www.DigitaliaGalleri.se I Mölnbo samhälle finns idag ett litet torg mellan den gamla konsumaffären, som till slut blev
Abbes Restaurang och Pitseria, och ett rappat hus som är ett missionshus, ett kapell.
När det gäller skolan så har vis sett en utveckling såtillvida att skolan flyttades till stationsamhället när det växte fram efter det att tågen kom och stannade i Mölnbo.
Kyrkan låg en gång mycket centralt mellan de bärkraftiga jordbruken, de s.k. säterigårdarna balnd andra. Sedan drog väckelserörelsen genom landet och då var det lämpligt att bygga missionsföreningens kapell mitt i byn, som det heter. Idag finns där också en barack intill det lilla torget och där fanns Posten i ett antal år, den låg från början i stationshuset på den gavel som vätter upp mot centrum. Idag har Svenska kyrkan Postens lokaler intill torget och det finns ett stort samarbete mellan kyrkorna: den gamla kyrkan med utsikt över sjön sillen, missionskapellet och Postillan, som den nya lokalen så fyndigt heter.
Många Mölnbobor minns glada stunder då de som scouter fick åka till Johannesber som ligger vid Långsjön och är en av de fastigheter som vi styckade av för Waldenströms räkning.
Nu ska vi se hur missionsförbundet bildades av P.P. Waldenström, vars son, Martin, innehade Nådhammar innan Spendrups köpte det. På googles finner vi:
Paul Petter Waldenström, född 20 juli 1838 i Luleå, död klockan 21.30 den 14 juli 1917 i sitt hem i missionsskolan på Lidingö, fil.dr., lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, var grundare av och ledare för Svenska missionsförbundet.
Fadern var provinsialläkare. 1855 kom Paul Peter till Uppsala och blev två år senare student där. Han gifte sig med Matilda Fredrika Teodora Hallgren (f.1848 i Låssa, Uppsala län). De hade 1890 sex barn.[1] Bland syskonen fanns häradshövdingen och riksdagsmannen Alfred Waldenström.[2] Studierna blev framgångsrika och 1863 promoverades han till fil.dr. Han prästvigdes 1864 och blev då läroverksadjunkt i Växjö, 1864 lektor vid Umeå läroverk och tio år senare i Gävle.
År 1857 genomgick han en religiös kris och anslöt sig till den nyevangeliska riktningen. Vid Carl Olof Rosenius död 1868 blev han redaktör för Pietisten och kom genom att skriva där att utöva stort inflytande. Han utvecklade där 1872 den subjektiva försoningsläran och kom då i konflikt med kyrkans objektiva försoningslära. 1876 avskedades han som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens provinsombud efter att ha firat ett enskilt nattvardsfirande i Uppsala. Detta ledde till att han 1882 tog avsked från prästämbetet. Tillsammans med E.J. Ekman grundade han 1878 Svenska Missionsförbundet (SMF), som från och med 2003 heter Svenska Missionskyrkan. Ända från början stod Waldenström som en av dess främsta ledare. 1904 pensionerades han från sin lektorstjänst i Gävle, och blev, först som ordförande och sedan som missionsföreståndare, Svenska Missionsförbundets egentlige ledare. Han var också en tid föreståndare för dess pastorsseminarium på Lidingö, där han avled.
Åren 1884-1905 tillhörde Waldenström andra kammaren, invald i Gävle stads valkrets, och var medlem av konstitutionsutskottet, lagutskottet samt ett flertal kommittéer. Han var även lekmannaombud vid kyrkomötena 1868 och 1905.[3] Waldenström gav ut ett stort antal mycket spridda och flitigt lästa uppbyggelseböcker. Hans författarverksamhet började i veckotidskriften Stadsmissionären 1862. Detta år publicerade han där ett tjugotal andliga sånger och utgav sin allegoriska skrift Brukspatron Adamsson.
P. P. Waldenström jordfästes under stora högtidligheter den 20 juli 1917 av sin forna kollega rektor Mosesson, som förrättade den första "lekmannajordfästningen", vilket dock direkt efter åtföljdes av en traditionell jordfästning.[3]
Paul Petter Waldenström var far till advokaten och direktören Martin Waldenström, och farfar till direktören Erland Waldenström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar