Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Brev till dem som kommer efter
Ja du, du skulle ha varit med på den tiden då det var grus på hela gården.
Några stora lindar stod framför sophuset där det på mitten fanns en pump med en nyckel hängande på en spik så högt upp att vi småttingar inte skulle nå den.
Men du kan tro att det var livat att vara ute när det regnade på den tiden. Mitt för pumpen var det liksom ett svagt dike som var ungefär 20 meter långt och som slutade vid en brunn med ett ordinärt lock med många hål i.
Där tävlade vi med stickor av olika längd, vems sticka som kom först till pumpen. Pumpen hade en central betydelse för oss.
När vi blev äldre hämtade vi vatten där och vattnade mellan träden som står på rad i mitten av gården; inte på någon gång dock. Men det hjälpte inte, nästa dag var vår lilla isbana sandad av vår stackars gårdskarl som varit i tjänst på gårdarna runt den gula (Mangelgården och Kringelvägen) alldeles för länge för att vara nyttigt för honom. Saken var den att han hunnit bli allergisk mot barn, vilket betydde att barnen blev aggresivare mot honom.
Fy för den lede hur många satyg vi gjorde för honom när vi kommit upp i den åldern att gamla trötta käringar kallade oss för ligister. Frågan är om vi egentligen inte var ligister, eller goda ämnen för det.
Det var mycket lek i källare och på vindar, särskilt på granngården där man kunde springa in i en port och komma ut i en annan genom att antingen springa upp på vinden eller ner i källaren eller både ock. Linkan och jag var suveräna och omöjliga att fånga när vi lekte polis och tjuv.
Det fanns ett ställe där inga andra ungar kunde ta oss och det var i Den stora björken som stod högst uppe i backen på Bosses Gård, alltså Mangelgården, eller Togges Gård. Den där björken var jättestor och från toppen såg man ända till gamla järnvägsbron ute i Södertälje Södra, vilket ingen annan kunde vidimera eftersom det bara var vi två som kunde komma upp i den.
En som hette Bosse hade vi på Gula Gården, det var han som slutgiltigt slog mig i stavhopp på ett Skol-DM på Jan Gious gymnasium, Solbacka läroverk, där han fick mycket spö när han gick där. Bosse vann med 3,60 och jag tog nytt personligt rekord på 3,20, inte illa. Kul med två grabbar från vår gård på prispallen, men så hade vi också tränat i många år; Ragge Lundberg var vår idol.
På Fantomenfilmen ser vi hur vi svingar oss över ribban i både stavhopp och höjd. Här dyker flera killar upp, fantomer, som Linkans mamma skriver på den kassabok för Fantomernas Idrottsklubb.
25 öre i veckan kostade det att vara med, senare en krona i månaden. Där finns förutom medlemsavgifter uppgifter om inköp; bland annat av kaffebröd och saft till årsmötet ett år.
Nu hade vi fått en ny gårdskarl, en yngre som antingen var religiös eller djävligt smart, men hur som helst han fick oss "ligister" med sig, och vi hade hans försvar mot elaka kärringar, som vi sa. Ett bevis på hans lojalitet mot oss var sandlådorna (två stycken), tro det den som vill, men vi hade hans tillåtelse att ta bort sargerna så att vi kunde ha en hoppgrop för höjdhopp och en för stavhopp.
Vi stötte kula vid pumpen och tresteg utanför Bosses port, den andra från S:ta Ragnhildsgatan, Konsumhuset, och på det långa huset utefter Dalgatan (Mammas Gata). Tresteg är inte det lättaste, det syns särskilt tydligt då Bosse Kärrström hoppar. Bosse Kärrström är en annan Bosse än den som tillhör Järngänget, de bodde i samma port några år.
Jag vill återvända till Gustavsson, vår ängel till gårdskarl. Han hade sådan tillit till oss att han upplät sin förrådslokal i en källare åt oss, med egen nyckel. Där hade han reserbdelar till el och vvs, med mera, och där kunde vi hålla på med modellbyggen och annat. En dag hoppade vi stående höjd där, en annan boxades vi med hockeyhandskar. Det var där vi hade vårt årsmöta med så mycket kaffebröd att det blev en påse med bröd över till Arnes farmor. Arne bodde hos sin farmor och farfar.
En annan kille, som bodde intill vår familj i 6 b på Dr.Martingatan, var inkvarterad hos sin mormor och morfar. Det är sådant man tänker på nu. Visst visste man om det men man var ändå inte lika medveten.
Det där med gårsdkarlen; det hände till och med att vi hjälpte till att kratta gården på hösten, och faen tog den som gjorde djävulskap för Gustavsson.
Jag vet hur det där fungerar, och jag har själv praktiserat det på ungdomar i Brunnsäng där jag tillsammans med ungarna på gatan lade grunden till en ridskola: Stall Bergtorp, i Skog och Ungdoms regi. Utan dessa, framförallt flickor i 13-15 års ålder, hade det aldrig blivit någon ungdomsgård för dem där de kunde umgås med hästarna, utan allt för många störningar från grabbar.
Jag har skrivit mycket om Grabbarna på Gulagårn, men det klart att det fanns flickor också. Men jakten på tjejer inträffade inte förrän vi kom in på ungdomsgården. Innan dess stod vi ofta och spisade jazz utanför de bågade fönstren, där ofta ett var öppet för att släppa ut all rök från cigaretterna. När sedan de äldre grabbarna tog sina instrument och drog, då var vi vuxna nog att beträda stans bästa inneställe: Dalgården.
Det var vid den tiden då den första plattan med Bill Haley kom ut med Rock around the Clock.
Vi hade lagom prövat på musiken uppe hos Bosse, vars mamma fick bistå med grytlock m.m..
Men snart nog kom en metamorfos bland oss grabbar. Togges mamma och pappa spelade gitarr och mandolin, och det blev inpulsen tillsammans med skivor från en ny musikchanger, nämligen Skiffle.
Robban Broberg spelade skiffle och det fanns ett engelskt band som hette Kilo´s, därför bildade Togge, Lasse, Hasse och Hasses bror, Berra, (Berra Pettersson) en skifflegroup, bara det att det fattades en bas.
Det klart jag ville vara med. Det där med idrott var inte längre intressant för de andra, utom för Bosse och mig. därför gjorde jag i ordning en bas av morsans tvättunna och en hockeyklubba och en sträng av något slag. Den såg ju pittoresk ut, men det var inget bra instrument, och jag kände mig lite löjlig.
Av den anledningen åkte jag upp till Stockholm och inhandlade en kontrabas mellan två tåg, som Bosse sa när även han gjorde detsamma. Helt plötsligt var vi två gäng som övade i källaren på Dalgården: Hekto´s och GOBEC´s. Ett band som spelade god musik och ett som tjejerna avgudade. Där ser man hur musiken smittar. Togge levererade nio accord på gitarr, och snart hade vi två band som kunde åka upp till kungliga huvudstaden en kväll och spela på Nalen. Och Burken var där...
Alla grabbarna på Gulagårn var inte boende på gårn, det var Linkan och Bosse och jag, men de andra bodde på Dalgatan nära vår gård. Så här efteråt har vi träffats ett antal gånger. Det var då vi skulle fylla 50, och Lasse fyller först; den 16 januari, det glömmer jag aldrig. Linkan fyller den 2 april.
Men Togge som bodde på Mangelgården kom inte med i gänget förrän vi började spela, hans födelsedag är nångång på sommaren; vet inte riktigt vilken dag.
Däremot vet jag säkert att Bosse fyller nio månader efter Linkan, ty Linkans mamma och pappa kom hem från BB när Bosses föräldrar var ute och såg den lyckliga familjen. Nu var det så att Familjen Almberg inte lyckats få till det och började bli lite till åren kommen. Därför fick de en kick då Linkan kom till världen och så kom då Bosse lite senare som sagt var.
Några dagar innan Lasse skulle fylla 50, Träffades Togge och jag av en slump. Det var många år sedan sist, kanske 40 år. Jag var på väg upp i Lunas rulltrappa och Togge på väg ner. På mitten såg vi varandra och när jag var där uppe ropade jag ner:
- Vet du att Lasse fyller 50?
- Ja, ropade Togge upp där nerifrån, men...kan man komma?
- Fyller man 50 får man skylla sig själv, ropade jag, jag har Fantomenfilmen!
- Kom hem till mig kl 10 på Lördag, jag har utrustning för flera hundra tusen, sa Toge.
När jag kom upp på kontoret ringde jag direkt till Linkan som svarade:
- Jag har musiken!
- Kom till Togge klockan 10 på lördag.
Så började vi ett samarbete igen som resuletrade i en fortsättning på Fantomenfilmen som vi köpte film till, enligt kassaboken för ett visst antal kronor som vi fått genom att gå runt i portarna med ett amerikanskt lotteri (tog slut med en gång genom att våra supporters brukade sitta i fönstren och titta på oss).
Fantomenfilmen är en inspelning av klubbens tiokamp 1954. Leif Thorssons mamma var en ivrig dokumentärfilmare på den tiden. Mycket som sedan revs i centrala stan har hon filmat, och det ingår i Fantomenfilmen av en slump. Det var Leif som filmade vårt "gladiatorspel".
När vi träffades klockan 10 hos Togge, han och Linkan och jag, samtTtogges katt, Tusse, kändes det som om vi bara hade gått hem och sovit, och sedan börjat att leka som vanligt igen; helt fantastiskt.
Min filmkamera surrade sedan på alla våra möten, dels på födelsekalasen och dels två separata möten som Togge och jag ordnade. Ett på skogshöjd där alla grabbarna och några respektive sitter med vid bordet. När lampan släcks visar vi en ny version av Fantomenfilmen som Togge åstadkommit med gammalt och nytt. Den andra gången var en kväll i augusti 1993 (födelsedagsåret) på vårt gamla matkök på Dalgården, dit vi fick gå från Torekällskolan, ofta armkrok med tjejerna, för att äta chockladsoppa på lördagarna. Sedan blev det ju ungdomsgård där som sagt var, och 1993 var det en friskola som vi hyrde lokalen av.
Och kameran gick för fullt...
Så även 1994 då Togge, Roffe och Helena, samt Maud ordnade en klassträff uppe under taket på Torekällskolan, nuvarande ABF-huset. Där strålade vi samman alla som gick i samma klass i 3:an.
Sara Ullberg, kulturskribent på LT, kom med en fotograf och plåtade, och strax efter kom hon till Gulagårn där järngänget mötte upp för en interjuv. Allt detta finns med i en film som går baklänges, och således börjar med klassfesten i vår gamla skola, och sluta med sekvenser ur fru Thorssons dokumentation från Södertälje city...
Nu ett halvt sekel efter det Gunnars Radio installerade sig i Gunnars Hörna invid torget, och sedan flyttat upp till Ekensberg vid gamla riksettan, har man flyttat tillbaka till Solrosen igen, och mängder av elektronik har spritts ut över Täljebygden. Kameror, bandspelare och TV-apparater, och inte minst telefoner som tar emot signaler från sateliter. Även vi grabbar från Gulagårn har hängt med i utvecklingen, och genom program på bredband kan vi åter få kontakt med varandra igen.
Tänk om vi skulle skapa en grupp på nätet och hålla kontakt till dödagar; kanske även barn och barnbarn kunde vara med, liksom alla dem som nu bor på vår fantastiska gård.
Många får ett skimmer i ögonen då de hör talas om våran gård; en utställning på Luna är något som ligger nära nu. Eller hur Linkan, Lasse, Bosse och Togge som sliter med en film som skulle passa där. Musiken har Linkan och Berra som spelat med Chicago Express i många år, han som började på morsans tvättbräda, kan säkert ordna musiken live på invigningsfesten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar