Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Som jag tidigare berättat kom jag tillbaka till min stad med en häst vid grimman.
Det blev snart en ideell förening (Tälje Skog och Ungdom), och denna förening kom genast att gestalta sig som en ridskola, även om min tanke från början var att det skulle bli en 4H-gård.
Vid Bergtorp hamnade vi till slut efter att ha börjat vid Lilla Ritorp och Talby Västergård.
Redan från början hade jag kontakt med skolan och tog emot ungdomar i de lägre klasserna. Ett tag hade jag med mig skoltrötta elever som mina assistenter. Det var fantastiskt att se dessa stökiga ungdomar då de fick en viktig roll i det här sammanhanget.
Det är 30 år sedan, föreningen har haft sitt jubileum och man uppförde ett spel på hästryggen och en ung dam spelade rollen; grundaren, men jag var inte där, tänkte att det är väl ingen som känner igen mig idag; men där tog jag fel...
På gågatan mötte jag två unga tjejpoliser. Jag gick fram och frågade om de kände till begreppet KalleBlomqvistare. Jag gick nämligen och grunnade på en verksamhet som skulle engagera en grand parents och hens barnbarn.
- Hej, sa jag, känner du till bla bla bla...
- Hej sa en av poliserna, är inte du Jerry Linder?
- Jo, sa jag, kännur vi varandra?
- Jag skrev ett litet koseri som vi uppförde på 30-årsfesten, och jag spelade dig.
- Men kära nå´n sa jag, nu har jag verkligen missat något. Kanske någon har filmat. Jag har förresten en film om föreningens pionjärtid som jag vill visa någon gång, kanske på tajen.
- Det går säkert bra, sa hon som spelade mig på hästryggen, det är min pappa som är Thomas, och jag är så gott som född på Bergtorp, både mamma Knutas och pappa har varit med nästan från början.
- Ja, det vet jag väl, och när jag lade av 1992 ville jag ha honom som ordförande, men han hade fullt upp med andra förtroendeuppdrag.
Så gick det några veckor och när vi träffades igen, då hela familjen Thomas Sjögren var med, fick jag veta att dottern nu är ordförande i föreningen.
Det var en tid då allt var mycket tungt för mig. Min idé var så stor och kommunen var ovillig att hjälpa till. Jag hade nog kompetens att sköta hästarna och genom studiecirklar finansierades en del, men inte allt. Jag vände mig till olika kommunala organ men man var inte villig att hjälpa till.
Nåja det fanns några som förstod vikten av det jag höll på med. Kalle Pettersson på fritidsförjvltningen t.ex.. Jag informerade samarbetsgruppen i kommunen och fick lägga fram mina idéer för politiker och förvaltningschefer. Jag hade funnit Bergtorp och varit där en tid när fastighetskontoret var beredd att hyra ut det till en privatperson. Om jag inte ringt fastighetschefen klockan 22 kvällen innan man skulle ta beslut, hade vi förlorat den mark som sedan blev en viktig ungdomsgård för flickor i Brunnsäng och långt utanför kommunens gränser; en ridskola.
Vid ett tillfälle skrev jag ett brev till stadsdirektören, Ulf Dalsten. Svaret är ganska typiskt för den tid vi levt i sedan dess.
- Hej Jerry, dina idéer är nog så bra, men du vet, kommunen har inga pengar.
Nu fanns det en organisation i vår kommun som säkert hade det svårt ekonomiskt, men som förstod vad verksamheten betydde för ungdomar i vår lilla stad; det var Tajen i Brunnsäng.
Jag höll på att stupa, att släppa taget var svårt, man vill ju inte att något som man dragit fram nästan till målet ska backa och försvinna; men då kom räddaren i nöden: Thomas Sjögren och Tajen.
Det var genom fritidsgården i Brunnsäng som vi fick elektricitet framdragen, och därmed kan man säga att en viss säkring var installerad.
Ordförande i föreningen efter mig var Veronica Andersson, nu Öberg. Hon har haft god koll på ekonomin och det var hon som förstod hur en ridskola fungerar. Hon jobbar nu för Skog och Ungdom på distriktsnivå i Hästa.
Ungdomsgårdens samarbete med föreningen har varit av största betydelse, och många årsmöten och andra tillställningar har vi haft där.
Jag vet att Tajen haft många aktiviteter, som inom idrott t.ex., och gjort många resor till fjällen, och jag tror att det finns nya bra aktiviteter som kan växa fram inom Tajens revir. Jag har själv besökt prästen Johan på hans ämbetsrum och lagt fram en plan på en Lillgård på de lediga gräsytorna mellan byggnaderna, ett komplement till sandlådor och gungor. En sådan skulle kunna ha Stall Bergtorp som fadder.
Det betyder ju att man måste ge Tajen nya resurser, och varför inte låta Kyrkan stå för huvudparten; det heter ju: - Låt barnen komma till mig.
HSB och Täljebostäder, Kyrkan och Kommunen kan vara med att finansiera det hela, eller varför inte låta hyresgästerna i området vara med.
I Stockholm byggde man en brigg; Briggen Tre Kronor af Stockholm, eller Stockholmsbriggen som den hette på planeringsstadiet. Där har hela skeppet finansierats genom privata gåvor; så kan man göra här med. Skapelsen kunde heta "LillTajen" om jag fick råda.
Att i så fall ta bort redan inövade personalgrupper från Tajen vore rent av resursslöseri.
När skog och ungdom växte fram i början på 80-talet var det länge ungarna på gatan som var pådrivande. En av dem, Mulle, är idag ekonomichef i Gnesta, en annan, Vicka, jobbar åt en revisor som har sitt kontor i Gnestas gamla hotell, en tredje är numera veteran på Coop Forum, hon heter Birgitta. Vicka & Birgitta var ett begrepp. Bland pojkarna är en glasmästre i stan; den du, han gick inte av för hackor. Hans namn är Kristian.
Mina ideella idéer kommer från Gulagårn som ligger intill Dalgården som var vår ungdomsgård när jag var tonåring. På gården växte det fram en förening bland oss grabbar; vi hette Fantomernas IK.
Vi dokumenterade en tiokamp med en film som finansierades av alla som satt i fönstren och tittade på oss då vi hoppade stav eller stötte kula m.m.. När vi kom in på ungdomsgården bildade vi två skiffleband och en kväll åkte vi till Stockholm och spelade på Nalen; Bosse och jag spelade båda kontrabas.
- Tjena grabbar, har ni sonderat terrängen, var det en liten kille med tjocka glasögon som sa; det var Burken Björklund. Han kom sedan till Dalgården och övade med våra killar.
Ungar kan... felet idag är att det finns för lite plats. Men i Brunnsäng finns det plats, bara det att det saknas idéer. Det finns mycket man kan göra med sin fickteater, mobiltelefon/G3, G4, men det blir en annan berättelse.
Har bara en sak till jag vill berätta...
Hade fått reda på att en av dem som jobbade på Tajen bodde några år på våran gård. Hon var bara två år när familjen flyttade till Brunnsäng, men hennes äldre bror var en av de små pysar som vi tränade i friidrott. Hon blev ledsen då hon inte blev bjuden på vår fest på Dalgården den där underbara kvällen när Najma kom upp från Malmö bara för att vara med. Det var vi som växte upp på gården, och de som sedan spelade med oss. Gunnel, min först kärlek kom och Olle på Mangelgården kom han också, han reste sedan tillbaka hem till Malmö med Najma i bilen efter det hon frågat mig:
- Olle, vågar man åka med honom?
- Solklart, han är ju en av oss!
Hur vi fick så god ekonomi i vår klubb. Vi gick från port till port med ett amerikanskt lotteri. Ett var runt gården och alla lotter var sålda. Vi hade också målvaktsutrustning till hockeymålvakt, klubbor och tröjor med nummer på, och en fest i gårdskarlens förråd där det blev bröd över till Arnes farmor.
Vår träff fick inte Lotta på Tajen vara med om, och efteråt, då jag fått reda på fadäsen gick jag in på Tajen och frågade efter Lotta, jag visste inte ens hur hon såg ut, men där satt hon vid ett stort bord fullt med ungar runt omkring, och när jag sa vem jag var kom hon emot mig och gav mig den goaste kram jag fått; Det klart man heligt förbannad då man läser i tidningen hur hon blivit behandlad av kommunen; en gång var jag stollt över att få arbeta för kommunen, men det har runnit många tårar utefter kinderna sedan dess...
Brunnsäng den 16 augusti 2012
Jerry Linder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar