Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det mesta är bara teater...
Tjejer, varför tjejer?
Nu när jag kommit så här långt i mitt tänkande, har jag kommit på att är det är flickor i tonåren som mest har motsvarat mina förväntningar.
På 70-talet var det mina döttrar och sommarflickor som startade vårt hästprojekt. Somrarna var fulla av lek och aktiviteter, och ville man ha hjälp gick det ann utan alltför mycket tjat.
På 80-talet kom flickorna på gatan när jag flyttat tillbaka till min barndomsstad. Vi grundade Tälje Skog och Ungdom, och visst fanns det ett par duktiga grabbar, men för det mesta var det flickor. Jag räknade med att 85% av ungdomarna var flickor. Några mycket duktiga och kapabla att vara med i en styrelse. De gick vidare sedan till distrikt och förbund.
Sedan tog det stopp för mig, jag tror att mycket berodde på “farbror Miltie”, han med nyliberalismen som ställt till det i många länder, så också i Sverige. Av befolkningen har 2/3 det mycket bra medan 1/3 har brist i kassa och hälsa. Där kom också datorerna att inta en svår plats i mångas liv.
Sedan många år nu har jag skrivit, dokumenterat och visionerat, och nu kan jag skönja resultatet. Men inte förrän i dagarna framstår det som klart att Moffas projekt måste bli ett tjejprojekt, i alla fall till en början, nu när vi skapar en teater: TeaterUtanTaggtrådOchPalisader.
Moderkakan…
Visst ville jag sjunga, men…fröken i första klass, hon hette Signe, ansåg att jag inte hade röst för att sjunga på morgonbönen som gick ut i vår lilla skola (Torekällskolan i Södertälje); därför gick jag hela sommaren och sjöng visor som jag kunde.
Fröken i tredje klass ansåg att jag var bra på att sjunga och gav mig näst högsta betyget. I nian sa musikläraren att jag var tenor och frågade om mina föräldrar sjöng; jag hade ett fint nasalt ljud, sa han. Men när vi ungdomar som spelade skiffel på fritiden, bland annat på Nalen i Stockholm, höll inte rösten mer än till några låtar; för övrigt spelade jag kontrabas.
Så har jag tänkt; jag kan inte sjunga, fastän jag gärna sjunger psalmer i kyrkan, eller kompar mig själv på gitarren min.
Så är våra liv, många färdigheter kvävs redan i moderlivet, och med moderkakan förstärks de, fastän det är alldeles onödigt. Min tenor passade bara inte till de tonarter vi spelade och därför höll inte min röst när jag kom i målbrottet. Jag var annorlunda på det viset, men vadå? det kunde ju rättas till efteråt.
Nu var det så att jag växte upp på en gård med centralt läge, som det står i fastighetsannonserna, ett fantastiskt drivhus för unga förmågor. Vi ungar hade egen idrottsförening, (utan vuxnas medhjälpan), och vi filmade en tiokamp när vi var elva år (1954). När vi fick komma in på ungdomsgården bildade vi en fotoklubb, och se´n blev det en filmklubb. Det var då musiken kom in i vår krets, och det var då både Bosse och jag åkte till Stockholm var för sig och köpte varsin kontrabas. Vi spelade nämligen i olika band: HECTO´S och GOBEC´S. Jag var visserligen bara med ett halvår, men på den tiden hann jag vara med att spela på farsans 50-årsskiva på Torekällberget, på fångvårdsanstalten Hall, Mariekällskolan m.m.. Harry Brandelius och hans fru Ingalill Rosvall arrangerade och där var kändisar i stora hallen den lördagen vi spelade där. Jag minns att vi fick varsin grammofonskiva, min första och enda. Det var Living Doll, och den tvingade mig att köpa en billig grammofon som syrran och jag delade på.
När jag spelat färdigt på den enda skivan och syrran på sina, då tog jag lådan under armen och gick ner på stan och bytte den mot en reseskrivmaskin. Skriva hade vi grabbar lärt oss i källaren i skolan på därför anordnade kurs; som förövrigt smyckades med ett antal ambitiösa flickor. Att förena nytta med nöje har alltid varit min stil.
Numera har jag en skrivarstuga som jag kallar Akter-Kastellet och där finns Ateljé Living Room. Livingroom för att jag faktiskt skriver hemma också; och fotograferar!! och filmar!!! Skrivarstugan används bara sporadiskt för detta ändamål, men… vem vet var haren har sitt språng. Det kommer flera. Morfar min hade segelbåt i Hjälmaren, som han byggt själv tillsammans med en kompis. Båten hette KG; Kalle och Gunnar. När den blev för liten för växande familjer sålde de den och byggde varsin Pettersonbåt. Morfars hette Asta. Finner du den i någon hamn, lova att du kontaktar mig då!
Alltså, morfars kunnande fortplantade sig in i min hjärna fastän jag bara var fem år då han dog. Men morfar betydde mycket för mig. Kanske är det därför Moffa blev mitt, när första flickan i skaran av barnbarn kom med öppna armar och ropade…ja just det: Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin har jag senare ärvt av Karlfedt som menar Fridolin han är fin och kan tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin...
Sedan blev jag bonde, månskensbonde med husbygge och diverse djur: getter och får och hästar; kaniner förståss.
Här kommer min morfars förebild till pass; att våga bygga, bygga själv. Hans verktyg skulle jag ha, det hade han sagt, och de som jag inte la bort när jag var liten finns kvar ännu. Alla djuren har varit goda kompisar till mina barn och barnbarn. Min största upplevelse var den sommaren vi åkte med häst och vagn ner till sjön och ungarna sjöng...du ska inte tro det blir sommar...
Många nätter låg de i höladan.
När jag ser tillbaka på den livnärande kultur som vi har växt upp i, kan jag inte annat än förundras över hur den format mitt liv och mina intressen. Och…av den anledningen och Fridolins påverkan har jag börjat dokumentera de hållpunkter i mitt liv som jag finner värda att passa vidare. Därför har grabbarna och jag på våran gård börjat skapa filmer som vi själva har producerat. En som är duktig på film är min lek-och skolkamrat Torgny Hallberg, han fick köra film åt vaktmästaren i Mariekällskolan när vi fick se något särskilt. Vår 10-kamp i Fantomens idrottsklubb var den första,men när vi fyllde femti arbetade vi vidare på den; nu har vi producerat ytterligare några filmer och jag har skrivit en kort redogörelse för Fantomens filmskapande av grabbarna på Gula gården.
En moderkaka är mycket näringsrik. Den andliga moderkaka vi skapades av är fortfarande så färsk att där ännu finns mycket näring att suga åt sig. Kom gärna med, vi delar! Moffas@Spray.se
Idag har vetenskapen ingen eter, och heller inga begränsningar. Ekonomin vill se sig som vetenskap, men vad ser vi? Allt kan slå fel, eftersom vi inte har något att begränsa girigheten med. Girighet är människans natur, men vi lever i en kulturell värld där det borde finnas regler för girigheten. Och det finns det också, levnadsregler som hindrar oss att leva som hedningar. Hos oss är de flesta kristna, eller näst intill, och då ska vi också leva som kristna. Den udda naturvetaren från Sverige blev världsberömd som kristen ledare, hans far var biskop, själv blev han grundare av en kyrka som krävde en kristen handling, hans namn är Swedenborg och levde på 1700-talet. "Allt vad I viljen…heter det i många religioner, det är enda vägledningen. Min vän Ingvar har en hemsida där han redogör för sin teori om vågrörelser i naturen. Där kan man skönja verkan av en s.k. eter som bromsar vågor. Själv är jag mera intresserad av människor, och ser allegorier där trender går i vågor som kan förklara företeelser som vi blivit högst medvetna om, eftersom världsekonomin gestaltar sig som vi sett tidigare i historien, där vissa individer tillskansat sig så stora världen att alla andra inte har råd att köpa det de faktiskt behöver. Inget träd får växa upp i himmelen. Jesus Lever!
Från Vårdinge/Mölnbo vandrade Vatt-Anna i Moffas story
Det var vid den tiden då andra for till Amerika för att klara livhanken och dessutom tänka fritt. En ruskig historia utspelade sig vid utkanten av Nådhammars marker.
Två flickebarn föddes på samma klockslag och på nästan samma plats, en i logen vid Johannesberg och en i torpstugan vid Oxsundsviken. Båda var som barn skall vara, bara det att hon i stugan mitt emot Ulrik i Dalen, du vet, han som vandrat till Bosboren och kommit hem som muslim, hon hade fötts med ögon som inte kunde se; och det såg hennes far som var jägare och hette Karl-Otto och kom från Österrike.
Det var vid Svartsjömossen det mesta hände, ja där i Svartputten hade mycket hänt, sa MoffaFridolin, han som kunde tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Ja så vare. Det hände ofta att Fridolin lät höra av sig i huvudet på mig; och ibland var det hans antagonist, herrKamrerGoldfinger.
Nej, nu vill jag inte avslöja mer, allt detta finns att läsa på olika ställen på nätet, det är som ett lapptäcke, och den som är en riktig sökare finner dem säkert vad det lider; ville bara höra av mig lite, vi får väl se om vi råkas. Du kan ju alltid söka på http://WahlingeMarket.blogspot.com , en liten bit på vägen har jag allt kommit, annars var det Wåhlinge marknad jag sökte, och nu tror jag att jag hittat dit. Söker du på Flodområde 63 är du nära, ja så nära man någonsin kan komma...
Nu har det hänt!
En ny litterär berättarkonst har dykt upp inom Flodområde 63, en delad berättarglädje mellan UngeHerrUrban och Lady Nice, en ung författarinna som också sysslar med konst av vidunderlig art .
Konstformen har säkert funnits förut men aldrig inom vårt verksamhetsområde MellanMjölkSafari in MiddleMilkDominion. Visst låter det interkontinentalt. Verksamheten sker inom MilkRiverUniversity som har sitt fäste på Akterkastellet och drivs av MoffaFridolin som också är redaktör för Vattenmagasinet med två bilagor, Vårdingebilagan 09 och dess bilaga: Ungdomsbilagan 09.
Dessa litterära alster har sina redaktioner, dels i Vårdinge, dels i Södertälje; alltså i Grottan bakom AkterKastellet och i Nya väderkvarnen på Torekällberget (MultiMediaSmedjan och MultiMediaMöllan). Verkar det invecklat? Det är inge mot vad det verkligen är och måste vara om det ska bli ett seriöst projekt; ännu är det bara ett projekt, men ett försök som ser lovande ut med alla välutbildade medarbetare, var och en med sin unika begåvning.
Du kanske undrar om det ger några stålar! Tok heller, det är ännu bara en modell av tusen, kanske tio tusen sysselsättningar inom vårt geografiska område, men vänta ska du få se. Om inte annat ger det kraft åt andra att bygga sina system som kan ge stadigt jobb en gång. Det här är alltså bara på skoj, men..
Där allt började...
Du kanske undrar varför just jag utrustar ett så fantastiskt fartyg som denna brigg, det gör jag själv nämligen. Men så är det. Först var det en förening på Gulagårn i Södertälje där vi bildade Fantomens idrottsklubb. Vi var några killar i tio-elva årsåldern som satt och sydde varsitt emblem att sätta på tröjan. Det var Linkan och jag, och så Bosse och Lasse. Lasse bodde inte på vår gård utan en bit ifrån, men han bodde på "Mammas gata" och han gick i samma klass som vi, nja Bosse gick i Rosenborgskolan förståss och vi andra i Mariekäll.
Jag har kassaboken liggande här bredvid mig, en liten gul bok där det står med fin handstil som Linkans mamma skrivit: Fantomernas idrottsklubb; inte fantomens, vilket förvånar mig, men det var väl så hon såg det; vi var små fantomer i hennes ögon, och visst var det sant. Ära och redbarhet var verklighet för oss. Jag minns en gång när vi fyra gick till Malmsjön sent en höst, vi hade våra skrinnarmössor på oss, nej det hade vi inte ännu för Lasse hade sin DavidKrocket-mössa, och vi sjöng sången ur filmen som gick då. "David, David Crocket, rider hela dagen lång". Idrott var det, på gården kunde vi ha många grenar; vi hoppade både höjd och stav, längd och tresteg. Stavhopp ja, när vi gick i gymnasium respektive yrkesskola stod vi högst upp på prispallen både Bosse och jag; Bosse högst upp och jag längst ner på Skol-DM, inte illa; och visst var det vår snälla portvakts förtjänst.
Portvakten var en ängel, han skyddade oss från elaka gamla kärringar som hatade pojkspolingar och kallade oss ligister. Visst gjorde vi bus, men mest när förre gårdskarlen var dum mot oss och inte förstod sig på ungar, att barn är ett särskilt folk som måste ta plats. Men Gustavsson, som vår nye gårdskarl hette, var av en helt annan sort. Långt senare kom han till BP-macken där vi bodde och pappa jobbade, och tankade sin vinröda Volvo PV, och då pratade jag med honom om gamla tider, och då lovprisade han oss grabbar och sa att allt hade förändrats sedan dess.
Det roliga med den tiden är att vi redan då började med något helt nytt, vi dokumenterade en tiokamp med en film som vi är ägare till än idag. Vi har deponerat den till en av killarna, Leffe Thorsson, som fick låna kameran av sin mamma, Aurora, eller bara Rora, som vi sa. Hon var tidigt ute och filmade gamla city vid den tiden då man rev gamla byggnader och uppförde nya; det var på 50 – 60-talen. Vår filminspelning var 1954, och jag var 11 år, ja det var vi nästan allihop. På gården bredvid, Mangelgården, eller Bosses gård, fast det vr ingen som visste vem denne Bosse var, det var före vår tid, där bodde Togge, en klasskamrat till mig i första, andra och tredje klass; faktiskt också i sjuan för magister Järrevall. Togge var visserligen med och hoppade och sprang, men det var inte hans grej; nej han var mera konstnärligt lagd, och det var hans föräldrar också. De spelade gitarr respektive mandolin, och jag minns att Torgny, som han egentligen heter, spelade dragspel ipå examen i andra klass. Förresten hade även jag ett dragspel när jag vr tio år, och det sår där på skåpet ännu, nästan oanvänt. Men när kroppskulturens tid var slut var det Togge som tog ton och drogmed sig nästan alla killarna på Gulagårn. Det blev två Skiffleband samtidigt med Robban Broberg; ett A-lag och ett B-lag, men Linkans lag, men Olle och Erik, Kenta och Bosse hade störst framgång hos flickorna, medan vi spelade den skönaste musiken. Försa gången jag var med spelade vi på Nalen i huvudstaden, och Burken var där. Ja båda lagen var där och Bosse och jag släpade på varsin kontrabas.
Men innan vi kommit så långt hade vi haft både fotokurs och filmkurs på ungdomsgården som låg strax bredvidvår gård på andra sidan Doktor Martingatan. Ungdomsgården var ett fint tillhåll för oss, men jag undrar om den har gjort mera ofog än nytta i längden. Meningen var att den skulle suga upp ungdomar som drev fritt på gatorna, de som inte var med i någon idiell förening. Jag tror att den drog till sig för många ungdomar som bara rökte och hittade på bus, ja jag vet inte riktigt. För vår del hade vi stor nytta av att få repa på gården. Före oss var det alltid jazztoner som hördes ut mot gatan och vi ungar stod vid fönstret och tittade in och lyssnade. Men sedan kom Rocken; nu är jazzen tillbaka igen, och det är kanske därför min destination är Dahomey, där jazz och polurytmer på Djambé har sin hemvisst.
Sedan flyttade vår familj till Erik Dahlbergs väg där min farbror köpte en tomt och satte upp en bensinstation till; han hade faktiskt redan en på Jernagatan intill Philipssons och mitt emot Volvo, strax efter Mariekällskolan. BP-macken där vi bodde låg alltså nedanför Folkets Park, och nu inleddes en ny period i mitt liv. Men både Bosse och jag fortsatte att hoppa stav och det gav resultat. Han hoppade med vår idol när vi var mindre, Ragnar Lundberg i IFK, medan jag hoppade för IF, eftersom min pappa var gammal IF:are. Jag blev klubbmästare två år med obetydliga 3,20, medan Ragge som mest vunnit en bronsmedalj ipå OS i Mellburn med hela 4,40, med stålstav. Glasfiberstaven provade vi aldrig, varken Bosse eller jag, men det hade kanske varit något för mig som också var gymnast.
