tagas upp och ner. På denna stång kunde man fästa ett segel. Jag har flera kort efter min pappa där han och hans kamrater ligger och vilar intill sina kanoter.

För att återgå till Olles föräldrar fick jag veta att de bodde i det huset som ligger närmast nya stationen i Mölnbo, och att hans pappa var slaktare. Som du säkert vet var 1918 ett hemskt år för människorna i Europa, människor dog som flugor, och orsaken var den s.k. Spanska sjukan.

Jag har vid några tillfällen gått på Vårdinge kyrkogård och läst på gravstenarna, och en dag stod jag framför en hög sten som det stod Ström på, och årtalet stämde också. Hur gick det då för gossen som miste sina föräldrar vid tre års ålder?

Olles mormor bodde invid Maren i Södertälje, och dit fick pojken flytta. Det var därför han kallade mormor för mamma.

Att växa upp vid Maren, där alla fiskebåtarna kom in och lastade av sin fångst, var spännande värre. Och eftersom pojken var nyfiken och arbetsvillig fick han tidigt hjälpa till på båtarna, och ibland följa med när man köpte upp fisk av fiskarna längre ut i kustbandet. Snart fick han arbete i en av fiskaffärerna och efter en tid arbetade han hos järnhandlaren som sålde vapen och fiskredskap. Nu var han nära sitt mål. I butiken där vi köpte mina skidor hade han nytta av allt han lärt sig i sin ungdom och en gång berättade han att han rest till fjällen tillsammans med distriktslantmätaren Jädertstrands familj, vilka var riktiga friluftsmänniskor.

När jag skulle resa till fjällen med första ring i gymnasiet, där också en klass från flickskolan var med, köpte vi både skidor och stavar, samt en riktig ryggsäck, men då hade Olle flyttat butiken till andra sidan gatan.

Han hade så mycket att berätta, och jag tyckte det var intressant förståss; men där fanns en dam som inte hade hur mycket tålamod till slut, och därför måste vi ta farväl av varandra. Det var sista gången jag såg Olle Ström. Något år senare läste jag hans dödsannons, och inte fick jag veta varför fisket i Grävstasjön upphörde...
 
Bellmans föräldrar på Visbohammar

Visbohammar ligger i Vårdinge, men just på gränsen. Idag finns det en ridklubb där och det var i deras fina ridhus som två av mina rumpnissar fick lära sig rida. Det var Moa som du kan se på bilden nedan, och hennes kusin, Sofia, som nu bor i Los Ossos, mellan Los Angeles och San Fransisko.
Flickornas mammor fick börja lära sig rida på Billsta ridskola tillsammans med sin far som sedan blev "hästbiten" och skapade en ridskola på Bergtorp i Brunnsäng utefter vägen till Viksängen. Den heter Stall Bergtorp och växte sakta fram genom idoga ungdommars försorg. En av dem bor idag nära Edesta i Vårdinge och heter Viktoria, och en heter Marlen och bor utanför Gnesta. Alla har de egen häst idag.

Men Visbohammar har förståss ett historiskt förflutet. För det första har där spelats teater genom Bengt Landins försorg. Det är Bellmansspelen jag syftar till. Att detta har förlagts just till Visbohammar beror på att gården en gång arrenderats av Mikael Bellmans föräldrar som brukat jorden där. Numera vilar deras kvarlevor på Vårdinge kyrkogård.

Jag hade en period då jag åkte till Skeppsholmen i huvudstaden. Jag kom på att de höll på att bygga ett segelfartyg där mellan husen. Arbetsnamnet på det fartyget var Stockholmsbriggen. Vi var några som samlades på onsdagar och blev utbildade till instruktörer. Meningen var att vi skulle kunna guida folk som kom dit på helgdagar och "sälja" briggen så att det kom in kapital för uppbyggnaden. Jag själv var intresserad av organisationen, och en dag satt jag bredvid en gammal sjöoficerare som hette Göran Romare. Jag berättade att jag var intresserad av gårdar i Sörmland och då berättade han att han på långt håll var släkt med en godsägare på Visbohammar som hette Västerström. Denne man var uppväxt på Ricksten i Tullinge och där figurerade en tysk präst som hette Ohrly och som var farfar till Lars Ohrly som blev ordförande i Vänsterpartiet. Det är därför Lars har ett hus där på Visbohammar.

När det gäller Karl Mikael Bellman själv vill jag berätta att han ligger begravt utanför S:ta Klara kyrka i Stockholm. Ute vid gatan står vår gemensamma vän, Nils Ferlin, som varje gång jag skall gå förbi honom på trottoaren, stoppar min framfart och tvingar mig att gå in och hälsa på Bellman, och när jag är så nära stora porten in till kyrkan så brukar jag slinka in där. Där innanför brukar en ung kvinna stå och lämna information, och hon och jag har ett spel som handlar om trubadurer genom tiden: Först kommer Bellman, sedan Evert Taube och därefter Cornelius... men vem kommer sedan.
Här med sisten föreslog jag Ulf Lundell, men det ville hon inte vara med om. Ok, sa jag, vi väntar och ser. Hur som helst, fartyget blev färdigt och kronprinsessan Viktoria döpte det till:
Briggen Tre Kronor af Stockholm...


Egnahemmare Avstyckad jord från Hjortsberga

Som du säkert känner till blev det stora barnkullar som fick leva tills de blev vuxna. Detta hände i det lilla landet Sverige då lantmätaren styckade upp byarna och unga jordbrukare fick använda nya metoder för att få fram mat till befolkningen. Många fick ta isär sina hus och sätta upp dem på en plats som lantmätaren anvisade dem. Då som nu kom nya verktyg att bearbeta jorden med och de gamla och kloka förfasade sig, men ungdomen då, liksom ungdomen nu, gör det som faller dem in, bara lagen tillåter det.

På det viset blev det stora barnkullar och när man inte ens hade tillåtelse att samlas i stugorna och läsa Bibeln tillsammans utan att kyrkan och ordningsmakten bröt sig in och kunde ta ett barn ur moderns famn och tvångsdöpa det, då var det många som packade och for till Amerikat...

De som ägde jord och företag där man behövde billig arbetskraft såg detta som ett hot för landets ekonomi. Av den anledningen lyssnade herrarna på några få män som hade medel mot detta.
Man föreslog att man skulle välja ut några stora säterier som kunde delas upp i ett antal delar, så kallade småbruk, vilka gick att försäljas genom ett stort bolag, Egnahemsbolaget som med statens bistånd fick köpa upp gods som bara adeln förut fått äga. En särskild bank upprättades där hugade spekulanter fick köpa ett hemman genom lån. För transaktioner i Mälardalen fanns en sådan bank.

År 1905 styckade man av hemman från Bankesta i Järna. Det var många unga människor som skuldsatte sig då och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Men...lotterna var för små, det gick inte bra att få ett överskott från dessa småbruk. Ivar Lo Johansson har beskrivit det slit som hans far och mor hade för att bli skuldfria. Inte förrän de sålde hemmanet efter många års grävande blev de skuldfria, men då var tiden mogen för att flytta till ålderdomshemmet.

I Vårdinge fanns flera egnahemsområden. Det största av dem var Hjortsbergas egnahemsområde.
Hjortsbergas säteri styckades så att det blev två stora arealer och över tjugo små. Runt själva gården blev det en stor odlingsyta kvar och på andra sidan Långsjön styckade man av skog, och det markstycket fick heta Berga jord. Det tillhör Balsberga idag och Balsberga hette förr bara Berga.

På båda sidorna om sjön ligger de småbruk som köptes upp av många släktingar till dem som äger dessa fastigheter idag. Det skulle vara roligt att se stamtavlan på dessa ägare. På östra sidan ligger längst i söder det egnahem som heter Långsjödal. Det består av tre bitar. En där boningshusen finns och en inäga uppe på skogen. Därifrån går en bäck i en djup skåre som är naturresarvat idag. Där uppe finns vid sidan av inägan tre stycken kolbottnar inte långt från det stora flyttblocket.

Det tredje stycket är det som idag heter Ulriksdal. Vägen dit går över Långsjödal, den var bara en smal körväg för häst och vagn. Nu har de som nyttjar området där skapat en framkomlig bilväg.
För att komma ner till stugorna vid Ulriksdalsvikens sportstugeområde måste man åka "upp och ner, upp och ner i trollskogen". I mitten av sista backen finns en avtagsväg mot Urvik och Hölö, som är att betrakta som en stig idag. Intill denna finns en urgräven ränna, ca 1.5 meter djup, som ingen kunnat säga vad det är.
Men nu är det så att min papppa hade en bok av Eli Heckser, en av våra stora nationalekonomer, och i den fanns det två fotografier av en man som står bredvid ett sådant dike, och enligt texten står han vid en s.k. tjärdal, och jag utgår från att det är en sådan när jag skriver min digitala roman om folket i MilkRiverValley.

Nu är det visst 13 fastigheter där, och några till finns längre söderut på Vretas mark och på Österbys.
Närmare Långsjödal finns ytterligare två stugor men de ligger på ofri grund.

Vi ser här att många av de egnahem som avsöndrades av Hjortsbergas egnahemaktiebolag har avstyckats ytterligare.

På västra sidan om Långsjön har vi längst i söder ett hemman som heter Sågartorpet. Det finns några plintar nere där bäcken drar förbi ner mot Långsjön. Därovanför finns en hög damm, och uppe vid Lilla Småsjön finns ytterligare en dam där luckan för länge sedan ruttnat upp. Ovanför Lilla Småsjön
ligger StoraSmåsjön som ingår i systemet, och ovanför den står det höga TV-tornet som når ända upp till 150 meter över havet.

Norrut kommer Irsta och sedan Ängen där det finns många avstyckade fastigheter idag. Allt som vi närmar oss samhället Mölnbo, som säkert har fått sitt namn efter kvarnen (mölla/mala) blir fastigheterna mindre och fler. Kvarnen finns dokumenterad från 1200-talet.

Det finns inte många hyreshus i Mölnbo, men de som finns ligger nära skolan och vägen dit heter söledes Skolvägen. De flesta gatorna/vägarna i Mölnbo ligger på mark som tillhör Balsberga.

Idag har boningshuset på Hjortberga brunnit ner och bara skorstensstocken står kvar. Man kan undra vad det skall bli på det forna säteriet. Gamla Olofsson som ägde Hjortsberga sa vid ett tillfälle att han hade bestämt sig för att inte kalla gården för säteri, ty det stack i ögonen på folk.

En annan gård i Vårdinge, Långbro Gård, håller på att byta karaktär. Nu finns där många hagar och hästar, men undras om inte Mölnbo samhälle kommer att expandera åt det hållet... en hantverksby står först på min önskelista. Så tycker också Johanna i Backen som haft sin modeaffär i New York, och som för närvarande säljer ut sina kreationer från ett litet lager strax utanför samhället där Elsa och Erik hade Gulfmack och verkstad när jag första gången åkte till mitt nya hem längst bort i norra Vårdinge...

  Präster Zetterqvist/Hembygdsföreningen

Vårdinge var före 1951 en egen kommun, full av verksamhet. Där fanns alla stora jordbruk och där fanns marmorbrottet som levererade fasader till stora byggnader i huvudstaden. Det som man mest talar om på lokalort är mortlarna man svarvade i ett hus som ligger mitt för den gamla kvarnen, som också blev såg och tvätteri; Mölnbotvätten. Nils Fredmark som bodde på Långsjödal fick en son som blev häradsdomare. Han i sin tur fick många barn, och dessa drev verksamheten vid den gamla kvarnen. FriboOlle fick fyra barn, tre gossar och en dotter. Två av pojkarna, Arthur och X och fadern arbetade alla vid sågen, de tyckte Fredmarkarna var bra arbetsgivare. X har berättat hur de hade en båt med stark motor som de xxx med och hur de drev timmerstockar för hand in i en ränna till sågen; det var ett hårt arbete.

Olle hette Ohlsson, Hjalmar Ohlsson. Han blev änkling innan barnen hann flyga ur boet och hans dotter, som hette Elsa, fick ta vid efter sin mor. Elsa blev min svärmor. Hon fick fyra flickor och av dem har hon många barnbarn och barnbarnsbarn. Elsa bar begåvad med ett gott huvud och kom snart med i politiken. Hon blev bland annat skolstyrelsens sekreterare och på slutet av sin politiska gärning blev hon ordförande i Järnas/Vårdinges xxx. Jag minns hur svårt hon hade att sova då hon blev medveten om att det fanns tunnor med olja uppe på tippen i Järna; den låg granne med vattenverket vid Myrstugan. I Hembygdsföreningens tillhåll i Vårdinge, Berga skola, finns ett fotografi på väggen, rätt litet och obetydligt. Tittar man noga ser man en kvinna med händerna i knät, det är Elsa Karlsson, dotter till FriboOlle; hon blev till slut föreningens ordförande och den som såg till att stugan kom att stå stadigt på jorden; den stod visst på två olika fastigheter, vad jag vill minnas...


Godsägare Per Sahlström/Berga skola:

Sök befintlig text på:

http://WahlingeMarket.blogspot.com ;
                                                                                 
 En rese i Vårdinge, publicerad den
                                                                                                 
9 november 2007.

Sök på: visa hela min profil...mina bloggar.

--------------------------------------------------------------

Vad är nu detta för påhitt?

Den här mobiltelefonen kom jag aldrig överens med, därför offrade jag den för konsten.
Hade vernisage den 8 juli i år och presenterade mina prylar som ligger och skräpar här
hemma och som naturligtvis har sin plats i mitt livspussel.
Några som jag fick tillfälle att beskriva min installation för tycktes ganska nöjda; jag tror att de förstod
vad jag menade med min utställning. Men de andra 13 dagarna var det nog många som ruskade på skallen
och menade att konst är bra konstig i alla fall; undrar hur det ser ut i skallen på utställaren; och det undrar jag med!
Nu gäller det min före detta telefon som inte bara är en telefon, det är en G3 mobil; alltså en dator, en sådan som alla ungdomar har i fickan. I den kan de få fram alla texter som jag lägger ut på nätet, även den här, om jag blir färdig nå´n gång.
Nu är det så att jag har min röda tråd, som kanske borde vara en gul tråd eftersom den symboliserar en mjölkström från Mejerigårdarna i Vårdinge, till huvudstaden där Hildemar och hans bror Wilhelm byggde upp en rörelse som kom att heta Arla, och som hade stall för 250 hästar vid Norra Bantorget, och som snart levererade till Världens Barn.

Bakom denna tavla finns ett namn på ett multimedialt spel upprättat av ÖkneboHäradsteater, och därför symboliserar bilden en musical som skall handla om våra fäder som flyttade in till stan, och... om oss som är på väg att flytta ut igen...

Fiktion/

Moffa&Co gräver i socknens mylla

Svartputten är Rumpnissarnas arkiv: http://WahlingeMarket.blogspot.com /

Andra uppdraget: Publicerat den 12/oktober 2007,
och den 20 /10 samma år: Svartputtens profil.


Pilgrimsfärd från S:ta Klaras Kyrka till Arlas källa/sockenrunda
MoffaFridolinsMellanMjölkSafari
AkterKastellet
MilkRiverUniversity
WåhlingeMarknad
Möte på Syrrans café
Flodområde 63
--------------------------------------------------------------

Följande historia berrättade jag för Viktoria och Linnea som jag uppvaktade i deras lokal som var en biograf när jag var liten; Saga hette den.

Jag brukar rycka i dörren när jag går förbi, och ibland är den öppen och då finns det alltid någon av teaterns folk man kan prata med. Denna gång två unga damer alltså, medlemmar i Södertälje Teater Amatörer.

Får jag lov...sa jag, visst sa de och drog fram en stol; så började jag berätta...

Det var rätt kul faktiskt ty damerna var myckert koncentrerade och därmed gick det lätt för mig att uttrycka det jag ville säga. Och vad ville jag då?

Jag önskade att min historia skulle gå hem hos dessa unga människobarn, trots att vissa delar av min historia kan tyckas ligga långt tillbaka i tiden; så här blev det...

Det föddes ett flickebarn på andra sidan MilkRiver. Stället heter Oxsviken. Barnet hade ögon som inte var friska, det såg hennes far som var jägare på Nådhammars Gård. Barnaföderskan fick en släng av barnsängsfeber och låg och yrade, varför hon inte märkte att fadern tog barnet ur hennes famn och lindade in det i en säck, sedan gick han över sjön som ännu var frusen i mars månad.

Han gick förbi stugan som Ulrik ägde och när denne tittade ut och sa:

-Jag ser att du ska lägga ut åtel. 

Då svarade jägaren bara:

- Ja vargen har rivit får vid Hejstalund, bäst att vara på sin vakt, så gick han vidare uppåt backen och kom strax till Svartputten, en liten sjö en gång i tiden, nu inte större än en tjärn.

Väl framme lade han ner byltet som ett offer till Odens ära, sedan gick han hem igen.

Han gick in och tittade till sin fru som ännu låg och yrade och så tog han hundarna och gick upp över bergryggen och kom ner vi utloppet till Lilla Småsjön; där väcktes hundarnas intresse av något som låg under en gran alldeles invid bäcken...


En ung kvinna som hette Maja bodde på gården Nådhammar där hennes far arbetade som kördräng. En afton uppvaktades hon av en fin herre som var mycket artig och vänlig mot henne och hon följde honom på stigen ner mot sjön och över bron. Efter den kvällen var hon gravid, och när det var dags att föda gömde hon sig på skullen ovanför ladugården vid ett torp under Nådhammar; torpet heter Johannesberg.

Alldeles ensam klarade hon förlossningen, och medan barnet var några timmar bara lindade hon det i några trasor och begav sig upp i skogen till den plats där olyckan sedan inträffade, där hon tappade sitt barn när hon halkade då isen brast under henne. Barnet for i en båge in under en stor gran med yviga grenar. Maja vågade inte nämna vem som var far till barnet, och nu flydde hon bort, men visste inte varthän det bar.

Jag iaktog min lilla publik och noterade att de följde med då jag berättade vidare:

Som sagt var, hundarna upptäckte barnet som låg där inlindad och ännu varm. Jägaren tog då upp pyltet och bar hem det. Sakta och försiktigt lade han ner henne där han bara för några timmar sedan lyft bort det barn som ska heta Hanna-Vanna i mina texter. Den nya bortbytingen är redan känd från Södertäljes historia där hon heter Vatt-Anna. Nu ligger hon varmt hos sin fostermor och vet inget om den tragedi som hänt, och kommer inte att veta något förrän hon blir gammal. 

Moffa, som är berättaren, sitter tillsammans med de andra vårdingeborna som flyttat från landet till staden då maskinerna kom och förändrade arbetet i jordbruket. Vi är då komna några år in på 1900-talet, ungefär vid den tiden prosten snart skall gå bort, samtidigt med både Strindberg och
Leo Tolstoy.

Där folket från landet inte kan berätta tar Moffa vid, och på det viset får vi veta vad som hänt dem under deras händelserika liv. Där sitter Johannis med sin negress från Haiti, och där är Anna själv och hennes bortbyting Hanna-Vanna med Lantmätaren bredvid sig. På kortsidan sitter prästen som Anna mötte i unga år när hon gick ner till stranden för att skölja upp några kläder som blivit fulla av stickiga klöverblad när hon och den unge kandidaten trampat hö på skullen. Där får den blivande prosten vara med om ett dopp han aldrig glömmer...

Hannas dotter slamrar i köket på Syrrans kaffé som ligger mellan Kyrkan och kanalen, och rätt vad det är kommer hennes son, Aron, in genom dörren och sällar sig med de andra vid bordet. Anna kallar honom Amoralen; han har farit vida ikring.

En efter en berättar de sin livshistoria. Ibland avbryter de varandra och lägger vissa inlägg tillrätta. Flera av dem har ju bott på samma ort och känner förhållandena där, men kanske inte alltid kommer ihåg rätt.

För Linnea och Viktoria berättade jag att Hanna-Vanna så småningom kom till en fosterfamilj utanför Hölö, och att hon fått en översinnlig känsla för musik, och att det var den unge lantmätaraskultanten som gett henne en balalajka vilken hon sedan trakterade under hela sitt liv.

Nu är det så att allt detta som jag här har berättat för min publik, de två unga damerna, finns utlagt på
nätet; det gäller bara att finna adressen till dem. Därför skall jag skapa en BloggKalender för att det skall underlätta att finna den text som man söker.

Jag fick lite tips av flickorna när jag berättade att jag hade tänkt mig att den här historien skall framföras som en musical. Jag får alltid en viss response när jag nämner ordet musical, och när jag tillägger att det skall bli tävlingar mellan orterna runt Flodområde 63 blir jag särskilt bekräftad.

All musik, dans och sång finns här och nu, sa jag, det handlar mest om att organisera, och det är just det jag är på väg att göra. Jag bär på en osynlig korg där jag lägger allt som kan vara till glädje när det gäller den här saken.

Nu fick jag ännu några idéer som jag varsamt lade i korgen, och så tackade jag för mig och gick ut genom stora porten, ut till alla dem, som utan att veta vad som rör sig i huvudet på en gammal gubbe, vandrar längs Maren, bort mot Gågatan och försvinner i folkmassan.

Lycka är att lyckas, för enkelt samband kan det kanske tyckas! Det behöver inte vara någon stor publik för att göra en tokstolle glad...

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Gamla gubbar!

Men inte vilka gubbar som helst; de har vuxit upp och gjort bus i Mölmbo/Vårdinge.
Nu har de gjort ett bildspel om Mölnbo förr i tiden, och Hans berättar live och vi från
PRO-ABF i Södertälje lyssnar andäktigt i "Gubbarnas" gamla skolsal som en av bygdens män,
Per Sahlström, har skänkt till Mölnbobarnen för länge sedan. Per var en fattig grabb som blev rättare på Långbro gård,
och sedan riksdagsman och riksbanksfullmäktige. Han blev ägare till Balsberga och lät bygga stora huset där.
Den som startade hembygdsföreningen var prästen Zetterqvist som var farbror till gamla kyrkoherden Håkan Zetterqvist i Södertälje.

Gubbarna på trappan är från vänster:
FotoKalles son Gunnar. Han har arbetat med att skanna fotografier i Tobaksmonopolets gamla byggnad i Södertälje.
I mitten har vi George, en mycket hängiven medlem i Hembygdsföreningen.
Och så har vi Hans som är föreningens ordförande och bor i det hus där Olle Ström är född.
Hans har en bror också som är med i styrelsen, en person som kan det där med ettor och nollor.

Naturligtvis döljer det sig många hängivna medlemmar inne i den gamla skolan, men dem skall vi presentera en annan gång.

Vårdingebor berättar om sina anfäder som köpte ett hemman och blev småbrukare. En förteckning över dem som köpte sina småbruk, areal och pris finns i Länslantmäteriets arkiv. Berättelserna ska tillhöra hembygdsföreningens arkiv och kunna publiceras i Vårdkasen. Hjälp att skriva bör kunna fås genom hembygdsföreningen eller GammelMoffa himself.
--------------------------------------------------------------
Dokument för skolans hembygdsundervisning kan framställas i digital form. Elever samverkar med vuxna berättare.
--------------------------------------------------------------

Unga människor i Flodområde 63 kan berätta om sin tid på jorden och i de högre inre dimensionerna. Vi får se vad det blir av dessa tankar; nå´t ska det väl bli.
--------------------------------------------------------------

För att få en stabil botten på denna pannkakstårta lägger jag in det skrivna ordet som jag själv började med. Det finns nu på min blogg som har adressen:

MoffaFridolinsSagolikaStory.blogspot.com ... inlägg: Första ståndet på Wåhlinge Marknad...

Där finns mina hemsidor och min e-mailadress och telefonnummer.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lokomotivet här får här symbolisera järnvägens framfart mellan Stockholm och Göteborg.
1862 hade man byggt ihop järnvägen från Sparreholm till Hallsberg.
Men loket på väggen är fotograferad på en plats där Sveriges första järnväg byggdes, Fryksnäsbanan.
Den är bara några km lång och är invigd av kung Oscar. Då var det inte något lok som drog vagnarna, då var det hästar.
Stationen ligger vid en kaj, och där ligger ångbåten Freja. Sjön är väl beskriven av Selma Lagerlöv och heter där i hennes romaner: Löwens sjö.

Om du inte vill eller kan vara med ska du inte vara ledsen för det; 1861 kom första tåget till Mölnbo och gick vidare till Gnesta. Vid Sparreholm var det stopp det året. Från Göteborg kom man till Hallsberg det, men redan nästa år kunde man resa från Östersjön till Nordsjön, alltså från Stockholm till Göteborg; men det gick inte fort. Det sägs att tåget stannade helt plötsligt och någon frågade varför.

- Det står en ko på spåret!

Så åkte man igen tills tåget stannade på nytt, och någon frågade som förut och fick svaret:

- Samma ko!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ivan Giertz ger Elvy nattvarden.

Nu var det så att jag fick en dag för mig själv i huvudstaden.
Kameran hade jag på bröstet i ett band runt halsen, och van att skjuta från höften.
Jag skulle just passera Nils Ferlin när våra tankar möttes, mina och Ferlins, och till
saken hör att jag sedan gymnasieåren avgudat hans dikter.
Den som jag tyckt bäst om är den där om Hästar och Klumpfotaklas, som gjorde sig köpstark
och viktig, att se på hov och på tand, och när man tog hans tenor för bas.

Den här dagen nickade Nils och menade att jag borde gå in och se på Bellmans gravsten
och göra ett besök i kyrkan, och det gjorde jag. Där inne stod en ung kvinna innanför porten
och vi kom att språka om vilka trubadurer som kom efter Bellman.
Evert Taube så klart, och så Cornelius, ingen tvekan; men se´n då?
Så långt var vi överens.
Efter moget övervägande föreslog jag Ulf Lundell, men där var hon lite svävande.
Jag tog några bilder och gick in och fikade på det café som finns i midskeppet, och
där såg jag en person som verkat i S:ta Klara kyrka i många år, och som byggt upp en
humanistisk verksamhet bland stadens utslagna.
När jag efter en tid samtalade med vår egen kyrkoherde, Ivan Giertz, berättade han att han
kommer att verka i S:ta Klara från och med oktober detta år.

Nu går all trafik mycket fortare och på bredband går det med ljusets hastighet, 300 000 km per sekund; inte undra på att vi har svårt att hinna med ibland. Men signaler mellan människor hur fort går de? Den animala energin vet vi ännu ganska lite om...

Stycket jag skrev som förespådde Wåhlinge Marknad kom till på 90-talet, alltså för rätt länge sedan, men jag har inte tappat tråden ännu, därför är det inte så bråttom med din eventuella medverkan, och så har vi fått en ny rumpnisse som heter Leo som det tar ett antal år innan han kan ta vid, men då kanske det blir en annan inriktning, vem vet. Ett dataspel som handlar om hembygden, och som kunde användas i skolorna skulle sitta fint!

Ha det bra!

Hälsningar

Jerry