Första ståndet på Wåhlinge Marknad...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539

Det kom en man från Gnesta...
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget större fel på honom.

Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.

Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det; eller?

Han hade läst en massa trams och
fått griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.

Vad ska det bli, frågade man honom.
Men det kunde han inte svara på.

Det skulle väl bli n´åt fint förståss.

Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.

Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen, och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.

Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och människorna
kom och fråga:

Vi förstår inte, vad är det igentligen du håller på med?

Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.

Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig; och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:

- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde väl inte vara riktigt klok ändå,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också; här får man passa sig, tänkte man.

Men undras vad det skall bli...

Så lät man honom hållas.

På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.

"De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de", tänkte han.

Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.

Men inte kom där någonting!

Men nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:

"Vad i hel... är det jag håller på med?"

Nu hade han ju grävt alla diken
och ännu kunde man inte skönja några
skarpa konturer av hans skapelse.

"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej det syns inte än!"

Underlig man det här, att han inte ger upp.

På nätterna läste han om vise män i India land och om
filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidre.

Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han höll på med.

Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. så han tog fatt i spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte orkat.

Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva i den
ångande jorden.

Nu måpste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.

Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ner här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:

- Inte för att vi förstår vad det skall bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare!

Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.

Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men
detta var spännande.

- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!

"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se; just de!"

Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.

"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig".

- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?

Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.

"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.

- Nu får vi se, sa mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?

- Här står det "FK" på, den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".

Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket. det så kallade kulturfolket,
och sa:

- Kom med mig, min gode vän!

Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över järnaskogen och Vattgruvan.

Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten raststuga
med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglar örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.

De diken som han grävt under alla dessa år
hade riktigt lett åt rätt, håll men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner till rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. det bästa var att där flöt
redan små strömmar. små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.

- Vad kan det vara i de paketen tro?

Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:

- De Tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.

Förstår du?

- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en idé!
Låt oss flyga bort ett tag så kan jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.

Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och Biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.

Ni anar nog vem mannen var, men vad hade han i ränseln?

Läs och begrunda dagens text som är skriven för
dem som har öron till att höra, och ögon till att se.

"Följ Moffa längs vägen till Våhlinge Marknad!"


Det var nu många år sedan jag skrev denna kortnovell.
Det var när alla flickorna kom och ville rida på min unghäst.
Det var när Rudolf var ett år och stallades in bland fåren vid Ragnhildsborg.
Det var när jag hyrde tre fjordingar från Taffsnäs utanför Gnesta.
Det var när vi bildade Tälje Skog och Ungdom som blev Stall Bergtorp.
Det var då det!

Redan då gick mina tankar till Vårdinge Marknad.
Redan då fanns en gång en dold marknad i Vårdinge.
Redan då hade alla glömt Riddar Hildemar.
Redan då hade han varit död sedan de första åren av 1900-talet.
Redan då var han på väg att bli en legend.
Redan då började hans mejerigårdar närma sig ett världsföretag.

Numera vet vi vad det blev.
Numera känner vi till att det var vid Nådhammar det började.
Numera vet vi att Arlas ursprung finns i Vårdinge.
Numera har jag lagt ut många bloggar om Anna i Oxsundet.
Numera vet man att hon är en påhittad tjej.
Numera börjar vi förstå att JOHANNA HOFRING är äkta vara.

Framledes kommer hon att öppna en ny marknad.
Framledes kommer den att presenteras på Vårdinge Marknad.
Framledes kommer Vårdinge Marknad att finnas på nätet.
Framledes kommer Vårdinge Marknad att presentera sina alster ute i världen.
Framledes möter Vårdinge Marknad ArlaFoods bland Världens Barn.
Framledes, Numera och Redan dansar runt på Vårdinge Marknad.
                                            
                                                ***
Den riktiga marknaden fanns i Gnesta. Mölnebo var bara en kvarn innan tågen kom 1861;
men visst fanns det produkter då som såldes i hela landet, Orkideer som Kerstin Kilbergs pappa odlade på Nysund. Man ville att han skulle bli trädgårdsmästare på Tullgarn, men han kunde inte lämna sina orkideer. Kerstin har berättat. Gå uppför den stensatta stigen upp till fornborgen på Nysundsberget och de ut över WahlingeMarket. Läs min fabel om Moffa&Co, hur fem nyfikna "rumpnissar" skulle segla med sin morfar till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit tillfångatagen av kanibaler, och hur de seglade vilse och seglade rakt in i Korpberget så bara Akterkastellet sticker ut. Det var då man bildade kompaniet och började söka efter WåhlingeMarket i den lilla sjön Svartputten uppe på skogen...läs gärna på: http://WahlingeMarket.blogspot.com ...börja längst ner på sidan...Hur det började!

Den första som satt upp sitt marknadsstånd i Wåhlinge är mig veterligt Johanna Hofring, och därför får hon nummer WM1 i vårt register. Nu väntar vi på nummer två...