Plugget tog den mesta tiden nu, men ett par år hade jag en segelkanot, C 190, vilket gav upphov till många äventyr som jag har nytta av nu när jag skall skicka iväg ett "skepp" till främmande land. På annat håll har jag beskrivit hur jag gifte mig och kom ut på landet, längst ut i Vårdinge där ett nytt äventyr började av annat slag…
Projekt Slavkusten...
Sista penseldraget struket, allt tågvirke på plats, motorn trimmad för en resa runt Euroasien med första anhalt vid Irlands kust anno 2012; augusti. Lite sent på året kanske, men Konrad och Anna hade ingen chans att komma loss tidigare. På försommaren gjorde de en resa till Dalarna; landade på Siljansnäs flygplats, samtidigt som UngeHerrUrban och hans fru DonnaSolànKinte gick ner för landning. Urban och hans gemål kom närmast från Vängsö i Gnesta, och var nu mycket spända vid mötet med ungdomarna från Dresden i forna Östtyskland.
Den första kontakten mellan Urban och hans halvsyskon hade varit turbulent, ingen av dem hade anat att Aron, deras morfar hade lämnat efter sig två kullar i livet, ingen av dem kunde förutspå att deras morfar överhuvud taget hade sina rötter i Sörmland, inte långt från Nådhammar, ett gods som varit mycket berömt en gång i tiden, men som nuförtiden endast var känt för att Jens bodde där, och att hans vackra fru, nu skilda, hade levt där en tid.
Det där med rötter; nog hade hon, Anna, staden Södertäljes Vatt-Anna, sin vagga stod där, men hennes saga var inte så enkel som man kan tro. Endast en person, han med barnbarnen i släptåg (Moffa&Co), vet egentligen hur det ligger till. I alla fall säger han det till barnen som lett honom till denna punkt i livet där han var; vid AkterKastellet, där hans MultiMediaSmedja fanns. Alla andra människor i hela världen lever i ovisshet på denna punkt. Själv säger han att han fynnit visshet ur det blinkande skogsögat, SvartPutten, en liten, ja mycket liten sjö uppe på gränsen mellan Hölebo- och Öknebo härader. Allt finns dokumenterat av FrökenPinYin, som skött apparaturen med den äran.
Briggen som nu har seglat mot främmande strand, heter S/S TageDanielssonsHjärta, och är ett systerskepp till Stockholmsbriggen som egentligen heter Briggen Tre Kronor af Stockholm. Vår brigg, Trosabriggen, är byggd intill hamnen och är väl rustad för en likadan tur som A.E.Nordenskiöld gjorde vid Nordostpassagen 1878-79, då Vega frös fast i isen utanför Tjuktjerhalvön, strax innan Berings sund på gränsen mellan Stilla havet och Norra Ishavet.
Vårt skepp skall gå in i Medelhavet först, till Rom och sedan till Kanaans land, innan det går vidare utefter Afrikas Västkust, till Benin, som förr hette Dahomey. Det var där det fanns kvinnliga krigare som man kallar amazoner, och det var där trummorna bearbetades i polyrytmer på djambé, där jazzen spreds med negerslavarna till Haiti och sedan till New Orleans, där den utvecklades vidare ut över hela världen, liksom mjölken från Nådhammar, Arlas källa, sprids till Världens Barn.
I den grekiska mytologin förekommer kvinnliga krigare som kallas amazoner. Att de i verkligheten har funnits har inget belägg. Däremot vet man säkert att det funnits krigare i Dahomey, idag Benin, som försvarade det kungliga slottet. Dessa kvinnor fick militär utbildning och var mycket snabba att hantera vapen. Amazonerna blev könstympade; deras blygdläppar togs bort så att klitoris förstorades så att mannens könsutbyte blev större. De fick inte bilda familj. Allahanda praktiska sysslor på slottet utfördes av amazonerna, förutom att försvara slottet...
Sång och musik, dans och teater, Herre Gud, hur skall detta sluta? En musical i varje by, jo jag
tackar ja; tur att det finns så många förmågor att välja bland...
Musicals i varje flodområde
Mellan Mölnbo och järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad finns en sjö som heter Långsjön; jag kallar den MilkRiver ty på mitten ligger godset Nådhammar och där finns Arlas ursprung.
Långsjön rinner ut genom Mölnboån till sjön Sillen som i sin tur tar emot vatten från Klämmingen och Frösjön. Vattnet i Sillen strömmar ut genom en å som rinner ut till Östersjön genom hamnen i Trosa. Hela detta vattensystem kallas Flodområde 63.
Vatten från Måsnaren och Lanaren rinner ut vid Bränninge Gård och benämnes Flodområde 62/63.
Mälarens vatten strömmar ut i Östersjön på två ställen, dels genom slussen i Stockholm och dels genom Södertäljes sluss; där har vi Flodområde 61.
Som vi ser har vi flodområden längs hela Östersjöns kust, och nu ska du få höra vad Moffa viskar i mitt öra varenda kväll då jag skall somna så att det blir stört omöjligt att komma till ro.
En pilgrimsfärd från S:ta Klaras Kyrka mot Torekällberget i Södertälje, genom min barndoms trakter där vi lekte, tampades med idrott, och till slut gav oss hän åt musiken, skall ledsagas av den musik vi inspirerades av på den tiden.
När färden går mot Järna kommer musiken från väster längs Västra Stambanan och genom storskogen där Sörmlandsleden går idag. Järnarevyerna inspireras oss nu.
Järna samhälle lämnar vi sedan och vandrar över Moraån in i Trollskogen och hör musiken långt borta på andra sidan Vattgruvan. Den hörs allt högre från Sågartorpet som ligger mellan Nådhammar och Mölnbo stationsamhälle. Först är det Mölnbokvartetten och nu Näckrosorna; lyssnar man noga kanske man hör en spröd ton från MaskisenDartanYang som just krupit ur sitt skal och ljuder inte långt från platsen där hans farmors far spelade en midsommar på sin morfars dragharmonika.
Ja, musiken finns överallt, och därför ska alla samhällen i Flodområde 63 skapa en musikal.
Det är Laxne, Gnesta, Mölnbo och Hölö, samt Trosa/Vagnhärad och Vårdinge by.
De ska tävla mot varandra och den som vinner tar hjälp av de andra och skapar en gemensam musical med vilken de skall tävla mot Flodområde 61; Södertälje.
På så sätt skall musiken flöda längs hela Östersjöns kust tills man kommit tillbaka till ursprunget.
Detta är ett verk nog så mäktigt som Nordenskiölds Nordostpassage eller Tor Heierdals expeditioner
med vassbåtarna Ra I, Ra II och Tigris, men vad gör det, huvudsaken att man kommer fram.
När detta uppnåtts är vi mogna att ta upp tävlingen mot ungdomar längs Slavkusten; Dahomey där jazzen har sitt ursprung.
Visst inser jag att det här raderna möjligen passar i ett filmmanus, eller ska vi säga ett folklustspel i Södertäljeamatörernas regi. När vi grabbar på Gulagårn började greppa våra instrument på ungdomsgården (Dalgården) fanns där en kvinna som läste för oss på Sagostund när vi var små; det var i Gamla Folketshus. Hon dök upp med sin teater och frågade om vi kunde spela något mellan akterna, och det kunde vi. På det viset satte hon fart på oss, och Sedan gick det av bara farten...hon är borta nu, men hennes namn lever ännu på Saga där hennes teater håller till, hennes namn är
Majbritt Ahlin. Hon satte upp ett spel om Vatt-Anna, medan Fridolin talar om en flicka som fick namnet Anna och kom från Nådhammar i Vårdinge.
Det här spelet börjar här: Moffa&Co från början ... MoffaFridolinsSagolikaBerättelser ...
... med Knappsnurrans princip som förspel:
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa Moffa.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
kommunicerar. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund. En kort
sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter
krukor ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar