Statarna...

Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se


Lo-Johansson var son till Johan Gottfrid Jansson (1857-1932) och Anna Lovisa Andersson (1863-1937). Han föddes i en arrendatorsfamilj, som senare, år 1911, flyttade till ett egnahemsbygge i Djurgårdsgrind. Han närde tidiga drömmar om att bli författare eller journalist och tog sig i tjugoårsåldern in till Stockholm. Som ung man prövade på flera olika yrken, bland annat gårdfarihandlare, stenhuggare och skulptör men mot slutet av 1920-talet gjorde han en serie reportageresor utomlands, bland annat till Ungern, Frankrike (där han även lärde känna Eyvind Johnson) och England, och inledde författarbanan.

Under 1930-talet blev han en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna och räknades till statarskolan. Han umgicks också i kretsen kring Klarabohemerna. Statarsystemet hade börjat minska i omfattning, men Lo-Johanssons arbete, både genom att belysa det litterärt i novellsviterna Statarna (1936-37) och Jordproletärerna (1941) och genom direkt agitation, bidrog till att det avskaffades i kollektivavtal 1945. Efter denna tidpunkt avvisade han alla direkta politiska lojaliteter i sitt skrivande men det hindrade inte att flera av hans senare böcker (till exempel Geniet, 1947) blev kontroversiella, inte minst genom hans förmåga att skildra erotiska motiv.
Serien av självbiografiska böcker som börjar med Analfabeten, 1951 - titeln syftar på hans far - och avslutas med Proletärförfattaren. Uppgifterna ovan hämtat från Google den 24/1 -13.

Ivar Lo har skrivit en bok som heter Traktorn. Där skildrar han en ladugårdskarl som byts ut mot en ung lantbruksutbildad person. Men eftersom det är gamlingen som besitter störst kunskap om besättningen och avelstjurarna blir det en kamp mellan honom och ägaren till avelsgården. Nu är det så att en av tjurarna har särskilt långa bakben och därför inte ser så bra ut som avelstjur, men samma tjur har mycket goda mjölkanlag. Fortfarande är det den gamle som praktiskt svarar för betäckningen av korna. Fastän den nya lagårdskarlen visserligen väljer ut vilken tjur som skall användas så tar den gamle långskanken till ko efter ko. Detta sker i smyg. Således föds på gården kalvar med ovanligt långa bakben, och det är märkligt, och i viss mån katastrof. Vem vill komma och köpa en tjur som ser ut som en älg. Så får den gamle skulden, fast man kan ju inget bevisa. Avsked på grått papper blir det då, och det är här det intressanta i berättelsen kommer; den gamle har betalt sin fackföreningsavgift oklanderligt och får därigenom stöd från fackföreningen. Det slutar med att han blir kvar bland sina tjurar, han som ändå besitter kunskaper som ingen annan. Boken handlar om en episod under
30-40-talet på en gård i Södermanland.

Ivar Lo´s far och mor är statare på en stor gård, men så införs något nytt på den svenska landsbygden.
Man väljer ut en stor gård och styckar den i mindre bitar. Så har man gjort i Järna där man valde Bankesta och skapade egna hem åt dem som vågade sätta sig i skuld. Det finns än idag rätt många hemman mellan Billsta och Koppartorp, om än vissa har lagts ihop till större enheter igen.

I Vårdinge finns ett antal egnahemsområden varav Hjortsberga är det största. Här sparade man ett större stycke runt själva gården, samt en stor enhet på andra sidan sjön som heter Berga jord.
Berga var granngården österut, men den heter Balsberga idag, där verkade Per Sahlström,Vårdinges stora man, i många år till sin död 1866, men mer om honom senare.

Det var svåra tider i Gamla Svedala, barnkullarna hade vuxit på grund av skiftesreformerna som gjorde att bönderna kunde producera mera mat; färre barn dog och de flesta uppnådde vuxen ålder. En femtedel av befolkningen emigrerade och man började fundera över hur det skulle gå med industrin om alltför många unga starka krafter gav sig av utomlands. Då kom man på att man skulle stycka upp vissa stora gods till mindre enheter och locka ungdomarna att köpa dessa och på så sätt bli egna företagare.

Så var det i Järna och så var det i Vårdinge också. Jag har varit på Länsstyrelsen och rotat i Lantmäteriets arkiv och funnit uppgifter om Hjortsbergas egnahemaktiebolag, och jag har tagit hem uppgifter som finns på nätet om Bankestas egnahem. Många namn från nybyggarna i Vårdinge finns ännu kvar i bygden. Det var också många under den här tiden som måste ge upp och sälja. Jag vet inte hur det är i Vårdinges egnahemhistoria, men om man vill tro Ivar Lo var det vanigt. Han beskriver sin fars grävande på den egna täppan och sin egen dragning mot skrivandet. Han ville minsann bli författare, inte hålla på med något som aldrig kunde ge någon trygghet. Far och son kunde inte förstå varandra och först då far och mor ville sälja för att bli skuldfria vände sig fadern till sin son om hjälp. Han ville sätta in en annons i tidningen där Ivar jobbade, men då hade sonen gått vidare på sin litterära banan och kunde inte göra mycket för fadern.

Ivar var med om att få slut på statsystemet i Sverige, och han verkade för zigenarna i landet.

Två böcker som Ivar författat handlar om hans tid under beredskapsåren. Han är placerad på en ö i skärgården. Där beskriver han en åkare som han tycker mycket om, en person med stil och som har klackring. Jag uppmärksammade den här personen och fann honom mistänkt på något sätt; var det inte farbror Arthur, en person som jag satt uppe med till över midnatt en midsommar i Ljusdal. Vi diskuterade landets utvekling och kom fram till att det måste bli fritt fram för folket att ställa krav utan ombud.

Så fick jag tag i nästa bok och där finns det några inlägg som också handlar om den där åkaren, och hur han förlorar pengar på att vara skild från sin firma. Nu var jag säker på att det var farbror Arthur som de kallar honom i min sambos familj.

Behovet att få göra sin röst hörd är större än någonsin, och även möjligheterna. Förutsättningarna finns alltså rent tekniskt, men det saknas en viktig parameter; kunskap.