MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
 |
| En 600 meter lång brygga går ut från Rättvik till en liten ö där djupet var sådant att ångbåten Gustav Vasa kunde angöra bryggan. En gång i tiden gick det vagnar på räls dit ut med kol; nu kan du se en bil långt i fjärran... |
Vi reste från Stockholmsområdet anno 2012, min ledsagare på livets innehållsrika safari, och jag.
Det vill säga, vi for med egen bil från Södertälje mot Sala där vi rastade stående intill vårt fordon, en väl använd Volkswagen, för att genast styra kosan mot Dalarna, det svenska landskap som ligger i träda sedan urminnes tider.
Förr i tiden vandrade ungdomarna därifrån ner till vår bygd för att tjäna sitt levebröd, och än idag är dalarna en avfolkningsbygd, enligt den forskande kvinnan på Leksands bibliotek som läst både arkeologi och etnografi. Hon kände väl igen vår granne intill Gulagårn, Åke Daun, som bodde i Konsumhuset och en tid var boss för Etnografiska Museet i Stockholm.
Själv är jag bara klubbmästare i Fantomens IK på våran gård, och en gammal stavhoppare som dock fick se mig slagen av Bosse Almberg som bodde i porten bredvid.
Vad skulle få barnbarnsbarnen från Gulagårn att flytta norrut och bosätta sig i Siljansringen, jag undrar bara. Att det vore en välsignelse för ekonomin är jag helt övertygad om, ty jag har en bild i skallen av ett litet utrymme på vår jord där allt framstog helt klart hur det kan gå när man bor för trångt.
Det hände sig en vår att min svärfar, han Harry Karlsson i Norrväsby, köpte sex smågrisar från sin leverantör på Nygård i Vårdinge, och inte fem som han brukade göra. Det betydde att den ho där han hällde i gröpe och vatten inte räckte till den här sommaren. Sex grisar är fler än fem grisar och därför måste kultingarna slåss om brödfödan, vilket betydde att det ganska snart visade sig att en av dem var svagare än de andra.
Ja du förstår själv hur det gick med svinekonomin den sommaren, endast fem fullmatade grisar kunde man slakta innan frosten kom.
Nu är det många människor som trängs i Stockholmstrakten.
Det var på 1200-talet som man grundade vår huvudstad just där det var trångt att komma fram om man skulle in i Mälaren. Sverges första huvudstad låg på Björkö och hette Birka; sedan flyttades huvudstaden till Sigtuna. Men det kom rövare från Estland och längre bortifrån och härjade staden, och efter det plomberade man Mälaren genom att lägga huvudstaden i Stockholm.
Går vi längre tillbaka, till den tid då isranden flyttade norrut och renägare, jägare, följde med, kan vi skönja en ström norrut. Sedan kom det en ny våg, jordbrukare och jägare som följde efter. När man sedan fann malm i norr kom folk dit upp och med järnvägen följde rallarna. Många blev kvar.
Skogen betydde inte särskilt mycket förr i tiden. Till byggnadsvirke förståss; men på 1800-talet började man utnyttja vattenkraften och sedan ångan, och då kunde man såga virke till skeppsbyggnad. Både Frankrike och England efterfrågade produkter som framställdes på många ställen utefter norrlandskusten, och driftiga köpmän köpte upp skog av skogsbönder som inte hade en aning om att skogen blivit så mycket värd. Det kallades baggböleri.
Men sedan dess har det blivit svårt för unga människor att få jobb där uppe, och familjejordbruken har inte kunnat locka folk kvar i obygden, och därför har flyttlassen gått ner till våra bräddgrader, till industrin som frågat efter arbetskraft, ja så mycket att man sökte folk från Finland, Italien, Jugoslavien och Grekland. Nu kommer det flyktingar från Irak och Iran och från våra grannländer på andra sidan Östersjön, Polen, Estland, Lettland och Litauen.
Men, nu är det stopp, för nu har vi fått datakraft som slår ut traditionella yrkesarbetare, främst äldre arbetskraft, och ungdomar med datautbildning prioriteras. Det betyder att många tappat tron på ett tryggt jobb för sin försörjning, och vissa ger sig i lag med mindre nogräknade personer; men vad skall man göra, alla måste ju ha mat och bostad.
Bostäder har man inte byggt tillräckligt många och därför är alla lägenheter allt för dyra, och folk har fått lov att låna mer än vad som är nyttigt för dem; vad gör man?
Det är där tanken på svärfars sex griskultingar kommer in i bilden.
Kommer man en bit upp i landet hamnar omkostnadena en bra bit lägre, men då finns där inga jobb i stället. De som kommit så långt på sin bana genom livet att de uppnått pensionsålder kan flytta uppåt igen om de vill, och somliga gör det. Men det betyder att det blir kostsammare för kommunerna som måste hålla med åldringsvård; vi sitter i en rävsax.
Det där med ettor och nollor som kommit till oss på senare tid, kan den kraften kanske locka folk uppåt landet igen, liksom gruvnäringen och sågverksindudtrin på senare del av 1800-talet?
Kan Siljansringen bli ett nytt centrum i hela Norden, jag tror det, och brukar säga minst en gång om dagen: - Bygg i Dalarna, bygg inte sönder Stockholm; låt den gamla huvudstaden bli ett museum och skapa en ekologisk stad i Siljansringen.
Någon gång i mitten av 1800-talet föddes en pojk vars far blev mineralogins fader i Finland. Pojken gick i sin fars fotspår och skulle ha blivit professor i geologi på universitetet i Helsingfors, om inte...
Vid ett tillfälle när studenterna firade på ett fik i hembygden gjorde unge Adolf Erik Nordenskiöld ett uttalande om en rörelse som var allmän då, den hette Skandinavismen; den fanns i alla de nordiska länderna.
Men Finland var ett lydland till Ryssland på den tiden och där fanns en tysk kontollant som hette Berg, och denne man hade kontakter med Rysslands organ motsvarande Säpo.
Vid det tillfället fanns en tjallare i sällskapet men också en gammal god vän till Adolf, och vännen frågade om Adolf verkligen menade det han hade uttryckt, och då sa han klart ut att han gjorde det.
Det skulle han inte ha gjort, ty nu blev hans möjligheter att bli professor grusade, och ävens hans möjligheter att bli kvar i landet. Han måste raskt packa sin rensel och medelst skridskor bege sig över havet till Åland och vidare till svenska fastlandet. Det sägs att han plurrade fyra gånger innan han var i säkerhet. Hans vidare historia som sjöfarare är en annan historia, men att hans äventyr på Nordostpassagen var en expedition vars syfte var av ekonomisk art, att se om det fanns möjligheter att trafikera de stora floderna som rinner ut i Ishavet. Dock kom ju sedan järnvägarna också dit och därmed var sjötrafiken mindre viktig. Firad blev han dock med kanonskott i Stockholm när hans skepp Vega anlände hemmahamn.
Det är i norr våra reella värden finns, där finns skogen, vattenkraften och malmen, allt det som vi här nere har lagt beslag på. Med modern teknik baserad på datateknik och försäljning av kunskaper till länder som inte nått så långt som vi, kan man ge unga människor möjligheter att bo kvar och bygga den nya staden, en stad med luft och ljus, en stad där gamla traditioner lever vidare med hjälp av multimedia...
WordWideWebb är byggt så att det skall vara osårbart. Faller en, faller alla, gäller inte där.
Därför tänker jag mig ett nytt center i Norden, ett koncentrat av punkter som ändå inte är låsta vid varandra på samma sätt som världens huvudstäder. Genom kontakter medelst datanätet kan alla organ befinna sig nära varandra men på ett visst avstånd. På så sätt kan man tillvarata de naturliga resurserna bättre.
Sedan Stockholm byggdes har vi fått ett nytt infrasystem. Då var det av största vikt att handeln gick på Östersjön, och därför låg Stockholm bra till. Idag har vi flygtrafik, och den kan gå över hela Skandinavien, bara vi får ett bättre bränsle. På norska sidan är kusten isfri och via Finland når vi in i Ryssland, bara den isen tinar upp. Jag menar att Ryssland måste få demokrati och en högre moral så att handeln är säker och investeringar kan göras. Tågtrafiken måste göras effektivare.
En gång flyttade en svensk uppfinnare till Finland, och hamnade snart på andra sidan gränsen. Hans namn var Nobel och han hade tre söner. Två av dem hamnade i Baku och började investera i olja, den tredje, det var Alfred Nobel, var både uppfinnare och finansiär, hjälpte bröderna som byggde järnvägar och lok för att få fram oljan till hamnarna. De konstruerade även oljetankers. När revulutionen kom miste de allt. Det är viktigt att ryssarna blir mera civiliserade. Franska revulutionen kom 1789 och Tysklands revulution kom ett halvt sekel senare; men ryska revolutionen kom först 1917, och det märks idag då demokratin ännu är en bit bort. Men när den kommer finns där en stor marknad som ligger nära Mellansverige. Siljansringen är min symbol för ett nytt tänkande.
Min partner och jag åker förbi Leksand och hamnar i Rättvik, just de dygn då Classik Cars gick av stapeln. En otrolig mängd Amerikanare brummade förbi på gatorna och deras stolta ägare presenterade sina vrålåk i en oändlig karavan. Jag som aldrig sett något liknande blev alldeles stum; men tankarna gick mot bättre tider. Hur kan det finnas så många vräkiga bilar kvar...bilar som drar hur mycket bränsle som helst...
På lördagkvällen åkte jag med min värd tillbaka till travbanan i Romme. Det var min första erfarenhet av en totalisator. Oj vad fort hästarna travade. Jag har ju själv haft sex hästar, dock av kallblodig ras, men det här var något kopiöst. Nog tyckte jag att de norsvenska travarna var vackrast att se på, men det sa jag inte till min vän som är ägare till en god travare med vinstchans.
Vi var framme i Borlänge klockan 18 och kom lagom till lopp 6, och min väns häst skulle tävla klockan 22:45, vilket betydde att vi hann se många lopp dra förbi. Spelare gick ut och in genom portarna för att fylla i sina talonger och lämna in. Jag som inte är ett dugg intresserad av spel och dobbel njöt av kvällssolen och tog en massa kort av folk och fä.
Jag hade också tid att tänka.
I många år har jag drömt om en verksamhet med hästar som jag inte varit med om själv. Jag har ridit och jag har skapat en ridskola i Södertälje, men jag har alltid varit mest intresserad av körning. Därför har jag tänkt mig en anläggning för ponnytrav i Vårdinge och då helst på Långbro Gård, den gård som en gång tillhörde en av Mejerigårdarna AB. På Nådhammar växte verksamheten fram med mejerihantering, och snart hade Hildemar Lidholm inlemmat Fagernäs och Hjortsberga, samt Balsberga. Hildemars dotter gifte sig med en mejerist som hette Fredrik Benzinger och som blev Mjölkcentralens förste vd. Snart döptes företaget till Arla och idag heter man ArlaFoods ännu så länge. Benzinger bodde ett tag på Långbro Gård.
Ponnytrav kan bli ett intresse för hela släkten, men någon totalisator har jag inte tänkt mig...
Vägen till Mejerigårdarna i Vårdinge går genom Långbro Gård längs Sörmlandsleden från Tvetaberg och Järna. Från ABBE´S fortsätter vi på slingrande vägar förbi Vårdinge kyrka till Nådhammar varifrån Hildemar Lidholm, han som organiserade rörelsen och som gav barnen i Stockholm TBC-fri mjölk från Fagernäs ladugård, där Anticimex har sin verksamhet idag.
Men det är inte bara det jag tänker på...
Sjösystemet som där vattnet rinner ut i Trosa heter Flosområde 63. Det är Långsjön i Mölnbo, Klämmingen och Frösjön som rinner ut i Sjön Sillen och sedan genom Vagnhärad. Hela detta område ser jag som ett El Dorado för det rörliga friluftslivet, och Hjortsberga och Långbro är två enheter som skulle kunna ha en aktiv del i detta. Balsberga ärger den gamla kvarnen/sågen/tvätteriet där ett museum skulle kunna anläggas i de lokaler som inte använts idag. Byggnaden ligger nära järnvägen och de nämnda gårdarna.
Så var det en sak till...
På sjöarna kan det gå turbåtar för turister som vill veta mera om Flodområde 63 än man kan läsa sig till. Båtarna kunde beställas genom båtbyggarlinjen på Stensunds folkhögskola.
Tillbaka till Rättvik.
I Rättvik är Siljan mycket långgrunt. För att den gamla ångbåten Gustav Vasa skall kunna hämta turister därifrån har man byggt en brygga som är 600 meter lång. När vi gick ut till ön i dess ändpunkt mötte vi en servicebil och fick veta att det en gång i tiden fanns en järnväg dit ut. Det var på den tiden då ångfartyget eldades med kol.
Varje planka på bryggan var finansierad av ett företag. Firmans namn finns ristad i plankan. När man byggde Stockholmsbriggen/ Briggen Tre Kronor af Stockholm gjorde man likadant; det gav resultat. På samma sätt kunde man kanske få tre båtar byggda i Flodområde 63, och då skulle man vara igång.
En tid fanns det en ångbåt i Långsjön som hette Primus. Den drog timmer till sågen i Mölnbo. Men det fanns också en båt som gick på ånga i Klämmingen/Frösjön som hette Maja. Den står omnämnd i Turistföreningens tidskrift år 1904, där man redogjorde för en vandring över skogen från Yngsviken, där man kommer ner från Fräkensjöberget/Högtorn, till Klämmingen för vidare transport till Gnesta.
Allting går om man bara vill, men viljan styrs av motiv. Frågan är om det någonsin kommer att finnas motiv för mina idéer, och när, i så fall. Minns du sagan om mannen som gick till skräddaren och ville få en kostym uppsydd; det bidde en fingertutt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar